”Prästdrängen” – norsk, erotisk folksaga

 

(Nedtecknad av Peter Christen Asbjørnsen, under 1800-talets andra hälft. Tryckt i den polska sagoantologin ”Kryptadia”, med titeln ”Der Hämmling”. Folksagan har klassificerats som en Aarne/Thompson/Uther 1545 B, en undergrupp till 1545 – ‘Pojken med många namn’.)

 

Det var en gång en präst, som var så snål, att han inte ville hålla drängen med egen säng,

utan drängen skulle ligga i samma säng som dottern.

Och därför måste prästen ha en dräng som var snöpt.

Så gick han ut för att försöka få en i tjänst hos sig, som kunde vara till gagn, och inte till skada.

 

Prästen träffade många, och alla ville de gärna tjäna hos prästen, så de sade ”JA”.

Men när prästen så frågade om de hade något att köra med, så kan en nog förstå att de inte sade nej till det.

Men när de hade det, och inte var snöpta, kunde det inte bli något av med det hela.

Då ville inte prästen ha dem i sitt bröd, sade han.

Så var det då en som var mera illistig och slug av sig.

Och han kom på, att han skulle ha sagt att han inte hade något.

 

Så sprang han avsides, vrängde ut och in på tröjan, och tog en annan väg.

Och rätt som det var, mötte han prästen.

Prästen kände inte igen honom, utan frågade pojken på nytt om han ville tjäna hos honom, och om han var en snörping.

- ”Ja, det förstås”, sade pojken.

- ”Det var då för väl att jag kom att prata med dig”, sade prästen.

Honom ville han ha till gårdskarl, och han måste följa med prästen hem med detsamma.

Medan de var på hemväg, frågade prästen pojken vad han hette.

- ”Å, jag kan bara skämmas över vad jag heter”, sade pojken.

- ”Namnet skämmer ingen”, sade prästen.

- ”Nej, jag har hört det”, sade pojken,

”och eftersom far prompt vill veta det, så kan jag tala om det,

men vackert är det inte.

Jag heter Kuk, jag”, sade pojken.

- ”Nej, det var verkligen inte något vackert namn” sade prästen.

Men de behövde ju inte använda det till vardags, sade pojken.

De fick kalla honom för dräng.

 

När pojken kom in i köket, var det första prästfrun frågade, vad han hette.

- ”Åh, jag riktigt skäms för vad jag heter”, sade pojken.

- ”Namnet skämmer ingen, har jag alltid hört.

Vi måste veta vad du heter, när vi skall ropa in dig till maten.”

- ”Ja, vackert är det inte, men eftersom prästfrun prompt vill veta det, så heter jag ”Kuttan min”, sade pojken.

- ”Ja, det kan du ha rätt i, något vackert namn var det inte.

Men så får vi kalla dig ‘dräng’ till vardagslag”, sade frun.

Rätt som det var, kom prästdottern farande in i köket och ville se på den nya gårdsdrängen.

Och det var inte så konstigt att hon var nyfiken, hon som skulle få honom till sängbror.

Ja, pojken sade till henne som till de andra, att han skämdes över sitt namn,

men till sist kom det då fram att han hette ”Far kryp på mor”.

De låg nu i ett rum ovanför, dessa båda – gårdsdrängen och prästdottern.

 

Och genast när de hade lagt sig, började det att knaka i sängen.

Detta låg prästen där nere och lyssnade på.

- ”Vad fals ?” ropade prästen uppåt.

- ”Å, det är bara ”Far kryp på mor”, ropade prästdottern tillbaka ned.

Och på allt som prästen ropade, hade hon inget annat svar.

- ”Vilket prat !” mumlade prästen.

”Gå upp du mor, och se vad som är på färde”, sade han.

- ”Aha, det är ‘Kuttan min’ som är på vår dotter.” Sade prästfrun, när hon kom upp på loftet.

- ”Ja, ”Far kryp på mor”, river min kutta så gott”, sade prästdottern.

- ”Det är rimligt att det river i den, i din ålder.” ropade prästen där nerifrån.

- ”Å, nej, nej då far, det är ‘Kuttan min’ som är på vår dotter.” Ropade prästfrun.

- ”Skall jag då inte få dig lugn”, sade pojken till prästfrun.

Pojken tog och välte upp prästkärringen i sängen, och gjorde detsamma med henne, som han hade gjort med dottern.

- ”Men vad är detta för en tillställning ?” ropade prästen.

- ”Å, ‘Kuttan min’ river så gott”, ropade prästkärringen tillbaka.

- ”Skäms du inte, gamla människa, att tala så i barnets närvaro !” Ropade prästen i rummet nedanför.

Men det blev värre, och inte bättre, med buller och brak,

så prästen måste dra på sig nattrock och byxor.

 

Men när han kom kravlande uppför trappan, hoppade pojken ut genom fönstret.

Och borta var han.

På söndagen var det gudstjänst, och de var i kyrkan och lyssnade på predikan – både prästfrun och dottern.

Rätt som det var, blev dottern så blid och glad, för hon fick se pojken bakom altaret.

- ”Far, ‘Far kryp på mor’ är bakom altaret”, sade hon.

- ”Hysch, hysch, mitt barn !

Det går inte att föra sådant tal på denna plats”, sade han, och hyssjade åt henne.

Men hon pekade ditåt, och när prästen fick se pojken, blev han så harmsen att han slog i predikstolen, och ropade:

- ”Alle man drar ut Kuk !”

Han menade att de skulle dra pojken ut ur kyrkan.

Allmogen glodde stort på prästen, och undrade vad detta skulle betyda.

Men så dunsade han åter i stolen, och skrek det ännu högre.

Ja, då knäppte de upp byxorna och gjorde som de trodde att han menade att de skulle göra.

Men då brast pojken ut i gapskratt.

- ”Nu skrattar ‘Kuttan min’ också”, sade prästkärringen.

- ”Ja, skrattar hon inte nu, så lär hon väl aldrig göra det”, sade pojken.

.

SLUT

.

Den här folksagan, ”Prästdrängen”, har nedtecknats av den norske sagosamlaren Peter Christen Asbjørnsen.

Storyn hade Asbjørnsen hört från den norske författaren Andreas Wulfsberg Grøtting, som hade hört storyn i Hallingsdal, år 1865.

Sagan tillhör de riktigt genuina gamla folksagorna, och förekommer i flera olika versioner, bland annat från Telemark,

i vilka namnet på pojken, och dialekten som dialogerna presenteras i, varierar.

I en annan av Asbjørnsens versioner, är det en kung som anställer drängen, och då kungen frågar vad drängen heter, svarar drängen ”Fem fingrar i röven”.

Inför drottningen påstår drängen att han heter ”Luden kutta”, och till prinsessan, säger han att han heter ”Hönskött”.

Och när kungen beordrar sina soldater, och säger: ”Alle man griper fem fingrar i röven”, kan man ju tänka sig vad förvånad kungen blev, då soldaterna gjorde precis det kungen sade.

.

.

.