“Körvel” (Rapunzel) – hela Grimms saga

.

Det var en gång en man och en hustru, vilka sedan länge, förgäves hade önskat sig ett barn.

Så äntligen fick hustrun hopp om att den gode Guden skulle uppfylla hennes önskan.

På baksidan av huset fanns ett fönster, varifrån man kunde se ut över en präktig trädgård, som stod fullt av de skönaste blommor och örter,

men trädgården var omgiven av en hög mur, och ingen vågade gå dit in, för trädgården tillhörde en trollpacka, som hade stor makt, och var fruktad av hela världen.

En dag, stod hustrun vid detta fönster och såg ned i trädgården,

och då fick hon se ett trädgårdsland, som var planterat med den skönaste körvel, och den såg så frisk och grön ut, att hon blev lysten och fick den häftigaste längtan efter att få äta av körveln.

 

Begäret tilltog för varje dag som gick, och då hon visste att hon inte kunde få någonting därav, blev hon alldeles avfallen, och såg blek och eländig ut.

Då blev mannen förskräckt och frågade:

- “Vad fattas dig, kära hustru ?”

- “Ack”, svarade hon,

“om jag inte får körvel ur trädgården bakom huset att äta, så dör jag.”

 

Mannen, som höll av henne, tänkte:

- “Förrän du låter din hustru dö, hämtar du litet körvel åt henne, det må kosta dig vad som helst.”

I skymningen klättrade han således över muren, in i trollpackans trädgård, bröt i hast av en handfull körvelkvistar, och gav dessa till sin hustru.

Hon lagade genast sallad av körveln, och åt begärligt upp den.

Men den smakade henne så gott, så gott, att hon dagen därpå blev tre gånger så lysten.

Skulle hon få lugn, måste mannen ännu en gång gå in i trädgården.

Han begav sig alltså åter på väg i skymningen, men då han hade klättrat över muren, blev han mycket förskräckt, för han såg nu trollpackan stå framför sig.

- “Hur kan du våga…”, sade hon med vredgad blick, “…att gå ned i min trädgård och som en tjuv, stjäla min körvel från mig ?

Det skall komma att stå dig dyrt.”

- “Ack”, sade han, låt nåd gå före rätt, jag har endast av nödtvång beslutat mig därför;

Min hustru har sett er körvel från fönstret och fått ett sådant begär efter denna, att hon skulle dö om hon ej fick äta av körveln.”

 

Då stillades trollpackans vrede och hon sade:

- “Förhåller det sig som du säger, så tillåter jag dig att ta med dig så mycket körvel du vill, men jag sätter upp ett villkor:

Du måste ge mig det barn, som din hustru föder till världen.

Det skall må väl hos mig, och jag skall sörja för det, som en mor.”

Mannen samtyckte i sin ångest till allt, och då hustrun fick sitt barn, så infann sig genast trollpackan, gav barnet namnet Körvel, och förde med sig det bort.

Körvel blev det vackraste barn under solen.

Då hon blev tolv år gammal, spärrade trollpackan in henne i ett torn, som låg i en skog och varken hade trappa eller dörr, – endast ett litet fönster högst uppe.

 

Då trollpackan ville in, ställde hon sig nedanför och ropade:

“Körvel, Körvel, barnet mitt, Släpp mig strax ned håret ditt.”

Körvel hade långt, präktigt hår, – fint som spunnet guld.

Då hon nu hörde trollpackans röst, löste hon upp sin hårknut, satte fast en fönsterhake på flätan, och sedan föll håret tjugo alnar ned, och då klättrade trollpackan upp.

Efter ett par år, begav det sig så att konungens son red genom skogen och kom förbi tornet.

Då hörde han en sång, som var så ljuvlig att han stod still och lyssnade.

 

Det var Körvel, som i sin ensamhet fördrev tiden med att låta sin ljuva stämma klinga.

Konungasonen ville stiga upp till henne, och sökte efter tornets port, men ingen sådan stod att finna.

Han red hem, men sången hade så till den grad rört hans hjärta, att han varje dag gick ut i skogen, och hörde på den.

Då han så en gång stod bakom ett träd, såg han att en trollpacka kom fram, och hörde hur hon ropade dit upp:

“Körvel, Körvel, barnet mitt, Släpp mig strax ned håret ditt.”

Då släppte Körvel ned sina hårflätor, och trollpackan klättrade upp till henne.

- “Är det stegen som man kommer dit upp på, så vill jag också en gång pröva min lycka.”

Och den följande dagen, då det började bli mörkt, gick han till tornet och ropade:

- “Körvel, Körvel, barnet mitt, Släpp mig strax ned håret ditt.”

Genast så släpptes håret ned, och konungasonen klättrade upp.

I början blev Körvel mycket förskräckt, då hon såg en man inträda, vars like hennes ögon aldrig skådat,

men konungasonen började tala helt vänligt med henne, och berättade för henne, att hans hjärta hade blivit så rört av hennes sång, att det ej lämnat honom någon ro, och att han själv hade måst se henne.

 

Då blev Körvel kvitt sin ångest, och då han frågade henne om hon ville taga honom till man, och hon såg att han var ung och skön, så tänkte hon:

- “Han skall hålla mig mera kär än den gamla fru Gothel”, och sade JA, och lade sin hand i hans.

Hon sade:

- “Jag vill gärna följa med dig, men jag vet ej hur jag skall komma härifrån.

 

När du kommer, så tag varje gång med dig ett silkessnöre, som vi kan binda mellan fönstret och din häst.”

De kom överens om att han till dess skulle komma till henne varje kväll, ty om dagarna kom gumman.

Trollpackan märkte ingenting, förrän Körvel en gång sade till henne:

- “Säg mig, fru Gothel, hur kommer det sig att ni är så mycket tyngre att dra upp än den unge konungasonen;

Han är uppe hos mig i ett ögonblick.

- “Ack, du gudlösa barn”, utropade trollpackan, “vad är det jag får höra från dig ! Jag trodde, att jag hade skilt dig från världen, och ändå har du lyckats bedra mig.”

 

I sin vrede grep hon tag i Körvels vackra hår, lindade det ett par varv om sin vänstra hand, fattade en sax med den högra, och ritsch ratsch, så var de vackra flätorna avklippta och låg på golvet.

Och trollpackan var så obarmhärtig, att hon förde den stackars Körvel ut i vildmarken, där hon måste leva i stor jämmer och nöd.

Men samma dag som trollpackan hade drivit bort Körvel, så fastgjorde trollpackan om kvällen de avklippta flätorna uppe vid fönsterhaken, och då konungasonen kom och ropade:

- “Körvel, Körvel, barnet mitt, Släpp mig strax ned håret ditt”,

så släppte hon ned håret.

Konungasonen klättrade upp, men han fann ej där uppe sin älskade Körvel, utan istället trollpackan, som betraktade honom med vrede och giftiga blickar.

- “Aha”, ropade hon hånfullt, “du vill hämta din allra käresta, men den vackra fågeln sitter ej och sjunger i boet mer.

 

Katten har tagit henne, och skall nu också riva ögonen ur dig.

För dig är Körvel förlorad; Du kommer aldrig att se henne mer.”

Konungasonen blev utom sig av sorg, och i sin förtvivlan, hoppade han ned ifrån tornet.

Han kom därifrån med livet i behåll, men törnena, vari han föll, stack ut hans ögon.

Sedan irrade han blind omkring i skogen, åt ingenting annat än rötter och bär, och gjorde ingenting annat än klagade och grät över förlusten av sin älskade hustru.

Så vandrade han några år omkring i elände, och kom slutligen till den vildmark, där Körvel levde i nöd med tvillingarna som hon hade fött, – en gosse och en flicka.

 

Han hörde en röst, och den tycktes honom så bekant att han gick åt det hållet,

och då han kom fram, kände Körvel igen honom, och föll honom om halsen och grät.

Men två av hennes tårar föll på hans ögon, och då blev de åter klara, och han kunde se med dem som förut.

Han förde henne till sitt rike, där hon blev emottagen med glädje, och de levde länge lyckliga och förnöjda.

 

SLUT

27. oktober 2012 av Askungen
Kategorier: Uncategorized | Lämna en kommentar

Lämna en kommentar