Robin Paulsson berättade i sitt Sommar-program om hur han som mycket ung debuterade som stÃ¥uppkomiker, men jag har för egen del inte mött honom som sÃ¥dan. För mig var han relativt okänd när han dök upp i TV-rutan under den svenska uttagningsomgÃ¥ngen till Eurovision Song Contest – hans följeslagare Sanna Nielsen kände jag till pÃ¥ ett helt annat sätt.
Skämt som det om att spela ”Det gör ont” vid hustruns förlossning och berättelsen om farsans urartade skämt pÃ¥ flygplatsen i London när en väska hade fastnat, ”It’s a bööömb”, är för all del smÃ¥kul men fÃ¥r Ã¥tminstone inte mig att falla platt för hans förmÃ¥ga som komiker. Kanske skulle han ha satsat lite mer pÃ¥ den mänskliga sida han ocksÃ¥ visade upp, till exempel konstaterandet efter det att Melodifestivalen var slut, att nu kunde han äntligen träffa sin nyfödde son.
En del var mer segt än roligt, så till exempel munhuggningen med hans norske svärfar om Zlatan respektive Petter Northug.
Och så är jag inte särskilt förtjust i att sommarpratare spelar skivor med sig själva, i det aktuella fallet en hyllning till Åkarp tillsammans med mellokollegan Sanna Nielsen.
Att han spelade MÃ¥ns Zelmerlöws ”Heroes” fÃ¥r man väl acceptera, eftersom han ju för mÃ¥nga radiolyssnare, inte bara mig, är känd främst via Melodifestivalen.
Hans låtlista innehöll många kända namn, sådana som Michael Jackson, Billy Joel, Timbuktu, The Ark, Beyoncé och Stevie Wonder, men ofta kände jag, att han kanske mer hade valt låtarna efter volym och tempo än för att han hade något riktigt personligt förhållande till dem.