“Gåsvakterskan vid källan” – saga av Grimm
översatt till svenska, från den tyska folksagan “Die Gänsehirtin am Brunnen”, KHM 179.
Det var en gång en gammal, gammal gumma, som levde med sina gäss i en ödemark mellan bergen, där hon hade ett litet hus.
Ödemarken var omgiven av en stor skog, och varje morgon så tog gumman sin krycka, och linkade till skogen.
Men här var hon mycket raskare än man kunnat vänta av hennes höga ålder.
Hon samlade gräs åt sina gäss, plockade alla de vilda frukter hon kunde nå med händerna, och bar hem allt detta på sin rygg.
Man skulle ha kunnat tro, att en sådan börda borde ha tryckt henne ned till jorden, men hon förde bördan alltid lyckligt och väl, med sig hem.
Då hon mötte någon, så hälsade hon alltid vänligt, och sade:
- “God dag, käre landsman; det är vackert väder idag.
Ni undrar väl på att jag släpar på så mycket gräs, men var och en måste bära sin börda.”
Men människorna mötte henne ej gärna, de gick hellre en omväg, och då en far gick förbi henne med sin son, så sade han sakta till honom:
- “Akta dig för den där gumman, hon har en räv bakom vardera örat. Det är en häxa.”
En morgon så gick en vacker ung man igenom skogen.
Solen sken klart, fåglarna sjöng, och en sval vind fläktade genom lövverket, och han var full av glädje och levnadslust.
Ännu hade han inte mött någon, men plötsligt så fick han sikte på den gamla häxan, som låg på knä på marken och skar av gräs med en skära.
Hon hade redan lagt en hel knippa i sitt förkläde, och bredvid så stod två korgar fulla med vilda päron och äpplen.
- “Men mor”, sade han, “hur kan du bära allt det där ?”
- “Jag måste väl, käre herre”, svarade hon, “rikemans barn behöver det inte, men för bonden heter det:
“Du får väl vara nöjd, fastän ryggen är böjd.”
- “Vill ni hjälpa mig ?” frågade hon, då han stannade bredvid henne.
- “Ni har ännu rak rygg och unga ben, det blir en lätt sak för er.
Mitt hus är inte heller så långt härifrån, det ligger där borta på slätten, bakom bergen.
Snart springer ni dit.”
Den unge mannen tyckte synd om gumman.
- “Visserligen är min far ingen bonde”, svarade han, “utan en rik greve, men för att ni skall få se, att det inte bara är bönder, som kan bära, så skall jag ta ert bylte.”
- “Vill ni försöka det”, sade hon, “så är jag tacksam.
En timmes väg får ni lov att gå, men vad gör det er ?
Äpplena och päronen där, måste ni också bära.”
Då den unge greven hörde, att det var en timmes väg, så föreföll det honom visserligen litet betänkligt, men gumman släppte honom ej, hon lastade byltet på hans rygg, och hängde de bägge korgarna på hans armar.
- “Ser ni, det går ju lätt”, sade hon.
- “Nej, det går inte lätt”, svarade greven, och grinade illa, “byltet är ju så tungt, som om det vore fyllt med kullerstenar, och äpplena och päronen trycker mig, som om de vore gjorda av bly.
Jag kan knappast andas.”
Han hade stor lust att lägga ned alltsammans igen, men det fick han inte för gumman.
- “Ser man på”, sade hon hånfullt, “den unge herrn vill inte bära vad jag, gamla gumma, så ofta har måst släpa på.
Vackra ord har folk gott om, men då det blir allvar av, så vill ingen röra sig ur fläcken.
Vad står ni där och gapar efter ?” fortfor hon.
“Rör på benen !”
Det kommer ingen och hjälper er.”
Så länge han gick på jämna marken, så gick det ändå an, men när han kom till berget och skulle uppåt, så gled stenarna undan för hans fötter, som om de var levande, och han fick anstränga sig övermåttan mycket.
Svettdropparna rullade utför hans panna, och han både svettades och frös.
- “Nej mor”, sade han, “jag kan inte gå ur stället, jag måste först vila mig litet.”
- “Visst inte”, svarade den gamla, “när vi kommer hem, så kan ni få vila er, men nu måste ni sträva framåt.
Vem vet, vartill det kan vara bra för er ?”
- “Nu blir du oförskämd, gumma”, sade greven, och ville kasta bördan ifrån sig, men det var förgäves. Den hängde på honom, som om den var fastväxt.
Den unge greven vred och vände sig, men han kunde ej bli den kvitt.
Gumman skrattade åt honom, och hoppade helt förnöjd omkring på sin krycka.
- “Var inte så ond, käre herre, ni blir ju så röd i synen som en tupp.
Bär er börda med tålamod.
När vi kommer hem, så skall jag ge er rundliga drickspengar.”
Nå, vad skulle han göra ?
Han måste finna sig i sitt öde och tåligt följa efter gumman.
Hon tycktes bli allt raskare och hans börda allt tyngre.
Plötsligt så tog gumman ett skutt och i detsamma så satt hon på hans nacke, och hur torr och mager hon än var, så vägde hon ändå mer än den tjockaste bondpiga.
Den unge mannens ben skälvde, men varje gång han stannade, så slog häxan honom över benen med ett spö, och med brännässlor.
Alltjämt stönande, så klättrade han uppför berget och kom slutligen till gummans hus, just som han var nära att digna.
Så snart gässen fick se gumman, så sträckte de fram sina halsar, flaxade med vingarna, och sprang emot henne, och ropade:
- “Rap, rap”.
Bakom gåsflocken gick en gammal käring, med ett ris i handen.
Hon var stor och stark, men ful som stryk.
- “Har det hänt er något, mor ?” sade hon till den gamla.
- “Ni har varit borta så länge.”
- “Nej, bevars, kära dotter.” svarade den gamla, “intet ont har hänt mig, tvärtom har denne beskedlige herre, burit bördan åt mig.
Då jag blev trött, så tog han mig till och med på ryggen.
Vägen har inte alls synts oss lång, vi har varit mycket muntra och skämtat med varandra.”
Slutligen så hoppade gumman ned, tog byltet från den unge mannens rygg, och korgarna från hans armar, såg vänligt på honom, och sade:
- “Sätt er nu på bänken utanför dörren och vila er.
Ni har redligt förtjänat er lön, och den skall inte utebli.”
Därpå så vände hon sig till gåsvakterskan och sade:
- “Gå du in, min dotter, det passar sig inte för dig att vara ensam med en ung herre.
Man skall inte gjuta olja på elden. Han kunde lätt bli kär i dig.”
Greven visste ej, om han skulle gråta eller skratta.
- “Om hon också vore trettio år yngre”, tänkte han, “skulle hon ändå inte vara i stånd till att röra mitt hjärta.”
Emellertid så smekte den gamla sina gäss och kelade med dem, som om de varit hennes barn, och gick därpå in i huset med dottern.
Ynglingen sträckte ut sig på bänken under ett vilt äppelträd.
Luften var mild och sval, runt omkring fanns en grön äng, översållad med tusentals blommor, mitt igenom så porlade en klar bäck, vari solen speglade sig, och de vita gässen vankade fram och tillbaka, och plumsade i vattnet.
- “Här är rätt så vackert”, sade han, “men jag är så trött, att jag inte kan hålla ögonen öppna, jag vill sova litet.
Bara det inte kommer någon vindfläkt och blåser benen av mig, ty de är sköra som fnöske.”
Då han hade sovit en stund, så kom den gamla och ruskade honom, så att han vaknade.
- “Stig upp nu”, sade hon, “här kan du inte stanna.
Jag har visserligen varit elak mot dig, men livet har det ändå inte kostat dig.
Nu vill jag ge dig din lön.
- pengar behöver du inte, här har du något annat.”
Med dessa ord så stack hon en liten dosa i hans hand, och den var utskuren av en enda smaragd.
- “Bevara den väl”, tillade hon, “den skall bringa dig lycka.”
Greven sprang upp, och som han nu kände, att han var fullkomligt kry, och hade återfått sina krafter, så tackade han den gamla för hennes gåva, och begav sig på väg, utan att så mycket som se sig om efter den vackra dottern.
Då han hade kommit ett långt stycke därifrån, så kunde han ännu höra gässens muntra snattrande på avstånd.
I tre dagar, så måste greven irra omkring i vildmarken, innan han kunde komma ur den.
Slutligen så kom han till en stor stad, och eftersom ingen kände honom där, så blev han förd upp till det kungliga slottet, där konungen och drottningen satt på tronen.
Greven kastade sig på knä, tog upp smaragddosan ur fickan, och lade den inför drottningens fötter.
Drottningen bad honom att stiga upp, och räcka henne dosan, men knappast hade hon öppnat och sett in i den, förrän hon föll ned livlös.
Greven blev gripen av konungens tjänare, och skulle kastas i fängelse, men i detsamma så slog drottningen upp ögonen och ropade, att de skulle släppa honom och att de alla skulle gå ut, ty hon ville tala mellan fyra ögon med honom.
Då drottningen blivit ensam med honom, så började hon att gråta bitterligen, och sade:
- “Vad har jag för glädje av all den glans och härlighet, som omger mig; varje morgon så vaknar jag i sorg och bedrövelse.
Jag hade en gång tre döttrar, av vilka den yngsta var så vacker, att hon i hela världen ansågs som ett underverk.
Hon var så vit som snö, så röd som en äppelblomma, och hennes hår glänste som solstrålar.
När hon grät, så var det inte tårar som föll från hennes ögon, utan idel pärlor och ädelstenar.
Då hon var femton år gammal, så lät konungen, alla tre framträda inför sin tron.
Jag kan ej beskriva den allmänna överraskningen, då den yngsta trädde fram, det var som om solen hade stigit upp.
Konungen sade:
- “Mina kära döttrar, jag vet inte när min sista timme slår, jag vill idag bestämma vad var och en av er skall ha efter min död.
Jag vet, att ni alla älskar mig, men den av er, som håller mest av mig, skall ha det bästa.
Var och en av dem sade, att hon höll mest av honom.
“Kan ni inte jämföra er kärlek med någonting ?”, sade konungen.
- “Så att jag skall kunna se, hur ni menar det ?”
Den äldsta svarade:
- “Jag tycker lika mycket om min far, som om det sötaste socker.”
Den andra sade:
- “Jag tycker lika mycket om min far, som om min vackraste klänning.”
Men den yngsta teg.
- “Och du, mitt käraste barn, hur mycket tycker du om mig ?”, frågade hennes far.
- “Det vet jag inte”, svarade hon, “jag kan inte jämföra min kärlek med någonting.”
Men då hennes far envisades med att hon skulle göra en jämförelse, så sade hon slutligen:
- “Den bästa mat smakar mig icke utan salt. Så därför håller jag lika mycket av min far, som jag tycker om salt.”
Då konungen hörde detta, så blev han mycket upprörd, och sade:
- “Tycker du inte mer om mig, än om salt, så skall jag också vedergälla dig det, med salt.”
- “Han delade därpå riket mellan de båda äldsta, men han lät binda en säck med salt på den yngstas rygg, och befallde två karlar att föra henne ut i den vilda skogen.
Vi bad alla för henne”, fortsatte drottningen, “men konungens vrede var oblidkelig.
Då hon gick ifrån oss, så grät hon så att hela vägen var beströdd med pärlor, som strömmat ut ur hennes ögon.
Konungen ångrade snart sin hårdhet, och lät söka i hela skogen efter det stackars barnet, men ingen kunde finna henne.
När jag tänker mig, att de vilda djuren har ätit upp henne, så vet jag inte till mig av förtvivlan.
Mången gång så tröstar jag mig däremot med det hoppet, att hon ännu kan vara vid liv, och har gömt sig i en håla, eller funnit skydd hos medlidsamma människor.
Men tänk er, då jag öppnar er smaragddosa, ligger det en pärla i den av alldeles samma slag som min dotter grät, och ni kan nu lätt föreställa er hur upprörd jag blev, när jag såg den.
Nu måste ni säga mig, hur ni har kommit över denna pärla.”
Greven berättade för henne, att han hade fått den av den gamla gumman i skogen, som det nog ej hängde riktigt ihop med och som säkert var en häxa.
Men hennes barn hade han varken sett eller hört någonting av.
Konungen och drottningen beslöt att uppsöka den gamla häxan, för de tänkte att där pärlan varit, där skulle de också kunna få underrättelse om sin dotter.
Den gamla satt ute i vildmarken, och spann.
Det hade redan blivit mörkt, och ett vedträ, som brann i spisen, spred ett svagt sken.
Plötsligt så hörde hon larm utanför, och gässen kom hem från betet, och uppstämde sitt hesa kacklande.
Strax därefter så kom dottern in i stugan.
Men den gamla tackade henne knappast, hon bara nickade litet.
Dottern satte sig hos henne, tog sin spinnrock, och surrade omkring hjulet, lika raskt som en ung flicka.
Så satt de bägge i två timmar och talade inte ett ord med varandra.
Slutligen så prasslade någonting vid fönstret, och två gnistrande ögon tittade in till dem.
Det var en gammal nattuggla, som skrek sitt:
- “Uhu”, tre gånger.
Den gamla såg upp ett ögonblick, och sade därpå:
- “Nu är det tid, min dotter, att du går ut och sköter ditt.
Hon steg upp och gick ut.
Vart gick hon då ?
Över ängarna och ned i dalen.
Slutligen så kom hon till en källa, där tre gamla ekar stod.
Månen hade emellertid stigit upp , stor och rund, över berget, och det var så klart, att man hade kunnat leta rätt på en knappnål.
Hon tog av sig en hud, som hon hade över ansiktet, böjde sig sedan ned över källan, och började att tvätta sig.
Då hon slutat, så doppade hon även huden i vattnet, och lade den sedan på ängen, för att den skulle blekas och torka i månskenet.
Men hur förvandlad var inte flickan !
Något sådant har ni aldrig sett maken till.
Då hon tog av sig den gråa peruken, så böljade det gyllne håret ned som solstrålar, och svepte sig som en mantel omkring hela hennes gestalt, med undantag av ansiktet, där ögonen strålade som stjärnor på himlen, och kinderna glödde av en fin rodnad som äppelblommans.
Men den sköna flickan var bedrövad.
Hon satte sig ned och grät bitterligen.
Den ena tåren efter den andra trängde ut ur hennes ögon, och föll mellan det långa håret ned på marken.
Så satt hon en stund och skulle ha suttit där ännu längre, om hon inte hade hört någonting prassla och röra sig mellan grenarna.
Hon sprang upp som en hind vid jägarens skott.
Månen betäcktes i detsamma av en svart sky, och i ett ögonblick så hade flickan återtagit sin gamla gestalt, och försvann likt ett ljus, som blåses ut av vinden.
Skälvande som ett asplöv, så skyndade hon hem.
Den gamla stod utanför dörren, och flickan ville berätta vad som hade hänt henne, men den gamla smålog vänligt och sade:
- “Jag vet redan allt.”
Hon förde henne in i stugan, och tände ett nytt vedträ, men hon satte sig ej ned vid sin spinnrock igen, utan hon tog en kvast och gav sig till att sopa och feja.
- “Nu måste vi ha allting rent och fint”, sade hon till flickan.
- “Men mor”, sade flickan, “varför börjar ni med det så sent ? Vad har ni i sinnet ?”
- “Vet du då inte vad klockan är ?” frågade den gamla.
- “Det är ännu inte midnatt”, var svaret, “men klockan är visst över elva.”
- “Minns du då inte”, fortfor den gamla, “att det i dag är tre år sedan du kom till mig ?
Nu är din tid ute, vi får ej längre leva tillsammans.”
Flickan blev helt förskräckt, och sade:
- “Ack”, kära moder, vill ni förskjuta mig ?”
Vart skall jag ta vägen ?
Jag har varken släkt eller vänner att hålla mig till.
Jag har gjort allt vad ni har begärt, och ni har alltid varit nöjd med mig. Jaga inte bort mig.”
Men den gamla, ville inte säga flickan vad som förestod henne.
- “Jag kan inte stanna här längre”, sade hon, “och när jag flyttar ut, så måste här vara rent och snyggt.
Därför får du inte hindra mig i mitt arbete.
Var inte orolig för din framtid, du skall nog få tak över huvudet, och med den lön som jag ämnar ge dig, så skall du nog bli nöjd.”
- “Men säg mig, vad står på ?” frågade flickan vidare.
- “Jag säger dig ännu än gång, stör mig inte i mitt arbete.
Säg inte ett ord mera, utan gå in i din kammare, tag den falska huden från ansiktet, tag på dig den sidenklänning som du hade på dig då du kom hit, och vänta sedan inne i din kammare, tills jag ropar på dig.”
Men jag måste nu berätta om konungen och drottningen, som dragit ut med greven för att uppsöka den gamla häxan i vildmarken.
Greven hade om natten blivit skild från dem, i skogen och måste fortsätta vägen ensam.
Dagen därefter så föreföll det honom, som om han befann sig på den rätta vägen.
Han fortfor att gå, tills det blev mörkt.
Då steg han upp i ett träd, där han ville tillbringa natten, ty han var rädd för att gå vilse.
Då månen lyste upp nejden, så varseblev han en gestalt, som kom vandrande utför berget.
Hon hade visserligen intet spö i handen, men han kunde likväl genast känna igen gåsvakterskan, som han förut hade sett i den gamlas hus.
- “Aha !” utbrast han, “där kommer hon; har jag först den ena häxan, så skall inte den andra undgå mig.”
Men hur förvånad blev han inte, då han såg henne gå till källan, ta huden av sig och tvätta sig, och när han såg hennes gyllne hår, och underbara skönhet.
Han vågade knappast andas, men han sträckte halsen så långt fram mellan grenarna, som om det var honom möjligt, och han kunde nu obehindrat betrakta henne.
Men om han böjde sig för långt fram, eller hur det annars gick till, nog av, grenen brast, och i samma ögonblick så gled flickan in i den falska huden, ilade bort som en hind, och då månen på samma gång förmörkades, så försvann hon för hans blickar.
Knappast så var hon borta, förrän greven steg ned ur trädet och skyndade efter henne.
Han hade emellertid ej kommit långt, förrän han i skymningen såg två skepnader gå över ängen.
Det var konungen och drottningen, och de hade på långt håll, sett ljus i den gamlas koja, och styrde nu kurs efter det.
Greven omtalade för dem, det underbara han hade sett vid källan, och de tvivlade ej på, att det var deras saknade dotter.
De gick förnöjda vidare och kom snart till huset.
Gässen låg utanför, de hade stuckit huvudena under vingen, och sov, och ingen av dem rörde sig.
De tittade in genom fönstret.
Den gamla satt alldeles stilla och spann, vaggade med huvudet, och såg sig ej om.
Hela stugan var ren och fin.
Men dottern såg de inte till.
Sedan de stått så en stund, så tog de mod till sig och knackade sakta på.
Det såg ut som om den gamla hade väntat dem, för hon reste sig upp, och ropade vänligt:
- “Kom in, jag vet redan vilka ni är.”
Då de kommit in i stugan, så sade den gamla:
- “Ni kunde ha besparat er den långa vägen, om ni inte för tre år sedan, orättvist hade förskjutit er dotter, som är så god och älskvärd.
Hon har emellertid inte haft någon skada av detta, hon har varit tvungen att vakta gäss i tre år, men hon har bevarat sitt hjärta rent och ej lärt sig något ont.
Och den ångest, som ni har levt i, har varit er ett tillräckligt straff.”
Hon gick därefter till kammaren, och ropade:
- “Kom nu in, min dotter !”
Dörren gick upp, och konungadottern visade sig i sin sidenklänning, med det gyllne håret och de strålande ögonen, och det var som om en ängel hade stigit ned från himlen.
Hon gick fram till sina föräldrar, föll dem om halsen, och kysste dem, och de kunde inte låta bli att gråta av glädje.
Den unge greven stod bredvid dem, och då hon fick se honom, så blev hon röd i ansiktet som en mossros.
Hon visste inte varför.
- “Kära barn”, sade konungen, “jag har givit bort mitt rike, vad skall jag nu ge dig ?”
- “Hon behöver ingenting”, svarade den gamla, “jag skänker henne de tårar, som hon har gjutit för er skull, idel äkta pärlor, som är värda mer än ett konungarike.
Och till lön för hennes tjänster så ger jag henne mitt hus.”
Då den gamla hade sagt detta, så försvann hon.
Väggarna knakade, och i detsamma så förvandlades huset till ett präktigt slott, och en kunglig taffel var där dukad, och betjänterna sprang av och an.
Historien är ännu inte slut, men min mormor, som har talat om den för mig, hade svagt minne, så att hon hade glömt det övriga.
Men såvitt jag vet, så blev den sköna konungadottern gift med greven, och de bodde i slottet, och levde lyckligt, så länge det var Guds vilja.
Och de vita gässen, som prinsessan hade vaktat i tre år, de var förvandlade flickor.
Jag hoppas, att mina unga läsarinnor inte tar illa upp), som den gamla hade tagit till sig, och om de sedan fick tillbaka sin mänskliga gestalt, och kom i den unga drottningens tjänst, det vet jag inte så noga, men jag förmodar att så var fallet.
Men så mycket är visst, att den gamla inte var någon häxa, som folk trodde, utan hon var däremot en klok gumma, som menade väl med alla.
Antagligen så hade det också varit hon, som vif konungadotterns födelse, förlänat henne den gåvan att gråta pärlor istället för tårar.
Nu för tiden så förekommer sådant aldrig mer, annars skulle de fattiga snart bli rika.
.
SLUT
.