”Bröllopet på Velkje” – norsk, erotisk folksaga !

.

(Nedtecknad och bearbetad av Peter Christen Asbjørnsen. (NFS Asbjørnsen 7.4) – Hämtad ur den polska sagoantologin ”Kryptadia”, där titeln hade översatts till ”Die Hochzeit auf Velkje”.)

.

Det har alltid bott konstigt folk på Velkje,

- en gård högst upp strax ovanför kyrkan i Gravens socken, i Hardanger.

En gång var det ett gammalt par, som hade en endaste dotter.

- Hon var stor och kraftig som den största mansperson.

Det fanns inte maken till kvinnfolk på mils avstånd.

Men ändå kallade de henne aldrig annat än barnet, – ”Barnet mitt”, och de ordnade och pysslade med henne, och vaktade henne som en barnunge.

 

Hon skulle väl gifta sig – hon, som alla andra bondflickor.

Men det var inte lätt att hitta en brudgum som dög.

Till sist letade de fram en måg, som var lika stor och kraftig som hon själv.

De var lite senfärdiga de här Velkjeborna,

så därför var de inte riktigt färdiga med förberedelserna, då bröllopsfolket kom farande till bröllopet.

 

Men brudgummen var där, och han sade åt köksmästaren att bjuda in bröllopsgästerna.

Det fanns ännu ingen långbänk på framsidan av bordet i salen.

Tills det blev ordnat, satte sig brudgummen i högsätet, tog fram karlen sin, och lade den tvärs över salen.

Så bad han bröllopsgästerna att sätta sig, och använda karlen som långbänk,

- det blev plats till tolv.

Medan de satt där i gott lag med prat och öldrickning, kom bruden in.

Och hennes sköte var så stort, att fyra karlar måste bära det framför henne, i ett baktråg.

När brudgummen fick se vad de kom med, for hans karl i vädret, så att de tolv gästerna föll av.

 

Någon bräckte nacken mot takbjälkarna,

- någon föll ned och slog ihjäl sig mot bord och bänkar,

- några klarade sig,

men de flesta fick men för livet.

 

Så blev det likfärd,

istället för bröllop på Velkje.

.

SLUT

.

Information:

Den här norska folksagan ”Bröllopet på Velkje”, är nedtecknad och bearbetad av en av Norges mest välkända sagosamlare, Peter Christen Asbjørnsen (född 1812 – död 1885).

Storyn fick Asbjørnsen höra från det norska ”originalet” och berättaren Lars Larsen Rønnestrand, i Hardanger år 1870.

Det finns även en ännu (om möjligt) ”groteskare” version av just den här folksagan, nedtecknad i Telemark, av den norske sagosamlaren Moltke Moe, och den vågar man väl inte ens läsa…

 .

 .

 .