Vid polisutredningen, så kom man till det resultatet, att doktor Roylott, hade blivit dödad under lek med sitt farliga sällskapsdjur. Det lilla som jag ytterligare ville veta om fallet med det spräckliga bandet, berättade Sherlock Holmes för mig, på tåget tillbaka till London. – Min käre Watson, jag erkänner att jag först drog en alldeles felaktig slutsats, började han. Det visar hur förkastligt det är att ta saker och ting för givna. Ordet “band”, som stackars Julia använde, strax innan hon dog, hade ingenting med “zigenarbandet” att göra. Ändå så lät jag lura mig, och kom in på helt fel spår, men lyckligtvis så insåg jag mitt misstag, innan det var för sent. Som du redan vet, så uppmärksammade jag ventilen och det falska klocksnöret, så fort vi hade kommit in i Julias rum. När jag sedan såg att sängen var fastskruvad i golvet, så förstod jag genast sammanhanget. Repet skulle tjänstgöra som bro för något, som via ventilen, skulle ned till sängen. Det var helt klart. Nåväl, eftersom jag kände till doktor Roylotts svaghet för exotiska djur, så låg det nära till hands att tänka på en indisk giftorm.

En skicklig och samvetslös läkare, med erfarenhet från tropikerna, kunde mycket väl komma på ett så raffinerat sätt att mörda. Vem här i England, skulle misstänka att dödsorsaken var ett snabbt verkande gift från en indisk träsk-orm ? Ingen. Och inte den mest skarpögde polis, skulle förstå vad de två små prickarna efter giftgaddarna betydde – om polisen nu ens såg dem. – Men visslingen, Holmes ? Visslingen ? Hur förklarar du den ? – Man kan dressera ormar att komma på en signal, Watson. – Men, min käre Holmes ! – Jo, det är fullt möjligt. Det var det som Roylott gjorde. Han visslade ormen tillbaka genom ventilen, och belönade den med mjölk. Ormen hade säkert krupit nedför repet flera gånger, utan att bita det tilltänkta offret. Julia sade ju till systern, att hon brukade höra en vissling om nätterna. Doktor Roylott visste att han förr eller senare, skulle lyckas i sitt onda uppsåt. Nåväl, Watson, allt det här förstod jag, innan jag hade satt min fot i hans rum. Du såg kanhända, att jag undersökte trästolen särskilt noggrant, och efter den undersökningen så var jag säker på min sak. Han hade ställt sig på stolen för att nå upp till ventilen. Det fanns tydliga repor i sitsen. Är du förvånad, Watson ?

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

- Ja, Holmes. Något förvånad är jag. – Men du inser det logiska i mitt resonemang, hoppas jag. Allt bekräftar min teori: kassaskåpet, fatet med mjölk, hundpiskan med sin strypögla. Allt bevisar att jag har rätt. – Men det metalliska slamrandet, Holmes ? Vad var det ? – När Roylott skulle stänga kassaskåpsdörren om sin farliga leksak, så måste det ske snabbt. Och slår man snabbt igen en tung järndörr, så slamrar det, Watson. Det var det ljudet som miss Stoker hörde.

Resten vet du. När jag hörde kräket väsa – något som väl du också hörde ? – tände jag ögonblickligen ljuset och gick till attack. – Och drev tillbaka ormen genom ventilen ? – Just det. Tillbaka för att ta död på doktor Grimesby Roylott. Jag vet att jag träffade ormkroppen ett par gånger. Det kom den att ilskna till, så pass att den anföll första bästa. Och första bästa, råkade vara doktor Roylott. Ser man saken på det sättet, så är jag utan tvekan ansvarig för hans död. Men jag vill inte påstå att jag är ledsen för det.

SLUT