“Ugglan” – hela bröderna Grimms saga
översatt till svenska, från den tyska folksagan “Die Eule”, KHM 174.
För många hundra år sedan, när folk inte var så klyftiga som de är nu för tiden, så hände det något sällsamt i en liten stad.
En stor uggla, hade på sin sedvanliga nattliga utflykt, råkat hamna i en lada i staden, och vågade sig inte ut därifrån när dagen strax efteråt bröt in.
Drängen i huset blev väldigt rädd, då han upptäckte ugglan i ladan på morgonen.
Drängen sprang till sin husbonde och berättade att ett förskräckligt odjur, med vilt rullande ögon satt i ladan, hotande alla med död och förintelse.
- Asch, jag vet hur du skarvar, sade husbonden.
En liten bofink vågar du kanske sätta efter, men får du syn på en död höna, så skaffar du dig först en stor knölpåk, innan du vågar närma dig henne.
Jag skall själv gå och titta på det där odjuret.
Men när husbonden fick se det sällsamma djuret, så blev han inte mindre rädd än drängen.
Hals över huvud så sprang han till en granne, och bad denne att hjälpa till att slåss mot ett väldigt odjur.
Hela staden kunde råka i fara, om odjuret tog sig ur ladan, menade mannen.
Stadens borgare alarmerades, och de kom tågande med spjut, högafflar, spett och yxor.
Även rådsherrarna ställde upp till kamp, med borgmästaren själv i spetsen.
Alla samlades på torget, och marscherade sedan i sluten trupp till ladan, som omringades från alla sidor.
En av de modigaste, gick sedan in i ladan, med spjutet i högsta hugg.
Sekunden efteråt så kom han utstörtande med ett skrik av fasa, och med pannan våt av ångestsvett.
Han var så rädd, att han inte kunde frambringa ett ljud.
Två andra modiga män, gick det på samma sätt med.
Till slut så trädde en stor stark man fram.
Han var vida berömd för hjältedåd i många krig.
- Det räcker inte med att bara titta på odjuret, sade han.
Här måste man ta i ordentligt, fast det duger ni inte till, ni fega stackare, tillade han.
Han satte på sig ett harnesk, och utrustade sig med svärd och spjut, allt medan de andra borgarnaprisade hans mod.
Ladans dörrar öppnades, och alla såg ugglan, som under tiden satt sig på en av de stora tvärbjälkarna.
Krigaren befallde fram en stege, och när han gjorde sig beredd att klättra upp på den, så anbefallde honom borgarna i S:t Görans skydd, och önskade att han skulle käpa lika modigt som S:t Göran en gång hade gjort mot draken.
Men ugglan blev förvirrad av allt oljud, och när mannen på stegen närmade sig, så började hon att flaxa med vingarna, och yla för full hals.
- Stöt svärdet i odjuret ! Ropade mängden.
- Det är lättare sagt än gjort, sade den tappre krigaren.
Han klättrade tveksamt upp på nästa stegpinne, men sedan började han att darra.
Halvt vanmäktigt av skräck, så klev han åter nedåt.
Nu var det ingen, som vågade ge sig i kast med ugglan.
- När odjuret har förgiftat, och nästan dödligt sårat vår tappraste kämpe med sitt ylande, så är det inte värt att någon annan av oss försöker, sade borgarna till varandra.
De funderade länge på vad de skulle ta sig till för att rädda staden, och till slut så fann borgmästaren på en utväg.
- Vi tänder eld på ladan, så att det fruktansvärda odjuret förgås i lågorna, sade han.
Och sedan ersätter vi ladans ägare ur stadskassan.
Det gäller att inte vara snål, om vi skall rädda staden från undergång.
Det tyckte alla var ett bra förslag, och snart så stod ladan i ljusan låga.
Och den stackars ugglan omkom ömkligen i elden.
.
SLUT
.
.
.