“Doktor Allvetande” – hela Grimms saga
översatt till svenska, från den tyska folksagan “Doktor Allwissend”, KHM 098.
Det var en gång en fattig bonde, som hade det egendomliga namnet Kräfta.
En gång, så for han till staden med ett lass ved, och sålde det till en doktor, för två daler.
Han hade just fått sina pengar, och skulle säga adjö.
Doktorn hade satt sig till bords, och när Kräfta såg hur gott doktorn åt och drack, så stod det plötsligt klart för den fattige bonden, att han bra gärna också skulle vilja vara doktor.
Bonden blev stående tyst ett slag, men vågade sedan fråga hur det gick till att bli doktor.
- Det är ingen konst alls, svarade doktorn.
Först och främst skall du köpa dig en ABC-bok, en sådan där med en tupp i.
För det andra, så skall du sälja din vagn och dina oxar, och för pengarna köpa dig fina kläder och vad en doktor för övrigt behöver.
Och för det tredje så skall du låta måla en skylt, på vilken det står:
- “Jag är Doktor Allvetande”.
Den skylten skall du sätta upp på din dörr.
Bonden gjorde precis som han hade blivit tillsagd.
När han hade praktiserat en tid, fast inte mycket, så blev en rik och mäktig man bestulen på en stor summa pengar.
Han fick höra talas om doktor Allvetande, och eftersom denne ju visste allt, så måste han ju också ha reda på vart pengarna tagit vägen.
Den rike mannen, som därtill var greve, for ned till byn från sitt slott, och letade rätt på doktor Allvetande.
Doktorn var genast redo att stå till tjänst.
Men Greta, hans kära hustru, måste också få följa med, förklarade doktorn.
Det hade greven ingenting emot, och så lät han båda stiga upp i sitt fina ekipage.
När de kom fram till slottet, så stod middagsbordet dukat, och doktor Allvetande inbjöds att ta plats.
- Ja, gärna, sade han, men min fru Greta, måste också vara med.
Och så satte sig båda.
När nu den första betjänten tågade in med ett fat med den allra läckraste rätt, så stötte doktor Allvetande sin fru i sidan, och sade:
- Greta, det var den förste.
Han menade att betjänten var den, som kom in med den första rätten.
Men betjänten fick för sig att doktor Allvetande velat säga att:
“Det är den förste tjuven”.
Och eftersom det nu slumpade sig så att det verkligen förhöll sig på det sättet, så blev betjänten skräckslagen, och sade till sina kamrater:
- “Doktorn vet allt, det här kommer att gå illa.
Han sade, att jag var den förste.
Den andre ville inte alls gå in, men kunde inte komma undan.
Och när han kom med andra fatet, då sade Doktor Allvetande till sin fru:
- “Greta, det är den andre.
Betjänten blev rädd, och skyndade sig ut.
Det gick inte bättre för den tredje.
Doktor Allvetande konstaterade:
- Greta, det är den tredje.
Den fjärde kom med ett övertäckt fat, och nu tyckte greven att doktor Allvetande borde visa lite av vad han kunde, och säga vad som dolde sig under locket.
Greven själv, visste ju att det var kräftor.
Men doktor Allvetande utbrast förtvivlad:
- “Jag, min arma Kräfta !”
Greven utropade glatt:
- “Han vet det – då vet han också vart pengarna har tagit vägen.
Betjänten blev rädd, och skyndade sig ut.
Det gick inte bättre för den tredje.
Doktor Allvetande konstaterade:
- Greta, det är den tredje.
Den fjärde kom med ett övertäckt fat, och nu tyckte greven att doktor Allvetande borde visa litet mer av vad han kunde, och säga vad som dolde sig under locket.
Greven själv visste ju att det var kräftor.
Men doktor Allvetande utbrast förtvivlad:
“- Jag min arma kräfta !”
Greven utropade glatt:
- Han vet det – då vet han också vart pengarna har tagit vägen.
Betjänten var nu alldeles ifrån sig av rädsla, och blinkade åt doktorn att han skulle följa med ut ett ögonblick.
Det gjorde han, och alla fyra betjänterna samlades runt omkring honom, och bekände att de stulit pengarna.
De skulle gärna överlämna dem till doktor Allvetande, och därtill betala honom en rundlig dusör, om han inte förrådde dem.
Det kunde kosta dem livet.
De förde honom till gömstället, där de stuckit undan pengarna.
Därmed så var doktorn nöjd.
Han gick åter in till greven, satte sig vid bordet, och sade:
- Herr greve, nu skall jag titta efter i min bok, var pengarna finns.
En femte betjänt hade under tiden, krupit in i den öppna spisen, för att söka få reda på vad doktorn ytterligare visste.
Doktor Allvetande satt och slog i sin ABC-bok, bläddrande hit och dit, för att hitta tuppen.
Men han lyckades inte genast.
- Du är i alla fall där och måste fram, sade han.
Betjänten i spisen trodde att doktorn menade honom.
Full av skräck och svart av sot, så hoppade han ned och ropade:
“- Doktor Allvetande vet allt.”
Doktorn tog greven med sig till gömstället med pengarna, och fick som belöning behålla en god del av dem.
Och eftersom han inte avslöjade vem som stulit dem, så fick han även en ordentlig dusör av betjänterna för sin tystlåtenhet.
Nu var doktor Allvetande rik, och med tiden så blev han också berömd.
SLUT
.