MÃ¥nga av dem som plockas ut för att göra radions Sommar är kändisar frÃ¥n nÃ¥got omrÃ¥de, i Leila Lindholms fall TV-kock. Föga förvÃ¥nande berättade hon lite om sina erfarenheter av att jobba pÃ¥ krogar – i hennes fall Operakällaren, Melker Anderssons, Fredsgatan 12 och Ulla Winblad, ocksÃ¥ Aquavit i New York. Men sällan fick det här atmosfär och konkretion; dock fanns det ett par undantag: lite mer berättade hon om sina erfarenheter frÃ¥n Aquavit, och sÃ¥ berättade hon om den könsförnedring hon mötte när hon som 20-Ã¥ring sökte jobb. En del annat som hon berättade om sitt yrkesliv hade lite för mycket karaktär av marknadsföring.
Det var lovvärt att hon också berättade om sin familjebakgrund. Ett lovande men inte riktigt fullföljt led i detta var berättelsen om hennes marockanske far, som hade försvunnit ur hennes och moderns liv och som hon därför aldrig hade lärt känna. När hon till slut tog mod till sig och försökte ringa honom, svarade någon som visade sig vara hennes halvsyster, en person hon inte ens kände till fanns. Pappan fanns i Marocko.
En del av programmet ägnade hon Ã¥t mamma, mormor och den ”farmor” hon vad jag förstÃ¥r fick genom moderns omgifte. De hyllades som människor, och Leila Lindholm spelade skivor som tillägandes dem: ”Kärleksvisan” med Sarah Dawn Finer, en orkestersvit av Johann Sebastian Bach och ”Dancing In the Dark” med John Legend. Marvin Gaye, Agnes och Ray Charles kan nämnas som exempel pÃ¥ att det fanns ytterligare spridning i den musik hon spelade.