Träden hade fått späda knoppar, och det luktade så gott av fuktig jord. Åtminstone jag, kände starkt kontrasten mellan den leende naturen omkring oss, och det farliga uppdrag, som väntade oss. Min vän satt och teg, försjunken i djupa funderingar. Men så slog han mig plötsligt på axeln, och pekade bort över ängarna. – Titta, Watson ! Det där måste vara Stoke Moran. I fjärran såg vi en sluttning, med många träd, och mellan dess grenar så skymtade ett hus, med grå gavlar, och en hög takås. – Det stämmer, sir, sade kusken. Där bor doktor Grimesby Roylott. – Åhå, sade Holmes. Då är det dit vi skall. Vi skall hjälpa honom med ombyggnaden av huset. – Då kan ni stiga ur vid stättan, där borta, upplyste kusken. Det går en genväg över fälten, från den. Ser ni damen som promenerar där just nu ? Där är det ! – Ja, jag ser, svarade Holmes. Och damen måste vara miss Stoker.

Vi stiger ur här, Watson. Vi gjorde så, betalade kusken, och klev över stättan. – Jag tyckte att det var lika bra att låta kusken tro att vi har kommit hit för ombyggnadens skull, sade Holmes. Det blir mindre prat på det sättet. God dag, miss Stoker. Ni ser att vi håller ord ! Hon kom skyndande emot oss, och hennes ansikte lyste upp av lättnad. Vi skakade hjärtligt hand. – Jag har väntat på er, sade hon. Allt ser ut att ordna sig på bästa sätt. Doktor Roylott har farit till London, och väntas inte hem förrän sent i kväll. – Vi har redan haft nöjet att göra doktorns bekantskap, kära miss Stoker. Så berättade Holmes kort om vad som hade hänt tidigare på dagen. Miss Stoker blev kritvit, ända ut på läpparna. – Han följde alltså efter mig, sade hon. Jag borde ha anat det. Han är så listig, att jag aldrig kan känna mig säker. Hur skall det nu gå för mig, när han kommer tillbaka ? – Då måste han akta sig, för då har han att göra med någon som är ännu listigare än han själv.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

Ni måste låsa noga om er ikväll, miss Stoker, och skulle han bli våldsam, så skall vi köra er till er moster i Harrow. Men nu måste vi utnyttja den lilla tid vi har på oss. Var snäll och visa oss genast vägen till rummen, som skall undersökas. Byggnaden hade ett högt mittparti, och två lägre flyglar, som böjde sig som krabbklor åt vardera hållet. Den vänstra flygeln var mycket förfallen; den högra var i bättre skick. Blå rök, ringlade sakta upp ur skorstenen. Byggnadsställningar stod resta vid ena väggen, vilken man redan hade brutit sig igenom. Några arbetare syntes emellertid inte till. Holmes ställde sig att noggrant granska flygelbyggnaden från utsidan. – Det yttersta fönstret är alltså ert, miss Stoker, sade han. Det i mitten var er systers, och det närmast huvudbyggnaden, är doktor Roylotts. Stämmer det ? – Alldeles riktigt. Fast nu bor jag i min systers rum. – Jag vet, nu medan ombyggnaden pågår. Men behöver verkligen ytterväggen rivas ? – Nej, jag tror det är ett påhitt, för att flytta mig från mitt rum.

- Det är tänkbart. Säg mig, finns det fönster mot korridoren också ? – Ja, men de är mycket små. Ingen kan krypa in igenom dem. – Jag förstår. Och dörrarna hade ni alltid låsta, ni och er syster. – Miss Stoker, var snäll och gå in i ert rum och bomma igen fönsterluckorna ordentligt, med järnstängerna. Hon gjorde som han bad. Holmes prövade flera olika sätt att få upp luckorna utifrån, men det var omöjligt. Det fanns inte minsta lilla springa där man kunde tvinga in ett knivblad, och försöka att lyfta av järnstängerna. Med sitt förstoringsglas, så undersökte Holmes också gångjärnen. De satt som berget. – Hm ! Holmes kliade sig förbryllad på hakan. Zigenarteorin håller inte, Watson, för ingen kan ta sig in fönstervägen, när luckorna är tillbommade. Men låt oss nu se hur det ser ut på insidan. Genom en liten sidodörr, så gick vi in i korridoren, och vidare till det rum, där miss Stoker nu skulle sova om nätterna – det rum där hennes syster hade mött sitt öde. Det var ett enkelt, lågt, litet krypin, med en gammaldags eldstad. I ena hörnet så stod en byrå; i ett annat hörn, en smal säng med vitt överkast, och till vänster om fönstret så stod det ett toalettbord.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

I rummet fanns också två korgstolar, och på golvet så låg en Wiltonmatta. Väggarnas höga paneler, var av maskäten ek, så gamla och missfärgade, att de säkert hade varit med sedan huset byggdes. Holmes slog sig ned i en av stolarna. Hans blickar flyttade sig runt i rummet, upp och ned, fram och tillbaka. Säkert så fanns det inte en detalj, som undgick honom. Extra länge, tittade han på ett tjockt klocksnöre, som hängde ned vid sängen. Snörets tofs, låg faktiskt på huvudkudden. – En ringklocka, ser jag, sade han. Vart går den ? – Till hushållerskans rum, svarade miss Stoker. – Snöret ser ganska nytt ut. – Det är bara några år sedan anordningen sattes upp. – Bad er syster om att få en klocka ? – Nej. Jag tror inte att hon använde den en enda gång. Ville vi ha något, så brukade vi hämta det själva. – Då var det ju onödigt att sätta upp en sådan anordning, över huvud taget ? – Men, ursäkta mig nu ett par minuter.

Jag vill titta närmare på golvet. Holmes slängde sig framstupa, med förstoringsglaset i handen, och ålade sig runt hela golvet. Varje bräda, och varje springa mellan brädorna undersöktes ytterligt noga. Sedan reste han sig, och upprepade samma procedur, fast med panelen. Efter panelen, så ställde han sig att stirra på sängen, och jag såg att hans blickar också letade sig uppåt väggen, ovanför huvudändan. Slutligen så tog han klocksnöret i handen, och ryckte till. – För tusan, Watson, det är ingen riktig ringklocka ! – Ringer den inte ? – Nej, snöret sitter inte ens fast i en klocksträng. Det här är intressant ! Snöret sitter fast i en krok, strax ovanför den lilla ventilen, där uppe. – Så konstigt att jag inte har lagt märke till det, sade miss Stoker. Jag har hela tiden trott att det var en riktig klocka. – Det var nog det som var meningen, muttrade Holmes, mest för sig själv. Men det finns mer som är konstigt här i rummet, och det är själva ventilen. Varför öppna en ventil till rummet bredvid, när man lika gärna kunde ha gjort en i ytterväggen, ut mot friska luften ?

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

- Ventilen är också ganska ny, påpekade miss Stoker. Den kom dit ungefär samtidigt med klocksnöret. – Mycket intressant, sade Holmes. Vi har alltså här ett falskt klocksnöre, och en ventil, som inte släpper in frisk luft. Med er tillåtelse, miss Stoker, så tänker jag nu fortsätta undersökningen i det innersta rummet. Doktor Roylotts rum var större än styvdöttrarnas, men också det, enkelt möblerat: en tältsäng, en hylla med böcker, en fåtölj, en vanlig trästol, och ett runt bord. Men det man allra först lade märke till när man steg in, var ett stort kassaskåp, vid ena väggen. Holmes såg sig omkring, och gick sedan fram till kassaskåpet. – Vad finns det i det här ? frågade han, och knackade på skåpet. – Min styvfars affärshandlingar. – Ni har alltså fått titta i skåpet ? – En gång bara, för några år sedan. Det var fullt av papper. – Där finns inte… en katt till exempel ? – Nej, mr Holmes. Hur kom ni på den idén ?

- Därför att det står ett fat med mjölk ovanpå skåpet, svarade Holmes, och höll upp ett litet tefat så att hon kunde se. – Det förstår jag inte ! Nej, någon katt finns inte i huset. Men vi har ju geparden och babianen. – Ja, ja, sade Holmes och log lite. En gepard är faktiskt också en stor katt, men jag tror inte att den blir mätt av en skvätt mjölk. Så måste han ha fått en ny idé, för han satte sig på huk framför trästolen, och studerade sitsen mycket ingående. När han var klar med det, så stoppade han förstoringsglaset i fickan, reste sig och granskade noga, de andra möblerna i rummet. Hans blick fastnade på något som hängde vid sänggaveln. Det var en liten hundpiska, vars snärt var knuten så att den bildade en strypögla. – Vad tror du om det här, Watson ? – Ser ut som en vanlig hundpiska. Men inte vet jag varför den har blivit ihopsnodd så där. – Nej, alldeles riktigt. Så brukar man ju inte hantera en hundpiska. Bevare mig, det är en ond värld vi lever i ! Och när en intelligent människa ger sig in på brottets bana, så blir den människan ännu ondare.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

Jag tror att jag har sett vad jag behöver se nu, sade miss Stoker. Kan vi gå ut i parken igen ? Aldrig förr, hade jag sett min väns ansikte så bistert och mörkt, som när vi lämnade doktor Roylotts rum. Vi promenerade alla tre, fram och tillbaka, fram och tillbaka, på gräset. Varken miss Stoker, eller jag, ville störa Holmes i hans tankar, så vi teg. Slutligen så talade han själv. – Miss Stoker, sade han. Det är av största vikt att ni nu till punkt och pricka, följer mina anvisningar. – Det lovar jag. – Ert liv, kan stå på spel. Ni får inte tveka. – Jag försäkrar att jag skall göra precis som ni säger. – För det första: doktor Watson och jag, måste vara i ert rum hela natten. Både miss Stoker och jag, stirrade med häpnad på honom, och han fortsatte att tala i gåtor. – Det måste bli så. Är det byns värdshus, som syns därborta ? – Ja, det är det, svarade miss Stoker.- Utmärkt. Och era fönster i flygeln, syns därifrån ?

- Ja, det gör de säkert. – Miss Stoker, när er styvfar kommer tillbaka, så måste ni genast stänga in er i ert nuvarande rum. Skyll på huvudvärk, eller vad som helst. När ni sedan hör honom gå in till sig, så skall ni öppna fönsterluckorna, och ställa en lampa i fönsterkarmen, som en signal till oss. Sedan så tar ni med er vad ni behöver, och smyger tyst in i ert eget rum. Där är säkert dammigt och smutsigt, efter borrandet i väggarna, men ni måste stå ut med det, för en enda natt. Resten lämnar ni åt doktor Watson och mig. – Jag skall göra precis som ni säger, mr Holmes, men vad tänker ni själva göra ? – Vi skall tillbringa natten i er systers gamla rum. Vi skall ta reda på vad det är för ljud som stör er. – Mr Holmes, ni har redan löst gåtan ! Utbrast hon och lade handen på hans arm. Säg vad det är ? Tala om varför min syster dog så plötsligt ! – Jag föredrar att ha vattentäta bevis, innan jag säger någonting. – Ni kan åtminstone svara på om det var någon som skrämde livet ur Julia ?

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

Skrämde ihjäl henne ? – Nej, jag tror inte att det gick till riktigt så. Det var något mer påtagligt. Men nu måste min vän och jag gå, miss Stoker. Allt är till ingen nytta, om doktor Roylott kommer tillbaka och får se oss här. Adjö, miss Stoker. Tappa inte modet ! Följ noga mina anvisningar. Sherlock Holmes och jag, tog in på byns värdshus. Vi fick två rum på övre våningen, och från våra fönster så hade vi fin utsikt över Stoke Morans bebodda del. I skymningen så såg vi doktor Roylott komma hem, hans väldiga kroppshydda tornade upp sig som ett berg, bredvid den lille pojken som körde vagnen. Framme vid godsets tunga järngrindar så hade pojken besvär med att skjuta upp dem., något som mycket förargade den hetlevrade doktorn. Vi såg honom hotfullt höja knytnäven mot den förskräckte pojken, innan vagnen körde in på uppfartsvägen till huset. Några minuter senare så tändes ljuset i vardagsrummet. – Vet du, Watson, sade Holmes, då vi satt och tittade i skumrasket.

Egentligen så vill jag inte ha dig med alls i natt. Riskerna är mycket stora. – Kan jag inte vara till någon hjälp, då ? – Till ovärderlig hjälp, min vän. – Då följer jag naturligtvis med. Riskerna är stora, sa du. Då har du tydligen sett något som jag inte har sett. – Nej, men kanhända har jag dragit riktiga slutsatser av vad jag har sett. – Ja, jag såg då ingenting konstigt, med undantag för klocksnöret. Och vad det betyder, kan jag inte räkna ut. – Du såg ventilen också. – Det är ingenting ovanligt med att det finns en ventil mellan två rum, Holmes. Förresten så var den så liten att inte ens en råtta skulle kunna ta sig igenom. – Jag visste att vi skulle hitta en ventil, redan innan vi kom till Stoke Moran. – Men min käre Holmes ! Det kunde du väl ändå inte veta ? – Jo, det kunde jag. Minns du att miss Stoker berättade att hennes syster hade tyckt illa om lukten från doktorns cigarr ? Detta visar klart, att det måste finnas en öppning av något slag, mellan de båda rummen.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

Någon större öppning kunde det inte vara fråga om, för då hade den uppmärksammats vid polisens undersökning. Därför så drog jag den slutsatsen, att det måste vara en mindre ventil. – Men, vad är det för farligt med en ventil ? – Det är åtminstone en underlig slump, att tre saker inträffar samtidigt i Julias rum: – en ventil huggs ut, ett falskt klocksnöre hängs upp, och damen i sängen nedanför, dör en plötslig död. Tycker inte du att det är märkligt ? – Jag ser inget samband. – Inte ? Lade du inte märke till något ovanligt med sängen ? – Nej. – Den är fastskruvad i golvet, Watson. Den person som sover i sängen, kan inte flytta den till ett annat ställe. Sängen måste alltid stå under ventilen, och under repet. Vi kallar det för rep i fortsättningen, för det var aldrig ämnat till klocksnöre. – Holmes ! Utropade jag. Nu börjar jag ana vart du vill komma. Vi är i grevens tid, att förhindra ett nytt, listigt, avskyvärt brott !

- Just det. När en läkare beger sig in på brottets bana, så blir han farligare än andra brottslingar. En läkare har kalla nerver, och goda kunskaper. Den här läkaren kommer att slå till snabbt och hänsynslöst, men vi skall vara ännu snabbare och hänsynslösare. Vi har en ruskig natt framför oss, Watson. Låt oss röka en pipa i lugn och ro, innan det hela börjar på Stoke Moran. Vi satt och rökte och småpratade i ungefär två timmar, timmar som släpade sig fram, tyckte jag. När klockan i bykyrkan slog elva slag, så tändes äntligen ett ljus borta på Stoke Moran. Det var den överenskomna signalen. Holmes reste sig genast. – Där, Watson ! Där har vi vår signal ! Kom ! Innan vi lämnade värdshuset så sade Holmes till värden att vi, trots den sena timman, ämnade besöka en vän i trakten, och troligen skulle stanna borta över natten. Ute blåste det snålt, och natten var kolsvart. Men ljuset från Stoke Moran, vägledde oss. Vi hade inga svårigheter med att komma in på godsets ägor, för den gamla muren omkring, hade rasat på flera ställen.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

Det var bara att kliva på. Vi letade oss fram mellan träden, nådde gräsmattan, och började att gå över den. Strax innan vi var framme vid flygeln, så kom en ruskig varelse farande emot oss. Den var inte större än ett barn, men lurvig och vanskapt. Varelsen kastade sig i gräset, rullade runt, och fäktade i luften med armar och ben. Sedan flydde den tillbaka in i mörkret, lika plötsligt som den hade kommit. – Gud i himlen ! Viskade jag. Vad var det ? Vad var det ? Jag tror att Holmes blev lika förskräckt som jag, för handen som grep om min arm, kändes som ett skruvstäd. Men ögonblicket efteråt så kluckade han av skratt. Med munnen vid mitt öra, viskade han: – Ett förtjusande hus vi har kommit till, Watson. Det där var ingen mer och ingen mindre än babianen. Ja, visst ! Nu kom jag ihåg doktor Roylotts originella kelgrisar, som miss Stoker hade berättat om. Men geparden då, var fanns den ?

Kanske skulle den, när som helst ta ett skutt ned från något träd, och landa på axlarna på mig. Jag medger gärna att jag kände mig lättad, när vi – i strumplästen – tassade in i sovrummet, där vi skulle tillbringa natten. Holmes flyttade lampan till bordet, och stängde ljudlöst fönsterluckorna. Vi såg oss omkring. Allt var precis så som det hade varit tidigare på dagen. Holmes kom fram till mig och viskade i mitt öra, så tyst att jag nätt och jämnt uppfattade vad han sade: – Minsta ljud nu, kan förstöra allt för oss. Jag bara nickade, och han fortsatte lika tyst: – Vi måste sitta i mörker. Ett ljus skulle synas genom ventilen. Jag nickade igen. – Somna inte, Watson, ditt liv kan hänga på det. Ha revolvern redo, ifall den skulle behövas. Slå dig ned på stolen du, så sätter jag mig på sängkanten. Jag lydde, och tittade på min väns förehavanden. Han hade haft med sig en lång, smal spatserkäpp, som han lade på sängen. Vidare, så plockade han fram en tändsticksask, och ett ljus, som han också placerade på sängen.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

Sedan gick han fram till bordet, och skruvade ned lampan, tills den slocknade helt. Det var fullkomligt svart omkring oss. Aldrig kommer jag att glömma den här kusliga vaknatten. Inte ett ljud, inte ens ett andetag hörde jag från min vän. Ändå så visste jag att han satt där, bara någon meter ifrån mig. Jag undrade om han var lika spänd och orolig som jag själv. Då och då, så trängde en nattfågels läte in till oss, och en gång så hörde jag ett långdraget, dovt rytande. Geparden ! Det lät som om den strök omkring, alldeles nedanför fönstret. En gång i kvarten, så slog kyrkklockan i byn , och jag tyckte att det var en evighet mellan varje slag. Tolv ! Ett ! Två ! Tre ! Vi satt fortfarande i vår tysta väntan. Plötsligt så glimmade det till av ljus uppifrån ventilen, och jag kände os, av brinnande fotogen. Han där inne i det andra rummet hade tänt en lampa, eller lykta.

Sedan hördes ett svagt hasande, som om någon, med tofflor på fötterna, gick över golvet. Så blev det tyst igen, och det var tyst länge. Jag tror att jag satt i en halvtimme med öronen på spänn, innan jag uppfattade något igen. Det var ett svagt pysande ljud, som när vatten börjar koka i en tekokare. I det ögonblicket så handlade Holmes. Han flög upp från sängkanten, tände sitt ljus, och började piska vilt med käppen. På klocksnöret ! – Ser du den, Watson ? Ser du den ? Eftersom mina ögon bländades av ljuset, så såg jag ingenting. Vad var det Holmes piskade på med sådan våldsam kraft och energi ? Det visste jag inte, men nu kunde jag se hans ansikte. Det var dödligt blekt, och uttryckte fasa och avsky. Allting gick så fort. Jag tyckte att jag hörde en svag vissling, och strax därefter så slutade Holmes upp med att slå. Han stirrade på ventilen. Allt var tyst igen. Men det gick inte många sekunder, förrän nattens tystnad bröts av det hemskaste skrik jag någonsin har hört i mitt liv.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>

Det blev högre och högre, gällare och gällare – ett vrål av smärta, ångest och ilska. Efteråt så fick vi veta att folket i byn, hade vaknat av skriket. Själva så stod vi lamslagna, iskalla ända in i märgen. Vi stirrade på varandra tills skriket slutligen dog ut. – Vad var det ? flämtade jag. – Det var slutet för doktor Grimesby Roylott, svarade Holmes. Kanske bäst som skedde, när allt kommer omkring. Ta revolvern och följ med, Watson. Vi skall gå in i hans rum. Holmes tände lampan, och gick före mig ut i korridoren. Två gånger så knackade han på doktorns dörr, utan att få svar. Då vred han om handtaget, och steg in. Jag följde efter med revolvern i min hand. Det var en märklig syn som mötte våra ögon. På bordet så stod en gammal lykta, av metall, och kastade sitt ljus över kassaskåpets dörr, som stod på glänt. I fåtöljen så satt doktor Grimesby Roylott, klädd i grå morgonrock, och med de bara fötterna instuckna i ett par hällösa, röda tofflor. Över hans knän så låg hundpiskan, som vi hade lagt märke till förut. Hans haka var vänd uppåt, och ögonen stirrade stelt mot taket. Och underligast av allt –

kring pannan så hade han ett gult band, med brunaktiga fläckar. Det såg ut att strama åt mycket hårt. Han gav inte ett ljud ifrån sig. – Bandet ! Viskade Holmes. Det spräckliga bandet ! Jag tog ett steg  framåt. Den besynnerlige huvudprydnaden rörde på sig ! Ett brett, fyrkantigt huvud sköt upp, ovan kraftigt spända halsmuskler. Det var en vidrig orm. – En indisk träsk-orm ! Utropade Holmes. Indiens farligaste giftorm ! Roylott måste ha dött inom tio sekunder, efter bettet. Sannerligen, Watson, den som gräver en grop åt andra, faller själv däri. Låt oss nu snabbt få odjuret tillbaka till gropen. Med den största försiktighet, så drog han till sig hundpiskan, trädde blixtsnabbt strypöglan om ormens hals, och drog till. På armlängds avstånd, så bar han den så till kassaskåpet, där han kvickt slängde in den, och slog igen dörren om den. Det här är sanningen om doktor Grimesby Roylotts död, och jag behöver inte göra min långa historia så värst mycket längre. Vi talade naturligtvis genast om nyheten för den skakade miss Stoker, som morgonen därpå tog tåget till sin moster, i Harrow.

BLÄDDRA FRAMÅT >>>