Kjell Enhager är föreläsare, ledarskapskonsult och golfinstruktör, och den här kombinationen gör mig inte direkt positivt inställd när jag börjar lyssna pÃ¥ hans Sommar-program. Som sÃ¥ ofta, när det gäller företrädare för idrottsvärlden som sommarpratar, lyckas han heller inte fÃ¥nga mitt intresse, när han berättar om sina erfarenheter därifrÃ¥n – en del av det han berättar har ocksÃ¥ lite för mycket karaktär av marknadsföring.
Men jag hör noga pÃ¥ och hittar till och med i den här delen av programmet saker som jag finner bÃ¥de rimliga och intressanta, till exempel hur han pÃ¥ psykologvis – han är inte psykolog – förlöste golfesset Annika Sörenstram, som ibland sÃ¥g ut att medvetet lägga sig under sin prestationsnivÃ¥: Enhager fick Sörenstam att erkänna, att hon var livrädd för att hÃ¥lla tack/segertal!
I fråga om en del annat, framför allt mot slutet av programmet, höll sig Enhager till annat än yrkesrollen, och här blev han mänsklig och intressant. Ett exempel är historien om dotterns skolkompis, som miste sin mamma och som inte hade någon att tala med om detta. Hon tog tacksamt emot Kjell Enhagers erbjudande om att bli en vuxen samtalspartner.
Enhagers musikval var, de mÃ¥nga kända artistnamnen till trots (Bruce Willis, The Eagles, Elvis Presley, till och med Bruce Springsteen), för smörigt för min smak. ”Good Vibrations” med The Beach Boys är själva sinnebilden för det här.
Men han spelade ocksÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar, som jag kände mer för: den svängiga ”Candyman” med Christina Aguilera, ”Love Me Like a Rock” med Paul Simon och The Dixie Hummingbirds och sÃ¥, trots dess smörighet, ”The Great Pretender” med Freddie Mercury.