SkÃ¥despelerskan Gunilla Röör är välkänd framför allt genom TV-serien Lorry och sitt mÃ¥ngÃ¥riga medarbetarskap pÃ¥ Stockholms stadsteater – i höst kommer jag att fÃ¥ möjlighet att se henne i en föreställning pÃ¥ Uppsala stadsteaters lilla scen. MÃ¥nga har säkert sett henne ocksÃ¥ i nÃ¥gon av hennes mÃ¥nga filmer.
Föga förvÃ¥nande handlade hennes Sommar-program i dag om teater, mest dÃ¥ om de utmaningar man ställs inför i hennes yrke – de anekdoter frÃ¥n teatervärlden hon säkert ocksÃ¥ skulle ha kunnat berätta lyste med sin frÃ¥nvaro. Inte heller berättade hon avslöjande historier om kolleger i teatervärlden. Den historia hon berättade om skÃ¥despelarkollegan Tommy Anderssons kamp mot tungcancern och sedan död var berörande.
Jag känner till Gertrude Stein, inte bara via Hemingway, jag vet hur Frida Kahlos konst ser ut och den syriske, länge i Libanon bosatte poeten Adonis finns i mina bokhyllor, och jag har verkligen inget emot att de förekommer i ett Sommar-program, men möjligen tyckte jag att Gunilla Röörs omnämnanden av dem och en del andra människor och fenomen blev lite kortfattade, framför allt om jag ser till flertalet radiolyssnare. Hennes sommarprat blev ibland lite väl rapsodiskt, även om det alltid var intressant.
Däremot tyckte jag att hennes val av musik var lysande, allt ifrÃ¥n Koko Taylor’s ”I’m a Woman” till Lalehs ”PÃ¥ gatan där jag bor”. OcksÃ¥ det mesta där emellan vore värt att nämnas, men jag nöjer mig med Nina Hagens ”Handgrenade”, Basia Frydmans ”Oj Värmeland du shejne” och Louise Hoffstens ”Om dagen vid mitt arbete”.
Idel kvinnor i dag också.