”Ulalume” – Dikt av Edgar Allan Poe
Översatt av Gustaf Fröding.
Bearbetad av redaktionen på Kokthansogreta.nu.
Det var natt, var en natt i oktober
då förvissningen fräter och tär,
och himlen, ett askhölje bär.
Det var natt, i den kulna oktober,
av det år, som mitt mörkaste är.
Det var tätt vid det dimmiga Auber,
i den töckniga nejden av Weir,
ned vid stranden av tjärnet vid Auber,
i det griftskumma skoglandet Weir.
I allén med titaniska stammar,
av cypress, var det tyst som en grav,
omkring Psyche och mig, som en grav.
I mitt hjärtas fördoldaste kammar,
bodde kvalet, som livet mig gav,
och dess vilda vulkaniska krav,
att gå löst genom krossade dammar,
som Mount Jaanek, vid nordpolens hav,
när dess lava har sprängt sina dammar,
för att svalkas i nordpolens hav.
Det var natt, var en natt i oktober,
men vår tanke, vårt tal var ej där,
och vi mindes ej var eller när,
som vi en gång, en natt i oktober,
- ack, den natt, som min mörkaste är !
- Hade vandrat som nu, och som här.
Det var glömt, att det just var vid Auber,
i den töckniga nejden av Weir,
just vid stranden av tjärnet vid Auber,
i det griftskumma skoglandet Weir.
Det sken, vid den östliga kanten,
och det tycktes som dag skulle gry,
det var morgon, och dag skulle gry.
Och det steg över närmaste branten,
som en skymt av ett ljus i en sky,
- i sitt skimrande, lik diamanten,
gick ur töcknet, en stjärna i ny,
i sitt strålglitter lik diamanten,
gick Astarte med prakt ur en sky.
Och jag sade: ”Hon liknar Diana,
fast till färgen, av varmare ton !
Hon går fram genom suckarnes zon,
- ack, vår sorg kan den vänliga ana,
på sin väg genom suckarnes zon,
och hon korsade Lejonets bana,
för att vinka och peka på bron,
den eteriska glimtande bron,
som går rakt genom Lejonets bana,
och de tårdruckna suckarnes zon,
till den lyckliga ängd, som vi ana,
som vi nå till, med hoppet och tron !”
Men Psyche viskade: ”Ingen må tro
denna stjärna i ny,
som är vit, fast hon växer i ny !
- Det är likfärg hon strör över tingen,
o fly, låt oss vända och fly !”
Och av fasa hon skälvde i vingen,
och av skräck var som snö hennes hy,
som i svimning hon släpade vingen,
i de slammiga strändernas dy,
och det vita, blev sudlat med dy.
Jag sade: ”Du talar i drömmar,
hennes ljus är ju klart som kristall,
som en darrande ström av kristall.
Som en trollmö med glänsande tömmar,
styr hon fram genom världsrymden all,
för att sköta sitt frälsarekall,
- Med den glittrande glansen som strömmar,
ifrån stråldiademets kristall,
vill hon sända oss lyckliga drömmar,
vill hon trösta och frälsa från fall !”
Så jag sade till Psyche, min syster,
hon blev lugn, fastän sorgsen och stum,
- Men allén blev förmörkad och skum,
och vi stodo helt tvärt vid en dyster
portal till ett tillmurat rum,
likt de avdödas helgade rum.
Och jag sade: ”Vad står det, min syster,
över dörren där dagern är skum ?”
Hon skrek till: ”Ulalume, Ulalume !
Det är graven du byggt Ulalume !”
Och mitt hjärta blev mörkt som oktober,
då förvissningen fräter och tär,
och aska på himmelen är,
och jag suckade: ”Det var oktober,
var en natt, som jag färdades här,
med den döda jag stapplade här,
ack, jag minns, det var här, det var här !”
Ja, nu känner jag nejden kring Auber,
i det ödsliga töckniga Weir,
här är stranden av tjärnet vid Auber,
i det griftskumma skoglandet Weir.
SLUT
Läs Edgar Allan Poes amerikanska originaldikt, HÄR
.
.