Jag började tidigt läsa Klas Östergren – mina recensioner av nÃ¥gra av hans böcker, dock inte ”Gentlemen” frÃ¥n 1980, finns tillgängliga ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.
”Gentlemen” blev Östergrens slutgiltiga genombrott som författare, en samlad gärning som nu har belönats med en plats i Svenska Akademien. Den är en myllrande berättelse med flera perspektiv och bottnar. Ett slags metaperspektiv utgör det faktum, att författaren, Klas Östergren, själv är en av huvudfigurerna i handlingen. Han har av sin förläggare fÃ¥tt i uppdrag att skriva en roman som är en pastisch pÃ¥ August Strindbergs ”Röda rummet”, ett projekt som han till slut väljer att byta ut mot en historia kring de tvÃ¥ bröderna Henry och Leo Morgan – Klas blir vän med Henry och flyttar in i dennes vÃ¥ning pÃ¥ Hornsgatan pÃ¥ Söder i Stockholm. Det är här inte min avsikt att recensera eller Ã¥terge handlingen i boken, men man kan väl nämna, att Henry bland annat är boxare och pianist och att Leo har alkoholproblem.
Mikael Merciman (regi) följer i sin filmversion ”Gentlemen” (2014) ganska noggrant romanens handling – bland de fÃ¥ medvetna avvikelserna finns att Leos (Sverrir Gudnason) tjej Maud (Ruth Vega Fernandez) fÃ¥r en tyngre roll än i boken. Det här har vad jag förstÃ¥r skett med Klas Östergrens goda minne. Han har nämligen skrivit manus även till filmen.
Det vimlar av agerande i filmen så väl som i boken, men framför allt ytterligare två måste nämnas vid namn: David Dencik som Henry Morgan och David Fukamachi som Klas Östergren. I rollistan finns också till exempel Pernilla August, Amanda Ooms, Staffan Göthe, Per Myrberg och Lil Terselius.
Till det som av naturliga skäl inte finns i boken är mängder av filmmusik, däribland fyra sånger med text av Klas Östergren.
Till det som är mycket bra i den här filmen är att den, när det gäller tidsatmosfär (miljöer, kostym och annan rekvisita) så troget speglar slutet av 1970-talet och i vissa partier också 1960-talet och sjuttitalets början.
Men filmversionen är svår att följa inte bara på grund av epok- och miljöbytena.
Det här – att scener staplas pÃ¥ varann – försöker man motverka pÃ¥ ett sätt som är en horrör i filmsammanhang: Man lÃ¥ter en speakerröst, omväxlande en manlig respektive kvinnlig, àla roman berätta bakgrund och stÃ¥ för övergÃ¥ngar. Det fungerar inte. Film är i det här avseendet primärt ett bildmedium.