“De sju korparna” – hela bröderna Grimms saga
översatt, från den tyska folksagan “Die sieben Raben”, KHM 025
En man hade sju söner, men ännu ingen dotter, hur mycket han än önskade sig en sådan.
Slutligen så gav hans hustru honom hopp om ett barn, och då det kom till världen, så var det en flicka.
Glädjen var stor, men barnet var spensligt och litet, och skulle för sin svaghets skull, ha nöddop.
Fadern skickade skyndsamt en av gossarna till källan för att hämta dopvatten, de andra sex sprang med, och som var och en ville vara den förste, som öste upp vatten, så föll krukan ned i brunnen.
.
Där stod de och visste ej vad de skulle göra, och ingen vågade sig hem.
Då de ej kom tillbaka, så blev fadern otålig och sade:
- “Bestämt har de glömt sig igen för att leka, de elaka ungarna !”
Han blev rädd, att flickan skulle dö odöpt, och i vredesmod så utropade han:
- “Jag önskar att alla pojkarna blev förvandlade till korpar !”
Knappast var ordet uttalat, förrän han hörde ett susande över sitt huvud i luften, och då han tittade upp, så såg han sju kolsvarta korpar flyga förbi.
Föräldrarna kunde ej mer återtaga förbannelsen, och hur bedrövade de än var över förlusten av sina sju söner, så tröstade de sig dock någorlunda med sin lilla dotter, som snart fick krafter och blev vackrare för varje dag.
Hon visste länge ej, att hon hade haft några syskon, ty föräldrarna aktade sig att nämna dem, men en dag så hörde hon händelsevis tjänstefolket tala om dem;
flickan var nog vacker, sade de, men hon var ju egentliga orsaken till sina sju bröders olycka.
Då blev hon mycket bedrövad och gick till sin far och mor och frågade om hon hade haft några bröder och vart de tagit vägen.
Nu vågade föräldrarna ej längre förtiga hemligheten, men sade att det varit försynens vilja och att hennes födelse endast varit den oskyldiga anledningen.
Men flickan gjorde sig dagligen samvetsförebråelser därför, och trodde, att hon måste förlossa sina syskon.
Hon fick varken lugn eller ro, förrän hon i hemlighet begav sig på väg och drog ut i vida världen för att någonstädes leta rätt på sina bröder och befria dem,
- det fick nu kosta vad det ville.
Hon tog ingenting med sig, annat än en ring till minne av sina föräldrar, en kaka bröd för hungern, ett krus vatten för törsten, och en liten stol för tröttheten.
Nu gick hon alltjämt, långt, långt, ända till världens ände.
Då kom hon till solen, men hon var för het och skräckinjagande och åt upp små barn.
Skyndsamt löpte hon därifrån och sprang till månen, men han var alldeles för kall, och även hemsk och ond och då han fick se barnet, så sade han:
- “Jag känner lukt av människokött.”
Då begav hon sig hastigt därifrån och kom till stjärnorna, och de var vänliga och snälla mot henne, och var och en satt på sin särskilda lilla stol.
Men morgonstjärnan steg upp, gav henne ett litet fågelben, och sade:
- “Om du ej har detta ben, så kan du ej öppna glasberget, och i glasberget är dina bröder.”
Flickan tog det lilla benet, lindade väl in det i en duk, och fortsatte sin vandring, tills hon kom till glasberget.
Dörren var stängd, och hon ville ta fram det lilla benet, men då hon öppnade duken, så var den tom, och hon hade förlorat de snälla stjärnornas gåva.
Vad skulle hon nu ta sig till ?
Sina bröder ville hon rädda, och hade ingen nyckel till glasberget.
Den goda systern tog en kniv, skar av sig ett litet finger, stack in det i dörren och lyckades öppna den.
Då hon hade gått in, så kom en liten dvärg emot henne och sade:
- “Mitt barn, vad söker du ?”
- “Jag söker mina bröder, de sju korparna”, svarade hon.
Dvärgen sade:
- “Herrar korpar är ej hemma, men vill du vänta här så länge, tills de kommer, så stig in.”
Därefter bar den lille dvärgen in korparnas mat på sju tallrikar och i sju bägare, och från varje tallrik så åt systern en liten bit, och ur varje bägare så drack hon en liten klunk, men i den sista bägaren så lät hon ringen falla, som hon hade tagit med sig.
Plötsligt så hörde hon ett susande och vinande i luften, då sade dvärgen:
“Nu kommer herrar korpar hemflygande.”
Nu kom de, ville äta och dricka och uppsökte sina tallrikar och bägare.
Då sade den ene till den andre:
- “Vem har ätit av min tallrik ?”
Vem har druckit ur min bägare ?”
Det har varit en människas mun.”
Och då den sjunde kom till bägarens botten, så fann han ringen.
Han betraktade den och kände igen, att det var en ring från hans far och mor, och sade:
- “Gud give att vår syster var här, så var vi förlossade.”
Då flickan, som stod bakom dörren och lyssnade, hörde denna önskan, så trädde hon fram, och då fick alla korparna tillbaka sin mänskliga gestalt.