I rummet fanns också två korgstolar, och på golvet så låg en Wiltonmatta. Väggarnas höga paneler, var av maskäten ek, så gamla och missfärgade, att de säkert hade varit med sedan huset byggdes. Holmes slog sig ned i en av stolarna. Hans blickar flyttade sig runt i rummet, upp och ned, fram och tillbaka. Säkert så fanns det inte en detalj, som undgick honom. Extra länge, tittade han på ett tjockt klocksnöre, som hängde ned vid sängen. Snörets tofs, låg faktiskt på huvudkudden. – En ringklocka, ser jag, sade han. Vart går den ? – Till hushållerskans rum, svarade miss Stoker. – Snöret ser ganska nytt ut. – Det är bara några år sedan anordningen sattes upp. – Bad er syster om att få en klocka ? – Nej. Jag tror inte att hon använde den en enda gång. Ville vi ha något, så brukade vi hämta det själva. – Då var det ju onödigt att sätta upp en sådan anordning, över huvud taget ? – Men, ursäkta mig nu ett par minuter.
Jag vill titta närmare på golvet. Holmes slängde sig framstupa, med förstoringsglaset i handen, och ålade sig runt hela golvet. Varje bräda, och varje springa mellan brädorna undersöktes ytterligt noga. Sedan reste han sig, och upprepade samma procedur, fast med panelen. Efter panelen, så ställde han sig att stirra på sängen, och jag såg att hans blickar också letade sig uppåt väggen, ovanför huvudändan. Slutligen så tog han klocksnöret i handen, och ryckte till. – För tusan, Watson, det är ingen riktig ringklocka ! – Ringer den inte ? – Nej, snöret sitter inte ens fast i en klocksträng. Det här är intressant ! Snöret sitter fast i en krok, strax ovanför den lilla ventilen, där uppe. – Så konstigt att jag inte har lagt märke till det, sade miss Stoker. Jag har hela tiden trott att det var en riktig klocka. – Det var nog det som var meningen, muttrade Holmes, mest för sig själv. Men det finns mer som är konstigt här i rummet, och det är själva ventilen. Varför öppna en ventil till rummet bredvid, när man lika gärna kunde ha gjort en i ytterväggen, ut mot friska luften ?