LÖSNINGAR PÃ… ÄLDRE MELODIKRYSS: » Enn Kokk » July 2015

Feeds

3566 items (3566 unread) in 7 feeds

(3566 unread)

• Ängel med bruten vinge (68 unread)
• Melodikryssbloggen (45 unread)
• vonkis (1791 unread)
• Kyrkoherdens tankar (530 unread)
• My Xanadu (30 unread)
• Enn Kokk (629 unread)
• Rissna - mitt i prick! (473 unread)

Enn Kokk (37 unread)

• July 31, 2015
• 17:47

  Sommar i P1 med Stig Grybe

   » ‎ Enn Kokk

  Stig Grybe är 87 Ã¥r, och det är strongt av honom att i den Ã¥ldern och med alla de krämpor han har drabbats av pÃ¥ äldre dar – han berättade om dem i sitt Sommar-program i dag – ställa upp som sommarvärd. Han berättade själv om krämporna och operationerna, men i vart fall har han inte drabbats av senildemens, det som hans far, död sedan länge, led av i slutet av sitt liv.

  Det bärande temat i hans Sommar var dock hans egen, i början ganska krokiga väg till, så småningom, framgångarna på scen och i radio. Hans försök att få in en fot i teatervärlden möttes först inte med någon större entusiasm, och då tänker jag inte främst på pappans motsträviga attityd. Mimi Pollak, som han spelade upp för, var till exempel mycket nedgörande, så jag kan förstå hans triumf, när hon sedan såg honom i en föreställning och höll på att ramla i golvet av skrattparoxysmer. Och kanske var det just i valet av fack problemet låg. Han gjorde karriär främst i komedi- och revyfacket och blev genom sin figur Ante från Mobacken mycket känd och älskad av en jättelik publik. Fast eftersom det här ägde rum i slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet, finns det väl i dagens Sommar-publik åter många som undrar, vem den där Stig Grybe är.

  Grybe tog själv upp problemet, att det som på sin tid sågs som mycket roligt ibland i dag bara är obegripligt töntigt.

  Kanske vore det i dag lättare att ge honom en välförtjänt comeback genom att i TV reprisera filmatiseringarna av Stieg Trenter-deckarna ”I dag röd”, ”Lysande landning” och ”Träff i helfigur”, där han gör rollen som kriminalinspektör Vesper Jonsson.

  Han ljudillustrerade sin muntliga framställning med bandningar av sÃ¥dant han har gjort pÃ¥ scen plus en egen grammofoninspelning, dessutom ”Memory” ur ”Cats” som han har spelat i – fast här med Elaine Paige. Naturligtvis fick vi ocksÃ¥ höra gamla vänner frÃ¥n scen och privat umgänge, till exempel ”Far jag kan inte fÃ¥ upp min kokosnöt” med Povel Ramel.

  Bland spelade svenska artister kan nämnas Zarah Leander och Gustaf Torrestad, bland utländska Frank Sinatra, Sammy Davis och Shirley Bassey.

  Men varför spelade ocksÃ¥ Stig Grybe ”Over the Rainbow” med just Eva Cassidy?

• July 30, 2015
• 16:28

  Sommar i P1 med Maxida Märak

   » ‎ Enn Kokk

  Det är högst rimligt att också någon same förekommer bland sommarvärdarna. I dag representerades Sápmi, Sameland, av unga och stridbara Maxida Märak, bosatt i Jokkmokk. Märak förenar rap och hiphop med kamp för samekultur och samiska rättigheter.

  Hon berättade i sitt Sommar en del om sitt personliga liv, men jag väljer här att koncentrera mig på hennes starka plädering för samernas rättigheter. Jag kan i princip hålla med henne också i kravet att samerna måste få bestämma om rätt till gruvbrytning på deras traditionella områden.

  Samtidigt finns det här ett problem, och jag tänker då inte främst på världens rop på mineraler.

  Jag är en stark anhängare av den demokratiska nationalstaten, men ett av samernas problem i detta stycke är deras ringa antal, 20.000-35.000 i Sverige men många av dem assimilerade i det svenska samhället och inte ens bosatta i de ursprungliga samiska områdena, ytterligare sammanlagt kanske 60.000 i nordligaste Norge och Finland samt på Kolahalvön i Ryssland. Och om man ser på kartan över Sápmi, ser man att en rad förhållandevis stora städer och även mindre orter, alla med en befolkning bestående av svenskar, norrmän, finnar och ryssar, ligger i detta Sameland. I själva verket utgör den samiska ursprungsbefolkningen praktiskt taget överallt i detta ytmässigt enorma område en försvinnande liten minoritet, vars traditionella näringsstuktur (jakt och fiske men framför allt rennäringen) kräver väldiga ytor för att föda en liten men nomadiserande befolkning.

  Och jag är rädd att inflyttningen av alla de andra ovan nämnda och deras behov av annat slags sysselsättning inte kan rullas tillbaka.

  Samerna talar ett språk som är besläktat med bland annat finska och mitt eget ursprungliga språk, estniska.

  Maxida Märak bjöd i sitt sommarprogram pÃ¥ samisk musik i vid mening: norska Adjagas, Ára med ”Speadjarnavdi”, Mari Boine och Maxida Märak själv. Ett par skivor, med Buffy Sainte-Marie och A Tribe Called Red, hade anknytning till ursprungsbefolkningen i Canada.

  Men sen försörjer sig ju Maxida Märak också på att producera hiphop och rap, och flera låtar hade även den musikaliska bakgrunden.

• July 26, 2015
• 18:34

  Monsieur Hulot i plasthelvetet

   » ‎ Enn Kokk

  Jag anser fortfarande, att Jacques Tatis (1908-1982) ”Semestersabotören” (1953) är en genialisk film – jag sÃ¥g nyligen om den, eftersom den fanns i en DVD-box med Tatis samlade filmutgivning, när det gäller antalet filmer förvÃ¥nansvärt liten.

  Vad jag vet har jag ocksÃ¥ sett Tatis ”Min onkel” (”Mon oncle”, 1958) tidigare, dock inte pÃ¥ bio i samband med dess sverigepremiär – jag gjorde dÃ¥ lumpen. Det egendomliga är att det jag minns av den, minns jag i svart-vitt, fastän det rör sig om en färgfilm. Men jag kan ha sett den i TV, svart-vit sÃ¥dan; vi hade länge svart-vit TV bÃ¥de i lägenheten i Uppsala och lite senare i sommarhuset i Öregrund.

  Jag nämner det här därför att just den utstuderade färgsättningen är det mest pÃ¥fallande, när jag nu ser den pÃ¥ DVD. Vad jag förstÃ¥r lät Tati bland annat bygga det modernistiska helvete det hus Monsieur Hulots (Jacques Tati) syster Madame Arpel (Adrienne Servantie), hennes make Monsieur Arpel (Jean-Pierre Zola) och deras son Gérard (Alain Bécourt) bor i, servade av husa men framför allt av modern teknik, mycket mer avancerad än den man finner i Charlie Chaplins ”Moderna tider”. Lika utstuderade är uterummets planering med gÃ¥ngar och broar och dammar och färgen pÃ¥ gästernas kläder vid ett trädgÃ¥rdsparty.

  De enda som sabbar denna plasthimmel – i vÃ¥rt perspektiv snarare ett plasthelvete – är Monsieur Hulot och sonen i huset, som finner varann framför allt under utbrytningar ur den här miljön.

  Fadern i huset försöker dressera Monsieur Hulot i mer modernistisk riktning genom att anställa honom i sin fabrik, lika monstruöst modernistisk som hans hem. Också där går det förstås med Monsieur Hulots hjälp åt helvete.

  Inte heller lyckas man gifta bort Monsieur Hulot, så till slut exporteras han till en anställning utomlands.

  Allt det här är minutiöst och elegant skildrat av Jaques Tati, men i dag känns faktiskt inte ”Min onkel” som en lika lyckad film som ”Semestersabotören”. Kanske beror det pÃ¥ att det där plasthelvetet som han skildrar i dag inte känns lika aktuellt som pÃ¥ 1960-talet.

  Men sevärd är den här filmen förstås ändå, fortfarande.

• 16:36

  Sommar i P1 med Olle Jönsson

   » ‎ Enn Kokk

  Självfallet känner jag till Olle Jönsson och hans dansband Lasse Stefanz, dock utan att höra till nÃ¥gonderas fans – varken hans sÃ¥ng eller den dansbandsmusik Lasse Stefanz spelar tilltalar mig. Men jag begriper samtidigt varför Olle Jönssons och Christina Lindbergs ”De sista ljuva Ã¥ren” blev ett örhänge. Med det sista vill jag säga, att mycket lite i min värld är svart eller vitt.

  Jag lyssnar med intresse pÃ¥ Olle Jönssons Sommar-program. Somligt i det är lite för ofullgÃ¥nget – intressant att han som sen blev sÃ¥ framgÃ¥ngsrik i början av sin skolgÃ¥ng fick underkänt i just musik, men varför fick han det? Annat, som fejden med en av de ursprungliga frontmännen i bandet, Lasse Sigfridsson, tog han inte upp.

  Fenomen som scenskräck är ju inte helt okända i den bransch han arbetar i, men Olle Jönsson, i dag 59 år och med 46 album och lika många spelår bakom sig, behöver fortfarande en stunds lugn och ro med sig själv innan han kör i gång på scenen. Dessutom har han andra fobier som flygrädsla och skräck för många likadana knappar (!).

  Annat som rykten om alkoholmissbruk tillbakavisade han effektivt: Det som folk har tolkat fel i hans rörelsemönster är följden av en sjukdom.

  Hans kärlek till dansant musik märktes också i låtvalet, men här fanns samtidigt en variation, som kan exemplifieras med namn som Emmylou Harris, Elvis Presley, Black Sabbath, Roxy Music, The Eagles och Wings (Paul McCartney).

  Att han har sidor som vetter Ã¥t oväntade musikaliska hÃ¥ll visade han genom tvÃ¥ lÃ¥tar, där han själv sjunger, dels Ulf Lundells ”Kärleken förde oss samman”, dels, tillsammans med Mikael Wiehe, ”Leva tills jag dör”, en lÃ¥t jag ocksÃ¥ har hört dem göra tillsammans i ”AllsÃ¥ng pÃ¥ Skansen”.

  Olle Jönssons sociala bakgrund i ett fattigt och faderlöst hem – hans berättelse om hur han och en annan fattig pojke, bÃ¥da lika illa klädda, av lärarinnan exkluderades frÃ¥n ett luciatÃ¥g i ett ”fint” hem är hjärtskärande – kanske ocksÃ¥ säger nÃ¥got om hans dragning till artister som Wiehe och Lundell.

• July 25, 2015
• 18:04

  Sommar i P1 med Zara Larsson

   » ‎ Enn Kokk

  Eftersom talangtävlingar i TV4 ligger utanför det jag skulle komma på idén att titta på, dröjde det av naturliga skäl innan jag observerade Zara Larssons existens. Men lite senare kunde en hängiven radiolyssnare som jag inte undgå henne, och dessutom har hon gjort sig känd för att ha oförblommerade åsikter, särskilt i feministiska frågor. Fortfarande är hon häpnadsväckande ung, 17 år.

  Det senare förklarar förmodligen det faktum att föräldrarna fortfarande spelar en så stor roll i hennes liv. En av de få mer traditionalistiska ingredienserna i hennes Sommar i dag handlar om en mycket äventyrlig skidresa per tåg till Åre, tillsammans med familjen.

  Till att börja med tyckte jag att hennes attityd, till exempel till feminismrelaterade frÃ¥gor, var väl kaxig för att gÃ¥ ihop med hennes ringa livserfarenhet, men under programmets gÃ¥ng växte min respekt för hennes engagemang. Hon gav oss en skakande berättelse om en ung flicka hon träffade i Afghanistan – när flickan vägrade ett arrangerat gifte, hällde hennes pappa bensin pÃ¥ hennes ben och tände pÃ¥ sÃ¥ att benen mÃ¥ste amputeras, och prognosen var, att hon sen skulle lämnas att dö. Naturligtvis tror inte heller Zara Larsson, att samma sak skulle kunna hända här i Sverige, men bortsett frÃ¥n de uttryck för hederskultur som numera har invaderat ocksÃ¥ Sverige, kan man inte bortse frÃ¥n det manshat feministiska kvinnor kan drabbas av ocksÃ¥ här, i stor skala pÃ¥ nätet, och här talar vi om svenskfödda bÃ¥de yngre och äldre män.

  Musikaliskt kan Zara Larsson komma att gÃ¥ mycket lÃ¥ngt, lika lÃ¥ngt som nÃ¥gra av de kvinnliga artister hon spelade: Whitney Houston, Beyoncé, Laleh. Hennes musikaliska bredd fÃ¥ngas av att hon spelade sÃ¥ väl Adam Tensta som Elvis Presley och Aerosmith. Genom att spela ”Uncover” gav hon ocksÃ¥ prov pÃ¥ sin egen sÃ¥ngförmÃ¥ga.

• 12:10

  Melodikrysset nummer 30 2015

   » ‎ Enn Kokk

  I dag innehöll Melodikrysset, med ett undantag, hörvärd musik. Undantaget var Larz-Kristerz med ”Varför vill du inte ha mig?”. Svaret pÃ¥ den frÃ¥gan är för att sÃ¥ngen är sÃ¥ usel.

  Jämför till exempel med Tove Lo och ”Habits (Stay High)”.

  Eller med Helen Sjöholm i ”Tobakshandlarvisa”.

  Helen Sjöholm ackompanjeras av Benny Anderssons orkester, och Benny och kumpanen Björn leder oss osökt vidare till barnvise- och barnfilmsdelen av dagens kryss. Vi hörde nämligen Dana Dragomir i deras titelmelodi till filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio”.

  I den barnanknutna delen hittade man ocksÃ¥ Walt Disneys filmatisering frÃ¥n 1992 av ”Aladdin”.

  Eva Cassidys insjungning av ”Somewhere Over the Rainbow”, titelmelodin i filmversionen med Judy Garland av ”Trollkarlen frÃ¥n Oz” (1959), är enligt min mening kanske inte den bästa, men kan den leda lyssnarna vidare, har den väl fyllt sin funktion. Ursprungligen var det här en bok frÃ¥n 1900, skriven av L Frank Baum. Den som vill läsa mer om film och bok kan gÃ¥ vidare till Kulturspegeln, Barnkultur här pÃ¥ min blogg.

  Bland dagens relativt mÃ¥nga barnkulturfrÃ¥gor hittade man ocksÃ¥ tvÃ¥ visor av Alice Tegnér, ”Ekorrn satt i granen”, som skulle ge kryssvaret ekorre, och sÃ¥ ”Mors lilla Olle”, där vi skulle komma pÃ¥ var man kan hitta djuret i visan, en björn – och dÃ¥ skulle svaret alltsÃ¥ bli i ett ide.

  Och med tanke pÃ¥ vad idet används till, blir steget inte sÃ¥ lÃ¥ngt till veckans Evert Taube-visa, ”Nocturne”, ocksÃ¥ känd som ”Sov pÃ¥ min arm”.

  ”My Way”, mest känd i Frank Sinatras version, har jag aldrig tidigare hört pÃ¥ spanska, i dag med Robbie Williams. PÃ¥ spanska heter den tydligen – jag har googlat – ”A mi manera”. Men ursprungligen är det här ju en fransk sÃ¥ng, ”Comme d’habitude”, och det visste jag förut.

  Dusty Springfield kunde vi i dag höra i ”Son of a Preacher Man”.

  Och Roy Orbison hördes i ”You Got It”.

  Kvar att redovisa då finns bara en gammal favorit, Fats Waller. Men vad var det för låt han spelade? Någon som vet?

• July 24, 2015
• 16:36

  Sommar i P1 med Syster Karin (Karin Johansson)

   » ‎ Enn Kokk

  Syster Karin, Karin Johansson, är allmänt känd för de insatser hon och övriga i Alsike kloster har gjort för flyktingar. Många av oss andra beundrar henne och de övriga i klostret för deras ståndaktiga arbete, vilket för en del av oss också har sina komplikationer. Man kan nämligen förena grundhållningen att det finns situationer, då man ibland måste möta katastrofer med att ta emot fler flyktingar än vad det svenska samhället riktigt kan klara av, detta utan att man för den skull förordar fullständigt oreglerad arbetskraftsinvandring. Hur som helst: det oreglerade mottagandet av flyktingar som klostret i Alsike har ägnat sig åt är ändå sammantaget så litet, att de reglerade insläppen av folk utifrån inte på något påtagligt sätt påverkas av den här kristliga gerillaverksamheten.

  Syster Karins berättelser om möten med flyktingar och flyktingbarn var berörande.

  Svårare har jag det med hennes kristna tro, den som också genomsyrade hennes Sommar-program.

  För egen del är jag uppvuxen i en konventionellt kristen hemmiljö, åtminstone sådan den formades av min mamma, men någonstans kring konfirmationen lämnade jag den kristna tron bakom mig. I och för sig låg det med min familjs flyktingbakgrund nära att börja grubbla över teodicéproblemet: om det finns en allsmäktig och god Gud, varför låter han då ondskan härja? Men viktigare än det här var ändå de logiska problem man, om man hade kristen tro, ställdes inför. De troende ställde den till synes logiska frågan, varifrån vi människor kom, om inte Gud fanns, men som den rationalistiske logiker jag redan då var, ställde jag då motfrågan, varifrån då Gud kom.

  Jag medger att detta är en utvikning, men den finns här med anledning av att Syster Karin egentligen aldrig förklarade, varför hon, om jag får tro hennes egen berättelse, en ganska vanlig tjej, drogs till den kristna tron och klosterlivet.

  Den enda nyckeln hon gav var möjligen vägen via kyrkomusiken.

  När det gäller musikvalet, för övrigt utmärkt, i programmet, var mycket av det religiöst orienterat men varierat: där fanns sÃ¥dant som ”Heaven” med Alice Babs och Duke Ellington, Palestrinas ”Missa Brevis” och gregoriansk sÃ¥ng. Telemann och Bach och Debussy samsades med The Manhattan Transfer (”Chanson D’Amour”) och The Beatles (”Let It Be”).

• July 23, 2015
• 16:07

  Sommar i P1 med Arkan Asaad

   » ‎ Enn Kokk

  Arkan Asaads Sommar i dag var ett av de mest genomarbetade och hörvärda i år i den här programserien.

  Arkan Asaad föddes 1980 i Kirkuk i Irak, och hans familj flydde därifrÃ¥n för att fadern inte ville slÃ¥ss i kriget mot Iran. Deras första längre uppehÃ¥ll blev i Italien, varifrÃ¥n han som ett av sina första minnen har faderns ganska märkliga metod att lära honom simma. Men familjen fortsatte till Sverige, där Arkan är uppvuxen. Hans skolgÃ¥ng under lÃ¥g- och mellanstadietiden var harmonisk och problemfri, och alla hans kompisar var under den här tiden infödda svenskar. Mer problematiskt blev det pÃ¥ högstadiet, för hans svenska kompisar vill säga – själv hamnade han i en klass bestÃ¥ende av idel invandrarungdomar, nÃ¥gon av dem rent av frÃ¥n Kurdistan. De som rÃ¥kade illa ut i den här nya miljön var i stället hans gamla svenskfödda kompisar. Men Arkan visade sig besitta ett sympatiskt kurage: När nÃ¥gra av invandrareleverna trakasserade en av hans svenska vänner i matsalen, ingrep han, rent av med fysiskt vÃ¥ld, och vann den striden, ocksÃ¥ pÃ¥ sÃ¥ sätt att det gradvis skedde ett närmande mellan invandrareleverna och svenskarna.

  Hans föräldrar acklimatiserade sig hyggligt i det nya landet, men så småningom uppstod det spänningar mellan föräldrarna, spänningar som slutade med skilsmässa. (Så småningom förstår vi lyssnare att det här nog hade att göra med åldersskillnaden mellan föräldrarna och att dessas äktenskap är ett resultat av familjeöverenskommelser över kontrahenternas huvuden.)

  När föräldrarna separerar, väljer Arkan att bo med pappan, medan hans syskon blir kvar hos mamman. Det märkligaste med det här, sett utifrån nutida svensk erfarenhet, är att Arkan då över huvud taget inte längre har någon kontakt med sin mamma och sina syskon; de bor dessutom på skilda håll.

  Men en ny och för Arkan helt oanad kris uppenbarar sig när fadern plötsligt får ett telefonsamtal från släkten i Irak och sen tillsammans med sonen åker dit. Det visar sig, att delar av faderns familj har råkat mycket illa ut på grund av hans flykt och nu kräver att Arkan, sonen, som ett slags kompensation ska gifta sig med en kusin. Denna kvinnliga kusin ser verkligen inte illa ut eller är otrevlig, men Arkan, uppvuxen med nutida svenska värderingar, störtvägrar.

  Fadern tar så illa vid sig, att han får en infarkt och förs till sjukhus. För att rädda livet på fadern faller då Arkan till föga i äktenskapsfrågan men förklarar sedan för den tilltänkta bruden, att han alls inte älskar henne.

  När far och son sedan kommer hem till Sverige, sker ändå en brytning mellan dem, och fadern deklarerar att han inte längre har någon son. Sonen, allt mer deprimerad, försöker ta sitt liv genom att köra bilen in i en bergvägg.

  Men han överlever utan våldsamma fysiska skador och kommer då på att, äntligen efter alla år, kontakta modern. Hans skildring av deras första möte, på järnvägsstationen, är gripande.

  Gripande är det också att få höra, att den här kraschen som en av sina följder fick att Arkan till slut också fick ny och varm kontakt med sin pappa. Och till att mamman och pappan, utan att återförenas äktenskapligt, åter började umgås som mogna och luttrade människor.

  Arkan Asaads musikval talar inte pÃ¥ samma sätt till mig. Mycket är sÃ¥dant som inte är mitt musikaliska bord, och dÃ¥ inkluderar jag ocksÃ¥ skivor med till exempel Michael Jackson, Rihanna och Christina Aguilera. Men tvÃ¥ lÃ¥tar hör definitivt till min musikaliska sfär: Leonard Cohens ”Hallelujah”, här med Yasmin Levy, och sÃ¥ ”Streets of Philadelphia” med Bruce Springsteen.

• 12:53

  Till grillen?

   » ‎ Enn Kokk

  På Dagens Nyheters Namn och Nytt återges följande annons:

  ”Oxhjärta 59.90
  Sköns gård Stora Skedvi
  Ta hjärna recept”

• July 22, 2015
• 16:46

  En majoritet av danskarna tror att nya S-ledaren Mette Frederiksen har chans att bli statsminister i Danmark vid nästa val

   » ‎ Enn Kokk

  När det stod klart att Danmark efter valet skulle få en ny, borgerlig regering, valde den avgående statsministern, ledaren för det i valet i och för sig förhållandevis framgångsrika Socialdemokratiet, Helle Thorning-Schmidt, att avgå också som partiordförande. Hennes parti agerade sedan föredömligt snabbt, vilket underlättades av att det redan fanns en av alla uppbackad kandidat till ordförandeposten. Den nya ordföranden, Mette Frederiksen, valdes sedan enhälligt.

  Kvällstidningen BT har lÃ¥tit TNS Gallup göra en opinionsundersökning, där den nya oppositionsledaren ställs mot den nye statsministern. FrÃ¥gan löd: ”Hvordan vurderer du Mette Frederiksens muligheter for at blive statsminister i Danmark ved næste valg?”

  56 procent av samtliga väljare, oberoende av egen partisympati, svarade meget gode/overvejende gode. 23 procent av samtliga tillfrågade svarade meget dårlige/overvejende dårlige, och 21 procent svarade ved ikke.

  Men väl så intressant är det, att hela 44 procent av de blå väljarna svarar meget gode/overvejende gode. Av de blå väljarna svarar 33 procent meget dårlige/overvejende dårlige och 33 procent ved ikke.

• 16:01

  Sommar i P1 med Gunilla Röör

   » ‎ Enn Kokk

  SkÃ¥despelerskan Gunilla Röör är välkänd framför allt genom TV-serien Lorry och sitt mÃ¥ngÃ¥riga medarbetarskap pÃ¥ Stockholms stadsteater – i höst kommer jag att fÃ¥ möjlighet att se henne i en föreställning pÃ¥ Uppsala stadsteaters lilla scen. MÃ¥nga har säkert sett henne ocksÃ¥ i nÃ¥gon av hennes mÃ¥nga filmer.

  Föga förvÃ¥nande handlade hennes Sommar-program i dag om teater, mest dÃ¥ om de utmaningar man ställs inför i hennes yrke – de anekdoter frÃ¥n teatervärlden hon säkert ocksÃ¥ skulle ha kunnat berätta lyste med sin frÃ¥nvaro. Inte heller berättade hon avslöjande historier om kolleger i teatervärlden. Den historia hon berättade om skÃ¥despelarkollegan Tommy Anderssons kamp mot tungcancern och sedan död var berörande.

  Jag känner till Gertrude Stein, inte bara via Hemingway, jag vet hur Frida Kahlos konst ser ut och den syriske, länge i Libanon bosatte poeten Adonis finns i mina bokhyllor, och jag har verkligen inget emot att de förekommer i ett Sommar-program, men möjligen tyckte jag att Gunilla Röörs omnämnanden av dem och en del andra människor och fenomen blev lite kortfattade, framför allt om jag ser till flertalet radiolyssnare. Hennes sommarprat blev ibland lite väl rapsodiskt, även om det alltid var intressant.

  Däremot tyckte jag att hennes val av musik var lysande, allt ifrÃ¥n Koko Taylor’s ”I’m a Woman” till Lalehs ”PÃ¥ gatan där jag bor”. OcksÃ¥ det mesta där emellan vore värt att nämnas, men jag nöjer mig med Nina Hagens ”Handgrenade”, Basia Frydmans ”Oj Värmeland du shejne” och Louise Hoffstens ”Om dagen vid mitt arbete”.

  Idel kvinnor i dag också.

• July 21, 2015
• 17:15

  Sommar i P1 med Karin Volo

   » ‎ Enn Kokk

  När man lyssnar pÃ¥ dagens Sommar-värd Karin Volo, hör man att hon fortfarande kämpar med svenskan. Hon föddes i Mexiko och växte upp i Arizona i USA, men hon hade svenskt pÃ¥brÃ¥ – i sitt sommarprogram berättade hon med värme om möten med sin morfar, fotografen K W Gullers, under den tid dÃ¥ han bodde i USA.

  Kärleken sägs vara blind, och uppenbarligen förstod hon inte vad den 15 Ã¥r äldre man, som hon förälskade sig i och fick barn med, sysslade med. Först sÃ¥ smÃ¥ningom – alltför sent – fick hon klart för sig att deras plötsliga flytt frÃ¥n USA till Mexiko hade en svartare bakgrund än hon hade förstÃ¥tt. Men hon lämnade honom och hittade en ny man, bodde i Sverige men arbetade med affärer i USA.

  PÃ¥ väg till Sverige efter en lyckad sÃ¥dan greps hon plötsligt och oväntat pÃ¥ flygplatsen – varför kunde hon för sitt liv inte begripa. (SÃ¥ smÃ¥ningom visade det sig, att hennes brottslige exmake hade använt sig av hennes namn i samband med aktiviteter som gav lÃ¥ngt fängelsestraff.) Med den naivitet som tycks vara en sida av hennes personlighet antog hon, att det här snart skulle ordna upp sig.

  Men det gjorde det inte. Det tog nära fyra år innan hon till slut släpptes fri.

  Per telefon höll hon kontakt med den nye maken och sina barn i det första äktenskapet, vilka alla befann sig i Sverige.

  En god del av programtiden använde hon till att berätta om den enahanda fängelsetiden och om hur hon genom att hitta brytande sysselsättningar lyckades härda ut. MedfÃ¥ngarna lär ha börjat kalla henne för ”Joybringer”.

  Allt det här berättade hon i lugn ton. Först när hon kom till återvändandet till Sverige och mötet, efter så lång tid, med barnen, brast rösten en smula.

  En del av den musik hon spelade i sitt program tycks ha haft funktionen att hålla henne själv vid liv under den långa inlåsningen. Mig säger den musik hon spelade ingenting, men se inte nödvändigtvis detta som kritik.

• July 16, 2015
• 18:11

  Klas Östergrens genombrottsroman inte lika lysande som film

   » ‎ Enn Kokk

  Jag började tidigt läsa Klas Östergren – mina recensioner av nÃ¥gra av hans böcker, dock inte ”Gentlemen” frÃ¥n 1980, finns tillgängliga ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

  ”Gentlemen” blev Östergrens slutgiltiga genombrott som författare, en samlad gärning som nu har belönats med en plats i Svenska Akademien. Den är en myllrande berättelse med flera perspektiv och bottnar. Ett slags metaperspektiv utgör det faktum, att författaren, Klas Östergren, själv är en av huvudfigurerna i handlingen. Han har av sin förläggare fÃ¥tt i uppdrag att skriva en roman som är en pastisch pÃ¥ August Strindbergs ”Röda rummet”, ett projekt som han till slut väljer att byta ut mot en historia kring de tvÃ¥ bröderna Henry och Leo Morgan – Klas blir vän med Henry och flyttar in i dennes vÃ¥ning pÃ¥ Hornsgatan pÃ¥ Söder i Stockholm. Det är här inte min avsikt att recensera eller Ã¥terge handlingen i boken, men man kan väl nämna, att Henry bland annat är boxare och pianist och att Leo har alkoholproblem.

  Mikael Merciman (regi) följer i sin filmversion ”Gentlemen” (2014) ganska noggrant romanens handling – bland de fÃ¥ medvetna avvikelserna finns att Leos (Sverrir Gudnason) tjej Maud (Ruth Vega Fernandez) fÃ¥r en tyngre roll än i boken. Det här har vad jag förstÃ¥r skett med Klas Östergrens goda minne. Han har nämligen skrivit manus även till filmen.

  Det vimlar av agerande i filmen så väl som i boken, men framför allt ytterligare två måste nämnas vid namn: David Dencik som Henry Morgan och David Fukamachi som Klas Östergren. I rollistan finns också till exempel Pernilla August, Amanda Ooms, Staffan Göthe, Per Myrberg och Lil Terselius.

  Till det som av naturliga skäl inte finns i boken är mängder av filmmusik, däribland fyra sånger med text av Klas Östergren.

  Till det som är mycket bra i den här filmen är att den, när det gäller tidsatmosfär (miljöer, kostym och annan rekvisita) så troget speglar slutet av 1970-talet och i vissa partier också 1960-talet och sjuttitalets början.

  Men filmversionen är svår att följa inte bara på grund av epok- och miljöbytena.

  Det här – att scener staplas pÃ¥ varann – försöker man motverka pÃ¥ ett sätt som är en horrör i filmsammanhang: Man lÃ¥ter en speakerröst, omväxlande en manlig respektive kvinnlig, à la roman berätta bakgrund och stÃ¥ för övergÃ¥ngar. Det fungerar inte. Film är i det här avseendet primärt ett bildmedium.

• 15:39

  Sommar i P1 med Leila Lindholm

   » ‎ Enn Kokk

  MÃ¥nga av dem som plockas ut för att göra radions Sommar är kändisar frÃ¥n nÃ¥got omrÃ¥de, i Leila Lindholms fall TV-kock. Föga förvÃ¥nande berättade hon lite om sina erfarenheter av att jobba pÃ¥ krogar – i hennes fall Operakällaren, Melker Anderssons, Fredsgatan 12 och Ulla Winblad, ocksÃ¥ Aquavit i New York. Men sällan fick det här atmosfär och konkretion; dock fanns det ett par undantag: lite mer berättade hon om sina erfarenheter frÃ¥n Aquavit, och sÃ¥ berättade hon om den könsförnedring hon mötte när hon som 20-Ã¥ring sökte jobb. En del annat som hon berättade om sitt yrkesliv hade lite för mycket karaktär av marknadsföring.

  Det var lovvärt att hon också berättade om sin familjebakgrund. Ett lovande men inte riktigt fullföljt led i detta var berättelsen om hennes marockanske far, som hade försvunnit ur hennes och moderns liv och som hon därför aldrig hade lärt känna. När hon till slut tog mod till sig och försökte ringa honom, svarade någon som visade sig vara hennes halvsyster, en person hon inte ens kände till fanns. Pappan fanns i Marocko.

  En del av programmet ägnade hon Ã¥t mamma, mormor och den ”farmor” hon vad jag förstÃ¥r fick genom moderns omgifte. De hyllades som människor, och Leila Lindholm spelade skivor som tillägandes dem: ”Kärleksvisan” med Sarah Dawn Finer, en orkestersvit av Johann Sebastian Bach och ”Dancing In the Dark” med John Legend. Marvin Gaye, Agnes och Ray Charles kan nämnas som exempel pÃ¥ att det fanns ytterligare spridning i den musik hon spelade.

• July 15, 2015
• 15:46

  Sommar i P1 med Herman Geijer

   » ‎ Enn Kokk

  Herman Geijer har blivit sommarvärd genom en lyssnaromröstning. Hur många som behövdes för det vet jag inte, men att det finns de där ute som är intresserade av hans ämne, zombies, berättade han själv i dagens Sommar: När han annonserade ut en ABF-cirkel om zombies, kom det ett par hundra intresserade, så man fick dela gruppen i fyra olika cirklar.

  Som bokläsande människa är jag inte främmande för att läsa om spöken, zombies, änglar och andra fiktiva fenomen, men eftersom jag är en rationalistisk människa, skulle jag inte komma på tanken att se det här som något hämtat ur verkligheten.

  Vad jag förstÃ¥r tror inte heller Herman Geijer pÃ¥ zombies, men han är i alla fall alldeles otroligt fascinerad av det här ämnet, sÃ¥ insnöad pÃ¥ det att det ibland under sommarprogrammets gÃ¥ng blir svÃ¥rt att tro att hans (och andras) dragning till människoätande odöda bara har den bakgrund han själv anger: zombierna ska ses som en symbol för en rad storskaliga katastrofer som kan drabba mänskligheten. Vilken nu grunden än var, talade han en del om vikten av att upprätthÃ¥lla en ständig katastrofberedskap i form av lager av mat och vatten. Med den tolkningen är alltsÃ¥ zombierna symboler för pandemier och naturkatastrofer – fast i de senare fallen tror jag ju för egen del att sunt förnuft och rationalism är till större nytta än föreställningar om zombier.

  Av de skivor Herman Geijer spelade, kände jag bara till KSMBs FP, en spark mot Folkpartiet.

  De skivor Geijer spelade, med Slayer‘s ”Raining Blood” som avslutning, bildade den kanske mest larmande lÃ¥tlistan hittills i Ã¥rets sommarprogram. Ã…ter igen aktualiserades frÃ¥gan, om Sommar, oavsett arten av likriktning, ska fÃ¥ lov att göras sÃ¥ musikaliskt ensidigt. Om Sommar den ena dagen görs pÃ¥ det här sättet, en annan dag med musik som gillas av till exempel mÃ¥nga pensionärer – hur ska programmet dÃ¥ nÃ¥gonsin fÃ¥ en stor och nÃ¥gorlunda konstant publik?

• July 14, 2015
• 23:35

  Apoteket ABs serie receptfria läkemedel Apofri nu också hos konkurrent

   » ‎ Enn Kokk

  Det statliga Apoteket AB, fortfarande det ledande företaget i apoteksbranschen, har en mycket omfattande och framgÃ¥ngsrik försäljning av kroppsvÃ¥rdsprodukter, till stor del som egna märkesvaror. Apoteket AB har gradvis ocksÃ¥ upprepat den här succén genom att introducera allt fler receptfria basläkemedel pÃ¥ en rad omrÃ¥den – alla de här produkterna har namnet Apofri. Bland de här produkterna hittar man medel mot huvudvärk och feber, allergi, fotsvamp, halsbränna, torra slemhinnor, stelhet, hosta och nikotinberoende, dessutom även nässpray och munspray.

  Det här växande och framgångsrika sortimentet fanns länge alltså bara på apotek som ingår i den statliga apotekskedjan, och eftersom priset på de här produkterna ligger märkbart under till exempel de kommersiellt mycket mer kända värktabletternas, har de lockat behövande kunder att gå till just något av de statliga apoteken. Och eftersom försäljningen av dels hälsovårdsprodukter, dels receptfria basläkemedel i dag genererar en så stor del av apotekens inkomster, har det här förstås inte tagits med ro av de privata konkurrenterna.

  Eftersom läkare ibland på sina recept också har namngett Apofri-produkter och de som har fått recepten ibland då har gått till privata apotek för att ta ut det som fanns på receptet, visade det sig efter utslag från Läkemedelsverket, att Apoteket AB i så fall måste leverera även till det aktuella privata apoteket.

  Det här är vad jag förstår ingången till att ytterligare en apotekskedja, en privat, det finskägda Kronans Apotek, nummer tre på den svenska apoteksmarknaden, också har börjat sälja Apofri-produkterna. Jag såg det till min förvåning, när jag i samband med ett besök (provtagning) på vårdcentralen här i Öregrund såg Apofri-värktabletter i ett ställ vid kassan i det Kronan-apotek, som delar lokaler med vårdcentralen. Vid närmare kontroll på nätet visade det sig, att Apofri-produkterna hade säljstart i Kronans apotek redan i februari 2015.

  Apofri-produkterna tillverkas inte av Apoteket AB men är framtagna i samarbete med de statliga apoteken. Den här försäljningsbreddningen ger ökade volymer som kan bidra till att hÃ¥lla nere priserna pÃ¥ de här receptfria läkemedlen och medicintekniska produkterna. Men Apoteket AB är snuvat pÃ¥ en konkurrensfördel – för sÃ¥ vitt man inte siktar pÃ¥ att köpa upp Kronans apotek och kanske samma ägarföretags apotek i Finland, Baltikum och Ryssland. En annan variant hade varit att äga själva varumärket, Apofri.

• 17:38

  Sommar i P1 med Magnus Falkehed

   » ‎ Enn Kokk

  Magnus Falkeheds ”Sommar” är ett av de bästa i den här serien hittills i Ã¥r. I alla fall om man accepterar att sommarprogrammen inte mÃ¥ste vara lättsamma kÃ¥serier.

  För det han berättar om sin och fotografen Niclas Hammarströms reportageresa till Syrien, som ändade i 46 dagars fångenskap i en smutsig och källarkall fängelsehåla, är inte något man slölyssnar till i hängmattan. Den här fångenskapen innehöll element av svält och dödshot, även skenavrättningar som väl bidrog till att Falkehed pissade i byxorna och sen var tvungen att tvätta dem i iskallt vatten där nere i sin fängelsekällare.

  Till det som gör Magnus Falkeheds berättelse så berörande hör att han berättar sin och kollegans historia i mindre portioner och också mixar det riktigt hemska och hotfulla med historier om hur de, trots språkförbistringen, lyckades etablera ett slags umgänge med sina fångvaktare. Hoppet lever också genom tankarna på hustrun och barnen.

  Magnus Falkeheds hustru är fransyska – han har under ganska lÃ¥ng tid varit bosatt i Paris – och det här hade ytterligare en pluseffekt pÃ¥ det när det gäller det talade innehÃ¥llet mycket fina sommarprogrammet: En mycket stor andel av den musik han spelade hade franskt ursprung. Sist man hörde hyggligt mycket fransk musik i radio var pÃ¥ femtiotalet. Jag skulle gärna vilja höra mer med de artister Falkehed spelade, men hur fÃ¥r man tag pÃ¥ den här musiken, ens reda pÃ¥ att den finns?

  Falkehed spelade ocksÃ¥ artister med anknytning till den del av världen han som journalist bevakar, sÃ¥dana som syriern Omar Suleyman och den i Paris födda Yael Naim, som har tunisisk-judisk bakgrund – hennes ”New Soul” var en riktigt bra lÃ¥t.

  Och sÃ¥ vill jag gärna ocksÃ¥ nämna hans val av Bruce Springsteens ”We Take Care of Our Own”

• July 13, 2015
• 17:47

  Sommar i P1 med Nilla Fischer

   » ‎ Enn Kokk

  Jag är inte ett skvatt intresserad av damfotboll. Men jag är inte det minsta intresserad av herrfotboll heller, så ta det mer som en förklaring till att jag före dagens Sommar-program egentligen inte ens kände till Nilla Fischer.

  Plikttrogen som jag är lyssnade jag ändå på allt hon berättade från fotbollsvärlden, och det fick mig inte att bli mer intresserad av fotboll.

  Det i hennes Sommar som fångade mitt intresse var hennes självbekännelse om homosexualitet. Inte så att jag själv har någon dragning åt det hållet, men den här sexuella läggningen är ju så pass vanlig (inte minst i damlandslaget i fotboll, om jag har förstått underrättelseväsendet på nätet rätt), att fenomenet är intressant på flera sätt, inte minst i fråga om omgivningens reaktioner. Nilla Fischer tycks själv ha drabbats på så sätt att närstående vände sig från henne, när hon kom ut med hon var homosexuell. För egen del har jag självfallet inga invändningar mot att hon numera har en annan kvinna som livskamrat.

  Konventionens tryck spelade säkert en roll för att hon kom ut sÃ¥ pass sent i livet. Men om hon nu ville bilda opinion, borde hon kanske ocksÃ¥ ha berättat om hur hon sÃ¥g pÃ¥ kön och sex i sitt tidigare liv – hon spelade framgÃ¥ngsrikt fotboll i ett pojklag i mycket unga Ã¥r.

  Hon spelade, och nu talar jag om musik, i sitt sommarprogram artister som Eminem, Timbuktu och Beyoncé Knowles och avslutar med Antony & The Johnsons som nog inte bara jag förknippar med den sexuella läggning en viktig del av hennes program handlade om.

  Men sammantaget hade en mycket stor del av den musik hon spelade snabbt danstempo Рinte fel i det enskilda fallet men ganska enahanda i den helhet ett sommarprogram utg̦r.

  Borde inte producenterna för de här programmen kräva större musikalisk spridning?

• July 12, 2015
• 18:38

  NÃ¥gra danska noteringar

   » ‎ Enn Kokk

  Den nya danska minoritetsregeringen – Venstre har bildat enpartiregering och fÃ¥r dÃ¥ förhandla om varje frÃ¥ga som ska beslutas av Folketinget – har redan stött pÃ¥ svÃ¥righeter; den kan till exempel inte lita pÃ¥ att det i valet svÃ¥rt sargade Konservative Folkeparti alltid ska rösta pÃ¥ regeringens förslag, och det är lätt att föreställa sig frÃ¥gor, där Dansk Folkeparti inte kommer att agera som röstboskap. Det här är en viktig bakgrund till att Socialdemokratiet, nu under ledning av Mette Frederiksen, redan har lovat att stödja den nya regeringen i en sakfrÃ¥ga, där statsministern och venstreledarfen Lars Løkke Rasmussen inte sÃ¥g ut att fÃ¥ tillräckligt parlamentariskt stöd.

  Gallup har för kvällstidningen BT gjort en opinionsundersökning där man har ställt den nye statsministerns trovärdighet mot den förras, alltså Helle Thorning-Schmidts (S). På frågan vem av dem som är den bästa statsministern svarade 40 procent Helle Thorning-Schmidt, 23 procent Lars Løkke Rasmussen. 32 procent av de tillfrågade ansåg också, att Danmark hade fått en svag regering, och ytterligare 15 procent instämde i huvudsak med detta påstående.

  Intressant att notera är att 60 procent av Venstres egna väljare visserligen anser att Løkke blir en bättre statsminister än Thorning men att hela 35 procent av dem tycker att de är lika bra. Och att en majoritet av Dansk Folkepartis och Liberal Alliances väljare anser att Løkke är sämre än Thorning.

  * * *

  Eftersom jag tidigare har skrivit om att ledaren för de självständighetsivrande färöiska Republikanerna, ett av två socialdemokratiska partier, Høgni Hoydal, som tog en av den självstyrande ögruppens platser i det danska Folketinget, överlåter sin plats till tvåan på listan, Magni Arge. Hoydal vill hellre ägna sina krafter åt Lagtinget hemma på Føroyar.

• 17:59

  Två norska undersökningar till, en rikspolitisk och en inför kommune- och fylketingsvalet

   » ‎ Enn Kokk

  De norska tidningarna Nationen och Klassekampen beställer ibland tillsammans politiska opinionsundersökningar. Just nu är förstås intresset mest inriktat på kommune- och fylketingsvalget den 13 september, men den senaste undersökningen, utförd av Norfakta, innehåller också en rikspolitisk del.

  I den minskar Arbeiderpartiet med 1,4 procentenheter jämfört med juni till nu 38,1 procent. Också det här resultatet ligger under de drygt 40 procent Arbeiderpartiet länge fick i opinionsmätningarna men ordentligt över partiets resultat i stortingsvalet 2013, 30,8 procent.

  Sosialistisk Venstreparti, som i rader av mätningar har legat under spärren (ocksÃ¥ i Norge 4 procent), ökar med 0,5 procentenheter men kommer dÃ¥ ändÃ¥ bara upp i 3,9 procent – i valet fick partiet 4,1 procent.

  Senterpartiet minskar med hela 2,2 procentenheter till 4,3 procent, vilket är långt under partiets valresultat 2013, 5,5 procent.

  Yttervänsterpartiet Rødt ökar med 1,1 procent till 2,5 procent, vilket är högre än i 2013 års stortingsval, då partiet fick 1,1 procent.

  Det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne backar med 0,1 procentenheter till 3,9 procent, vilket är lite högre än de 2,8 procent partiet fick i 2013 års val.

  Kristelig Folkeparti ökar med 0,3 procentenheter till 5,7 procent och ligger då över sitt valresultat, 5,2 procent.

  Liberala Venstre, som i motsats till KrF inte har någon intern debatt om att byta till den röd-gröna sidan, minskar med 0,2 procentenheter till 4,5 procent, under partiets valresultat 2013, 5,2 procent.

  Det ledande regeringspartiet Høyre minskar med 0,4 procentenheter till 21,8 procent, inte mycket att hurra för om man jämför med valresultatet 2013, 26,8 procent.

  Dess koalitionspartner, det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, ökar mest, med 2,4 procentenheter till 13,3 procent, fortfarande uselt jämfört med valresultatet 2013, 16,3 procent.

  * * *

  Samma tidningar har också låtit samma institut mäta opinionsläget inför det förestående kommune- och fylketingsvalet. I det här fallet handlar det om landsgenomsnitt, och då måste man hålla i minnet att väljarbeteendet varierar ganska mycket i olika delar av landet. Inte bara så att vänster- och miljöpartierna är proportionellt starkare i storstäderna, medan Senterpartiet helt naturligt är starkt i jordbruksbygder och Kristelig Folkeparti är det i religiöst präglade landsdelar.

  Men sett över hela landet är opinionsläget följande; jämförelsesiffrorna gäller här det senaste kommunevalget:

  Arbeiderpartiet ökar med 4,2 procentenheter till 35,9 procent.

  Sosialistisk Venstreparti ökar med 0,1 procentenheter till 4,2 procent.

  Senterpartiet ligger still på 6,7 procent.

  Rødt minskar med 0,1 procentenheter till 1,4 procent.

  Miljøpartiet De Grønne, som är blockneutralt, ökar med hela 3,5 procentenheter till 4,4 procent.

  Kristelig Folkeparti, som har en intern diskussion om sidbyte i vart fall i lokalvalen, står på stället marsch med 5,6 procent.

  Liberala Venstre, som håller fast vid sitt principiella stöd för borgerligt styre, minskar med 0,9 procentenheter till 5,4 procent.

  Høyre tappar hela 3,4 procentenheter och får då 24,6 procent.

  Och Fremskrittspartiet backar 1,5 procentenheter till 9,9 procent.

• 15:56

  Sommar i P1 med Johan Rockström

   » ‎ Enn Kokk

  Dagens sommarvärd, Johan Rockström, är professor i miljövetenskap. Min hustru, Birgitta Dahl, tidigare bland annat miljöminister, satt 2004 i styrelsen för Stockholm Environment Institute och var med om att utse Rockström till institutets chef. Men själv har jag aldrig vad jag minns träffat honom.

  Rockströms Sommar-program i dag hade helt och hållet miljön som tema, men det blev trots de många och drastiska varningarna för vad vi människor är i färd med att göra med vår planet ändå inte en dyster domedagspredikan; det finns fortfarande hopp, menade Rockström, och utveckingen kan ännu vändas, även om det håller på att bli knappt om tid. En och annan term var kanske inte bekant för sommarlyssnaren i gemen, men hans många exempel på vad vi människor håller på att ställa till med genom vårt sätt att leva var både skakande och begripliga.

  Också mot hans program måste man resa invändningen, att det inte var något lättlyssnat för hängmattan eller badstranden. Men i motsats till de allt för många allt för egotrippade sommarprogrammen var Rockströms variant åtminstone angelägen.

  Den här miljöprofessorn hade sÃ¥ mycket angeläget att säga, att han ibland mÃ¥ste tona de skivor han hade valt ut. ÄndÃ¥ gjorde han intressanta glidningar som den frÃ¥n Frank Sinatras till Sex Pistols’ ”My Way”. Bland det han i övrigt spelade fanns Stiff Little Fingers, Pink Floyd, Dire Straits, Bruce Springsteen (i Woody Guthrie-klassikern ”This Land Is Your Land”), Bob Marley, Tracy Chapman, Bob Dylan och John Lennon med flera i ”Imagine”.

• July 11, 2015
• 18:11

  Sommar i P1 med Robin Paulsson

   » ‎ Enn Kokk

  Robin Paulsson berättade i sitt Sommar-program om hur han som mycket ung debuterade som stÃ¥uppkomiker, men jag har för egen del inte mött honom som sÃ¥dan. För mig var han relativt okänd när han dök upp i TV-rutan under den svenska uttagningsomgÃ¥ngen till Eurovision Song Contest – hans följeslagare Sanna Nielsen kände jag till pÃ¥ ett helt annat sätt.

  Skämt som det om att spela ”Det gör ont” vid hustruns förlossning och berättelsen om farsans urartade skämt pÃ¥ flygplatsen i London när en väska hade fastnat, ”It’s a bööömb”, är för all del smÃ¥kul men fÃ¥r Ã¥tminstone inte mig att falla platt för hans förmÃ¥ga som komiker. Kanske skulle han ha satsat lite mer pÃ¥ den mänskliga sida han ocksÃ¥ visade upp, till exempel konstaterandet efter det att Melodifestivalen var slut, att nu kunde han äntligen träffa sin nyfödde son.

  En del var mer segt än roligt, så till exempel munhuggningen med hans norske svärfar om Zlatan respektive Petter Northug.

  Och så är jag inte särskilt förtjust i att sommarpratare spelar skivor med sig själva, i det aktuella fallet en hyllning till Åkarp tillsammans med mellokollegan Sanna Nielsen.

  Att han spelade MÃ¥ns Zelmerlöws ”Heroes” fÃ¥r man väl acceptera, eftersom han ju för mÃ¥nga radiolyssnare, inte bara mig, är känd främst via Melodifestivalen.

  Hans låtlista innehöll många kända namn, sådana som Michael Jackson, Billy Joel, Timbuktu, The Ark, Beyoncé och Stevie Wonder, men ofta kände jag, att han kanske mer hade valt låtarna efter volym och tempo än för att han hade något riktigt personligt förhållande till dem.

• 12:01

  Melodikrysset nummer 28 2015

   » ‎ Enn Kokk

  Melodikrysset firade sitt 50-årsjubileum på 30-årsjubilerande Dansbandsveckan i Malung. Jag vill ge Anders Eldeman en eloge för att han inte alls hade anpassat 50-årsjubileet till 30-årsjubileet.

  I stället hade han konstruerat frågor som till mycket stor del var knutna till radiohistorien.

  S̴ledes fick vi ̴ter m̦ta Farbror Sven РSven Jerring Рi Barnens brevl̴da.

  Vi skulle klara signaturen till grannprogrammet pÃ¥ lördagsmorgnarna, ”Ring sÃ¥ spelar vi”.

  Vi fick ocksÃ¥ höra signaturen till ett kärt gammalt radioprogram frÃ¥n förr, ”Frukostklubben”, som leddes av Sigge Fürst.

  Sen skulle vi minnas Kaj Kindvall och ”Tracks”, där Kent hamnade pÃ¥ maratonlistan.

  Tre av forna tiders stora svenska revykungar, också de ofta hörda i radio, spelades.

  Dels Ernst Rolf, vars ”Bättre och bättre dag för dag” spelades av BAO. För sÃ¥ngen stod Helen Sjöholm och Tommy Körberg.

  Dels Karl Gerhard, vars ”Vart tar alla vackra flickor vägen” exekverades av Magnus Uggla.

  Slutligen också Povel Ramel, som hyllades av The Real Group.

  Stor pÃ¥ Svensktoppen var pÃ¥ sin tid Peter Lundblad med ”Ta mig till havet”, som dock i dag spelades instrumentalt.

  OcksÃ¥ ”När vi gräver guld i USA” lÃ¥g pÃ¥ Svensktoppen i tio veckor, även om Eldeman i dag refererade till lÃ¥tens fotbollsanknytning. Den sjöngs av GES, det vill säga Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt.

  Två av dagens låtar förknippar jag själv dock med TV.

  Dels ”Händerna mot himlen” för att den sjungs av Petra Marklund, tidigare känd som September, i dag mest känd som programledare för AllsÃ¥ng pÃ¥ Skansen.

  Dels Gina Dirawi, i dag med ”Love”, känd bland annat frÃ¥n Melodifestivalen.

  Dagens filmfråga hade som svar ET, som veterligen aldrig har varit svensk radio- eller TV-artist, inte heller har tävlat i Melodifestivalen.

• 0:48

  Norska mätningar spretar åt lite olika håll

   » ‎ Enn Kokk

  I Norge genomförs kommunestyre- og fylkestingsvalg den 13 september.

  Det här bidrar till att opinionsundersökningar genomförs och publiceras också under sommaren, detta trots att svårigheterna då, på grund av semestrar, resande och liknande, blir större, om man vill få pålitliga mätresultat.

  Problemen blir större också på grund av att media och opinionsmätningsinstitut omväxlande mäter partisympatierna rikspolitiskt respektive regionalt/lokalt. I de senare valen finns sedan gammalt en större rörlighet bland väljarna, som ibland föredrar lokala politiker, lokala partier eller partikoalitioner.

  I den senaste rikspolitiska undersökningen, gjord av InFact för kvällsidningen Verdens Gang, VG, ökar Arbeiderpartiet med 3,1 procentenheter till 36,3 procent. Det här resultatet ligger under de drygt 40 procent Arbeiderpartiet länge fick i opinionsmätningarna men ordentligt över partiets resultat i stortingsvalet 2013, 30,8 procent.

  Det går hyggligt också för Arbeiderpartiets koalitionspartners i den förra regeringen.

  Sosialistisk Venstreparti, som i rader av mätningar har legat under spärren (ocksÃ¥ i Norge 4 procent), ökar med 0,2 procentenheter till 4,3 procent – i valet fick partiet 4,1 procent.

  Senterpartiet ökar med 0,8 procentenheter till 6,8 procent, vilket är långt över partiets valresultat 2013, 5,5 procent.

  Yttervänsterpartiet Rødt har med 1,7 procent på stället marsch, men det är högre än i 2013 års stortingsval, då partiet fick 1,1 procent.

  Det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne backar med 1,2 procentenheter till 3,8 procent, vilket fortfarande är högre än de 2,8 procent partiet fick i 2013 års val.

  Kristelig Folkeparti backar med 0,3 procentenheter till 5,4 procent och ligger då ändå aningen över sitt valresultat, 5,2 procent.

  Liberala Venstre, som i motsats till KrF inte har någon intern debatt om att byta till den röd-gröna sidan, minskar med 0,5 procentenheter till 5,2 procent, vilket är identiskt med partiets valresultat.

  Det ledande regeringspartiet Høyre minskar med 1,7 procentenheter till 22,2 procent, uselt om man jämför med valresultatet 2013, 26,8 procent.

  Och dess koalitionspartner, det högerpopulistiska Fremskrittspartiet minskar med 0,2 procentenheter till 12,5 procent, också det uselt jämfört med valresultatet 2013, 16,3 procent.

  En av de mest intressanta resultaten i den här undersökningen är att Arbeiderpartiet rider pÃ¥ att allt fler kvinnor stöder partiet – AP attraherar 40 procent fler kvinnliga än manliga väljare. Det här har sannolikt bland annat att göra med att kvinnor i större utsträckning än män stöder AP-ledaren Jonas Gahr Støres välvilliga hÃ¥llning till att ta emot fler syriska flyktingar.

  Omvänt dras dubbelt så många manliga väljare än kvinnliga till Fremskrittspartiet och dess partiledare Siv Jensen på grund av överväganden om ekonomi och skatter.

  Liknande skäl torde ligga bakom det faktum att høyreledaren och statsministern Erna Solberg har nästan 29 procent fler män än kvinnor bland sina väljare.

  * * *

  I Dagens Næringslivs partibarometer för juni går det, trots en minskning på 2,2 procentenheter, ännu bättre för Arbeiderpartiet, som här får 38,1 procent.

  Däremot går det sämre för Sosialistisk Venstreparti, som minskar med 1,5 procentenheter till 2.8 procent.

  Deras tidigare koalitionspartner (och fortfarande allierade) Senterpartiet ökar med 0,2 procentenheter till 5,7 procent.

  Yttervänsteralternativet Rødt ökar i den här undersökningen med 0,2 procentenheter till 1,8 procent.

  Medan det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne står still på 3,9 procent.

  Kristelig Folkeparti låg också still och landade på 5,3 procent.

  Och liberala Venstre minskar med 0,1 procentenheter till 3,9 procent.

  Høyre stöds enligt den här opinionsmätningen av 22,0 procent, vilket är + 0,1 procentenheter jämfört med förra mätningen.

  Medan Fremskrittspartiet ökar med hela 5,0 procentenheter till 16,4 procent, vilket knappast kan ha nÃ¥gon annan förklaring än debatten om syrienflyktingarna. Här pÃ¥verkas i sÃ¥ fall rikssiffrorna helt uppenbart av det förestÃ¥ende kommunvalet: Det är ju pÃ¥ den kommunala nivÃ¥n man bestämmer, var flyktingarna – nu reducerade till 8.000 – slutgiltigt ska hamna.

  * * *

  Ett par undersökningar om opinionsläget i Oslo inför höstens val har gjorts.

  Enligt Ipsos‘ junimätning för Dagbladet är det nästan dött lopp mellan blocken i den norska huvudstaden. Här fÃ¥r man hÃ¥lla i minnet dels att Senterpartiet nästan inte finns där, medan yttervänstern traditionellt är stark. Miljøpartiet De Grønne är mycket starkare i Oslo än i landet i stort.

  Arbeiderpartiet skulle enligt den här undersökningen minska med 2,2 procentenheter i Oslo och då där få 30,2 procent.

  Sosialistisk Venstreparti skulle däremot backa med 0,7 procentenheter men fortfarande få 4,8 procent.

  Kometen på vänstersidan Rødt skulle däremot öka med 2,2 procentenheter till 6,5 procent, vilket skulle göra dem större än SV. Det här betyder att det rikspolitiskt lilla yttervänsterpartiet i Oslo skulle kunna lägga ytterligare fyra platser till de två det nu har.

  Komet får man väl också kalla det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne, som ökar med hela 3,5 procentenheter och då får hela 7,3 procent. MDG är väl medvetet om att de kan få en vågmästarposition, där den ena eller den andra sidan kan få deras stöd mot att uppfylla ett antal av deras krav.

  På den borgerliga sidan går Høyre tillbaka, med 3,6 procentenheter till 32,1 procent, vilket ändå är aningen mer än stödet för Arbeiderpartiet.

  Fremskrittspartiet ökar i Oslo med 1,9 procentenheter till 8,9 procent, vilket ändå är mycket lågt.

  Deras allierade liberala Venstre minskar kraftig, 3,4 procentenheter, och hamnar då på 5,6 procent. Sannolikt tappar Venstre väljare till det nya miljöalternativet MDG.

  Den artikel jag refererar anger inget procenttal för Kristelig Folkeparti i Oslo men anger, att partiet skulle få ett enda mandat i Oslo. I Oslo verkar inte KrF heller benäget att byta sida, så även partiets enda mandat kan få betydelse.

  * * *

  Klassekampen redovisar en oslomätning, som verkar ha gjorts av InFact för Arbeiderpartiet.

  Arbeiderpartiet, vars förre partisekreterare Raymond Johansen nu siktar in sig på att bli byrådsleder i huvudstaden, minskar med 1,2 procentenheter till 31,9 procent.

  Sosialistisk Venstreparti minskar med 0,2 procentenheter till 6,1 procent.

  Rødt minskar med 1,1 procentenheter till 4,7 procent.

  Senterpartiet minskar med 0,2 procentenheter till 0,3 procent – partiet finns praktiskt taget inte i Oslo.

  Miljøpartiet De Grønne ökar med 8,5 procentenheter till 11,3 procent.

  Høyre minskar med 4,5 procentenheter till 26,2 procent.

  Fremskrittspartiet ökar med 2,1 procentenheter till 9,4 procent.

  Liberala Venstre minskar med 2,5 procentenheter till 6,2 procent.

  Och Kristelig Folkeparti minskar med 0,4 procentenheter till 3,2 procent.

• July 10, 2015
• 17:51

  Estland får ny utrikesminister

   » ‎ Enn Kokk

  Estlands utrikesminister Keit Pentus-Rosimannus har tvingats eller känt sig tvingad att avgÃ¥. Hennes period pÃ¥ utrikesministerposten blev relativt kort, startade den 17 november 2014 – dess förinnan hade hon varit kulturminister. Politiskt hör hon hemma i det nyliberalt orienterade Reformierakond (Reformpartiet).

  Orsaken till avgången är inte att hon skulle ha gjort något galet i rollen som minister. Men hon har drabbats av nedsvärtning på grund av något slags inblandning i faderns affärsverksamhet, som ändade i en svår konkurs. Om hennes inblandning rör sig om att hon själv är inblandad i klandervärda transaktioner eller, vilket hon hävdar, bara har försökt hjälpa sin pappa, kommer den fortsatta rättsliga prövningen att ge svar på.

  Enligt koalitionsöverenskommelsen mellan Reformpartiet, Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, och Förbundet Fäderneslandet och Res Publika, Isamaa ja Res Publika Liit, ska utrikesministerposten tillsättas av Reformpartiet, och den här processen har nu hunnit så långt, att man kan utgå från att den person premiärminister Taavi Rõivas har föreslagit och styrelsen i Reformpartiet har godkänt kommer att få uppdraget.

  Den nya utrikesministern, således också från Reformpartiet, heter Marina Kaljurand. Hon har redan framträtt inför media och då betonat, att hon kommer att ha samma kurs som sin företrädare. Bland annat har hon sagt, att hon kommer att fortsätta stödet till Ukraina och stå emot den ökande press från Rysslands sida man upplever också i Estland.

  Hennes eget efternamn – fritt översatt Bergstrand – är purestniskt och kommer frÃ¥n den man hon är gift med, men hennes familjebakgrund och rötter är intressanta. Hon föddes i Tallinn 1962 som Marina Rajevskaja, och hennes föräldrar var ryss respektive lett.

  Den nya utrikesministern har en gedigen diplomatisk bakgrund som ambassadör i Israel, Ryssland och Kazakstan, USA och Canada.

• 16:07

  Sommar i P1 med Marianne Mörck

   » ‎ Enn Kokk

  Marianne Mörck öppnade sitt Sommar-program i dag mycket starkt, dels genom att för lyssnarna presentera sig som receptionisten Ebba i TV-serien om kommissarie Wallander, dels genom att spela en av de riktigt stora sommarlÃ¥tarna, ”In the Summertime” med Mungo Jerry, en lÃ¥t jag själv sommaren 1970 fick höra om och om igen, eftersom ett barn i familjen plus ett gästbarn spelade den om och om igen pÃ¥ en batterigrammofon, placerad pÃ¥ bergknallen utanför sovrumsfönstret. (Och bland alla sommarhits är den faktiskt enastÃ¥ende stark.)

  Jag vet inte om Marianne Mörck för evigt blev präglad av sin bakgrund som fosterbarn, men jag fick intrycket, att hon försökte hålla armlängds avstånd till de svåra sakerna i livet. I vart fall blev också historierna om till exempel en nära släktings bortgång i USA och hemfärd i form av aska ganska anekdotiska.

  Den här tonen upprätthöll hon frÃ¥n början, till exempel i berättelsen om hur hon iförd strandklänning mottog medalj ur konungens hand och om hur hon av Birgit Nilsson fick rÃ¥det att medan hon sÃ¥ngtränade hÃ¥lla en enkrona mellan stjärthalvorna – Marianne Mörck fick dock för egen del lov att använda sig av en femkrona.

  Kul, men jag hade nog väntat mig mer av känsloskiftningar i skildringen av ett liv som hennes.

  Hennes musikval gör mig ännu mer konfunderad, inte bara för att en operasÃ¥ngerska frÃ¥n ”sitt” omrÃ¥de väljer att spela bara lite ur ”Madame Butterfly” respektive ”Turandot”. ”Bamboleo” med Gypsy Kings gÃ¥r väl an, sÃ¥ ocksÃ¥ A-ha, men ”Personal Jesus” med Depeche Mode och Ozzy Osbourne verkar här mest vara ljudillustrationer, och det blir nästan outhärdligt att fÃ¥ höra Carola i ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och Eva Cassidy i ”Over the Rainbow”.

• July 09, 2015
• 15:31

  Sommar i P1 med Arash ”Ash” Pournouri

   » ‎ Enn Kokk

  Det fanns knappast nÃ¥got som intresserade mig i Arash ”Ash” Pournouris sommarprogram, möjligen dÃ¥ med undantag för den blÃ¥sning han utsattes för i den bedrägliga musikbranschen. Den housemusik han är frälst av fÃ¥r det inte att spritta i mina ben, och det beror inte pÃ¥ att de numera är giktdrabbade. Som radiolyssnare har jag förstÃ¥s tidigare kommit i kontakt med hans stora fynd Avicii (Tim Bergling), men för egen del gillar jag bättre Aviciis mamma, Anki Lidén.

  Det är nästan ett slags rekord, att en musikproducent lyckas göra ett helt Sommar-program utan att – trots att listan med artister och grupper faktiskt ocksÃ¥ innehÃ¥ller en del som jag tidigare är bekant med – egentligen beröra mig det minsta.

  NÃ¥, vad mig anbelangar fÃ¥r Sveriges Radio gärna göra hur ensidiga program som helst om vi hÃ¥ller oss till musikvalet, men om man som i gÃ¥r respektive i dag lägger tvÃ¥ sÃ¥ helt olika program som Hédi Frieds och Ash Pournouris dagarna efter varann – tror man dÃ¥ att nÃ¥gon större del av Sommar-lyssnarna (om man bortser frÃ¥n dÃ¥rar som jag) kommer att lyssna pÃ¥ bÃ¥da?

• July 08, 2015
• 17:14

  Sommar i P1 med Hédi Fried

   » ‎ Enn Kokk

  Hédi Fried föddes 1924 i Sighet i norra Rumänien. Hennes namn skulle kunna tas för ett namn på någon med tyska rötter, men hon tillhörde en judisk familj. Rumäniens vägval, när det gällde inställning till de stridande parterna i andra världskriget, var krokig, så också landets behandling av sin judiska minoritet, men mer än en kvarts miljon av landets judar mördades under loppet av kriget.

  Hédi Fried deporterades tillsammans med den övriga familjen. Fadern avskiljdes från den kvinnliga delen av familjen, Hédi, hennes syster och deras mor. Vid ankomsten till Auschwitz (också känt som Óswięcim i Polen) skildes de båda flickorna från modern, som de sedan aldrig återsåg mer än möjligen som en del av den där röken som ständigt steg upp ur den stora skorstenen. Också systern höll på att gå samma öde till mötes, men Hédis djärva tilltag att genom ett platsbyte åter komma i närheten av systern och en senare sortering med annat utfall räddade livet på systern och möjliggjorde, att de båda flickorna senare transporterades till Bergen-Belsen i Niedersachsen. Här blev deras uppgift att tjäna som arbetskraft.

  Berättelsen om det här är nästan outhärdlig, särskilt som Hédi Fried aldrig överdriver, aldrig ens darrar på rösten, när hon berättar om vad hon och hennes familj drabbades av, till dess att allierade trupper den 15 april 1945 befriade dem som hade överlevt lägervistelsen, bland dem henne och hennes syster.

  De bÃ¥da senare hörde till dem som lite senare erbjöds att Ã¥ka till Sverige för rehabilitering och – nÃ¥got plötsligt nytt i deras liv – fÃ¥ äta sig mätta. Hon berättade om hur nÃ¥gra av dem liksom inte vÃ¥gade tro pÃ¥ att det skulle bli en likadan dag ocksÃ¥ i morgon och därför gömde mat de inte hade orkat äta upp under huvudkudden.

  Men långsamt orienterar de sig i det nya landet. Hittar här andra judar, och en regnig dag blir de båda systrarna på utflykt upplockade av en stor och elegant bil och erbjudna skjuts av en elegant dam med egen chaufför. Först senare går det upp för dem, att damen i fråga är prinsessan Sibylla.

  Hédi Fried berättade, att hon hade berättat den här historien för den nuvarande kungen, Carl XVI Gustaf, son till nämnda Sibylla.

  Som man kan vänta sig, lockar inte en berättelse av det här slaget till ett alltför ystert musikval. Men mot slutet, i avsnittet om Sverige, ljusnar ocksÃ¥ tonen i musiken: Charles Trenets ”Boum”, andantesatsen i Johan Helmich Romans ”Drottningholmsmusiken” och Olav Gertels ”VÃ¥rvisa”, känd genom Hylands hörna 1959.

  I övrigt noterar jag, att Hédi Fried verkar älska Franz Schubert – flera verk av honom spelades. Men ocksÃ¥ Georg Friedrich Händel och Maurice Ravel spelades.

  Dessutom förstÃ¥s judisk musik, mycket av den helt naturligt pÃ¥ jiddisch. Jag kan som exempel nämna ”Wiegala”, inte primärt för att den sjöngs av Anne Sofie von Otter utan för att den är ett gripande exempel: Den skrevs av Ilse Weber (1903-1944) i koncentrationslägret Theresienstadt, nuvarande Terezini i Tjeckien, under hennes egen vistelse där och med syftet att trösta de barn som ocksÃ¥ hade placerats där.

• 13:08

  Sommar i P1 med Kjell Enhager

   » ‎ Enn Kokk

  Kjell Enhager är föreläsare, ledarskapskonsult och golfinstruktör, och den här kombinationen gör mig inte direkt positivt inställd när jag börjar lyssna pÃ¥ hans Sommar-program. Som sÃ¥ ofta, när det gäller företrädare för idrottsvärlden som sommarpratar, lyckas han heller inte fÃ¥nga mitt intresse, när han berättar om sina erfarenheter därifrÃ¥n – en del av det han berättar har ocksÃ¥ lite för mycket karaktär av marknadsföring.

  Men jag hör noga pÃ¥ och hittar till och med i den här delen av programmet saker som jag finner bÃ¥de rimliga och intressanta, till exempel hur han pÃ¥ psykologvis – han är inte psykolog – förlöste golfesset Annika Sörenstram, som ibland sÃ¥g ut att medvetet lägga sig under sin prestationsnivÃ¥: Enhager fick Sörenstam att erkänna, att hon var livrädd för att hÃ¥lla tack/segertal!

  I fråga om en del annat, framför allt mot slutet av programmet, höll sig Enhager till annat än yrkesrollen, och här blev han mänsklig och intressant. Ett exempel är historien om dotterns skolkompis, som miste sin mamma och som inte hade någon att tala med om detta. Hon tog tacksamt emot Kjell Enhagers erbjudande om att bli en vuxen samtalspartner.

  Enhagers musikval var, de mÃ¥nga kända artistnamnen till trots (Bruce Willis, The Eagles, Elvis Presley, till och med Bruce Springsteen), för smörigt för min smak. ”Good Vibrations” med The Beach Boys är själva sinnebilden för det här.

  Men han spelade ocksÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar, som jag kände mer för: den svängiga ”Candyman” med Christina Aguilera, ”Love Me Like a Rock” med Paul Simon och The Dixie Hummingbirds och sÃ¥, trots dess smörighet, ”The Great Pretender” med Freddie Mercury.

• July 06, 2015
• 19:03

  Sommar i P1 med Nina Hemmingsson

   » ‎ Enn Kokk

  Nina Hemmingsson är född i Uppsala, men det faktum att jag aldrig har mött henne i det som ocksÃ¥ är min hemstad har sannolikt mer att göra med att hon är sÃ¥ mycket yngre än jag; hon är född 1971 – dessutom är Uppsala en stor stad. Däremot är hon välbekant för mig i sin egenskap av serietecknare, dessutom med en teknik som är väldigt speciell när det gäller att avbilda sina figurers ögon. Av bland annat hennes sätt att skildra tjejer och deras liv kan man sluta sig till att hon stÃ¥r till vänster.

  I sitt Sommar-program i dag berättade Nina Hemmingsson om sexuella trakasserier, som kulmen våldsbesiktning av brösten, hon liksom andra jämnåriga tjejer utsattes för av jämnåriga killar i skolan. Tillsammans med andra tjejer som drabbades gjorde hon uppror: Tjejerna började föra bok över varje trakasseri de utsattes för av killarna och läste sen upp listan för lärarna och föräldrarna. Det här fick faktiskt effekt.

  Om nu någon av detta drar den förhastade slutsatsen, att Hemmingsson är en feministisk häxa som dessutom ser ut därefter, tar han grundligt fel. Och när långt senare en son hanterar sitt plågsamma liv i skolan genom att där rita våldsamma teckningar, tar hon parti för honom mot lärarna, som förbjuder det här fastän teckningarna måste ses som symtom på underliggande problem i skolmiljön.

  Den egna kroppens och personens omvandling under vägen in i tonåren skildrar hon också på andra sätt än genom pojkarnas trakasserier. Mensen finns där som en självklar ingrediens. Och hon beskriver utan hämningar hur det var att upptäcka vilken njutning onani kunde ge.

  Men i den här berättelsen är hon fortfarande främst del av en tjejgemenskap, manifesterad av bland annat skivlyssnande och kult av de manliga bandmedlemmarna.

  Först lÃ¥ngt senare i livet – faktiskt lÃ¥ngt fram i livet – gÃ¥r det upp för henne, att kvinnor kan älska andra kvinnor – ett exempel är hennes egen mor, som skilde sig frÃ¥n hennes far. Modern tillägnar hon den avslutande lÃ¥ten i programmet, ”Hello Mary Lou”.

  Framför allt när det gäller Nina Hemmingssons musikval inser jag, att vi tillhör olika generationer. Förvisso spelar hon också ett och annat som jag är förtrogen med (Nina Hagen, Liza Minnelli, Bonnie Tyler), och fastän Black Sabbath och Kiss är kända även för mig, finns det rätt mycket i hennes låtlista som är nytt för mig. Men det sistnämnda är inte liktydigt med att jag tycker, att det låter jävligt.

• July 05, 2015
• 18:11

  Last Chorus: Conny Fredriksson

   » ‎ Enn Kokk

  En av mina gamla arbetskamrater pÃ¥ 68an, Socialdemokratiska partistyrelsen, Conny Fredriksson (30 april 1940-2 juni 2015), har – allt för tidigt – ryckts ifrÃ¥n oss. Han begravdes nu i fredags, i sin gamla hemstad Gränna.

  Tidigt denna fredag, vilket gjorde det svårt för mig att ta mig dit från mitt sommarviste i Öregrund, bil- och körkortslös som jag är.

  Men här är en variant av den minnestext vi, hans gamla vänner och arbetskamrater, med hjälp av Gunnar Lassinantti färdigställde och fick införd i bland annat morgontidningarna i Stockholm:

  En av våra finaste vänner och vår tidigare arbetskamrat Conny Fredriksson, Farsta, har lämnat oss 75 år gammal. Fredriksson var född i Jönköping, där han tog studenten, varefter följde studier vid Lunds universitet som ledde till en filosofie licentiats-examen i historia.

  Han aktiverade sig tidigt i socialdemokratin med ett djupt engagemang för partiets ideologi, politik och organisation. Fredriksson var ingen fyrkantig partipolitruk, utan ständigt lyhörd, nyfiket öppen för debatt och beredskap att pröva olika ståndpunkter. Som internationell ledare i Jönköpings socialdemokratiska partidistrikt från mitten av 1970-talet byggde han upp ett omfattande vänsamarbete med Braga i norra Portugal till stöd för den unga bräckliga demokratin och Partido Socialista.

  1981 knöts Fredriksson till nystartade Arbetarrörelsens Internationella Center, AIC. Han återvände till hembygden ett par år senare som rektor för välkända Grännaskolan, men återkom snart till Stockholm som biträdande internationell sekreterare i socialdemokratiska partiet. Hela världen blev hans arbetsområde med många resor utomlands, inte minst som en ledande svensk funktionär i arbetet inom Socialistinternationalen, SI. 1989 övertog han posten som internationell sekreterare i partiet under fem år. Han ledde från tidigt 1990-tal en arbetsgrupp inom SI till stöd för kurdernas rättigheter, särskilt i Irak, och tog stark ställning för palestiniernas rättigheter och en fredlig förhandlingslösning av Israel-Palestina-konflikten.

  Fredriksson avslutade sin yrkesgärning med en drygt femårig placering i Bryssel som generalsekreterare för European Forum for Democracy and Solidarity, som var den västeuropeiska socialdemokratins organ till stöd för demokratin i Östeuropa efter kommunismens fall. Han verkade för demokratiska och socialdemokratiska grundvärderingar i Ryssland, Ukraina, Vitryssland och de flesta andra tidigare sovjetrepublikerna inklusive de baltiska länderna, men också i Centraleuropa och på Balkan. En uppmärksammad resa företog Fredriksson till Belgrad och Ljubljana två veckor innan utbrottet av det första jugoslaviska kriget i Slovenien i juni 1991. Trots många förtroliga möten med centralt placerade uppgiftslämnare kunde rapporten hem inte förutskicka, att ett krig var så nära förestående i dåvarande Jugoslavien. Efter det misslyckade kuppförsöket i Moskva i augusti 1991 gjorde Fredriksson ett grundligt förberett faktasökande besök till Kiev och Moskva med rapportering efteråt till socialdemokratiska partiledningen och Socialistinternationalen.

  Vid hemkomsten till Sverige bosatte sig Fredriksson en tid i Västerås, där han engagerade sig i socialdemokraternas lokala internationella arbete. Efter återflyttning till Stockholm satte sviktande hälsa hinder i vägen för en mera aktiv verksamhet. Allra sista tiden tyngdes av ensamhet efter mångåriga livskamraten Sirkkas bortgång.

  Conny Fredriksson var en humoristisk och vänsäll medmänniska som med sin positiva livsstil fick många vänner. Han vårdade hela livet goda relationer till sina barn och syskon. Fredriksson sörjs närmast av tre döttrar och en son och två bröder och en syster, samtliga med familjer. Begravningen sker i Gränna 3 juli.

  Robert Björkenwall, Maud Björklund, Åke Gustavsson, Enn Kokk, Gunnar Lassinantti, Pierre Schori, Gunnar Stenarv, Bo Toresson och Jaan Ungerson

  * * *

  Till detta skulle jag vilja lägga ett par personliga saker.

  PÃ¥ den tiden dÃ¥ Conny arbetade pÃ¥ partiexpeditionen, ägde omröstningen om svenskt EU-anslutning rum. I den frÃ¥gan kom jag och Conny till olika slutsatser: Han var för och jag emot. En gÃ¥ng intervjuades vi bÃ¥da för ett av de stora nyhetsprogrammen i TV, Rapport eller Aktuellt – jag minns nu inte pÃ¥ rak arm vilket. BÃ¥da stÃ¥ndpunkterna accepterades, ocksÃ¥ pÃ¥ partiexpeditionen, och kanske var den frisinnade andan en av förklaringarna till att vÃ¥rt parti var sÃ¥ mycket större pÃ¥ den tiden.

  När den baltiska frigörelsen kom, fördes kontakterna med Baltikum över frÃ¥n internationella avdelningen till nordiske sekreteraren, det vill säga mig. Det här skedde i bästa samförstÃ¥nd – jag hade ju fördelen att själv vara baltisk flykting och tala estniska – men i början av frigörelseprocessen samarbetade jag med kamraterna pÃ¥ internationella avdelningen och andra aktörer pÃ¥ det här omrÃ¥det. Conny och jag Ã¥kte till exempel tillsammans pÃ¥ en rekognoseringsresa till de baltiska staterna, äventyrlig – visade det sig – främst för att vi hade beslutat oss för att Ã¥ka tÃ¥g frÃ¥n Tallinn till RÄ«ga och sen därifrÃ¥n till Vilnius. NattÃ¥g dessutom – varken jag eller Conny hade nÃ¥gra erfarenheter av att Ã¥ka sovvagn i det före detta Sovjetunionen. Men, utan att fastna alltför mycket i det anekdotiska, det blev en intressant och lärorik resa.

  Och ändå: dödsrunor blir så lätt bara allvarsamma. Man kan sörja gamla kamrater som man har haft roligt ihop med också.

• 16:20

  Sommar i P1 med Edvard Moser

   » ‎ Enn Kokk

  Jag valde själv latinlinjen när jag gick i gymnasiet, så jag är inte särskilt förtrogen med fältet fysiologi eller medicin, där Edvard Moser tillsammans med sin hustru och ytterligare en forskare belönades med nobelpris år 2014. Men det han berättade om sitt forsknings/kunskapsfält i sitt Sommar-program i dag var fullt tillräckligt för att jag i egenskap av nyfiken normallyssnare skulle förstå, vad han hade ägnat sitt liv åt.

  Ã…tminstone vad gäller familjebakgrunden och barndomen och ungdomen var Moser relativt utförlig: beskrev inte bara sina tidiga Ã¥r pÃ¥ Harøya i Møre og Romsdal i bibelbältet pÃ¥ den norska västkusten, varifrÃ¥n en osedvanlig nyfikenhet och läroförmÃ¥ga förde honom vidare i livet. Föräldrarnas flytt frÃ¥n Tyskland till den här delen av Norge sÃ¥ tidigt efter kriget utgör redan det en ovanlig fond till hans utveckling, och till den kommer dessutom det faktum att de kom frÃ¥n en religiös miljö – det fanns präster i släkten – och absorberades av en annan. Den naturvetenskapligt orienterade Edvard distanserade sig en smula frÃ¥n detta familjearv, inte genom att bli ateist men väl agnostiker.

  En del av den musik – mycket väl vald – han spelade tangerade den här trosanknutna problematiken, sÃ¥ till exempel Isabel Parras ”Gracias a la vida” och tvÃ¥ norska skivinspelningar som jag, annars ganska hyggligt förtrogen med norsk musik, inte kände till; bÃ¥da var dessutom suveränt bra: Odd Børretzens ”Noen ganger er det all right” och en fantastiskt fin insjungning av ”Nærmere deg min Gud”, gjord av Ole Paus och Ole Thomsen.

  Närmast självklart spelade han förstås Ane Brun, som jag har hört live i Stockholm, dessutom också Pink Floyd, som liksom Brun finns i min egen skivsamling. Och för att nämna ytterligare en artist som jag har hört live: isländska Björk.

  Sverige förekom i skivlistan genom en svensk-norsk samproduktion, Jan Erik Vold, Bobo Stensson, Palle Danielsson med flera i ”Skillingsvise”, och om att Edvard Moser är en brett bildad människa, inte bara fackidiot, vittnade inte bara hans skivval utan ocksÃ¥ att han uppenbart var bekant med Vold i hans egenskap av poet.

  En del av det han sa i programmets avslutande del vittnade dessutom om att Moser knappast är någon politisk mörkman.

• July 04, 2015
• 22:41

  Sommar i P1 med Liza Marklund

   » ‎ Enn Kokk

  Jag känner inte Liza Marklund personligen, men jag har läst och sett filmatiseringar av ett antal av hennes Annika Bengtzon-deckare – hennes deckarhjälte är liksom hon själv var kvällstidningsjournalist, pÃ¥ en tidning som har lÃ¥nat drag av bÃ¥de Expressen och Aftonbladet men mest av Expressen, där Marklund har arbetat längre. Det här är i och för sig inte sÃ¥ viktigt, men Marklund kan alltsÃ¥ den redaktionella miljö där hennes deckarhjältinna jobbar. Fast i mÃ¥nga av sina deckaräventyr hamnar Annika Bengtzon solo – annars skulle det ju inte bli lika spännande.

  Liza Marklunds återkomst som sommarpratare i dag hade som viktigaste utgångspunkt, att hon nu sätter punkt för bokserien om Annica Bengtzon.

  Böckerna om Annica Bengtzon har, med två undantag, kommit relativt regelbundet och planenligt.

  Det första uppehÃ¥llet förorsakades av väninnan Anna Lindhs död – det kändes inte lika lätt att skriva om fiktiva mord när man hade upplevt ett pÃ¥ sÃ¥ nära hÃ¥ll. Det var förresten Mona Sahlin, en annan medlem av samma kompisgäng, som ringde Liza morgonen efter mordet och berättade, vad som hade hänt.

  Liza Marklund berättade själv i sitt Sommar det jag och många andra redan visste, att hon är sosse. Hon utredde inte närmare sin politiska tillhörighet, men den följer väl av hennes egen norrbottniska bakgrund. Hennes program innehöll också ett åtminstone i programmet tämligen omotiverad högerkrok mot Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, känd som vänsterpartist. Linderborg tillägnades en av skivorna hon spelade, Sovjetunionens nationalsång med Röda arméns blåsorkester.

  Det som stack ut i hennes musikval ocksÃ¥ i övrigt var sÃ¥dant som ”The Star-Spangled Banner”, ”Deutschland, Deutschland, überalles” och ”Sverige, Sverige, fosterland” med Ultima Thule.

  Men vi fick höra också Suzanne Vega, Stakka Bo, Madonna och Avicii för att nämna några till.

  Det andra uppehållet i den regelbundna utgivningen av böckerna om Annika Bengtzon förorsakades av att äldsta dottern, med just namnet Annika, plötsligt och oväntat drabbades av cancer.

  Men den historien slutade lyckligt.

• 12:32

  Melodikrysset nummer 27 2015

   » ‎ Enn Kokk

  Den plötsliga värmeböljan har, trots att vi har fläkt, förvandlat vår lantliga boning till något bastulikt. Öppnar man en dörr eller ett fönster, får det ingen effekt, eftersom det är lika varmt där ute, och dessutom får man då in flugor, som också de gör sitt bästa för att hålla en vaken. Jag har ett par nätter, bland annat i natt, försökt parera det här genom att sova i min laminostol i TV-rummet.

  Men upp kom jag, som vanligt i god tid för Melodikrysset.

  Som mina läsare har kunnat konstatera, har jag en hygglig bredd i mitt musikkunnande, men också jag har luckor. Att dessa ofta finns i den utländska populärmusiken från 1980-talet har säkert som främsta förklaring, att jag då dels läste godnattsagor för våra barn på kvällarna, dels använde övrig kvällstid till att skriva recensioner.

  SÃ¥ den amerikansk-brittiska gruppen Foreigner som under det aktuella Ã¥rtiondet gjorde ”I Wanna Know What Love Is” minns jag faktiskt inte.

  Och av samma skäl kommer jag inte i hÃ¥g Chris de Burghs ”Lady In Red” frÃ¥n 1986.

  Annat, däribland dansbandsartad musik, har jag försökt hÃ¥lla ifrÃ¥n mig. Men Christer Sjögrens och Vikingarnas tyska utflykter minns jag i alla fall, och det är ju inte särskilt lÃ¥ngsökt att översätta ”Du är min sommar Marie” till ”Schenk mir den Sommer Marie”.

  Alla de coverprogram som görs i TV4 orkar jag inte följa, men inte bara Magnus Uggla utan ocksÃ¥ Olle Ljungström har jag lyssnat pÃ¥ var och en för sig. Ljungströms ”Jag och min far” är för övrigt en bra lÃ¥t.

  Som mina läsare vet, följde och kommenterade jag hela Melodifestivalen. Där hörde jag bland annat Mariette i ”Don’t Stop Believing” med Miss Li bland upphovspersonerna.

  Steget frÃ¥n den till ”De’ e’ inte Ã¥ldern som gör att man e’ gammal” kan tyckas lÃ¥ngt, men det finns en sammanbindande länk: Thore Skogman, som tillsammans med Sigge Fürst sjöng den här sÃ¥ngen, valturnerade tillsammans med Sten Andersson (S), och han gjorde det av politisk övertygelse, och Miss Li har jag hört vid en socialdemokratisk partikongress.

  Det här betyder dock inte att jag för den skull haussar allt Skogman och Miss Li gör – bÃ¥da har gjort mycket bättre saker än det som spelades i dagens kryss.

  En suveränt bra vokalgrupp är The Real Group, som vi i dag hörde i ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Omdömet om dem fäller jag varken för att jag gillar andlig musik eller för att gruppen när den här skivan spelades in som en av medlemmarna hade Peder Karlsson, vars bÃ¥da föräldrar jag kände (mamman är död) och som helt nyligen var hemma hos oss för att intervjua min hustru.

  DärifrÃ¥n kan steget tyckas vara kort till ”Det är en ros utsprungen”, men även om min hurdalsros just nu är översÃ¥llad av blommor, är det nog inte riktigt rätt Ã¥rstid att spela den här gamla jul-, inte julipsalmen.

  Jag hade när det begav sig en stark dragning till proggen, men det är ju inte liktydigt med att jag för den skull mÃ¥ste hata all kommersiell pop- och schlagermusik. Stikkan Andersson hade talang för bÃ¥da de här genrerna, och även om ”Det blir inget bröllop pÃ¥ lördag” inte hör till hans främsta alster, är det en ganska kul lÃ¥t.

  Vi går i mål i dag med två filmmelodier, båda kända genom utmärkta filmer.

  Den första är hämtad ur ”Forrest Gump” frÃ¥n 1994 och med Tom Hanks i titelrollen.

  Den andra är Ingrid Bergman-Humphrey Bogart-klassikern ”Casablanca” frÃ¥n 1942, som bland annat lever med hjälp av sitt musikaliska tema, ”As Time Goes Bye”.

• July 03, 2015
• 16:29

  Sommar i P1 med Saga Becker

   » ‎ Enn Kokk

  Jag har homosexuella i min vän- och familjekrets och har, även om jag själv är heterosexuell, inga problem med att acceptera andras homo- eller transsexualitet. Saga Beckers Sommar-program i dag handlade om hennes egen vandring från manlig till kvinnlig könsidentitet och framför allt alla jävligheter som drabbar en ung människa, till synes född som man men med en allt större identifikation med kvinnligt kön.

  Sådana här processer är ofta smärtsamma. Bland det Sara Becker berättade om fanns tidig utstötning ur klassen, övergrepp hon utsattes för när hon sökte sig fram i den för henne nya sexuella världen, självskador, ätstörningar och självmordstankar.

  Att hon har ombetts göra dagens Sommar har dock mer att göra med en ämnesrelaterad – men inte hennes egen – historia, Ester Martin Bergsmarks lÃ¥ngfilm ”NÃ¥nting mÃ¥ste gÃ¥ sönder”, för vilken hon 2015 fick en Guldbagge i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll. Hon nämnde ocksÃ¥ det här, men mer som en revansch.

  Saga Beckers musikval till sitt sommarprogram rymmer artister som Ane Brun, Björk Guðmundsdóttir, Anthony & The Johnsons och The Who (plus en lÃ¥t tillägnad mamma, ”Oh Carol” med Neil Sedaka), och jag har inget mot det övriga hon spelade heller.

  Men med risk för att bli tjatig: Det här var ett program med ett mycket angeläget innehåll, men frågan är om det hörde hemma i just Sommar.

• July 02, 2015
• 16:28

  Sommar i P1 med Kenneth Macartney

   » ‎ Enn Kokk

  Kenneth Macartney är Kanadas ambassadör i Sverige men talar, om än med viss brytning, svenska helt flytande. En gång i världen kom han som utbytesstuderande till Sverige, Falun närmare bestämt, där han efter att ha gjort samma sak hemma i Kanada tog studentexamen en gång till.

  Mot bakgrund av varför han nu är här var det föga förvånande att han slog broar mellan sitt hemland och sitt tjänstgöringsland, och det finns förvisso likheter mellan de här båda länderna, till exempel i fråga om det nordliga geografiska läget och vurmen för ishockey. Men de kulturella broar han slog omfattade också kultur. Han nämnde att en kanadensisk konstnärsgrupp, Group of seven, tog intryck av skandinaviskt landskapsmåleri, av konstnärer som Anders Zorn, Bruno Liljefors och Gustaf Fjaestad.

  En ganska stor del av sitt eget land lyckades han täcka in genom att berätta om den lÃ¥nga cykeltur – 500 mil – han och hans brorsa företog frÃ¥n hemmet i Victoria pÃ¥ Vancouver Island till OS i Montreal 1976. 40 dagar tog det. Kolla själva pÃ¥ kartan – det rör sig om en cykeltur som sträcker sig i stort sett över hela den nordamerikanska kontinenten.

  Hans beskrivning av sitt hemland är, det bör man hÃ¥lla i minnet, gjord av en diplomat, men till hans fördel talar ändÃ¥ att han inte väjer för att berätta om det landets ursprungsfolk, indianer och inuiter, har utsatts för. Han berättade till exempel pÃ¥ den behandling – avskiljande frÃ¥n föräldrarna och skolgÃ¥ng med anglifiering som mÃ¥lsättning – inuiternas barn fick genomlida.

  Och sympatiskt nog nämnde han med gillande de nya kanadensare som har kommit till landet frÃ¥n icke-europeiska länder, berättade bland annat en rar historia om hur en snöboll mot en grupp av nyanlända skolelever av ugandiskt ursprung leder till ett uppsluppet och förbrödrande snöbollskrig. Ugandierna lär sig snabbt! Macartney spelade, som en brygga till ugandierna, somaliern ”Wavin’ Flag” med K’naan.

  Kanske var det mot den här bakgrunden logiskt att den enda svenska artist han spelade på skiva var Laleh.

  Annars var musiken kanadensisk. MÃ¥nga av artisterna är välkända ocksÃ¥ här, sÃ¥dana som Bryan Adams, Joni Mitchell och Neil Young, och Leonard Cohens ”Bird On the Wire” fick vi höra med K D Lang.

  Elisapie Isaac är kanadensiska med inuitisk mor.

  Och fransk-kanadensarna representerades av Fred Pellerin.

• July 01, 2015
• 19:03

  Sommar i P1 med Georgios Karpathakis

   » ‎ Enn Kokk

  Giorgios Karpathakis hade ett mycket angeläget ämne för sitt Sommar-program, ADHD. Inte så att jag själv är drabbad av det men jag känner andra som på olika sätt har drabbats av den här funktionsrubbningen.

  Karpathakis berättar hur den här störningen tidigt gjorde hans förhållande till skolan milt talat problematiskt, hur det ledde till konflikter och flyktförsök, så småningom med allt flitigare användande av droger, också desperata försök att slippa alltsammans genom att ta sitt liv.

  Till slut kom han ändÃ¥ pÃ¥ fötter efter att ha fÃ¥tt en ADHD-diagnos och, kanske främst, dÃ¥ förstÃ¥ sig själv. ”Kriget med mig själv” var, för att citera Imperiet, slut. Nu försöker han hjälpa andra i samma situation.

  Hans berättelse är mycket angelägen, så också hans ärende.

  ÄndÃ¥ känner jag mig tveksam till att det här fick fylla just ett Sommar-program. När det här programmet startades, var programdevisen ”Lättlyssnat för er pÃ¥ badstranden, i hängmattan och pÃ¥ vägarna”.

  NÃ¥got lättlyssnat utgjorde Karapathakis’ program inte i nÃ¥gon av de här miljöerna.

  Och ser vi till musikvalet, spelade Karpathakis visserligen ytterligare några kända namn, till exempel Tracy Chapman, Mauro Scocco och Simon & Garfunkel, men det mesta av musiken var med all sannolikhet okänd mark för de traditionella Sommar-lyssnarna.