Självfallet känner jag till Olle Jönsson och hans dansband Lasse Stefanz, dock utan att höra till nÃ¥gonderas fans – varken hans sÃ¥ng eller den dansbandsmusik Lasse Stefanz spelar tilltalar mig. Men jag begriper samtidigt varför Olle Jönssons och Christina Lindbergs ”De sista ljuva Ã¥ren” blev ett örhänge. Med det sista vill jag säga, att mycket lite i min värld är svart eller vitt.
Jag lyssnar med intresse pÃ¥ Olle Jönssons Sommar-program. Somligt i det är lite för ofullgÃ¥nget – intressant att han som sen blev sÃ¥ framgÃ¥ngsrik i början av sin skolgÃ¥ng fick underkänt i just musik, men varför fick han det? Annat, som fejden med en av de ursprungliga frontmännen i bandet, Lasse Sigfridsson, tog han inte upp.
Fenomen som scenskräck är ju inte helt okända i den bransch han arbetar i, men Olle Jönsson, i dag 59 år och med 46 album och lika många spelår bakom sig, behöver fortfarande en stunds lugn och ro med sig själv innan han kör i gång på scenen. Dessutom har han andra fobier som flygrädsla och skräck för många likadana knappar (!).
Annat som rykten om alkoholmissbruk tillbakavisade han effektivt: Det som folk har tolkat fel i hans rörelsemönster är följden av en sjukdom.
Hans kärlek till dansant musik märktes också i låtvalet, men här fanns samtidigt en variation, som kan exemplifieras med namn som Emmylou Harris, Elvis Presley, Black Sabbath, Roxy Music, The Eagles och Wings (Paul McCartney).
Att han har sidor som vetter Ã¥t oväntade musikaliska hÃ¥ll visade han genom tvÃ¥ lÃ¥tar, där han själv sjunger, dels Ulf Lundells ”Kärleken förde oss samman”, dels, tillsammans med Mikael Wiehe, ”Leva tills jag dör”, en lÃ¥t jag ocksÃ¥ har hört dem göra tillsammans i ”AllsÃ¥ng pÃ¥ Skansen”.
Olle Jönssons sociala bakgrund i ett fattigt och faderlöst hem – hans berättelse om hur han och en annan fattig pojke, bÃ¥da lika illa klädda, av lärarinnan exkluderades frÃ¥n ett luciatÃ¥g i ett ”fint” hem är hjärtskärande – kanske ocksÃ¥ säger nÃ¥got om hans dragning till artister som Wiehe och Lundell.