Marianne Mörck öppnade sitt Sommar-program i dag mycket starkt, dels genom att för lyssnarna presentera sig som receptionisten Ebba i TV-serien om kommissarie Wallander, dels genom att spela en av de riktigt stora sommarlĂ„tarna, ”In the Summertime” med Mungo Jerry, en lĂ„t jag sjĂ€lv sommaren 1970 fick höra om och om igen, eftersom ett barn i familjen plus ett gĂ€stbarn spelade den om och om igen pĂ„ en batterigrammofon, placerad pĂ„ bergknallen utanför sovrumsfönstret. (Och bland alla sommarhits Ă€r den faktiskt enastĂ„ende stark.)
Jag vet inte om Marianne Mörck för evigt blev prÀglad av sin bakgrund som fosterbarn, men jag fick intrycket, att hon försökte hÄlla armlÀngds avstÄnd till de svÄra sakerna i livet. I vart fall blev ocksÄ historierna om till exempel en nÀra slÀktings bortgÄng i USA och hemfÀrd i form av aska ganska anekdotiska.
Den hĂ€r tonen upprĂ€tthöll hon frĂ„n början, till exempel i berĂ€ttelsen om hur hon iförd strandklĂ€nning mottog medalj ur konungens hand och om hur hon av Birgit Nilsson fick rĂ„det att medan hon sĂ„ngtrĂ€nade hĂ„lla en enkrona mellan stjĂ€rthalvorna – Marianne Mörck fick dock för egen del lov att anvĂ€nda sig av en femkrona.
Kul, men jag hade nog vÀntat mig mer av kÀnsloskiftningar i skildringen av ett liv som hennes.
Hennes musikval gör mig Ă€nnu mer konfunderad, inte bara för att en operasĂ„ngerska frĂ„n ”sitt” omrĂ„de vĂ€ljer att spela bara lite ur ”Madame Butterfly” respektive ”Turandot”. ”Bamboleo” med Gypsy Kings gĂ„r vĂ€l an, sĂ„ ocksĂ„ A-ha, men ”Personal Jesus” med Depeche Mode och Ozzy Osbourne verkar hĂ€r mest vara ljudillustrationer, och det blir nĂ€stan outhĂ€rdligt att fĂ„ höra Carola i ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och Eva Cassidy i ”Over the Rainbow”.