Kåseriet ”De fattiga”,- av Dan Andersson
.
Det är söndag och jag sitter och slöar på en soffa i skuggan av träden vid Hagakyrkan.
Det stänker en droppe regn då och då, och långt uppe i rymden förtonar tornspiran mot blåa och svartvioletta moln.
En liten glad tvåårs tös har på något mystiskt sätt placerat sig i en fördjupning i muren vid sidan av portalen till templet, och liknar en leende ullig fågelunge.
Då kommer en sexti års man med en smutsig duk lindad om halsen och den slitna kavajen tillknäppt och slår sig ner på min bänk.
Han har förbrytarhaka och två dagars skäggstubb och lappade skor, och han sitter tyst och läser i en smutsig traktat, som han troligen fått på härberget.
När han är färdig med läsningen talar han till mig med en sakta löpande, hal och försiktig röst och säger:
- Di kopparplåtarna på de take ä värda pängar, di.
De va två som skulle stjäla för en ti sen – di hann inte för polisen, de tror ja, de, de ä inte gott å kunna ta sånt.
.
Men de finns di som ledit går opp den stuprännan, de gör di som ingenting, de, men de ä allt stor fattigdom när di får lov försöka me dä.
- Säkert.
- Kopparn förädlas liksom utav vätan när det rägnar, så de ä som guld, så de är allt märkvärdigt.
Di som ä fattia, di har så svårt.
Men di ä många som hjälper di fattia, alla di relischösa sekter, di gör mycke gott, di, fast di är olika i läran, men för många år sen kom de en fin, fin herre å gav oss kort, så vi fick gå in i en stor lokal, å där fick vi kaffe å doppa så mycke vi ville – å bokhandlar S-n, han la ut Guss ord så bra – så de tror jag de.
Så det finns andliga sekter, di gör allt mycket gott – men de var längesen, å fru Dickson, hon har allt gjort mycket gott, de tror ja, de, jajja men – fast hon kände inte till di fattia, så hon gav många som inte behövde.
- Och vart går ni nu, när ni vill ha hjälp ?
- Nu finns de ingen hjälp för di fattia, för denna brönöden, den är svår, den, å värst är det me sockret, att en inte kan få köpa – förut kunne en köpa socker å söta svagdricka å äta brö till – men va ska en äta nu – de är orätt, inte är de rätt, inte, att di gör såna förordningar.
.
Om en har en slant kan en inte få nånting för den slanten inte.
Brökort får en inte mycket på, de är orätt.
Jag satt och förundrade mig över en så enkelt, så hopplöst enkelt arbetande hjärna. Det fanns ingen riktig föreställning om något hos denne luffare.
Han fortsatte:
- De har blitt tre nya körkor här medan ja har vatt borta, utom församlingshyddan, men den är ingen rikti körka, fast de ä riktig predikan där.
Di fattia, di har ingen nytta på sekter, fast att många sekter gör väl gott å di fattia, så de finns allt en gud, de ä säkert de.
Jag gav mannen en slant och tog spårvagnen till Slottsskogen. Där stod en frälsningssoldat och predikade för en skara människor.
Jag betraktade dem och såg, att många av dem hörde till “di fattia”, som gubben talat om.
Predikanten ropade med hög röst, att de skulle tänka på sina själar.
.
Det är nog inte gott att vara fattig och tänka på sin själ, men när jag tänker på, att inget religiöst sällskap så som frälsningsarmén (med undantag av vissa katolska ordnar) tagit i tu med både den lekamliga och andliga nöden, tyckte jag att han hade rätt att stå där och vädja till de – fattigas själar.
En ung arbetarhustru med ett barn på armen står längst fram och stirrar allvarligt på mannen i den röda mössan.
Ty det lockar ändå, det där talet om en högre väg att vandra.
Det suger och drar med väldig makt i de fattigaste lagren. Man är litet erfaren, man har de många årens slit och släp bakom, och det kanske värker ännu i ryggen efter gårdagens möda.
Allting är så dyrt, svälten står och grinar på ett visst avstånd, dyningarna av krigets störtsjö av brännande blod rulla in, nära, nära oss !
Allting ser dystert ut. Och jag undrar inte på, att det finns lyssnare till läran om ett fridens land, den smeker öronen, och fast man inte gör bot och tror, så fascineras man av den höga rösten ur larmet: mitt rike är icke av denna världen !
Och så går man hem och sover och står upp och börjar sitt förtvivlade slagsmål mot svälten igen.
.