(Asbjørnsen/Moe, utgiven i Oslo år 1943, i boken ”Brudenuggen og andre eventyr”, med titeln ”Skrædderen og brudgommen”.)

 

DET VAR EN GÅNG en skräddare och en flicka, som var så goda vänner, att de ville ha varandra.

Men det fick de inte lov till för hennes föräldrar.

Gården var liten, det var sant och visst, sade föräldrarna.

Men hon var dock bonddotter,

och alltför god för honom, som bara reste mellan gårdarna och sydde, så det skulle inte bli någonting av med det.

- ”Ge dig till tåls du”, sade flickan.

”Vem jag får, och hur det går, så skall du bli brudprovare”, sade hon.

När det hade gått en tid, så fick hon en friare.

Honom skulle hon få, och de firade bröllopet i sus och dus.

 

Skräddaren var också där.

Men hur det nu kom sig, så drack kamraterna brudgummen så drucken, att han varken hade vett eller vilja kvar.

Under tiden låg brudprovaren i lag med bruden, i kammaren.

Rätt som det var, saknade brudgummen flickan och kom raglande ut i kammaren.

- ”Är du där ?” frågade brudgummen.

- ”Ja, jag är här”, sade bruden.

”Jag la mig en stund för att vila. Jag var så trött”, sade hon, och välte sig samtidigt bakom sängen.

Brudgummen for huvudstupa i sängen, och grep efter stället på flickan ( trodde han, alltså ), men han fick hela näven full av skräddarens…

- ”Men kors i allsin dar ! Hur är du skapt ?” sade brudgummen.

”Du har ju inte annat redskap du, än jag. Hur skall detta gå till ?” sade han.

 

- ”Ja, hon var så’n, hon”, sade flickan bakom sängen.

Men hon trodde nog att det kunde botas…

Men till det krävdes nog både tid och pengar.

Det fick kosta vad det ville, menade brudgummen,

bara han fick henne ordentligt iståndsatt, så.

 

Då sade flickan, att hon kände en skräddare som nog ville ta på sig arbetet, men då måste skräddaren ha henne hos sig i tre månaders tid.

För arbetet måste han ha:

16 björnskinn, 16 alnar rött kläde, 16 tunnor salt, och 100 daler i arbetslön.

För han måste sätta in en helt ny inrättning i henne.

Detta kom de överens om med skräddaren, och när de tre månaderna var gångna, så kom skräddaren med henne och la upp henne på ett bord.

- ”Nu har jag botat henne; nu är hon lika bra som om hon vore ny”, sade skräddaren.

”Kom så skall vi syna henne.”

Så drog skräddaren upp kjolarna på henne, och visade fram henne.

 

- ”Är det inte mer kvar av 16 björnskinn, än den lilla lappen ?” sade den nygifte mannen.

- ”Nej, det är det inte”, sade skräddaren.

Så slog skräddaren ut låren, och visade honom springan.

- ”Är det inte mer kvar av 16 alnar rött kläde, än detta ?” sade den nygifte mannen.

 

- ”Nej, det gick åt alltsammans”, sade skräddaren.

 

Så stack den nygifte mannen in fingret och smakade.

- ”Jo, saltet är där, det är säkert”, sade han.

 

Slut

 

Information om sagan och om nedtecknarna:

Den här norska, erotiska folksagan, ”Brudprovaren”, eller som den hette i originalutförande då den först gavs ut, ”Skræddaren og brudgommen”, är funnen och nedtecknad av de norska språkforskarna och folkloristerna Asbjørnsen och Moe.

Peter Christen Asbjørnsen (Född 1812 – död 1885) inledde sitt nationalromantiskt inspirerade sagosamlande, tillsammans med Jørgen Moe (Född 1813 – död 1882), år 1837, och de åstadkom ett gediget arbete, influerade av Bröderna Grimms sagoantologi ”Kinder- und Hausmärchen”.

Asbjørnsen och Moe, gav tillsammans bland annat ut sagosamlingen ”Norske Folkeeventyr” år 1841 – 1844, och år 1852, samt en ny samling, år 1871.

Men mot slutet av sin karriär, började den naturintresserade Asbjørnsen att samarbeta med Jørgen Moes son, folkviseforskaren Ingebret Moltke Moe, och det är i huvudsak i samarbete med honom, som den här folksagan, ”Brudprovaren”, har tecknats ned.

Folksagan fick ligga undangömd i många år innan man vågade ge ut den.

När Asbjørnsen/Moe först hittade sagan, var samhället kanske inte riktigt moget för den här typen av sagor, med erotisk karaktär,

- sagan var kanske inte riktigt ”rumsren”, och man kan väl tänka sig att många bokförläggare skulle höra varningsklockorna ringa, om de var tvungna att ge ut den här typen av ”tabubelagda” sagor ?

Asbjørnsen/Moe fick därför vänta till efter sin död, innan folksagan publicerades, och då i boken ”Brudenuggen og andre eventyr”, utgiven av förläggaren Reidar Thoralf Christiansen, i Oslo år 1943.

Folksagan ”Brudprovaren”  finns även publicerad i det norska litterära magasinet ”Vinduet” (”Fönstret”), i ett av numren, år 1974. Samt även utgiven i samlingsvolymen ”Brudprovaren – erotiska folksagor från Norge”, tillsammans med ett 30-tal andra erotiska folksagor, utgiven av Oddbjørg Høgset, år 1978.

Enligt Asbjørnsen, så är en ”brudenugg”, en man som ligger hos bruden före bröllopet. – En ”brudprovare” helt enkelt.

(En mycket snarlik saga fanns i Tyskland, redan på 1300-talet, – ”Der Knecht Huvor” (”Brudtjänaren”), utgiven av H.A. von Keller, i bokserien ”Altdeutsche Gedichte”.)

 

Asbjørnsen och Moe har ett rikt och yvigt sagosamlande bakom sig, som naturligtvis inte bara innefattar erotiska folksagor.

Kollegornas arbete har haft stor betydelse för det norska skriftspråkets utveckling, och mycket tack vare att de använde folkspråkliga uttryck, har deras arbete fått stor betydelse för den norska folkloristiken och skönlitteraturen.

( Informationshjälp från uppslagsverken ”Wikipedia” och ”Nationalencyklopedin”.)

.

.

.