“Slagan från himlen” – hela Grimms saga
.
Det var en gång en bonde, som skulle plöja sin åker, med sina oxar.
Medan han plöjde, så började oxarnas horn att växa.
De växte och växte, och när bonden kom hem så var de så stora, att han inte kom in igenom lagårdsdörren med oxarna.
Då bad bonden en slaktare om hjälp.
De talades vid, och kom överens om att slaktaren skulle ta hand om oxarna, och att bonden dessutom skulle lämna honom ett mått rovfrö.
För varje frö i måttet, så skulle slaktaren sedan ge bonden en daler.
Det kunde man kalla en god affär, tyckte båda.
Bonden gick hem, och hämtade rovfrö åt slaktaren.
Men på vägen, så tappade han ett frö.
Slaktaren betalade honom som de hade kommit överens, och hade bonden inte tappat ett frö, så skulle han ha fått en daler till.
När bonden gick samma väg hem igen, så hade fröet vuxit upp till ett träd, som räckte ända upp till himlen.
Bonden tittade på det, och sade för sig själv:
Eftersom nu trädet växer här, så kan jag ju passa på att klättra upp och ta reda på hur änglarna ser ut, och hur de har det däruppe.
Sagt och gjort, och när han kom upp så fick han se att änglarna tröskade havre med stora slagor.
Men plötsligt så började trädet att skaka, och när han såg ner så märkte han, att det stod någon därnere, och höll på att hugga ned det.
- Det vore förargligt om jag föll ned nu, tänkte han.
Raskt så började han att sno ett rep av havrehalmen som låg där.
Sedan tog han en hacka, och firade sig ned till jorden.
Men han råkade hamna i ett väldigt djupt hål, och då var det tur att han hade hackan.
Med den, så högg han ut en trappa, som han kunde kliva upp på.
Och slagan, den tog han med sig för att ingen människa skulle kunna säga att han ljög när han berättade den här historien.
.
SLUT
.
“Ugglan” – hela bröderna Grimms saga
översatt till svenska, från den tyska folksagan “Die Eule”, KHM 174.
För många hundra år sedan, när folk inte var så klyftiga som de är nu för tiden, så hände det något sällsamt i en liten stad.
En stor uggla, hade på sin sedvanliga nattliga utflykt, råkat hamna i en lada i staden, och vågade sig inte ut därifrån när dagen strax efteråt bröt in.
Drängen i huset blev väldigt rädd, då han upptäckte ugglan i ladan på morgonen.
Drängen sprang till sin husbonde och berättade att ett förskräckligt odjur, med vilt rullande ögon satt i ladan, hotande alla med död och förintelse.
- Asch, jag vet hur du skarvar, sade husbonden.
En liten bofink vågar du kanske sätta efter, men får du syn på en död höna, så skaffar du dig först en stor knölpåk, innan du vågar närma dig henne.
Jag skall själv gå och titta på det där odjuret.
Men när husbonden fick se det sällsamma djuret, så blev han inte mindre rädd än drängen.
Hals över huvud så sprang han till en granne, och bad denne att hjälpa till att slåss mot ett väldigt odjur.
Hela staden kunde råka i fara, om odjuret tog sig ur ladan, menade mannen.
Stadens borgare alarmerades, och de kom tågande med spjut, högafflar, spett och yxor.
Även rådsherrarna ställde upp till kamp, med borgmästaren själv i spetsen.
Alla samlades på torget, och marscherade sedan i sluten trupp till ladan, som omringades från alla sidor.
En av de modigaste, gick sedan in i ladan, med spjutet i högsta hugg.
Sekunden efteråt så kom han utstörtande med ett skrik av fasa, och med pannan våt av ångestsvett.
Han var så rädd, att han inte kunde frambringa ett ljud.
Två andra modiga män, gick det på samma sätt med.
Till slut så trädde en stor stark man fram.
Han var vida berömd för hjältedåd i många krig.
- Det räcker inte med att bara titta på odjuret, sade han.
Här måste man ta i ordentligt, fast det duger ni inte till, ni fega stackare, tillade han.
Han satte på sig ett harnesk, och utrustade sig med svärd och spjut, allt medan de andra borgarnaprisade hans mod.
Ladans dörrar öppnades, och alla såg ugglan, som under tiden satt sig på en av de stora tvärbjälkarna.
Krigaren befallde fram en stege, och när han gjorde sig beredd att klättra upp på den, så anbefallde honom borgarna i S:t Görans skydd, och önskade att han skulle käpa lika modigt som S:t Göran en gång hade gjort mot draken.
Men ugglan blev förvirrad av allt oljud, och när mannen på stegen närmade sig, så började hon att flaxa med vingarna, och yla för full hals.
- Stöt svärdet i odjuret ! Ropade mängden.
- Det är lättare sagt än gjort, sade den tappre krigaren.
Han klättrade tveksamt upp på nästa stegpinne, men sedan började han att darra.
Halvt vanmäktigt av skräck, så klev han åter nedåt.
Nu var det ingen, som vågade ge sig i kast med ugglan.
- När odjuret har förgiftat, och nästan dödligt sårat vår tappraste kämpe med sitt ylande, så är det inte värt att någon annan av oss försöker, sade borgarna till varandra.
De funderade länge på vad de skulle ta sig till för att rädda staden, och till slut så fann borgmästaren på en utväg.
- Vi tänder eld på ladan, så att det fruktansvärda odjuret förgås i lågorna, sade han.
Och sedan ersätter vi ladans ägare ur stadskassan.
Det gäller att inte vara snål, om vi skall rädda staden från undergång.
Det tyckte alla var ett bra förslag, och snart så stod ladan i ljusan låga.
Och den stackars ugglan omkom ömkligen i elden.
.
SLUT
.
.
.
“Doktor Allvetande” – hela Grimms saga
översatt till svenska, från den tyska folksagan “Doktor Allwissend”, KHM 098.
Det var en gång en fattig bonde, som hade det egendomliga namnet Kräfta.
En gång, så for han till staden med ett lass ved, och sålde det till en doktor, för två daler.
Han hade just fått sina pengar, och skulle säga adjö.
Doktorn hade satt sig till bords, och när Kräfta såg hur gott doktorn åt och drack, så stod det plötsligt klart för den fattige bonden, att han bra gärna också skulle vilja vara doktor.
Bonden blev stående tyst ett slag, men vågade sedan fråga hur det gick till att bli doktor.
- Det är ingen konst alls, svarade doktorn.
Först och främst skall du köpa dig en ABC-bok, en sådan där med en tupp i.
För det andra, så skall du sälja din vagn och dina oxar, och för pengarna köpa dig fina kläder och vad en doktor för övrigt behöver.
Och för det tredje så skall du låta måla en skylt, på vilken det står:
- “Jag är Doktor Allvetande”.
Den skylten skall du sätta upp på din dörr.
Bonden gjorde precis som han hade blivit tillsagd.
När han hade praktiserat en tid, fast inte mycket, så blev en rik och mäktig man bestulen på en stor summa pengar.
Han fick höra talas om doktor Allvetande, och eftersom denne ju visste allt, så måste han ju också ha reda på vart pengarna tagit vägen.
Den rike mannen, som därtill var greve, for ned till byn från sitt slott, och letade rätt på doktor Allvetande.
Doktorn var genast redo att stå till tjänst.
Men Greta, hans kära hustru, måste också få följa med, förklarade doktorn.
Det hade greven ingenting emot, och så lät han båda stiga upp i sitt fina ekipage.
När de kom fram till slottet, så stod middagsbordet dukat, och doktor Allvetande inbjöds att ta plats.
- Ja, gärna, sade han, men min fru Greta, måste också vara med.
Och så satte sig båda.
När nu den första betjänten tågade in med ett fat med den allra läckraste rätt, så stötte doktor Allvetande sin fru i sidan, och sade:
- Greta, det var den förste.
Han menade att betjänten var den, som kom in med den första rätten.
Men betjänten fick för sig att doktor Allvetande velat säga att:
“Det är den förste tjuven”.
Och eftersom det nu slumpade sig så att det verkligen förhöll sig på det sättet, så blev betjänten skräckslagen, och sade till sina kamrater:
- “Doktorn vet allt, det här kommer att gå illa.
Han sade, att jag var den förste.
Den andre ville inte alls gå in, men kunde inte komma undan.
Och när han kom med andra fatet, då sade Doktor Allvetande till sin fru:
- “Greta, det är den andre.
Betjänten blev rädd, och skyndade sig ut.
Det gick inte bättre för den tredje.
Doktor Allvetande konstaterade:
- Greta, det är den tredje.
Den fjärde kom med ett övertäckt fat, och nu tyckte greven att doktor Allvetande borde visa lite av vad han kunde, och säga vad som dolde sig under locket.
Greven själv, visste ju att det var kräftor.
Men doktor Allvetande utbrast förtvivlad:
- “Jag, min arma Kräfta !”
Greven utropade glatt:
- “Han vet det – då vet han också vart pengarna har tagit vägen.
Betjänten blev rädd, och skyndade sig ut.
Det gick inte bättre för den tredje.
Doktor Allvetande konstaterade:
- Greta, det är den tredje.
Den fjärde kom med ett övertäckt fat, och nu tyckte greven att doktor Allvetande borde visa litet mer av vad han kunde, och säga vad som dolde sig under locket.
Greven själv visste ju att det var kräftor.
Men doktor Allvetande utbrast förtvivlad:
“- Jag min arma kräfta !”
Greven utropade glatt:
- Han vet det – då vet han också vart pengarna har tagit vägen.
Betjänten var nu alldeles ifrån sig av rädsla, och blinkade åt doktorn att han skulle följa med ut ett ögonblick.
Det gjorde han, och alla fyra betjänterna samlades runt omkring honom, och bekände att de stulit pengarna.
De skulle gärna överlämna dem till doktor Allvetande, och därtill betala honom en rundlig dusör, om han inte förrådde dem.
Det kunde kosta dem livet.
De förde honom till gömstället, där de stuckit undan pengarna.
Därmed så var doktorn nöjd.
Han gick åter in till greven, satte sig vid bordet, och sade:
- Herr greve, nu skall jag titta efter i min bok, var pengarna finns.
En femte betjänt hade under tiden, krupit in i den öppna spisen, för att söka få reda på vad doktorn ytterligare visste.
Doktor Allvetande satt och slog i sin ABC-bok, bläddrande hit och dit, för att hitta tuppen.
Men han lyckades inte genast.
- Du är i alla fall där och måste fram, sade han.
Betjänten i spisen trodde att doktorn menade honom.
Full av skräck och svart av sot, så hoppade han ned och ropade:
“- Doktor Allvetande vet allt.”
Doktorn tog greven med sig till gömstället med pengarna, och fick som belöning behålla en god del av dem.
Och eftersom han inte avslöjade vem som stulit dem, så fick han även en ordentlig dusör av betjänterna för sin tystlåtenhet.
Nu var doktor Allvetande rik, och med tiden så blev han också berömd.
SLUT
.
“Gamle farfar och barnbarnet” – hela Grimms saga
översatt till svenska, från den tyska folksagan “Der alte Großvater und sein Enkel”, KHM 078.
Det var en gång en urgammal man, vars ögon hade blivit skumma, och hans händer och armar skakade.
När mannen satt till bords, så hände det sig att han spillde soppa från den sked, som han höll i sin darrande hand.
Det tyckte hans son och dennes fru såg otrevligt ut, och så beslöt de att den gamle, skulle få äta för sig själv, i en vrå borta vid ugnen.
Och en dag, då han satt där och åt av det snåla mål mat, som hans sonhustru gav honom, så tappade han tallriken i golvet så att den gick i tusen bitar.
Den unga sonhustrun skällde och bråkade, men den gamle suckade bara.
I fortsättningen så fick han äta på en ful tallrik av trä.
En dag så tog den lille sonen i huset en träbit och började att skära i den, med en kniv.
“- Vad skall du göra ?” frågade fadern.
- Jag skall göra ett par trätallrikar, som far och mor får äta på, när jag blir stor, svarade den lille.
Man och hustru såg på varandra, utan att säga något.
Det gick upp för dem, hur illa de hade behandlat den gamle.
Efter den stunden så fick farfar sitta på hedersplatsen vid deras bord, och inte var det någon som bekymrade sig ifall han råkade spilla litet.
.
SLUT
.
“De snälla tomtegubbarna” – hela Grimms saga
översatt till svenska, från den tyska folksagan “Die Wichtelmänner”, KHM 039.
Det var en gång en skomakare, som utan egen förskyllan, hade blivit nästan alldeles utfattig.
Till slut så hade han bara läder till ett enda par skor.
Han skar till skorna på kvällen, och tänkte göra arbetet färdigt nästa morgon.
Skomakaren hade gott samvete, och gick lugnt till sängs i förtröstan på Guds hjälp.
När han hade läst sin morgonbön följande dag i gryningen, och skulle sätta sig till sitt arbete, så stod skorna där färdiga.
Skomakaren tittade noga på dem, och såg att det var ett verkligt fint arbete.
Strax efteråt så kom en köpare in i skomakarverkstaden, och köparen tyckte att skorna var så fina, att han betalade en extra slant för dem.
För pengarna kunde skomakaren sedan köpa läder till två par skor.
Dessa skar han till på kvällen, för att sy dem med friska krafter följande morgon.
Men inte heller då, behövde han anstränga sig.
Skorna var färdiga när han vaknade, och köpare anmälde sig snart.
Nu fick skomakaren så mycket pengar, att han kunde skaffa läder till fyra par skor.
Även dessa, gjordes färdiga på natten, och så fortsatte det, natt efter natt.
Det som skomakaren skar till på kvällen, det stod färdigsytt följande morgon, och snart var han åter en välbärgad man.
Strax före jul, så sade skomakaren till sin hustru:
- Tycker du inte att vi skall stanna uppe i natt, och se vem det är som hjälper oss så bra ?
På natten gömde de sig i ett hörn i skomakarverkstaden, bakom några kläder som hängde där.
Vid midnatt så kom två små, nästan nakna tomtegubbar smygande.
De satte sig vid skomakarbordet och började sy och pligga med en sådan färdighet och talang, att ögonen höll på att trilla ur huvudet på mäster, av ren beundran.
Tomtegubbarna slutade inte förrän alla paren skor, var ordentligt färdiga.
- De små tomtarna har gjort oss förmögna, och vi borde verkligen tacka dem på något sätt, sade hustrun.
Jag skall sy ordentliga, varma kläder åt dem, om du kan väl göra dem var sitt par små sköna skor.
Mannen var genast med på förslaget, och redan på kvällen, så var alltsammans färdigt.
Istället för tillskurna skor, så lade de presenterna på skomakarbordet, och gömde sig sedan för att se, hur de små tomtarna tog emot dem.
De kom som vanligt vid midnatt, beredda att ta itu med arbetet.
De blev först förvånade, men sedan väldigt glada, när de fick se skomakarens och hans hustrus gåvor.
Tomtarna klädde skyndsamt på sig, medan de glatt sjöng:
- “Här står vi i de grannaste kläder
och i skor av allra bästa läder.
För skomakeri har vi blivit fina,
nu får mäster själv klara uppdragen sina.”
Sedan ställde de till en lustiger tomtedans över stolar och bänkar, och till slut så dansade de ut igenom dörren.
Sedan kom de aldrig mera tillbaka, fast det gjorde inte så mycket, för skomakaren behövde inte längre deras hjälp.
Nu hade han det bra ställt, och det gick honom alltid väl med allt vad han företog sig.
.
SLUT
.
.
.
.
“Gåsvakterskan vid källan” – saga av Grimm
översatt till svenska, från den tyska folksagan “Die Gänsehirtin am Brunnen”, KHM 179.
Det var en gång en gammal, gammal gumma, som levde med sina gäss i en ödemark mellan bergen, där hon hade ett litet hus.
Ödemarken var omgiven av en stor skog, och varje morgon så tog gumman sin krycka, och linkade till skogen.
Men här var hon mycket raskare än man kunnat vänta av hennes höga ålder.
Hon samlade gräs åt sina gäss, plockade alla de vilda frukter hon kunde nå med händerna, och bar hem allt detta på sin rygg.
Man skulle ha kunnat tro, att en sådan börda borde ha tryckt henne ned till jorden, men hon förde bördan alltid lyckligt och väl, med sig hem.
Då hon mötte någon, så hälsade hon alltid vänligt, och sade:
- “God dag, käre landsman; det är vackert väder idag.
Ni undrar väl på att jag släpar på så mycket gräs, men var och en måste bära sin börda.”
Men människorna mötte henne ej gärna, de gick hellre en omväg, och då en far gick förbi henne med sin son, så sade han sakta till honom:
- “Akta dig för den där gumman, hon har en räv bakom vardera örat. Det är en häxa.”
En morgon så gick en vacker ung man igenom skogen.
Solen sken klart, fåglarna sjöng, och en sval vind fläktade genom lövverket, och han var full av glädje och levnadslust.
Ännu hade han inte mött någon, men plötsligt så fick han sikte på den gamla häxan, som låg på knä på marken och skar av gräs med en skära.
Hon hade redan lagt en hel knippa i sitt förkläde, och bredvid så stod två korgar fulla med vilda päron och äpplen.
- “Men mor”, sade han, “hur kan du bära allt det där ?”
- “Jag måste väl, käre herre”, svarade hon, “rikemans barn behöver det inte, men för bonden heter det:
“Du får väl vara nöjd, fastän ryggen är böjd.”
- “Vill ni hjälpa mig ?” frågade hon, då han stannade bredvid henne.
- “Ni har ännu rak rygg och unga ben, det blir en lätt sak för er.
Mitt hus är inte heller så långt härifrån, det ligger där borta på slätten, bakom bergen.
Snart springer ni dit.”
Den unge mannen tyckte synd om gumman.
- “Visserligen är min far ingen bonde”, svarade han, “utan en rik greve, men för att ni skall få se, att det inte bara är bönder, som kan bära, så skall jag ta ert bylte.”
- “Vill ni försöka det”, sade hon, “så är jag tacksam.
En timmes väg får ni lov att gå, men vad gör det er ?
Äpplena och päronen där, måste ni också bära.”
Då den unge greven hörde, att det var en timmes väg, så föreföll det honom visserligen litet betänkligt, men gumman släppte honom ej, hon lastade byltet på hans rygg, och hängde de bägge korgarna på hans armar.
- “Ser ni, det går ju lätt”, sade hon.
- “Nej, det går inte lätt”, svarade greven, och grinade illa, “byltet är ju så tungt, som om det vore fyllt med kullerstenar, och äpplena och päronen trycker mig, som om de vore gjorda av bly.
Jag kan knappast andas.”
Han hade stor lust att lägga ned alltsammans igen, men det fick han inte för gumman.
- “Ser man på”, sade hon hånfullt, “den unge herrn vill inte bära vad jag, gamla gumma, så ofta har måst släpa på.
Vackra ord har folk gott om, men då det blir allvar av, så vill ingen röra sig ur fläcken.
Vad står ni där och gapar efter ?” fortfor hon.
“Rör på benen !”
Det kommer ingen och hjälper er.”
Så länge han gick på jämna marken, så gick det ändå an, men när han kom till berget och skulle uppåt, så gled stenarna undan för hans fötter, som om de var levande, och han fick anstränga sig övermåttan mycket.
Svettdropparna rullade utför hans panna, och han både svettades och frös.
- “Nej mor”, sade han, “jag kan inte gå ur stället, jag måste först vila mig litet.”
- “Visst inte”, svarade den gamla, “när vi kommer hem, så kan ni få vila er, men nu måste ni sträva framåt.
Vem vet, vartill det kan vara bra för er ?”
- “Nu blir du oförskämd, gumma”, sade greven, och ville kasta bördan ifrån sig, men det var förgäves. Den hängde på honom, som om den var fastväxt.
Den unge greven vred och vände sig, men han kunde ej bli den kvitt.
Gumman skrattade åt honom, och hoppade helt förnöjd omkring på sin krycka.
- “Var inte så ond, käre herre, ni blir ju så röd i synen som en tupp.
Bär er börda med tålamod.
När vi kommer hem, så skall jag ge er rundliga drickspengar.”
Nå, vad skulle han göra ?
Han måste finna sig i sitt öde och tåligt följa efter gumman.
Hon tycktes bli allt raskare och hans börda allt tyngre.
Plötsligt så tog gumman ett skutt och i detsamma så satt hon på hans nacke, och hur torr och mager hon än var, så vägde hon ändå mer än den tjockaste bondpiga.
Den unge mannens ben skälvde, men varje gång han stannade, så slog häxan honom över benen med ett spö, och med brännässlor.
Alltjämt stönande, så klättrade han uppför berget och kom slutligen till gummans hus, just som han var nära att digna.
Så snart gässen fick se gumman, så sträckte de fram sina halsar, flaxade med vingarna, och sprang emot henne, och ropade:
- “Rap, rap”.
Bakom gåsflocken gick en gammal käring, med ett ris i handen.
Hon var stor och stark, men ful som stryk.
- “Har det hänt er något, mor ?” sade hon till den gamla.
- “Ni har varit borta så länge.”
- “Nej, bevars, kära dotter.” svarade den gamla, “intet ont har hänt mig, tvärtom har denne beskedlige herre, burit bördan åt mig.
Då jag blev trött, så tog han mig till och med på ryggen.
Vägen har inte alls synts oss lång, vi har varit mycket muntra och skämtat med varandra.”
Slutligen så hoppade gumman ned, tog byltet från den unge mannens rygg, och korgarna från hans armar, såg vänligt på honom, och sade:
- “Sätt er nu på bänken utanför dörren och vila er.
Ni har redligt förtjänat er lön, och den skall inte utebli.”
Därpå så vände hon sig till gåsvakterskan och sade:
- “Gå du in, min dotter, det passar sig inte för dig att vara ensam med en ung herre.
Man skall inte gjuta olja på elden. Han kunde lätt bli kär i dig.”
Greven visste ej, om han skulle gråta eller skratta.
- “Om hon också vore trettio år yngre”, tänkte han, “skulle hon ändå inte vara i stånd till att röra mitt hjärta.”
Emellertid så smekte den gamla sina gäss och kelade med dem, som om de varit hennes barn, och gick därpå in i huset med dottern.
Ynglingen sträckte ut sig på bänken under ett vilt äppelträd.
Luften var mild och sval, runt omkring fanns en grön äng, översållad med tusentals blommor, mitt igenom så porlade en klar bäck, vari solen speglade sig, och de vita gässen vankade fram och tillbaka, och plumsade i vattnet.
- “Här är rätt så vackert”, sade han, “men jag är så trött, att jag inte kan hålla ögonen öppna, jag vill sova litet.
Bara det inte kommer någon vindfläkt och blåser benen av mig, ty de är sköra som fnöske.”
Då han hade sovit en stund, så kom den gamla och ruskade honom, så att han vaknade.
- “Stig upp nu”, sade hon, “här kan du inte stanna.
Jag har visserligen varit elak mot dig, men livet har det ändå inte kostat dig.
Nu vill jag ge dig din lön.
- pengar behöver du inte, här har du något annat.”
Med dessa ord så stack hon en liten dosa i hans hand, och den var utskuren av en enda smaragd.
- “Bevara den väl”, tillade hon, “den skall bringa dig lycka.”
Greven sprang upp, och som han nu kände, att han var fullkomligt kry, och hade återfått sina krafter, så tackade han den gamla för hennes gåva, och begav sig på väg, utan att så mycket som se sig om efter den vackra dottern.
Då han hade kommit ett långt stycke därifrån, så kunde han ännu höra gässens muntra snattrande på avstånd.
I tre dagar, så måste greven irra omkring i vildmarken, innan han kunde komma ur den.
Slutligen så kom han till en stor stad, och eftersom ingen kände honom där, så blev han förd upp till det kungliga slottet, där konungen och drottningen satt på tronen.
Greven kastade sig på knä, tog upp smaragddosan ur fickan, och lade den inför drottningens fötter.
Drottningen bad honom att stiga upp, och räcka henne dosan, men knappast hade hon öppnat och sett in i den, förrän hon föll ned livlös.
Greven blev gripen av konungens tjänare, och skulle kastas i fängelse, men i detsamma så slog drottningen upp ögonen och ropade, att de skulle släppa honom och att de alla skulle gå ut, ty hon ville tala mellan fyra ögon med honom.
Då drottningen blivit ensam med honom, så började hon att gråta bitterligen, och sade:
- “Vad har jag för glädje av all den glans och härlighet, som omger mig; varje morgon så vaknar jag i sorg och bedrövelse.
Jag hade en gång tre döttrar, av vilka den yngsta var så vacker, att hon i hela världen ansågs som ett underverk.
Hon var så vit som snö, så röd som en äppelblomma, och hennes hår glänste som solstrålar.
När hon grät, så var det inte tårar som föll från hennes ögon, utan idel pärlor och ädelstenar.
Då hon var femton år gammal, så lät konungen, alla tre framträda inför sin tron.
Jag kan ej beskriva den allmänna överraskningen, då den yngsta trädde fram, det var som om solen hade stigit upp.
Konungen sade:
- “Mina kära döttrar, jag vet inte när min sista timme slår, jag vill idag bestämma vad var och en av er skall ha efter min död.
Jag vet, att ni alla älskar mig, men den av er, som håller mest av mig, skall ha det bästa.
Var och en av dem sade, att hon höll mest av honom.
“Kan ni inte jämföra er kärlek med någonting ?”, sade konungen.
- “Så att jag skall kunna se, hur ni menar det ?”
Den äldsta svarade:
- “Jag tycker lika mycket om min far, som om det sötaste socker.”
Den andra sade:
- “Jag tycker lika mycket om min far, som om min vackraste klänning.”
Men den yngsta teg.
- “Och du, mitt käraste barn, hur mycket tycker du om mig ?”, frågade hennes far.
- “Det vet jag inte”, svarade hon, “jag kan inte jämföra min kärlek med någonting.”
Men då hennes far envisades med att hon skulle göra en jämförelse, så sade hon slutligen:
- “Den bästa mat smakar mig icke utan salt. Så därför håller jag lika mycket av min far, som jag tycker om salt.”
Då konungen hörde detta, så blev han mycket upprörd, och sade:
- “Tycker du inte mer om mig, än om salt, så skall jag också vedergälla dig det, med salt.”
- “Han delade därpå riket mellan de båda äldsta, men han lät binda en säck med salt på den yngstas rygg, och befallde två karlar att föra henne ut i den vilda skogen.
Vi bad alla för henne”, fortsatte drottningen, “men konungens vrede var oblidkelig.
Då hon gick ifrån oss, så grät hon så att hela vägen var beströdd med pärlor, som strömmat ut ur hennes ögon.
Konungen ångrade snart sin hårdhet, och lät söka i hela skogen efter det stackars barnet, men ingen kunde finna henne.
När jag tänker mig, att de vilda djuren har ätit upp henne, så vet jag inte till mig av förtvivlan.
Mången gång så tröstar jag mig däremot med det hoppet, att hon ännu kan vara vid liv, och har gömt sig i en håla, eller funnit skydd hos medlidsamma människor.
Men tänk er, då jag öppnar er smaragddosa, ligger det en pärla i den av alldeles samma slag som min dotter grät, och ni kan nu lätt föreställa er hur upprörd jag blev, när jag såg den.
Nu måste ni säga mig, hur ni har kommit över denna pärla.”
Greven berättade för henne, att han hade fått den av den gamla gumman i skogen, som det nog ej hängde riktigt ihop med och som säkert var en häxa.
Men hennes barn hade han varken sett eller hört någonting av.
Konungen och drottningen beslöt att uppsöka den gamla häxan, för de tänkte att där pärlan varit, där skulle de också kunna få underrättelse om sin dotter.
Den gamla satt ute i vildmarken, och spann.
Det hade redan blivit mörkt, och ett vedträ, som brann i spisen, spred ett svagt sken.
Plötsligt så hörde hon larm utanför, och gässen kom hem från betet, och uppstämde sitt hesa kacklande.
Strax därefter så kom dottern in i stugan.
Men den gamla tackade henne knappast, hon bara nickade litet.
Dottern satte sig hos henne, tog sin spinnrock, och surrade omkring hjulet, lika raskt som en ung flicka.
Så satt de bägge i två timmar och talade inte ett ord med varandra.
Slutligen så prasslade någonting vid fönstret, och två gnistrande ögon tittade in till dem.
Det var en gammal nattuggla, som skrek sitt:
- “Uhu”, tre gånger.
Den gamla såg upp ett ögonblick, och sade därpå:
- “Nu är det tid, min dotter, att du går ut och sköter ditt.
Hon steg upp och gick ut.
Vart gick hon då ?
Över ängarna och ned i dalen.
Slutligen så kom hon till en källa, där tre gamla ekar stod.
Månen hade emellertid stigit upp , stor och rund, över berget, och det var så klart, att man hade kunnat leta rätt på en knappnål.
Hon tog av sig en hud, som hon hade över ansiktet, böjde sig sedan ned över källan, och började att tvätta sig.
Då hon slutat, så doppade hon även huden i vattnet, och lade den sedan på ängen, för att den skulle blekas och torka i månskenet.
Men hur förvandlad var inte flickan !
Något sådant har ni aldrig sett maken till.
Då hon tog av sig den gråa peruken, så böljade det gyllne håret ned som solstrålar, och svepte sig som en mantel omkring hela hennes gestalt, med undantag av ansiktet, där ögonen strålade som stjärnor på himlen, och kinderna glödde av en fin rodnad som äppelblommans.
Men den sköna flickan var bedrövad.
Hon satte sig ned och grät bitterligen.
Den ena tåren efter den andra trängde ut ur hennes ögon, och föll mellan det långa håret ned på marken.
Så satt hon en stund och skulle ha suttit där ännu längre, om hon inte hade hört någonting prassla och röra sig mellan grenarna.
Hon sprang upp som en hind vid jägarens skott.
Månen betäcktes i detsamma av en svart sky, och i ett ögonblick så hade flickan återtagit sin gamla gestalt, och försvann likt ett ljus, som blåses ut av vinden.
Skälvande som ett asplöv, så skyndade hon hem.
Den gamla stod utanför dörren, och flickan ville berätta vad som hade hänt henne, men den gamla smålog vänligt och sade:
- “Jag vet redan allt.”
Hon förde henne in i stugan, och tände ett nytt vedträ, men hon satte sig ej ned vid sin spinnrock igen, utan hon tog en kvast och gav sig till att sopa och feja.
- “Nu måste vi ha allting rent och fint”, sade hon till flickan.
- “Men mor”, sade flickan, “varför börjar ni med det så sent ? Vad har ni i sinnet ?”
- “Vet du då inte vad klockan är ?” frågade den gamla.
- “Det är ännu inte midnatt”, var svaret, “men klockan är visst över elva.”
- “Minns du då inte”, fortfor den gamla, “att det i dag är tre år sedan du kom till mig ?
Nu är din tid ute, vi får ej längre leva tillsammans.”
Flickan blev helt förskräckt, och sade:
- “Ack”, kära moder, vill ni förskjuta mig ?”
Vart skall jag ta vägen ?
Jag har varken släkt eller vänner att hålla mig till.
Jag har gjort allt vad ni har begärt, och ni har alltid varit nöjd med mig. Jaga inte bort mig.”
Men den gamla, ville inte säga flickan vad som förestod henne.
- “Jag kan inte stanna här längre”, sade hon, “och när jag flyttar ut, så måste här vara rent och snyggt.
Därför får du inte hindra mig i mitt arbete.
Var inte orolig för din framtid, du skall nog få tak över huvudet, och med den lön som jag ämnar ge dig, så skall du nog bli nöjd.”
- “Men säg mig, vad står på ?” frågade flickan vidare.
- “Jag säger dig ännu än gång, stör mig inte i mitt arbete.
Säg inte ett ord mera, utan gå in i din kammare, tag den falska huden från ansiktet, tag på dig den sidenklänning som du hade på dig då du kom hit, och vänta sedan inne i din kammare, tills jag ropar på dig.”
Men jag måste nu berätta om konungen och drottningen, som dragit ut med greven för att uppsöka den gamla häxan i vildmarken.
Greven hade om natten blivit skild från dem, i skogen och måste fortsätta vägen ensam.
Dagen därefter så föreföll det honom, som om han befann sig på den rätta vägen.
Han fortfor att gå, tills det blev mörkt.
Då steg han upp i ett träd, där han ville tillbringa natten, ty han var rädd för att gå vilse.
Då månen lyste upp nejden, så varseblev han en gestalt, som kom vandrande utför berget.
Hon hade visserligen intet spö i handen, men han kunde likväl genast känna igen gåsvakterskan, som han förut hade sett i den gamlas hus.
- “Aha !” utbrast han, “där kommer hon; har jag först den ena häxan, så skall inte den andra undgå mig.”
Men hur förvånad blev han inte, då han såg henne gå till källan, ta huden av sig och tvätta sig, och när han såg hennes gyllne hår, och underbara skönhet.
Han vågade knappast andas, men han sträckte halsen så långt fram mellan grenarna, som om det var honom möjligt, och han kunde nu obehindrat betrakta henne.
Men om han böjde sig för långt fram, eller hur det annars gick till, nog av, grenen brast, och i samma ögonblick så gled flickan in i den falska huden, ilade bort som en hind, och då månen på samma gång förmörkades, så försvann hon för hans blickar.
Knappast så var hon borta, förrän greven steg ned ur trädet och skyndade efter henne.
Han hade emellertid ej kommit långt, förrän han i skymningen såg två skepnader gå över ängen.
Det var konungen och drottningen, och de hade på långt håll, sett ljus i den gamlas koja, och styrde nu kurs efter det.
Greven omtalade för dem, det underbara han hade sett vid källan, och de tvivlade ej på, att det var deras saknade dotter.
De gick förnöjda vidare och kom snart till huset.
Gässen låg utanför, de hade stuckit huvudena under vingen, och sov, och ingen av dem rörde sig.
De tittade in genom fönstret.
Den gamla satt alldeles stilla och spann, vaggade med huvudet, och såg sig ej om.
Hela stugan var ren och fin.
Men dottern såg de inte till.
Sedan de stått så en stund, så tog de mod till sig och knackade sakta på.
Det såg ut som om den gamla hade väntat dem, för hon reste sig upp, och ropade vänligt:
- “Kom in, jag vet redan vilka ni är.”
Då de kommit in i stugan, så sade den gamla:
- “Ni kunde ha besparat er den långa vägen, om ni inte för tre år sedan, orättvist hade förskjutit er dotter, som är så god och älskvärd.
Hon har emellertid inte haft någon skada av detta, hon har varit tvungen att vakta gäss i tre år, men hon har bevarat sitt hjärta rent och ej lärt sig något ont.
Och den ångest, som ni har levt i, har varit er ett tillräckligt straff.”
Hon gick därefter till kammaren, och ropade:
- “Kom nu in, min dotter !”
Dörren gick upp, och konungadottern visade sig i sin sidenklänning, med det gyllne håret och de strålande ögonen, och det var som om en ängel hade stigit ned från himlen.
Hon gick fram till sina föräldrar, föll dem om halsen, och kysste dem, och de kunde inte låta bli att gråta av glädje.
Den unge greven stod bredvid dem, och då hon fick se honom, så blev hon röd i ansiktet som en mossros.
Hon visste inte varför.
- “Kära barn”, sade konungen, “jag har givit bort mitt rike, vad skall jag nu ge dig ?”
- “Hon behöver ingenting”, svarade den gamla, “jag skänker henne de tårar, som hon har gjutit för er skull, idel äkta pärlor, som är värda mer än ett konungarike.
Och till lön för hennes tjänster så ger jag henne mitt hus.”
Då den gamla hade sagt detta, så försvann hon.
Väggarna knakade, och i detsamma så förvandlades huset till ett präktigt slott, och en kunglig taffel var där dukad, och betjänterna sprang av och an.
Historien är ännu inte slut, men min mormor, som har talat om den för mig, hade svagt minne, så att hon hade glömt det övriga.
Men såvitt jag vet, så blev den sköna konungadottern gift med greven, och de bodde i slottet, och levde lyckligt, så länge det var Guds vilja.
Och de vita gässen, som prinsessan hade vaktat i tre år, de var förvandlade flickor.
Jag hoppas, att mina unga läsarinnor inte tar illa upp), som den gamla hade tagit till sig, och om de sedan fick tillbaka sin mänskliga gestalt, och kom i den unga drottningens tjänst, det vet jag inte så noga, men jag förmodar att så var fallet.
Men så mycket är visst, att den gamla inte var någon häxa, som folk trodde, utan hon var däremot en klok gumma, som menade väl med alla.
Antagligen så hade det också varit hon, som vif konungadotterns födelse, förlänat henne den gåvan att gråta pärlor istället för tårar.
Nu för tiden så förekommer sådant aldrig mer, annars skulle de fattiga snart bli rika.
.
SLUT
.
“Körvel” (Rapunzel) – hela Grimms saga
.
Det var en gång en man och en hustru, vilka sedan länge, förgäves hade önskat sig ett barn.
Så äntligen fick hustrun hopp om att den gode Guden skulle uppfylla hennes önskan.
På baksidan av huset fanns ett fönster, varifrån man kunde se ut över en präktig trädgård, som stod fullt av de skönaste blommor och örter,
men trädgården var omgiven av en hög mur, och ingen vågade gå dit in, för trädgården tillhörde en trollpacka, som hade stor makt, och var fruktad av hela världen.
En dag, stod hustrun vid detta fönster och såg ned i trädgården,
och då fick hon se ett trädgårdsland, som var planterat med den skönaste körvel, och den såg så frisk och grön ut, att hon blev lysten och fick den häftigaste längtan efter att få äta av körveln.
Begäret tilltog för varje dag som gick, och då hon visste att hon inte kunde få någonting därav, blev hon alldeles avfallen, och såg blek och eländig ut.
Då blev mannen förskräckt och frågade:
- “Vad fattas dig, kära hustru ?”
- “Ack”, svarade hon,
“om jag inte får körvel ur trädgården bakom huset att äta, så dör jag.”
Mannen, som höll av henne, tänkte:
- “Förrän du låter din hustru dö, hämtar du litet körvel åt henne, det må kosta dig vad som helst.”
I skymningen klättrade han således över muren, in i trollpackans trädgård, bröt i hast av en handfull körvelkvistar, och gav dessa till sin hustru.
Hon lagade genast sallad av körveln, och åt begärligt upp den.
Men den smakade henne så gott, så gott, att hon dagen därpå blev tre gånger så lysten.
Skulle hon få lugn, måste mannen ännu en gång gå in i trädgården.
Han begav sig alltså åter på väg i skymningen, men då han hade klättrat över muren, blev han mycket förskräckt, för han såg nu trollpackan stå framför sig.
- “Hur kan du våga…”, sade hon med vredgad blick, “…att gå ned i min trädgård och som en tjuv, stjäla min körvel från mig ?
Det skall komma att stå dig dyrt.”
- “Ack”, sade han, låt nåd gå före rätt, jag har endast av nödtvång beslutat mig därför;
Min hustru har sett er körvel från fönstret och fått ett sådant begär efter denna, att hon skulle dö om hon ej fick äta av körveln.”
Då stillades trollpackans vrede och hon sade:
- “Förhåller det sig som du säger, så tillåter jag dig att ta med dig så mycket körvel du vill, men jag sätter upp ett villkor:
Du måste ge mig det barn, som din hustru föder till världen.
Det skall må väl hos mig, och jag skall sörja för det, som en mor.”
Mannen samtyckte i sin ångest till allt, och då hustrun fick sitt barn, så infann sig genast trollpackan, gav barnet namnet Körvel, och förde med sig det bort.
Körvel blev det vackraste barn under solen.
Då hon blev tolv år gammal, spärrade trollpackan in henne i ett torn, som låg i en skog och varken hade trappa eller dörr, – endast ett litet fönster högst uppe.
Då trollpackan ville in, ställde hon sig nedanför och ropade:
“Körvel, Körvel, barnet mitt, Släpp mig strax ned håret ditt.”
Körvel hade långt, präktigt hår, – fint som spunnet guld.
Då hon nu hörde trollpackans röst, löste hon upp sin hårknut, satte fast en fönsterhake på flätan, och sedan föll håret tjugo alnar ned, och då klättrade trollpackan upp.
Efter ett par år, begav det sig så att konungens son red genom skogen och kom förbi tornet.
Då hörde han en sång, som var så ljuvlig att han stod still och lyssnade.
Det var Körvel, som i sin ensamhet fördrev tiden med att låta sin ljuva stämma klinga.
Konungasonen ville stiga upp till henne, och sökte efter tornets port, men ingen sådan stod att finna.
Han red hem, men sången hade så till den grad rört hans hjärta, att han varje dag gick ut i skogen, och hörde på den.
Då han så en gång stod bakom ett träd, såg han att en trollpacka kom fram, och hörde hur hon ropade dit upp:
“Körvel, Körvel, barnet mitt, Släpp mig strax ned håret ditt.”
Då släppte Körvel ned sina hårflätor, och trollpackan klättrade upp till henne.
- “Är det stegen som man kommer dit upp på, så vill jag också en gång pröva min lycka.”
Och den följande dagen, då det började bli mörkt, gick han till tornet och ropade:
- “Körvel, Körvel, barnet mitt, Släpp mig strax ned håret ditt.”
Genast så släpptes håret ned, och konungasonen klättrade upp.
I början blev Körvel mycket förskräckt, då hon såg en man inträda, vars like hennes ögon aldrig skådat,
men konungasonen började tala helt vänligt med henne, och berättade för henne, att hans hjärta hade blivit så rört av hennes sång, att det ej lämnat honom någon ro, och att han själv hade måst se henne.
Då blev Körvel kvitt sin ångest, och då han frågade henne om hon ville taga honom till man, och hon såg att han var ung och skön, så tänkte hon:
- “Han skall hålla mig mera kär än den gamla fru Gothel”, och sade JA, och lade sin hand i hans.
Hon sade:
- “Jag vill gärna följa med dig, men jag vet ej hur jag skall komma härifrån.
När du kommer, så tag varje gång med dig ett silkessnöre, som vi kan binda mellan fönstret och din häst.”
De kom överens om att han till dess skulle komma till henne varje kväll, ty om dagarna kom gumman.
Trollpackan märkte ingenting, förrän Körvel en gång sade till henne:
- “Säg mig, fru Gothel, hur kommer det sig att ni är så mycket tyngre att dra upp än den unge konungasonen;
Han är uppe hos mig i ett ögonblick.
- “Ack, du gudlösa barn”, utropade trollpackan, “vad är det jag får höra från dig ! Jag trodde, att jag hade skilt dig från världen, och ändå har du lyckats bedra mig.”
I sin vrede grep hon tag i Körvels vackra hår, lindade det ett par varv om sin vänstra hand, fattade en sax med den högra, och ritsch ratsch, så var de vackra flätorna avklippta och låg på golvet.
Och trollpackan var så obarmhärtig, att hon förde den stackars Körvel ut i vildmarken, där hon måste leva i stor jämmer och nöd.
Men samma dag som trollpackan hade drivit bort Körvel, så fastgjorde trollpackan om kvällen de avklippta flätorna uppe vid fönsterhaken, och då konungasonen kom och ropade:
- “Körvel, Körvel, barnet mitt, Släpp mig strax ned håret ditt”,
så släppte hon ned håret.
Konungasonen klättrade upp, men han fann ej där uppe sin älskade Körvel, utan istället trollpackan, som betraktade honom med vrede och giftiga blickar.
- “Aha”, ropade hon hånfullt, “du vill hämta din allra käresta, men den vackra fågeln sitter ej och sjunger i boet mer.
Katten har tagit henne, och skall nu också riva ögonen ur dig.
För dig är Körvel förlorad; Du kommer aldrig att se henne mer.”
Konungasonen blev utom sig av sorg, och i sin förtvivlan, hoppade han ned ifrån tornet.
Han kom därifrån med livet i behåll, men törnena, vari han föll, stack ut hans ögon.
Sedan irrade han blind omkring i skogen, åt ingenting annat än rötter och bär, och gjorde ingenting annat än klagade och grät över förlusten av sin älskade hustru.
Så vandrade han några år omkring i elände, och kom slutligen till den vildmark, där Körvel levde i nöd med tvillingarna som hon hade fött, – en gosse och en flicka.
Han hörde en röst, och den tycktes honom så bekant att han gick åt det hållet,
och då han kom fram, kände Körvel igen honom, och föll honom om halsen och grät.
Men två av hennes tårar föll på hans ögon, och då blev de åter klara, och han kunde se med dem som förut.
Han förde henne till sitt rike, där hon blev emottagen med glädje, och de levde länge lyckliga och förnöjda.
SLUT
“De sju korparna” – hela bröderna Grimms saga
översatt, från den tyska folksagan “Die sieben Raben”, KHM 025
En man hade sju söner, men ännu ingen dotter, hur mycket han än önskade sig en sådan.
Slutligen så gav hans hustru honom hopp om ett barn, och då det kom till världen, så var det en flicka.
Glädjen var stor, men barnet var spensligt och litet, och skulle för sin svaghets skull, ha nöddop.
Fadern skickade skyndsamt en av gossarna till källan för att hämta dopvatten, de andra sex sprang med, och som var och en ville vara den förste, som öste upp vatten, så föll krukan ned i brunnen.
.
Där stod de och visste ej vad de skulle göra, och ingen vågade sig hem.
Då de ej kom tillbaka, så blev fadern otålig och sade:
- “Bestämt har de glömt sig igen för att leka, de elaka ungarna !”
Han blev rädd, att flickan skulle dö odöpt, och i vredesmod så utropade han:
- “Jag önskar att alla pojkarna blev förvandlade till korpar !”
Knappast var ordet uttalat, förrän han hörde ett susande över sitt huvud i luften, och då han tittade upp, så såg han sju kolsvarta korpar flyga förbi.
Föräldrarna kunde ej mer återtaga förbannelsen, och hur bedrövade de än var över förlusten av sina sju söner, så tröstade de sig dock någorlunda med sin lilla dotter, som snart fick krafter och blev vackrare för varje dag.
Hon visste länge ej, att hon hade haft några syskon, ty föräldrarna aktade sig att nämna dem, men en dag så hörde hon händelsevis tjänstefolket tala om dem;
flickan var nog vacker, sade de, men hon var ju egentliga orsaken till sina sju bröders olycka.
Då blev hon mycket bedrövad och gick till sin far och mor och frågade om hon hade haft några bröder och vart de tagit vägen.
Nu vågade föräldrarna ej längre förtiga hemligheten, men sade att det varit försynens vilja och att hennes födelse endast varit den oskyldiga anledningen.
Men flickan gjorde sig dagligen samvetsförebråelser därför, och trodde, att hon måste förlossa sina syskon.
Hon fick varken lugn eller ro, förrän hon i hemlighet begav sig på väg och drog ut i vida världen för att någonstädes leta rätt på sina bröder och befria dem,
- det fick nu kosta vad det ville.
Hon tog ingenting med sig, annat än en ring till minne av sina föräldrar, en kaka bröd för hungern, ett krus vatten för törsten, och en liten stol för tröttheten.
Nu gick hon alltjämt, långt, långt, ända till världens ände.
Då kom hon till solen, men hon var för het och skräckinjagande och åt upp små barn.
Skyndsamt löpte hon därifrån och sprang till månen, men han var alldeles för kall, och även hemsk och ond och då han fick se barnet, så sade han:
- “Jag känner lukt av människokött.”
Då begav hon sig hastigt därifrån och kom till stjärnorna, och de var vänliga och snälla mot henne, och var och en satt på sin särskilda lilla stol.
Men morgonstjärnan steg upp, gav henne ett litet fågelben, och sade:
- “Om du ej har detta ben, så kan du ej öppna glasberget, och i glasberget är dina bröder.”
Flickan tog det lilla benet, lindade väl in det i en duk, och fortsatte sin vandring, tills hon kom till glasberget.
Dörren var stängd, och hon ville ta fram det lilla benet, men då hon öppnade duken, så var den tom, och hon hade förlorat de snälla stjärnornas gåva.
Vad skulle hon nu ta sig till ?
Sina bröder ville hon rädda, och hade ingen nyckel till glasberget.
Den goda systern tog en kniv, skar av sig ett litet finger, stack in det i dörren och lyckades öppna den.
Då hon hade gått in, så kom en liten dvärg emot henne och sade:
- “Mitt barn, vad söker du ?”
- “Jag söker mina bröder, de sju korparna”, svarade hon.
Dvärgen sade:
- “Herrar korpar är ej hemma, men vill du vänta här så länge, tills de kommer, så stig in.”
Därefter bar den lille dvärgen in korparnas mat på sju tallrikar och i sju bägare, och från varje tallrik så åt systern en liten bit, och ur varje bägare så drack hon en liten klunk, men i den sista bägaren så lät hon ringen falla, som hon hade tagit med sig.
Plötsligt så hörde hon ett susande och vinande i luften, då sade dvärgen:
“Nu kommer herrar korpar hemflygande.”
Nu kom de, ville äta och dricka och uppsökte sina tallrikar och bägare.
Då sade den ene till den andre:
- “Vem har ätit av min tallrik ?”
Vem har druckit ur min bägare ?”
Det har varit en människas mun.”
Och då den sjunde kom till bägarens botten, så fann han ringen.
Han betraktade den och kände igen, att det var en ring från hans far och mor, och sade:
- “Gud give att vår syster var här, så var vi förlossade.”
Då flickan, som stod bakom dörren och lyssnade, hörde denna önskan, så trädde hon fram, och då fick alla korparna tillbaka sin mänskliga gestalt.
Och de kysste och smekte varandra och drog glada hem.
“Guldnyckeln” – folksaga av bröderna Grimm
översatt till svenska, från den tyska folksagan “Der goldene Schlüssel”.
.
Vid vintertid, då det en gång låg djup snö, så skulle en fattig gosse gå ut i skogen för att hämta ved på en kälke.
När han hade samlat ihop veden, och lassat det, ville han inte gå hem, utan ville först göra upp en eld för att värma sig, eftersom han var mycket frusen.
Han sopade bort snön, och där marken blottades, så hittade han en guldnyckel.
.
Nu trodde han, att där nyckeln fanns, så skulle också låset till nyckeln finnas, och gossen grävde därför i jorden, och hittade ett järnskrin.
“Bara nyckeln passar !” Tänkte han, “Det är visst dyrbara saker i kistan.”
Han sökte, men där fanns inget nyckelhål;
Slutligen så upptäckte gossen ett, men det var så litet, att det knappast syntes.
Gossen testade att köra in nyckeln, – och den passade.
.
Han vred om nyckeln, och nu måste vi vänta tills han har låst upp, och öppnat locket.
Sedan får vi nog veta vad det låg för underbara saker i skrinet.
.
slut
.
.
.
.
.
.
.
.
“Åsneprinsen” – folksaga av bröderna Grimm
översatt till svenska, från den tyska folksagan “Das Eselein”, KHM 144
Det var en gång en kung och en drottning, som var så rika, och hade allt vad de kunde önska sig,
- men de hade inga barn.
Drottningen klagade över detta, natt och dag, och hon sade:
- “Jag är som en åker, varpå intet växer.”
Slutligen så uppfyllde vår Herre drottningens önskan, men då barnet kom till världen, så liknade det inte en människa, utan var skapat som en åsna.
När modern såg det, så började hon att jämra sig och gråta;
hellre hade hon alls inte fött något barn till världen, och hon sade att man skulle kasta det i vattnet, till föda åt fiskarna.
Men konungen sade:
- “Nej, har vår herre givit mig honom, så skall han också vara min son och arvinge, sitta på den kungliga tronen efter min död, och bära den kungliga kronan.”
Åsneprinsen uppfostrades således, trivdes gott, och öronen växte rakt upp i vädret.
Han hade ett glatt lynne, sprang omkring, lekte och fann i synnerhet behag i musik;
han gick därför till en berömd spelman och sade:
- “Lär mig spela på luta, lika bra som du.”
- Ack, käre lille herre”, svarade spelmannen, “det blir svårt för er; era fingrar är inte skapade för det, de är alldeles för stora.
Jag är rädd att strängarna inte håller.”
Men inga undanflykter hjälpte.
Åsnan ville lära sig spela på luta, var ihärdig och flitig, och slutligen så lärde han sig att spela lika bra som sin lärare.
En gång så gick Åsneprinsen ut och gick, och kom till en källa och tittade dit ned, och då såg han sin åsnegestalt i det spegelklara vattnet.
Han blev så bedrövad över detta, att han gick ut i vida världen och tog endast en trogen tjänare med sig.
De drog hit och dit, och slutligen så kom de till ett rike, där en gammal konung regerade, vilken hade en enda dotter, och hon var underbart skön.
Åsnan sade:
- “Här vill vi stanna”, klappade på porten och ropade:
- “Det är en gäst utanför. Öppna, så att han må få komma in.”
Men då de ej öppnade, så tog han lutan och spelade på den med sina framben, och det lät så vackert.
Då spärrade slottsvaktaren upp ögonen, skyndade in till konungen och sade:
- “Utanför porten sitter en åsna, som spelar på luta, som en mästare.”
- “Låt musikanten komma in”, sade konungen.
Men då åsnan trädde in, så började alla att skratta åt en sådan lutspelare.
Nu skulle Åsneprinsen sitta nere bland tjänarna och äta tillsammans med dem, men det tog han illa vid sig av, och sade:
- “Jag är ingen vanlig stallåsna, jag är en förnäm åsna.”
Då sade de:
- “Är du det, så sätt dig hos krigsfolket.”
- “Nej”, sade han, “jag vill sitta hos konungen.”
Konungen skrattade och sade godmodigt:
- “Det skall ske som du begär, lilla åsna, kom hit till mig.”
Sedan frågade kungen:
- “Åsna, vad tycker du om min dotter ?”
Åsnan vände huvudet till henne, betraktade henne och sade:
- “Övermåttan mycket, jag har aldrig sett någon så skön som hon.”
- “Nå, då skall du också sitta bredvid henne”, svarade konungen.
- “Det tycker jag om”, sade åsnan och satte sig bredvid henne, åt och drack och betedde sig fint och höviskt.
Då nu Åsneprinsen hade uppehållit sig en god tid vid konungens hov, så tänkte han:
- “Vad hjälper dig allt detta, du måste ju hem igen”, hängde sorgset med huvudet, gick till konungen, och bad att få ta avsked.
Men konungen hade fattat tycke för honom, och sade:
- “Lilla åsna, vad står på ? Du ser ju sur ut som ättika ?
Stanna hos mig, jag skall ge dig vad du begär.
Vill du ha guld ?”
- “Nej”, svarade åsnan och skakade på huvudet.
- “Vill du ha dyrbarheter och smycken ?”
- “Nej.”
- “Vill du ha mitt halva kungarike ?”
- “Ack, nej”,
Då sade konungen:
- “Om jag bara visste vad som kunde göra dig nöjd; vill du ha min vackra dotter till hustru ?”
- “Ack, ja”, sade åsnan, “det vill jag så gärna”, och blev plötsligt så glad och munter till sinnes, för han hade just i sitt stilla sinne, önskat sig konungadottern till brud.
Nu hölls där ett stort och präktigt bröllop.
Om kvällen, då brud och brudgum fördes till sitt sovrum, så ville konungen veta, om åsnan uppförde sig fint och skickligt, och befallde en tjänare att gömma sig där.
Då de nu bägge var där inne, så sköt brudgummen regeln för dörren, såg sig omkring, och då han trodde att de var ensama så kastade han plötsligt av sig åsnehamnen, och stod där som en skön kunglig ungersven.
- “Nu ser du”, sade han, “vem jag är, och du ser även att jag inte är dig ovärdig.”
Då blev bruden glad, kysste honom, och höll riktigt av honom.
Men då morgonen kom, så sprang Åsneprinsen upp, tog åter på sig djurhuden, och ingen människa kunde nu veta, vem som gömde sig under den.
Snart så kom även den gamle konungen gående.
- “Nej, se”, utropade han, “är den lilla åsnan redan på benen ! Du är väl ledsen”, sade han till sin dotter, “att du inte har fått en riktig människa till man ?”
- “Ack nej, käre fader, jag håller honom så kär, som om det vore den allra vackraste människa, och vill behålla honom i hela mitt liv.”
Konungen blev förvånad, men tjänaren, som hade legat gömd, kom och talade om alltsammans.
Konungen svarade:
- “Det kan aldrig vara sant.”
- “Vaka själv nästa natt, så får ni se det med era egna ögon”, svarade tjänaren, “och vet ni vad, herre konung ?
Tag bort huden och kasta den på elden, så måste han ju visa sig i sin rätta gestalt.”
- “Det rådet är gott”, sade konungen.
Om kvällen, då de sov, så smög konungen sig in i rummet, och då han kom fram till sängen, så såg han en ståtlig yngling vila där, och åsnehuden låg på golvet.
Han tog bort den, lät där utanför tända en väldig brasa, och kastade huden på den, och han väntade själv, tills den var bränd till aska.
Men eftersom han ville se, hur Åsneprinsen skulle bete sig, så vakade han hela natten, och lyssnade.
Då ungersvennen hade sovit ut, så steg han upp vid morgongryningen, och ville ta på sig åsnehuden, men den fanns inte där.
Då blev han förskräckt, och sade full av sorg och ångest:
- “Nu måste jag fly härifrån. “
Men då han kom ut, så stod konungen där och sade:
- “Min son, varthän så brott ? Vad har du i sinnet ?
Stanna här, du är en vacker karl, du skall aldrig mer lämna mig.
Jag ger dig nu halva mitt konungarike, och efter min död, så får du det helt och hållet.”
- “Då önskar jag, att slutet måtte bli likt början”, sade ynglingen.
- “Jag stannar hos er.”
Så gav konungen honom halva riket, och då han dog, efter ett års förlopp, så hade Åsneprinsen hela riket,
och efter sin fars död, så fick han ännu ett rike, och levde i makt och härlighet.
SLUT