(Asbjørnsen/Moe, utgiven i Oslo år 1943, i boken ”Brudenuggen og andre eventyr”, med titeln ”Skrædderen og brudgommen”.)
DET VAR EN GÅNG en skräddare och en flicka, som var så goda vänner, att de ville ha varandra.
Men det fick de inte lov till för hennes föräldrar.
Gården var liten, det var sant och visst, sade föräldrarna.
Men hon var dock bonddotter,
och alltför god för honom, som bara reste mellan gårdarna och sydde, så det skulle inte bli någonting av med det.
- ”Ge dig till tåls du”, sade flickan.
”Vem jag får, och hur det går, så skall du bli brudprovare”, sade hon.
När det hade gått en tid, så fick hon en friare.
Honom skulle hon få, och de firade bröllopet i sus och dus.
Skräddaren var också där.
Men hur det nu kom sig, så drack kamraterna brudgummen så drucken, att han varken hade vett eller vilja kvar.
Under tiden låg brudprovaren i lag med bruden, i kammaren.
Rätt som det var, saknade brudgummen flickan och kom raglande ut i kammaren.
- ”Är du där ?” frågade brudgummen.
- ”Ja, jag är här”, sade bruden.
”Jag la mig en stund för att vila. Jag var så trött”, sade hon, och välte sig samtidigt bakom sängen.
Brudgummen for huvudstupa i sängen, och grep efter stället på flickan ( trodde han, alltså ), men han fick hela näven full av skräddarens…
- ”Men kors i allsin dar ! Hur är du skapt ?” sade brudgummen.
”Du har ju inte annat redskap du, än jag. Hur skall detta gå till ?” sade han.
- ”Ja, hon var så’n, hon”, sade flickan bakom sängen.
Men hon trodde nog att det kunde botas…
Men till det krävdes nog både tid och pengar.
Det fick kosta vad det ville, menade brudgummen,
bara han fick henne ordentligt iståndsatt, så.
Då sade flickan, att hon kände en skräddare som nog ville ta på sig arbetet, men då måste skräddaren ha henne hos sig i tre månaders tid.
För arbetet måste han ha:
16 björnskinn, 16 alnar rött kläde, 16 tunnor salt, och 100 daler i arbetslön.
För han måste sätta in en helt ny inrättning i henne.
Detta kom de överens om med skräddaren, och när de tre månaderna var gångna, så kom skräddaren med henne och la upp henne på ett bord.
- ”Nu har jag botat henne; nu är hon lika bra som om hon vore ny”, sade skräddaren.
”Kom så skall vi syna henne.”
Så drog skräddaren upp kjolarna på henne, och visade fram henne.
- ”Är det inte mer kvar av 16 björnskinn, än den lilla lappen ?” sade den nygifte mannen.
- ”Nej, det är det inte”, sade skräddaren.
Så slog skräddaren ut låren, och visade honom springan.
- ”Är det inte mer kvar av 16 alnar rött kläde, än detta ?” sade den nygifte mannen.
- ”Nej, det gick åt alltsammans”, sade skräddaren.
Så stack den nygifte mannen in fingret och smakade.
- ”Jo, saltet är där, det är säkert”, sade han.
Slut
Information om sagan och om nedtecknarna:
Den här norska, erotiska folksagan, ”Brudprovaren”, eller som den hette i originalutförande då den först gavs ut, ”Skræddaren og brudgommen”, är funnen och nedtecknad av de norska språkforskarna och folkloristerna Asbjørnsen och Moe.
Peter Christen Asbjørnsen (Född 1812 – död 1885) inledde sitt nationalromantiskt inspirerade sagosamlande, tillsammans med Jørgen Moe (Född 1813 – död 1882), år 1837, och de åstadkom ett gediget arbete, influerade av Bröderna Grimms sagoantologi ”Kinder- und Hausmärchen”.
Asbjørnsen och Moe, gav tillsammans bland annat ut sagosamlingen ”Norske Folkeeventyr” år 1841 – 1844, och år 1852, samt en ny samling, år 1871.
Men mot slutet av sin karriär, började den naturintresserade Asbjørnsen att samarbeta med Jørgen Moes son, folkviseforskaren Ingebret Moltke Moe, och det är i huvudsak i samarbete med honom, som den här folksagan, ”Brudprovaren”, har tecknats ned.
Folksagan fick ligga undangömd i många år innan man vågade ge ut den.
När Asbjørnsen/Moe först hittade sagan, var samhället kanske inte riktigt moget för den här typen av sagor, med erotisk karaktär,
- sagan var kanske inte riktigt ”rumsren”, och man kan väl tänka sig att många bokförläggare skulle höra varningsklockorna ringa, om de var tvungna att ge ut den här typen av ”tabubelagda” sagor ?
Asbjørnsen/Moe fick därför vänta till efter sin död, innan folksagan publicerades, och då i boken ”Brudenuggen og andre eventyr”, utgiven av förläggaren Reidar Thoralf Christiansen, i Oslo år 1943.
Folksagan ”Brudprovaren” finns även publicerad i det norska litterära magasinet ”Vinduet” (”Fönstret”), i ett av numren, år 1974. Samt även utgiven i samlingsvolymen ”Brudprovaren – erotiska folksagor från Norge”, tillsammans med ett 30-tal andra erotiska folksagor, utgiven av Oddbjørg Høgset, år 1978.
Enligt Asbjørnsen, så är en ”brudenugg”, en man som ligger hos bruden före bröllopet. – En ”brudprovare” helt enkelt.
(En mycket snarlik saga fanns i Tyskland, redan på 1300-talet, – ”Der Knecht Huvor” (”Brudtjänaren”), utgiven av H.A. von Keller, i bokserien ”Altdeutsche Gedichte”.)
Asbjørnsen och Moe har ett rikt och yvigt sagosamlande bakom sig, som naturligtvis inte bara innefattar erotiska folksagor.
Kollegornas arbete har haft stor betydelse för det norska skriftspråkets utveckling, och mycket tack vare att de använde folkspråkliga uttryck, har deras arbete fått stor betydelse för den norska folkloristiken och skönlitteraturen.
( Informationshjälp från uppslagsverken ”Wikipedia” och ”Nationalencyklopedin”.)
(Nedtecknad och bearbetad av Peter Christen Asbjørnsen. (NFS Asbjørnsen 7.4) – Hämtad ur den polska sagoantologin ”Kryptadia”, där titeln hade översatts till ”Die Hochzeit auf Velkje”.)
.
Det har alltid bott konstigt folk på Velkje,
- en gård högst upp strax ovanför kyrkan i Gravens socken, i Hardanger.
En gång var det ett gammalt par, som hade en endaste dotter.
- Hon var stor och kraftig som den största mansperson.
Det fanns inte maken till kvinnfolk på mils avstånd.
Men ändå kallade de henne aldrig annat än barnet, – ”Barnet mitt”, och de ordnade och pysslade med henne, och vaktade henne som en barnunge.
Hon skulle väl gifta sig – hon, som alla andra bondflickor.
Men det var inte lätt att hitta en brudgum som dög.
Till sist letade de fram en måg, som var lika stor och kraftig som hon själv.
De var lite senfärdiga de här Velkjeborna,
så därför var de inte riktigt färdiga med förberedelserna, då bröllopsfolket kom farande till bröllopet.
Men brudgummen var där, och han sade åt köksmästaren att bjuda in bröllopsgästerna.
Det fanns ännu ingen långbänk på framsidan av bordet i salen.
Tills det blev ordnat, satte sig brudgummen i högsätet, tog fram karlen sin, och lade den tvärs över salen.
Så bad han bröllopsgästerna att sätta sig, och använda karlen som långbänk,
- det blev plats till tolv.
Medan de satt där i gott lag med prat och öldrickning, kom bruden in.
Och hennes sköte var så stort, att fyra karlar måste bära det framför henne, i ett baktråg.
När brudgummen fick se vad de kom med, for hans karl i vädret, så att de tolv gästerna föll av.
Någon bräckte nacken mot takbjälkarna,
- någon föll ned och slog ihjäl sig mot bord och bänkar,
- några klarade sig,
men de flesta fick men för livet.
Så blev det likfärd,
istället för bröllop på Velkje.
.
SLUT
.
Information:
Den här norska folksagan ”Bröllopet på Velkje”, är nedtecknad och bearbetad av en av Norges mest välkända sagosamlare, Peter Christen Asbjørnsen (född 1812 – död 1885).
Storyn fick Asbjørnsen höra från det norska ”originalet” och berättaren Lars Larsen Rønnestrand, i Hardanger år 1870.
Det finns även en ännu (om möjligt) ”groteskare” version av just den här folksagan, nedtecknad i Telemark, av den norske sagosamlaren Moltke Moe, och den vågar man väl inte ens läsa…
(Nedtecknad av Peter Christen Asbjørnsen, under 1800-talets andra hälft. Tryckt i den polska sagoantologin ”Kryptadia”, med titeln ”Der Hämmling”. Folksagan har klassificerats som en Aarne/Thompson/Uther 1545 B, en undergrupp till 1545 – ‘Pojken med många namn’.)
Det var en gång en präst, som var så snål, att han inte ville hålla drängen med egen säng,
utan drängen skulle ligga i samma säng som dottern.
Och därför måste prästen ha en dräng som var snöpt.
Så gick han ut för att försöka få en i tjänst hos sig, som kunde vara till gagn, och inte till skada.
Prästen träffade många, och alla ville de gärna tjäna hos prästen, så de sade ”JA”.
Men när prästen så frågade om de hade något att köra med, så kan en nog förstå att de inte sade nej till det.
Men när de hade det, och inte var snöpta, kunde det inte bli något av med det hela.
Då ville inte prästen ha dem i sitt bröd, sade han.
Så var det då en som var mera illistig och slug av sig.
Och han kom på, att han skulle ha sagt att han inte hade något.
Så sprang han avsides, vrängde ut och in på tröjan, och tog en annan väg.
Och rätt som det var, mötte han prästen.
Prästen kände inte igen honom, utan frågade pojken på nytt om han ville tjäna hos honom, och om han var en snörping.
- ”Ja, det förstås”, sade pojken.
- ”Det var då för väl att jag kom att prata med dig”, sade prästen.
Honom ville han ha till gårdskarl, och han måste följa med prästen hem med detsamma.
Medan de var på hemväg, frågade prästen pojken vad han hette.
- ”Å, jag kan bara skämmas över vad jag heter”, sade pojken.
- ”Namnet skämmer ingen”, sade prästen.
- ”Nej, jag har hört det”, sade pojken,
”och eftersom far prompt vill veta det, så kan jag tala om det,
men vackert är det inte.
Jag heter Kuk, jag”, sade pojken.
- ”Nej, det var verkligen inte något vackert namn” sade prästen.
Men de behövde ju inte använda det till vardags, sade pojken.
De fick kalla honom för dräng.
När pojken kom in i köket, var det första prästfrun frågade, vad han hette.
- ”Åh, jag riktigt skäms för vad jag heter”, sade pojken.
- ”Namnet skämmer ingen, har jag alltid hört.
Vi måste veta vad du heter, när vi skall ropa in dig till maten.”
- ”Ja, vackert är det inte, men eftersom prästfrun prompt vill veta det, så heter jag ”Kuttan min”, sade pojken.
- ”Ja, det kan du ha rätt i, något vackert namn var det inte.
Men så får vi kalla dig ‘dräng’ till vardagslag”, sade frun.
Rätt som det var, kom prästdottern farande in i köket och ville se på den nya gårdsdrängen.
Och det var inte så konstigt att hon var nyfiken, hon som skulle få honom till sängbror.
Ja, pojken sade till henne som till de andra, att han skämdes över sitt namn,
men till sist kom det då fram att han hette ”Far kryp på mor”.
De låg nu i ett rum ovanför, dessa båda – gårdsdrängen och prästdottern.
Och genast när de hade lagt sig, började det att knaka i sängen.
Detta låg prästen där nere och lyssnade på.
- ”Vad fals ?” ropade prästen uppåt.
- ”Å, det är bara ”Far kryp på mor”, ropade prästdottern tillbaka ned.
Och på allt som prästen ropade, hade hon inget annat svar.
- ”Vilket prat !” mumlade prästen.
”Gå upp du mor, och se vad som är på färde”, sade han.
- ”Aha, det är ‘Kuttan min’ som är på vår dotter.” Sade prästfrun, när hon kom upp på loftet.
- ”Ja, ”Far kryp på mor”, river min kutta så gott”, sade prästdottern.
- ”Det är rimligt att det river i den, i din ålder.” ropade prästen där nerifrån.
- ”Å, nej, nej då far, det är ‘Kuttan min’ som är på vår dotter.” Ropade prästfrun.
- ”Skall jag då inte få dig lugn”, sade pojken till prästfrun.
Pojken tog och välte upp prästkärringen i sängen, och gjorde detsamma med henne, som han hade gjort med dottern.
- ”Men vad är detta för en tillställning ?” ropade prästen.
- ”Å, ‘Kuttan min’ river så gott”, ropade prästkärringen tillbaka.
- ”Skäms du inte, gamla människa, att tala så i barnets närvaro !” Ropade prästen i rummet nedanför.
Men det blev värre, och inte bättre, med buller och brak,
så prästen måste dra på sig nattrock och byxor.
Men när han kom kravlande uppför trappan, hoppade pojken ut genom fönstret.
Och borta var han.
På söndagen var det gudstjänst, och de var i kyrkan och lyssnade på predikan – både prästfrun och dottern.
Rätt som det var, blev dottern så blid och glad, för hon fick se pojken bakom altaret.
- ”Far, ‘Far kryp på mor’ är bakom altaret”, sade hon.
- ”Hysch, hysch, mitt barn !
Det går inte att föra sådant tal på denna plats”, sade han, och hyssjade åt henne.
Men hon pekade ditåt, och när prästen fick se pojken, blev han så harmsen att han slog i predikstolen, och ropade:
- ”Alle man drar ut Kuk !”
Han menade att de skulle dra pojken ut ur kyrkan.
Allmogen glodde stort på prästen, och undrade vad detta skulle betyda.
Men så dunsade han åter i stolen, och skrek det ännu högre.
Ja, då knäppte de upp byxorna och gjorde som de trodde att han menade att de skulle göra.
- ”Ja, skrattar hon inte nu, så lär hon väl aldrig göra det”, sade pojken.
.
SLUT
.
Den här folksagan, ”Prästdrängen”, har nedtecknats av den norske sagosamlaren Peter Christen Asbjørnsen.
Storyn hade Asbjørnsen hört från den norske författaren Andreas Wulfsberg Grøtting, som hade hört storyn i Hallingsdal, år 1865.
Sagan tillhör de riktigt genuina gamla folksagorna, och förekommer i flera olika versioner, bland annat från Telemark,
i vilka namnet på pojken, och dialekten som dialogerna presenteras i, varierar.
I en annan av Asbjørnsens versioner, är det en kung som anställer drängen, och då kungen frågar vad drängen heter, svarar drängen ”Fem fingrar i röven”.
Inför drottningen påstår drängen att han heter ”Luden kutta”, och till prinsessan, säger han att han heter ”Hönskött”.
Och när kungen beordrar sina soldater, och säger: ”Alle man griper fem fingrar i röven”, kan man ju tänka sig vad förvånad kungen blev, då soldaterna gjorde precis det kungen sade.
(Ursprungligen: ”Presten å husmannen”. Nedtecknad av den norske folkviseforskaren Moltke Moe, efter en story av den norske sagoberättaren Knut T. Aarmoti i Telemark, år 1878. Klassifikation: Aarne/Thompson/Uther 1735 – ‘Den som ger åt andra, skall få tiofalt tillbaka’.)
.
Det var en gång en präst, som predikade och sade att den som gav bort en sak med gott hjärta, han skulle få tiofalt igen.
Detta satt hans torpare och lyssnade på.
När mässan var slut, gick torparen fram till prästen och frågade om detta verkligen var sant.
- ”Ja, bevars”, sade prästen, ”det är det !”
- ”Ja, då vill jag ge min ko till fader”, sade torparen.
Torparen hade inte mer än en ko.
Prästen tackade, och höll god min:
- ”Det får du säkert igen”, sade prästen.
Den var en så’n grann ko, den där torparkon, så prästen gjorde henne till bjällko för boskapen.
Men när det hade gått några dagar, längtade kon hem, och fick all prästboskapen med sig, när hon återvände.
- ”Ja, fanken, är det inte sant !” Sade torparen,
och så gick han ut och satte in alla korna.
På kvällen kom prästens vallpojke, för att få tillbaka boskapen.
- ”Nej, prästen har själv sagt, att den som ger av litet, skall få mycket åter.
Han fick min ko, och nu har jag fått igen för det.” Sade torparen.
Ja, då måste prästen iväg själv.
Men det gick inte bättre för honom.
- ”Du får dem inte med mindre än att du står i predikstolen och säger att du är en lögnare”, sade torparen.
Då tyckte prästen att det var också för illa.
Så de kom överens om att den som först kunde hälsa ”Goddag” på den andre nästföljande dag, han skulle få boskapen.
Torparen gick till prästgården på kvällen, och kröp upp i ett stort träd som stod utanför jungfruns fönster.
Prästen var änkeman.
När det led på, kom prästen in i jungfruns kammare.
- ”Kommer far hit ?” sade hon.
- ”Ja, jag gör så”, sade prästen.
- ”Ja, du får väl se till att du får ligga, då”, sade hon.
Därmed lade sig prästen hos henne, och så strök han henne på musen, och sade:
- ”Vad kallar du den ?”
- ”Den kallar jag ‘Jerusalem’, sade jungfrun.
- ”Men vad kallar far sin ?” sade hon, och lekte med picken hans.
- ”Pilatus”, sade prästen.
När det började att ljusna, måste prästen upp.
Han skulle hem till torparen.
Just när han kom ut på backen, klev torparen ned ifrån trädet.
- ”God morgon, far”, sade han.
- ”Hur länge har du varit där ?” frågade prästen.
- ”Sedan Pilatus gick in i Jerusalem”, svarade torparen.
(Klassisk, norsk folksaga. Upptecknad i Austevoll, Hordaland. Originaltitel = ‘Ein humar’. Nedtecknad av sagosamlaren och författaren K. Nauthella.)
.
Det var en man, som hade fått en hummer.
Han bar hem den, och lade den i en bytta.
Så satte han in byttan under sängen,
för där var det inte högre än att hummern inte kom ur, mellan byttkanten och sängtiljorna.
Det stod också en annan bytta under sängen, som de använde som nattkärl.
Mannen hade kommit hem sent på kvällen, när käringen lagt sig,
så hon kände inte till hummern.
När det led ut på natten kände hon behov, käringen.
Hon drog fram byttan under sängen, och satte sig.
Men knappt hade hon satt sig, förrän hon gav ifrån sig ett fasligt skrik.
Då hade hummern nupit sig fast i fittan på käringen.
Mannen vaknade, och hoppade upp för att se vad som stod på.
Men i detsamma som han lutade sig ned för att se hur det hela hängde ihop, så sträckte hummern upp den andra klon, och nöp sig fast i läppen på mannen.
Det slutade med att den nöp ut ett stycke på vartdera stället.
Så skyndade de sig, och fick tag på bitarna och satte tillbaka dem, medan de var varma.
Så grodde de fast igen.
Men mannen tyckte att hans läpp inte blev som den hade varit.
Så därför gick han till doktorn.
Doktorn grunnade en stund på det.
- ”Denna bit har nog aldrig hört hit”, menade han.
”Det ser tusan ut som om den skulle komma från självaste musen.”
”Flickan som gjorde jätten tjock” – norsk, erotisk folksaga
(Original: ”Gjenta som gjåre Rysen tykke”. Klassificerad som Aarne-Thompson-Uther 1739 – ‘Människan och kalven’. Nedtecknad av Hans Ross i Moland, Fyresdal, Telemark – cirka år 1880. Mycket vanlig och populär typ av folksaga i Norge.)
.
Det var en man och hans käring, som bodde så ensligt.
De hade en dotter och en dräng, och så hade de bara ett rum, med ett litet loft.
På loftet låg drängen och flickan i var sin säng, och så låg mannen och hans hustru i rummet nedanför.
Så en kväll, frågade flickan pojken vad det var för ett liv som far och mor förde, när sängen knirkade så hårt.
- ”Det är inget annat det”, sa pojken, ”än att far din borstar musen på mor din.”
- ”Kunde inte du borsta min mus, du då ?” Sade hon.
- ”Jag har ingen sådan borste”, sade han.
- ”Kan du inte köpa mig en sådan borste, när du reser till marknaden ?” sade hon.
- ”Jo, men den är så dyr, den kostar hundra speciedaler*.”
- ”Ja, men de skall jag snart stjäla ur fars skåp”, sade hon.
När drängen skulle dra till marknaden, kom flickan efter och hojtade och skrek och ropade, och bad att han skulle stanna:
- ”Här är de hundra dalerna, som jag stal ur fars skåp.”
Så reste han till marknaden med de hundra dalerna, och levde gott på dem.
När han så kom hemåt om kvällen, låg flickan vaken på loftet, och väntade.
- ”Har du köpt någon borste åt mig ?” sade hon.
- ”Ja, jag har köpt dig en borste, men det är en guldborste”, sade han.
- ”Räck hit den, låt mig pröva den”, sade hon.
- ”Du kan inte pröva den;
jag måste borsta” Sade drängen.
- ”Ja, kom du då !”
- ”Vi törs inte än, mor och far din har inte somnat.”
Men hon tiggde och bad en gång till, och så kom han och borstade henne.
Hennes far hörde detta borstande, och han blev arg och tog ett vedträ, klättrade uppför stegen, och började banka och slå pojken med vedträet.
Pojken tog till flykten, mannen efter med vedträet, och flickan därefter, och ville ha tillbaka sin borste.
Mannen tröttnade snart, och gick tillbaka, men flickan envisades med att hon ville ha tillbaka borsten.
Så for flickan efter pojken, och de kom så ut på en stor bro, som gick över en fors.
Pojken tog upp en sten och kastade den i forsen:
- ”Där har du din borste”, sade han.
Hon började leta ute i forsen efter sin guldborste, och pojken gick sin väg, han.
Men så kom det en jätte, så gruvligt hemsk och stor.
- ”Vad letar du efter ?” frågade jätten.
- ”Jag letar efter en guldborste som jag fick vår dräng att köpa åt mig på marknaden,
och han var så fräck, att han kastade i den här.”
- ”Jag är så stor, så jag skall hjälpa dig att vada och leta”, sade jätten.
Så började han att vada och leta ute i forsen.
Men det var djupt, och forsen stänkte ner honom,
så han gick i land och drog av sig de våta byxorna.
- ”Där har du ju funnit min borste !” Sade flickan, drog i honom, välte ned honom baklänges på rygg,
hoppade sedan på honom, och borstade sin mus.
Jätten gick sin väg, skamsen, och flickan gick förnöjd sin väg.
När jätten kom hem, sade han till sin dräng att han skulle gå till doktorn, och fråga vem som blev med barn,
- den som låg under, eller den som låg ovanpå.
Och pojken gick till doktorn och frågade.
Doktorn sade att det blev den som låg under.
Men då blev jätten ännu mer bedrövad.
Han pissade i ett glas, och så skulle pojken iväg till doktorn med det, och frågade vad den bar på, som hade lämnat detta vatten.
Men när pojken kom på vägen, snubblade han och slog ut pisset.
Han gick en stund och funderade på vad han nu skulle göra, då han fick se en ko som stod och pissade borta på en myr,
och så höll han fram glaset.
Sedan gick han till doktorn och frågade.
- ”Den bär på en röd tjurkalv”, sade doktorn.
Och pojken gick hem och sa detta till jätten, som trodde på det.
Han blev så bedrövad, att han bestämde sig för att vandra tills han hade fött kalven.
Så drog han iväg med en ordentlig matsäck, och vandrade tills pengarna och maten tagit slut, och skorna och kläderna var utslitna.
Så kom han till en plats, där det låg en död man.
Denne hade nya stövlar, och eftersom jätten inga stövlar hade, tänkte han dra av mannen hans.
Men då var fötterna fastfrusna nere i stövlarna, så jätten tog och vred av dem vid knälederna, lade dem under korglocket, och gick vidare.
Sent på kvällen, kom han till en enslig fjällgård, och där bad han om husrum för natten.
Nej, sade de, de kunde inte hysa ett så stort troll, men han kunde få lägga sig borta i eldhuset.
Det gjorde han, och satte korgen med stövlarna framför dörren.
Mannen och kvinnan på gården var tidigt uppe på morgonen, och skulle slakta en röd tjurkalv borta i eldhuset.
Men när de knuffade kalven framför sig, hade de glömt vattnet, och så måste de gå efter det först.
I detsamma vaknade jätten, och såg tjurkalven dansa fram över golvet.
- ”Nu har jag fött en tjurkalv”, tänkte han, och for ut genom rutan, så att glaset yrde.
Han tordes inte gå genom dörren, och skulle slakta kalven, och så frågade kvinnan:
- ”Vart har den mannen tagit vägen som låg här i natt ?”
- ”Å !” Säger mannen, ”jag tror att kalven har ätit upp honom, se här står fötterna kvar i stövlarna.”
De tordes då inte slakta kalven, för de trodde att det var någon trolldom med den, och satte eld på huset, för att få bort både det och kalven.
När huset började att brinna, gick kalven in i bakugnen och förblev oskadd.
Och när huset var nedbränt, kom han fram ur ugnen likadan som förr.
Då blev folk rädda, och tänkte att här stod det inte rätt till,
så de flydde från gården, och kom aldrig mer igen.
Och jag tror att den är öde den dag som idag är.
.
SLUT
.
*Ordförklaring – Speciedaler:
Speciedaler, var ett norskt silvermynt, som användes ungefär mellan åren 1560, och 1875. Förkortningen var SPD.