”Det spräckliga bandet” – Sir Arthur Conan Doyle

Jag vaknade på morgonen, av att Sherlock Holmes stod vid min säng, fullt påklädd. Det förvånade mig, eftersom min vän sannerligen inte brukade stiga upp i ottan. En hastig blick på klockan, sade mig att den bara var en kvart över sju. – Förlåt att jag väcker dig, Watson, sade Sherlock. Jag  har själv blivit väckt av mrs Hudson, och hon i sin tur, blev också väckt. – Vad har hänt ? År elden lös ? – Nej, det har kommit en klient, en mycket upprörd ung dam, som nödvändigtvis vill träffa mig. Hon sitter i vardagsrummet. När en ung dam har vandrat ensam genom staden, och kommit hit och väckt mrs Hudson ur hennes söta sömn redan klockan sju på morgonen, då måste jag utgå från att det rör sig om ett viktigt ärende, Watson, och jag ville ge dig chansen att vara med från början. – Tack för det, min vän. – Det var mitt käraste nöje, att studera och, kanske något lite också hjälpa Holmes i hans brottmålsundersökningar.

Jag beundrade hans skicklighet att nysta upp de många gånger oerhört trassliga härvor, som lades i hans händer. Sherlock Holmes var enastående logisk och klarsynt, och han hade en snabb och säker slutledningsförmåga. Jag klädde hastigt på mig, och följde min vän. Vid fönstret i vardagsrummet så satt en svartklädd dam, med en tät slöja för ansiktet.Hon reste sig när vi kom in. – God morgon, sade Holmes vänligt. Jag är Sherlock Holmes, och det här är min gode vän och medhjälpare, doktor Watson. Jag ser att mrs Hudson har tänt en brasa åt oss. Stig för all del fram och sitt vid elden, så skall jag säga till om en kopp hett kaffe till er. Ni fryser ju så ni darrar. – Hon lyfte upp slöjan, och vi såg då att hon var mycket upprymd. Ansiktet var gråblekt, ögonen irrade oroligt, som hos ett jagat djur. Av figuren att döma så var hon i trettioårsåldern, men håret hade redan fått vita strimmor, och hon verkade trött och sliten. Sherlock Holmes tittade på henne med den snabba blick, som upptäckte allt. – Var inte rädd, sade han, och strök henne över armen. Jag tror att vi snart skall få era problem ur världen.

BLÄDDRA FRAMÅT  >>>

Ni kom med tåg i morse, ser jag. – Ni känner mig ?? – Nej, men jag ser att ni har en tågbiljett instucken i vänster handske. Ni måste ha varit tidigt uppe. Och ni åkte i en öppen vagn, på dåliga vägar, innan ni tog tåget. Damen ryckte till, och stirrade med häpnad på min vän. – Det är inte svårt att räkna ut, sade han leende. Ni har färska lerfläckar, på inte mindre än sju ställen på er resdräkt. – Ni har rätt i allt vad ni säger, sade damen. Jag for hemifrån före klockan sex, var vid vår station, Leatherhead, tjugo minuter över, och kom till Waterloo Station, med första tåget. Sir, jag lever under en olidlig press, och jag tror att jag blir tokig, om det här får fortsätta. Jag har ingen att vända mig till, utom min fästman, men han menar att allt bara är inbillning. Så råkade jag få höra talas om er, mr Holmes, och här är jag nu, för att be er att hjälpa mig. För ögonblicket så kan jag inte betala ert arvode, kan ni vänta med det en månad, eller två ?

Jag skall snart gifta mig, och i och med det, så får jag själv hand om min förmögenhet. Då skall jag betala er, vad ni begär. – Jag begär aldrig någonting, utöver de utgifter jag har, i samband med ett fall. Ni kan betala mig närhelst det passar er. Vill ni nu vara så vänlig att tala om för oss, vad det är ni vill ha hjälp med ? – Det är det jag inte vet säkert ! Utropade vår besökare. Det är det som är svårigheten. Min oro är så dunkel, och mina misstankar grundar sig på småsaker. Inte ens min fästman tar mig på allvar, utan tror att jag bara inbillar mig. Han säger det inte rent ut, men jag förstår det på hans sätt. Mr Holmes, vill ni höra på mig ? – Jag är idel öra. – Tack. Mitt namn är Helen Stoker, och jag bor hos min styvfar, som är den siste av familjen Roylott, på egendomen Stoke Moran. Den ligger i västra Surrey. – Jag känner till namnet Roylott, miss Stoker. – En gång så var det en av Englands rikaste familjer, fortsatte hon. Men under förra århundradet så slösade, eller spelade arvingarna bort förmögenheten.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

Slutligen så fanns det bara lite mark kvar, och det två hundra år gamla huset. Det var förresten intecknat upp till skorstenen. Nuvarande ägaren, alltså min styvfar, ansåg redan som ung, att han måste anpassa sig till förhållandena, sådana som de var. Han fick låna lite pengar av en släkting, studerade till läkare, och for till Indien. I Calcutta, där han öppnade sin praktik, så blev han känd för två saker: – sin skicklighet som läkare, och för sitt häftiga humör. I ett av sina vredesutbrott, så råkade han slå ihjäl sin indiske betjänt, och undgick med knapp nöd, en dödsdom. Efter ett långt fängelsestraff, så återvände han till England. Det var i Indien som doktor Roylott, träffade min mor, och gifte sig med henne. Hon var då en ung änka, med två små barn: min tvillingsyster Julia, och jag själv. Min mor skrev över hela sin betydande förmögenhet på doktor Roylott, men med det förbehållet att Julia och jag, skulle få en viss årlig summa pengar, när vi gifte oss. För åtta år sedan så omkom min mor i en järnvägsolycka.

Doktor Roylott, som hade haft planer på att öppna en läkarpraktik i London, övergav alla sådana tankar, och flyttade till fädernesgodset Stoke Moran. Han tog förstås med sig Julia och mig. Allt skulle ordna sig på bästa sätt för oss alla tre, trodde vi. Efter flyttningen till Stoke Moran, så blev min styvfar som förbytt. Han stängde in sig, och ville inte träffa traktens folk. I början så var våra grannar mycket glada över att “en Roylott”, åter bodde på Stoke Moran. Men de såg inte mycket till min styvfar. Han gick sällan ut, och gjorde han det, så var det för att mucka gräl med vem han än råkade möta. Jag vet att ett häftigt temperament går i arv i släkten Roylott, och min styvfar har det sannerligen, i högsta grad. Hans långa vistelse i tropikerna, har säkert inte gjort hans humör bättre, heller. Gång på gång så ställer han till gräl, och slagsmål, och två gånger har det blivit polissak. Nu betraktas han som byns skräck. Folk flyr, när han kommer. I förra veckan så kastade han helt sonika bysmeden i floden. Jag lyckades avstyra en ny polisanmälan, genom att skrapa ihop de pengar jag hade, och ge smeden. Han nöjde sig med det.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

Som jag nämnde så har min styvfar inga vänner alls, men han är hygglig mot kringstrykande zigenare. Han följer med dem på deras vandringar ibland, och kan bli borta i veckor. Han har också en förkärlek för indiska djur. Just nu så strövar en gepard, och en babian, helt fritt omkring i omgivningarna. Folket i byn, är nästan lika rädda för djuren, som för doktor Roylott. Mr Holmes, ni förstår kanske av allt detta, att min syster Julia och jag, har haft det svårt. Inga tjänare vill stanna i ett sådant hem, utan vi har själva fått göra allt arbete. Julia var bara trettio år, när hon dog. Hennes hår hade vita strimmor, precis som mitt. – Er syster är alltså död ? – Ja. Hon dog för två år sedan, och det är hennes död, som jag vill tala med er om. På Stoke Moran så hade vi inte många tillfällen att träffa människor i vår egen ålder, som ni kan förstå. Vi har emellertid en moster, som bor utanför Harrow, och ibland har vi fått lov att besöka henne, i några dagar. Julia var där under julen för två år sedan, och träffade då en marinofficer, som hon förlovade sig med.

Min styvfar hade ingenting att invända mot deras giftermål. Men så hände det sorgliga, bara fjorton dagar före bröllopet. Jag miste min syster och enda vän. Sherlock Holmes hade lutat sig bakåt i sin länsstol. Ögonen var slutna, och huvudet vilade mot en kudde. Nu tittade han upp, och bad miss Stoker försöka att erinra sig alla detaljer i samband med det tragiska dödsfallet. – Det kan jag, svarade hon. Allt som hände under den förfärliga natten, är för evigt inetsat i mitt minne. Som jag redan har nämnt så är huset mycket gammalt, och vi använder bara ena flygeln. Sovrummen ligger på nedre botten, och resten av rummen ligger en trappa upp. Doktor Roylott, har det första sovrummet, min syster hade det andra, och det yttersta är mitt. Det finns inga dörrar mellan rummen, utan alla tre dörrar leder ut till en gemensam korridor. – Jag förstår, sade Holmes och nickade. – Rummens fönster vetter ut mot en gräsmatta, fortsatte miss Stoker.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

Den natten, när min syster dog, så hade doktor Roylott, tidigt dragit sig tillbaka in till sitt rum. Han satt där och rökte sina starka, indiska cigarrer. Lukten av dem, trängde in till min syster, som tyckte illa om rök. Därför kom hon in till mig, och vi satt och pratade en stund om hennes förestående bröllop. Klockan elva så reste hon sig för att gå in till sig. Men hon hejdade sig vid dörren, och frågade mig: – Helen, har du också hört det där visslandet om nätterna ? – Nej, aldrig, svarade jag. – Det kan väl inte vara du som visslar när du sover, kära syster ? – Visst inte, Julia. Men vad kan det vara ? – Ett par nätter nu så har jag tydligt hört en vissling, ungefär klockan tre. Jag sover ju så lätt, att jag vaknar av ljudet. Jag vet inte om det kommer utifrån, eller inifrån. Har du inte hört något ? – Nej, det har jag inte. Kan det vara zigenarna, tro? – Ja, kanske det, svarade Julia. Så log hon mot mig, stängde dörren efter sig när hon gick, och några sekunder senare, så hörde jag nyckeln vridas om i hennes lås.

- Brukade ni alltid låsa om er på nätterna ? frågade Holmes. – Ja, alltid. – Varför ? – För gepardens och babianernas skull. Vi kände oss inte säkra annars. – Jag förstår. Fortsätt. – När min syster hade lämnat mig, så kunde jag inte somna, utan jag låg och grubblade över den mystiska visslingen. Det var ett förfärligt oväder den natten, och det bidrog nog till att hålla mig vaken. Vinden tjöt, och regnet slog mot rutorna, men trots det, så hörde jag plötsligt en kvinnas gälla skrik. Jag rusade upp, svepte en sjal om mig, och sprang ut i korridoren. Där tyckte jag att jag hörde ett långt visslande, och strax därpå, ett slamrande ljud, som om något metallföremål hade fallit i golvet någonstans. Jag såg, när jag sprang genom korridoren, att Julias dörr öppnades inifrån, och jag såg henne själv. Hon var kritvit i ansiktet av fasa, och hon trevade sig vacklande ut. Jag sprang fram till henne, för att slå armarna om henne, men hon segnade till golvet innan jag hann fram.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

Där blev hon liggande, och vred sig som i kramp och plågor. Först trodde jag att hon inte kände igen mig, men plötsligt så ropade hon högt: “Gode Gud !” Helen !” Bandet !” Det spräckliga bandet !” Jag förstod att hon ville säga mig något mer, hon pekade med fingret gång på gång, mot doktor Roylotts dörr. Men så fick hon ett förfärligt krampanfall till, och kunde inte få fram ett ord. Jag ropade på min styvfar, som kom springande från sitt rum. Då var min syster medvetslös. Han försökte då få liv i henne, genom att hälla konjak i henne. Men allt var förgäves. Min älskade syster dog, utan att ha återfått medvetandet. – Ett ögonblick, sade Holmes. År ni säker på att ni hörde en vissling, och ett metalliskt ljud ? – Jag fick samma fråga vid polisförhöret, då dödsorsaken skulle fastställas. Det stormade ju ute, så att det knakade i det gamla huset, och jag kan naturligtvis ha misstagit mig. Men jag tror inte det. – Var er syster klädd ?

- Nej, hon hade bara nattdräkt. I hennes högra hand, så hittades en avbränd tändsticka, och i den vänstra, en tändsticksask. – Hon har alltid tänt eld, för att försöka se något, sade Holmes. Det är viktigt att veta. Till vilket resultat kom man vid polisförhöret ? – Man lade ned mycket arbete på fallet, eftersom doktor Roylott, inte har det bästa rykte i trakten. Men man kom inte fram till någonting, egentligen. Det hela verkade som ett mysterium. Mitt vittnesmål fastslog att dörren hade varit låst inifrån, och att fönstren hade varit tillbommade med gammaldags luckor, förstärkta med järnstänger. Väggar och golv undersöktes noga, utan att man hittade något misstänkt. Det fastslogs, att Julia måste ha varit ensam när hon dog. Inga märken eller skador, fanns på hennes kropp. – Nå, men gift då ? – Läkarna hittade ingenting som tydde på förgiftning. – Vad tror ni själv att er syster dog av, miss Stoker ? – Av skräck, mr Holmes. Någon eller något skrämde livet ur henne. Men vem eller vad, vet jag inte.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

- Var zigenarna i närheten, då det hände ? – Ja. De är nästan alltid i närheten. – Jaså. Nå, vad tror ni om “bandet”, som er syster talade om ? “Det spräckliga bandet” ? – Jag vet inte. Kanske yrade hon, kanske tänkte hon just på zigenarbandet. De brukar ju ha brokiga klutar om huvudet. Men jag vet ingenting säkert. – Nej, vi får akta oss för att dra några förhastade slutsatser, sade Holmes. Var snäll och fortsätt er berättelse, miss Stoker. – Två år har nu gått, sedan min systers död, och jag har känt mig mycket ensam under den tiden. För en månad sedan, så träffade jag en barndomsvän, Percy Armitage, som jag inte har sett på många år. Vi är förlovade nu, och min styvfar har ingenting emot att vi gifter oss till våren. För ett par dagar sedan, så påbörjades en ombyggnad av flygeln, där vi har våra sovrum. Just igår, så började de att borra i mitt rum, och därför flyttade jag in i Julias gamla rum. Jag sov i hennes säng i natt.

Tänk er då min fasa, när jag mitt i natten, hörde en låg vissling ! Jag flög upp och tände ljuset, men kunde inte se någonting som inte skulle vara där. Jag kände mig emellertid så uppskärrad och rädd, att jag inte ville gå till sängs igen. Så snart det blev ljust så smög jag mig ut, och sprang ned till värdshuset i byn. Där hyrde jag en vagn, och bad kusken att köra mig till stationen. Resten vet ni… Jag tog tåget till London, för att komma hit och få tala med er, mr Holmes. – Mycket klokt av er, miss Stoker. Men har ni verkligen sagt mig hela sanningen ? – Ja. – Nej, det har ni inte. Varför försöker ni skydda er styvfar, miss stoker ? – Vad menar ni ? Istället för att svara, så tog min vän hennes hand, och vek upp det svarta spetskruset vid handleden. Fem svartblå märken efter fingrar syntes, i det vita skinnet. – Ni har blivit hårdhänt bemött, sade Holmes. Miss Stoker rodnade djupt, och täckte hastigt över sin skadade handled. – Han är mycket stark, sade hon bara.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

Han vet inte själv, hur stark han är. Holmes blev sittande tyst och tankfull en god stund. Hakan vilade mot händerna, och han såg in i den sprakande elden. – Det här är en invecklad historia, sade han så, slutligen. Jag behöver veta mer, innan jag kan bestämma hur jag skall planera mitt fortsatta arbete. Säg mig, miss Stoker, om vi far till Stoke Moran i dag, kan vi då undersöka de aktuella rummen, utan att er styvfar får reda på det ? – Han har pratat om att han skulle till London i dag, för att ordna upp några affärer. Det är möjligt att han blir borta ända till kvällen, och i så fall, så kommer ingen att störa er. Vi har visserligen en hushållerska nu, en gammal gumma bara. Henne kan jag lätt hålla därifrån. – Utmärkt. Och du har ingenting emot att följa med, Watson ? – Visst inte. Tvärtom. – Bra, då far vi till Stoke Moran i eftermiddag. Och ni då, miss Stoker ?

- Jag skall passa på att uträtta några ärenden, när jag ändå är i London. Men jag tar tolvtåget tillbaka. – Vi kommer med ett senare tåg, för jag har själv en del att uträtta. Får vi bjuda på frukost, miss Stoker ? – Nej, tack, jag måste gå. Så mycket bättre det känns nu, när jag har fått tala med er, mr Holmes ! Tack och på återseende, mina herrar. Så drog hon sin svarta slöja för ansiktet, och lämnade oss. Holmes lutade sig åter tillbaka i länsstolen. – Nå, Watson, vad får du ut av det här ? frågade han mig. – Det verkar vara en mystisk historia. – Tror du att det finns något samband mellan de nattliga visslingarna, och zigenarna ? – Har ingen aning. – Vi vet att doktorn står på god fot med zigenarna. Vi har också all anledning att tro att han av ekonomiska skäl, vill förhindra styvdotterns giftermål. Det metalliska ljudet, kan ha varit fönsterluckornas järnrör som slamrade till, när någon öppnade eller stängde luckorna. – Du tror alltså att zigenarna är inblandade ? – Det vet jag inte.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

- Det finns mycket att invända mot zigenarteorin, tycker jag. – Det tycker jag också, Watson. Det är därför vi skall fara till Stoke Moran idag. Jag vill se om vår teori håller. – Men vad tusan nu då ? utropade min vän, plötsligt. Dörren kastades upp, och en storvuxen man, stod på tröskeln. Han var så stor och kraftig, att han fyllde hela dörröppningen. Hans breda ansikte var fårat av tusen rynkor, bränt av solens strålar, och märkt av ett häftigt humör. De djupt liggande, gallsprängda ögonen, glodde än på Holmes, än på mig. Med sin spetsiga, böjda näsa, så liknade mannen en gammal ilsken rovfågel. – Vem av er är Holmes ? frågade den märkliga figuren. – Det är jag, sir, men vem är ni själv ? – Doktor Grimesby Roylott, på Stoke Moran. – Var så god och sitt, doktor Roylott, sade Holmes lugnt. – Skulle aldrig falla mig in ! Min styvdotter har varit här. Jag följde efter henne. Vad har hon sagt till er ?

Men Holmes ville inte höra på det örat alls. – Det är visst lite kyligt för årstiden, sade han bara. – Vad har hon sagt ? skrek gubben rasande. – Ändå börjar vårblommorna att komma så smått, sade min vän, lika orubbligt lugn som förut. – Jaså, ni är fräck också ! Vår besökare tog ett steg framåt, och höjde ridpiskan, som han hade i handen. Jag känner er allt, skurk där. Jag har hört talas om era bravader. Ni är Sherlock Holmes, mannen som lägger sig i sådant som inte angår honom ! Min vän bara log. – Högfärdige Holmes ! Scotland Yards viktig-petter ! Då brast Holmes ut i skratt. – Ni är ju riktigt lustig, sade han. Vill ni vara vänlig och stänga dörren efter er när ni går. Det drar på oss annars. – Jag går, när jag har sagt vad jag har att säga. Våga att lägga er i mina angelägenheter ! Jag vet att miss Stoker har varit här, för jag följde efter henne. Och jag är inte att leka med när jag blir retad. Se på här !

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

Han gick fram till brasan, grep eldgaffeln och böjde den till ett U, med sina stora, bruna nävar. – Passa er noga, så att inte ni också hamnar i mina händer ! Fräste han hånfullt, kastade ifrån sig eldgaffeln, och lämnade rummet med långa steg. – Doktor Roylott tycks vara en mycket älskvärd person, sade Holmes med ett syrligt leende. Jag är inte en lika stor buffel som han, men nog är jag ganska stark, jag också. Och därmed så tog Holmes den misshandlande eldgaffeln, spände musklerna och rätade ut den igen. – Så oförskämt att blanda ihop min verksamhet med “Scotland Yard” ! Morrade han. Det skall han få betala för, den gode doktor Roylott. Han spionerade tydligen på sin styvdotter, och hon borde ha varit försiktigare. Jag hoppas bara att hon inte får lida för det här. – Men nu, Watson, nu äter vi frukost, och sedan skall jag bege mig ut på stan och skaffa vissa upplysningar, som kan hjälpa oss att lösa det här fallet. Klockan var närmare ett, när Sherlock Holmes kom tillbaka. I handen så hade han ett blått pappersark, fullklottrat med ord, och siffror. – Jag har tittat på den avlidna hustruns testamente, sade han.

Den totala inkomsten av hennes förmögenhet, var vid hennes död, knappt 1100 pund. Genom prisraset på jordbruksprodukter, så har den nu fallit till 750 pund. Vid ett eventuellt giftermål, så skulle döttrarna få ut 250 pund per år. Det framgår alltså klart, att om bägge döttrarna gifte sig, så skulle den buffeln till styvfar, bara få en spottstyver kvar. Även ett giftermål skulle bli ett kännbart inkomstbortfall för honom. Mitt morgonarbete har inte varit bortkastat, Watson, vi vet nu att han har mycket starka motiv att förhindra varje giftermål. Det är allvarligt, och vi har inte mycket tid på oss, för gubben begriper ju att vi är inkopplade. Om du är färdig, så tar vi genast en droska till Waterloo Station. Och Watson, vill du vara snäll och stoppa på dig revolvern ? Ett skjutvapen är bra att ha, när man skall tala förstånd med herrar som kan slå knut på eldgafflar med bara händerna. Revolver och tandborste är allt du behöver, tror jag. Vi hade turen att precis hinna med ett tåg, som skulle gå till Leatherhead. Vi steg av vid vår bestämmelseort, hyrde en droska, och körde ut i det vackra Surrey. Det var ett härligt väder, med sol, och bara några lätta fjädermoln, på den blå himlen.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>