”Ulalume” – Dikt av Edgar Allan Poe
Översatt av Gustaf Fröding.
Bearbetad av redaktionen på Kokthansogreta.nu.
Det var natt, var en natt i oktober
då förvissningen fräter och tär,
och himlen, ett askhölje bär.
Det var natt, i den kulna oktober,
av det år, som mitt mörkaste är.
Det var tätt vid det dimmiga Auber,
i den töckniga nejden av Weir,
ned vid stranden av tjärnet vid Auber,
i det griftskumma skoglandet Weir.
I allén med titaniska stammar,
av cypress, var det tyst som en grav,
omkring Psyche och mig, som en grav.
I mitt hjärtas fördoldaste kammar,
bodde kvalet, som livet mig gav,
och dess vilda vulkaniska krav,
att gå löst genom krossade dammar,
som Mount Jaanek, vid nordpolens hav,
när dess lava har sprängt sina dammar,
för att svalkas i nordpolens hav.
Det var natt, var en natt i oktober,
men vår tanke, vårt tal var ej där,
och vi mindes ej var eller när,
som vi en gång, en natt i oktober,
- ack, den natt, som min mörkaste är !
- Hade vandrat som nu, och som här.
Det var glömt, att det just var vid Auber,
i den töckniga nejden av Weir,
just vid stranden av tjärnet vid Auber,
i det griftskumma skoglandet Weir.
Det sken, vid den östliga kanten,
och det tycktes som dag skulle gry,
det var morgon, och dag skulle gry.
Och det steg över närmaste branten,
som en skymt av ett ljus i en sky,
- i sitt skimrande, lik diamanten,
gick ur töcknet, en stjärna i ny,
i sitt strålglitter lik diamanten,
gick Astarte med prakt ur en sky.
Och jag sade: ”Hon liknar Diana,
fast till färgen, av varmare ton !
Hon går fram genom suckarnes zon,
- ack, vår sorg kan den vänliga ana,
på sin väg genom suckarnes zon,
och hon korsade Lejonets bana,
för att vinka och peka på bron,
den eteriska glimtande bron,
som går rakt genom Lejonets bana,
och de tårdruckna suckarnes zon,
till den lyckliga ängd, som vi ana,
som vi nå till, med hoppet och tron !”
Men Psyche viskade: ”Ingen må tro
denna stjärna i ny,
som är vit, fast hon växer i ny !
- Det är likfärg hon strör över tingen,
o fly, låt oss vända och fly !”
Och av fasa hon skälvde i vingen,
och av skräck var som snö hennes hy,
som i svimning hon släpade vingen,
i de slammiga strändernas dy,
och det vita, blev sudlat med dy.
Jag sade: ”Du talar i drömmar,
hennes ljus är ju klart som kristall,
som en darrande ström av kristall.
Som en trollmö med glänsande tömmar,
styr hon fram genom världsrymden all,
för att sköta sitt frälsarekall,
- Med den glittrande glansen som strömmar,
ifrån stråldiademets kristall,
vill hon sända oss lyckliga drömmar,
vill hon trösta och frälsa från fall !”
Så jag sade till Psyche, min syster,
hon blev lugn, fastän sorgsen och stum,
- Men allén blev förmörkad och skum,
och vi stodo helt tvärt vid en dyster
portal till ett tillmurat rum,
likt de avdödas helgade rum.
Och jag sade: ”Vad står det, min syster,
över dörren där dagern är skum ?”
Hon skrek till: ”Ulalume, Ulalume !
Det är graven du byggt Ulalume !”
Och mitt hjärta blev mörkt som oktober,
då förvissningen fräter och tär,
och aska på himmelen är,
och jag suckade: ”Det var oktober,
var en natt, som jag färdades här,
med den döda jag stapplade här,
ack, jag minns, det var här, det var här !”
Ja, nu känner jag nejden kring Auber,
i det ödsliga töckniga Weir,
här är stranden av tjärnet vid Auber,
i det griftskumma skoglandet Weir.
SLUT
Läs Edgar Allan Poes amerikanska originaldikt, HÄR
.
.
”Spökskeppet” – av Wilhelm Hauff
.
Min far hade en liten handelsbod i Balsora.
Han var varken fattig eller rik, och han var en av de där som inte vågar någonting, av fruktan att förlora allt de äger och har.
Min far gav mig en enkel, men rejäl uppfostran, och lyckades snart lära upp mig så att jag kunde hjälpa honom i affären.
När jag just hade fyllt arton år, så samlade han mod till en riskabel affär, och avled strax därefter, – förmodligen av grämelse över att ha satsat hela tusen guldmynt på “den villande våg”.
Jag tvingades strax efteråt, nästan lyckönska honom till hans död, – för, endast några veckor senare, så kom besked om att handelsskeppet som min far hade satsat sina pengar på, hade gått till botten.
Jag var ung och rask, och ett skeppsbrott kunde inte kuva mig.
Jag omsatte hela min fars kvarlåtenskap i kontanter, och drog ut för att testa lyckan i främmande land.
En gammal man, som tjänat min far, var mitt enda sällskap.
Han hade varit fäst vid min far, och ville nu dela mina framtida öden och äventyr.
I Balsora, hyrde vi kojer ombord på ett skepp med Indien som mål, och styrde ut för gynnsamma vindar.
Vi hade redan under två veckors tid, följt de vanliga handelsvägarna, när vår kapten varnade oss för oväder.
Han såg bekymrad ut, och det framgick att han just i de här farvattnen, inte var så pass hemmastadd, att han med lugn kunde invänta en storm.
Han lät surra seglen och vi drev nu istället långsamt framåt.
Natten föll, klar och kall, och kaptenen vågade redan hoppas på att han tagit miste om vädret.
Men helt plötsligt så svepte ett skepp, som vi hittills inte sett skymten av, tätt förbi vårt eget.
Jag hörde hur främlingens matroser skrattade och skrek av jubel, på sitt fördäck,
och det förvånade mig verkligen denna natt, med hotande oväder.
Men kaptenen vid min sada, han bleknade.
“Mitt skepp är förlorat”, ropade han.
“Där seglar döden.”
Innan jag kunnat fråga ut honom om hans besynnerliga utrop, så kom hans män fram och ylade och skrek.
- “Såg ni ?” skrek de. “Nu är det ute med oss.”
Kaptenen läste med hög röst, tröstande ställen ur Koranen, och fattade själv rodret.
Men förgäves…
Vi såg redan hur stormvågorna kom farande, och inom loppet av en timme, så gick skeppet på grund, och fastnade.
Livbåtarna sattes i sjön, och knappt hade vi räddat oss i ned dem, förrän skeppet slogs sönder framför ögonen på oss, och berövad allt, så gungade jag vidare i denna bräckliga farkost, – livbåten.
Men det fanns ingen ände på eländet.
Stormen rasade allt vildare, och livbåten gick inte att styra.
Jag och min gamle trotjänare, klamrade oss fast vid varandra, och svor att aldrig skiljas åt.
Äntligen så kom gryningen, men vid första anblick av morgonrodnaden, så grep stormen tag i båten vi satt i, och välte omkull den.
Jag återsåg aldrig mina skeppskamrater.
Bedövad av mitt fall, vaknade jag till liv i armarna på min gamle tjänare.
Han hade lyckats ta sig upp på den omkullvälta livbåtens köl, och dra mig med sig upp.
Stormen hade lagt sig.
Vi såg ingenting av vårt eget skepp, men väl ett annat, som vågorna drev oss mot.
När vi kom närmare så kände jag igen det.
Det var samma skepp som styrt tätt förbi oss i skymningen, och injagat sådan skräck i vår kapten.
Nu var det min tur att känna fasa.
Kaptenens utrop, hade besannats på ett fruktansvärt sätt, och själva skeppet såg så öde och övergivet ut.
När vi kom närmare, så var det ingen som visade sig på däck, hur högt vi än ropade på dem.
Men då detta var vår enda räddning så lovprisade vi Profeten som frälst oss så underbart ur nöden.
Från skeppets för så dinglade det ett långt rep. – Med händer och fötter, paddlade vi vår omkullstjälpta livbåt mot repet för att gripa tag i det.
Det lyckades äntligen.
Jag höjde min stämma igen, men allt var fortfarande tyst och stilla ombord.
Vi klängde oss upp på däck, jag först, som var yngst.
Men vilken skräcksyn !
Vad fick inte mina ögon se, när jag satt fot på däcket ?
Däcket var rött av blod, och mellan tjugo och trettio lik i turkiska kläder låg utspridda på däcket.
Vid stormasten stod en man i dyrbar dräkt med sabel i hand, men ansiktet var blekt och härjat, och rakt igenom pannan så stack en stor spik, som naglat fast honom vid masten.
Också han var död.
Skräcken förlamade mina ben, – jag kunde knappt andas.
Min följeslagare blev lika förfärad som jag, vid åsynen av ett däck med idel döda; inget tecken på liv.
Vi anropade Profeten med nya böner, och vågade oss till slut vidare.
Vid varje steg så såg vi oss om, rädda för att någonting ännu hemskare skulle visa sig.
Allt förblev sig dock likt. Vi skådade vitt och brett, men där fanns bara vi och världshavet.
Vi tordes inte tala med höga röster, av rädsla att se den döde kapitanon rikta sina blickar mot oss, eller se någon av de döda kropparna, vända sig om efter oss.
Äntligen så nådde vi en trappa, som förde ned i skeppets inre. Där hejdade vi våra steg, och såg skyggt på varandra, för ingen av oss vågade riktigt ge luft åt sina tankar.
“Ack käre herre.” sade vår gamle trotjänare. “Här har någonting fruktansvärt utspelats.
Men även om det lurar död och mord därnere, så vill jag hellre ge mig på nåd och onåd än att dröja där uppe på däck, bland alla de döda.”
Jag tyckte som han.
Vi samlade allt vårt mod, och fortsatte med spänd förväntan nedför trappan.
Även här nere var det dödstyst, vi hörde bara våra egna ekande steg.
Vi stod framför en kajutdörr, och jag lade örat till, – och lyssnade.
- Inte ett ljud.
Jag öppnade dörren.
Där inne var allt huller om buller. Kläder, vapen, och andra saker.
Ingenting låg på sin rätta plats.
Besättningen, eller åtminstone kaptenen, måste ha festat om ordentligt, så ostädat som det såg ut.
Nu fortsatte vi från hytt till hytt, från lastrum till lastrum.
Överallt fanns det rika förråd av sidentyger, pärlor, socker, och så vidare.
Jag blev utom mig av fröjd över skatterna, för jag trodde att alltsammans skulle tillfalla mig, eftersom det inte fanns några andra ombord.
Men Ibrahim, min tjänare, gjorde mig uppmärksam på att vi säkert var långt ifrån land, och att vi båda, hänvisade till våra egna svaga krafter, aldrig skulle lyckas komma i hamn.
Vi hämtade nya krafter med hjälp av all den mat och dryck, som stod framme på borden.
Sedan gick vi upp på däck igen.
Men åsynen av liken, var fortfarande lika hemsk, och fick vår hud att knottra sig.
Vi bestämde oss för att kasta de döda över relingen.
Vi greps av fasa igen, när vi märkte att ingen av dem gick att rubba ur fläcken.
De låg som fastväxta på däcksplankorna, – man hade fått bryta upp hela däcket för att slänga lik och plank tillsammans över bord, och till detta, saknade vi verktyg och krafter.
Inte heller kaptenen gick att lösgöra från masten. Inte ens sabeln kunde vi bända ur det stela greppet.
Vi tillbringade dagen med att bedrövat dryfta vårt läge.
När natten började falla, så bad jag gamle Ibrahim, att försöka att sova.
Jag tänkte hålla vakt på däck, för att spana efter undsättning.
När månen steg och jag av stjärnornas ställning kunde beräkna, att klockan gick mot elva, så greps jag av ett plötsligt sömnbegär.
Oemotståndligt, så sjönk jag ned bakom en stor vattentunna, som stod på fördäcket.
Det var dock mera en sorts vaken dvala, eller bedövning, än riktig sömn, för jag kunde tydligt höra vågorna slå mot skeppets sida, och seglen knirka och vissla i vinden.
Med ens så tycker jag mig höra stämmor, och manssteg på däck. Jag ville resa mig upp och se mig omkring. Men någon osynlig makt fängslade mina lemmar.
Jag kunde inte ens slå upp mina ögonlock.
Allt tydligare hördes rösterna.
Det lät som om en rask besättning rörde sig på däck.
Rakt genom sorlet så skar en kraftig befälsröst, och jag hörde tydligt och klart hur man halade i trossar och skot.
Efterhand så försvagades min hörsel.
Jag sjönk in i en djupare sömn.
Avlägset så tyckte jag mig höra vapenlarm, men jag vaknade inte förrän solen stod högt på himlen, och svedde mitt ansikte.
Jag såg mig yrvaket omkring.
Stormen, skeppsbrottet och de döda männen kom för mig som i en dröm, men när jag rest mig upp, så kunde jag se att allt var som igår.
De döda låg där orörliga; orörlig stod kaptenen – fastnaglad vid masten.
Jag skrattade förläget åt allt jag tyckt mig höra under min sömn.
Sedan gick jag för att söka reda på min gamle vän.
Jag fann honom sitta nere i kajutan. Han såg djupt oroad ut.
“Ack käre herre !” Utropade han, när jag kom in.
“Jag vill hellre vila på havets botten, än tillbringa ännu en natt på detta förhäxade skepp.”
Jag frågade honom om orsaken till hans bekymrade min, och han svarade:
“När jag hade sovit några timmar, så vaknade jag och märkte att man sprang av och an över huvudet på mig.
Jag trodde först att det var ni, käre herre, men det var minst tjugo man som rusade omkring, och jag kunde höra dem ropa, och skrika.
Slutligen så hörde jag tunga steg i trappan. Då visste jag inte längre till mig av skräck.
Bara då och då, så återfick jag så mycket sans, att jag kunde se samme man, som står fastnaglad vid stormasten, sitta där borta, vid bordet där, – och han åt och drack.
Mannen, som är klädd i scharlakansröda kläder, och ligger närmast stormasten där uppe, han slog sig ned vid kaptenens sida, och hjälpte honom att tömma flaskor, och fat.”
Så berättade min tjänare.
Ni kan förstå, kära vänner, att jag inte blev väl till mods.
Det kunde inte vara tal om någon hörselvilla.
Vi hade båda hört samma sak. – Att segla i sådant sällskap, bar mig emot.
Ibrahim föll i djupa tankar.
“Nu har jag det”, utbrast han slutligen. Han drog sig till minnes några kraftfyllda besvärjelser, som han lärt sig av sin farfar, – en vittberest man.
Han hade alltid påstått, att de hjälpte mot allsköns spökerier.
Om vi använde oss av dem, så skulle vi slippa att falla i den onaturliga dvala, som övermannat oss.
Den gamles förslag tilltalade mig.
Med bävan och hopp, så såg vi natten an.
Bredvid kajutan, fanns en liten skrubb, där vi drog oss tillbaka.
Vi borrade titthål i dörren, – så stora, att vi kunde se nästan hela kajutan.
Sedan stängde vi om oss – så gott det gick, inifrån skrubben – och Ibrahim skrev Profetens namn i rummets fyra hörn.
Vi förbidade nattens fasor.
Det var väl vid elvatiden igen, som det kraftiga sömnbegäret föll över mig.
Min reskamrat rådde mig att genast läsa upp några ställen i Koranen, och det hjälpte mig att hålla mig vaken.
Med en gång så blev det liv och rörelse på däck, det knarrade i spel och tåg, vi hörde snabba steg, och kunde tydligt urskilja flera röster.
Efter att ha kurat åtskilliga minuter i spänd förväntan, så hörde vi någon komma i kajuttrappan.
När min gamle trotjänare hörde stegen nalkas, så viskade han genast den särskilda formel, som hans farfar påstått hjälpa mot spökerier och trolldom:
“Om ni så stammar från vilda hav
eller från himlen den höga,
om ni så kommer från kylig grav
eller eld, betyder föga:
Allah är Alltets store Gud
alla andar skall lyda hans bud.”
Jag måste tillstå att jag inte helt och fullt litade på Koranens makt, när jag hörde dörren till kajutan slås upp med ett brak.
Håren reste sig på mitt huvud.
In trädde den ståtlige, storvuxne man, som vi sett stå fastnaglad vid stormasten.
Fortfarande stack den grova spiken ut från hans panna, men svärdet, hade han stuckit i skidan.
Efter honom kom ännu en man över tröskeln, inte lika dyrbart utstyrd, också honom hade jag sett ligga död uppe på däck.
Skeppets kapitano, för man kunde inte ta miste på att det var han, hade blekt ansikte, svart skägg, och vilt rullande ögon, som nu granskade kajutan.
Jag kunde se honom, fullt tydligt, när han gick förbi dörren till skrubben.
Han däremot, tycktes inte fästa sig vid dörren, som vi gömt oss bakom.
Båda satte sig nu till bords, och talade med höga gälla röster, på ett för mig helt obekant språk.
De blev alltmer högljudda och upprörda, tills kaptenen slutligen slog knytnäven i bordet så att det dånade i hela kajutan.
Med ett vilt skratt, så rusade den andre upp och vinkade åt kaptenen att följa efter.
Denne reste sig också och drog sin sabel ur skidan, varpå båda lämnade kajutan.
Lättade så andades vi ut, men det var långtifrån slut på våra fasor.
Larmet på däck, blev allt högre.
Man hörde hur männen sprang fram och tillbaka där uppe, – de skrek, skrattade, och tjöt.
Till slut så utbröt ett rent helvetiskt buller, så att vi fruktade att hela däcket skulle rasa ned över oss, med segel och allt.
Vi hörde vapenlarm och skrän, och så med ens blev allt dödstyst.
Först efter flera timmar så vågade vi oss upp på däck igen, och där var allt som förut.
Och alla var stela som trä.
På det viset förlöpte flera dygn ombord på skeppet.
Skeppet rörde sig hela tiden i östlig riktning, och med den kursen så borde vi enligt mina beräkningar snart nå fastlandet,
- men även om vi om dagen tillryggalade åtskilliga sjömil, så tycktes vi nattetid alltid föras tillbaka till samma plats, där vi första gången upptäckt skeppet.
Vår förklaring var att de döda, varje natt styrde kosan tillbaka med förlig spökvind i seglen.
För att råda bot på detta, så beslog vi alla segel innan natten föll, och använde oss av samma medel som i skrubben, – Vi skrev Profetens namn på små pergamentbitar, och band fast vid rårna.
Ängsliga så avvaktade vi utgången, i vår skrubb.
Spökerierna blev om möjligt ännu värre den natten, men se ! – På morgonen var seglen kvar så som vi lämnat dem.
Om dagarna så satte vi bara så mycket segel, att skeppet sakta gled fram över vågorna, – om nätterna förseglade vi de ihoprullade seglen med Profetens heliga namn.
På fem dagar så tillryggalade vi en icke föraktlig sträcka.
Äntligen, på morgonen den sjätte dagen så fick vi land i sikte, och prisade Allah och hans Profet för vår räddning.
Denna dag, och följande natt, så drev vi allt närmare kusten, och den sjunde morgonen så kom vi i närheten av en stad.
Vi lyckades med stort besvär att fälla ankar, och sjösatte en liten båt, som stod på däck, varpå vi med all makt, rodde i riktning mot staden.
Efter en halvtimme så kom vi fram till en flodmynning, och steg i land.
Vid stadsporten så fick vi reda på vad staden hette, och vi förstod att det var en indisk stad, inte långt från den trakt, dit jag ursprungligen hade tänkt att bege mig.
Vi upptäckte en karavan-seraj, och förfriskade oss efter vår äventyrliga resa.
Jag behövde nu ett gott råd, och berättade för värden, att jag sökte en klok gammal man, som förstod sig på trolldom en smula.
Han visade mig ett anspråkslöst hus på en sidogata, knackade på, man lät mig stiga in, och gav mig rådet att fråga efter Muley.
En liten gubbe med grått skägg och lång näsa, kom emot mig och frågade vad jag ville.
Jag sade då att jag sökte den vise Muley.
Han svarade att det var han.
Jag bad honom nu att råda mig om vad jag skulle ta mig till med de döda sjömännen, och hur jag skulle bära mig åt för att avlägsna dem från skeppet.
Han svarade att besättningen och kaptenen säkert blivit förtrollade efter att ha begått något brott ute till havs.
Han trodde att förtrollningen skulle lösas så snart man fört dem i land.
Detta lät sig dock inte göra, förrän man lossat plankorna som de vilade på.
Jag, som funnit skeppet, var den rätte nye ägaren till både skepp och last, ty så var lagen.
Dock borde jag hålla det mycket hemligt.
Om jag gav honom en liten gåva av det överflöd, som skulle komma på min andel, så kunde han och hans slavar hjälpa mig att bli kvitt de döda.
Jag lovade honom en belöning, och tillsammans med fem slavar, som utrustats med sågar och yxor så gav vi oss genast iväg.
Medan vi rodde tillbaka till skeppet så berömde trollkarlen Muley mig för vårt lyckade infall att binda seglen med Profetens namn och ord.
Han sade att vi inte skulle ha lyckats rädda oss på något annat sätt.
Dagen var ännu inte långt framskriden, då vi nådde fram till skeppet.
Vi grep oss verket an, och redan efter en timme så låg fyra av dem på durken i roddbåten.
Två av slavarna fick ro dem i land, och när de kom tillbaka så berättade de att de döda besparat dem mödan att gräva gravar, för så snart man hade lyft dem i land, så föll de sönder till stoft.
Vi fortsatte att såga loss de döda, och före mörkrets inbrott så hade samtliga förts i land.
Nu var bara ett av liken kvar ombord – mannen som naglats fast vid stormasten.
Förgäves så försökte vi dra ut den grova spiken ur mastvirket.
Trots våra kraftansträngningar så kunde vi inte rubba den en hårsmån.
Jag visste inte vad vi skulle ta oss till.
Man kunde ju inte kapa hela stormasten för att få liket i land.
Muley hjälpte oss ur vårt bryderi.
Han sade åt en av sina slavar, att snabbt ro iland igen, och hämta en kruka jord.
När krukan burits ombord så uttalade trollkarlen en rad hemlighetsfulla ord, och skakade ut jorden över den dödes huvud.
Genast så slog denne upp ögonen, och såret i hans huvud började att blöda.
Vi kunde nu lätt dra ur spiken, och den sårade föll i armarna på en av slavarna.
“Vem har fört mig hit ?” sade han, efter att ha hämtat sig en aning.
Muley pekade tyst på mig, och jag steg fram till mannen.
“Du, o främling, har frälst mig från hemska kval.” Sade kaptenen.
“Sedan femtio år så seglar mitt skepp fram och åter över vågorna, och min själ dömdes att varje natt återvända till min döda kropp.
Nu har mitt huvud vidrörts av mull, och jag kan försonad gå till mina fäder.”
Jag bad honom att berätta för oss om sitt hemska öde, och han talade och sade:
“För femtio år sedan så var jag en mäktig och ansedd man, bosatt i Alger.
Vinningslystnaden kom mig att utrusta ett skepp, och slå mig på sjöröveri.
Jag hade redan en längre tid utövat denna verksamhet, då jag en gång, i Zante, tog ombord en tiggarmunk, som krävde att få segla utan att betala hyra.
Jag och min besättning var ohyvlade sällar, och struntade i mannens heliga kall.
Tvärtom så brukade jag skämta grovt med honom.
En kväll, när han i helig iver, hade klandrat min handel och vandel, så blev jag övermannad av vrede, efter att i kajutan ha druckit länge och mycket, tillsammans med min styrman.
I min druckna ilska, över allt som tiggarmunken hade förebrått mig, och som jag inte ens skulle låtit en sultan skriva mig på näsan, så rusade jag upp på däck och stack min kniv i bröstet på honom.
Innan han dog så förbannade han oss och sade att jag och min besättning varken skulle få leva eller dö, förrän våra huvuden kommit i beröring med jord.
Han dog, – vi slängde honom överbord och skrattade åt hans hotelser.
Redan samma natt, så gick hans ord i uppfyllelse.
Några i besättningen gjorde myteri.
Vi kämpade med fruktansvärt raseri.
Mina anhängare led nederlag, och jag själv spikades fast vid masten.
Men också myteristerna avled av sina svåra sår, och snart hade mitt skepp förvandlats till en stor grav.
Mina ögon hade brustit, jag hade utandats min sista suck, – jag var död.
Men det var bara en förlamning som höll mig fängslad.
Nästa natt, just vid den tidpunkt då vi slängt den döde tiggarmunken i sjön, så vaknade jag och hela min besättning till liv igen, men vi kunde varken göra, eller säga något annat än det vi gjort och sagt den natten.
Så här har vi seglat i ett halvt århundrade, utan att kunna leva, utan att kunna dö, för hur skulle vi kunnat nå land ?
När det blåste upp till storm så hissade vi med vilt hopp alla våra segel och drömde om att krossas mot en klippa, och få lägga våra trötta huvuden till vila på havets botten.
Det lyckades inte.
Nu kan jag äntligen dö.
Än en gång, – tack, okände frälsare, om jordiska skatter kan gengälda något av min skuld, så tag mitt skepp, som tecken på min tacksamhet.”
Medan skeppets kapitano talade sålunda, så sjönk hans huvud sakta, och han tog avsked från det jordiska.
Genast upplöstes hans kropp, liksom hans kamraters kroppar gjort tidigare.
Vi samlade de dödas stoft i en kista, och grävde ned den på stranden.
Från staden så hämtade jag arbetare som satte mitt skepp i gott skick igen.
Efter att med stor vinst ha bytt de skatter som funnits ombord, mot andra varor, så hyrde jag en besättning, belönade frikostigt min vän Muley, och styrde kosan mot fäderneslandet.
Jag gjorde dock flera avstickare, ankrade i rika hamnstäder och torgförde mina varor.
Profeten höll sin välsignade hand över allt jag företog mig.
Efter att ha legat ute på min seglats, nästan nio månader, så angjorde jag Balsora, och hade då fördubblat de skatter som den döende kaptenen hade skänkt mig.
Medborgarna häpnade över mina rikedomar och min goda tur, och var övertygade om att jag hade funnit den store resenären Sindbads berömda diamantbal.
Jag lät dem tro vad de ville.
Men från den stunden, så vill alla ynglingar i Balsora ut på äventyr i stora världen så snart de fyllt arton, i hopp om att vinna samma lycka och framgång som jag.
Jag, däremot, lever i lugn och ro, men vart femte år så gör jag en pilgrimsresa till Mecka, för att på denna heliga ort, framföra tack för Allahs godhet och be för kaptenen och hans besättning, på det att han måtte taga dem upp till sig i sitt Paradis.
Slut.
Kåseriet ”De fattiga”,- av Dan Andersson
.
Det är söndag och jag sitter och slöar på en soffa i skuggan av träden vid Hagakyrkan.
Det stänker en droppe regn då och då, och långt uppe i rymden förtonar tornspiran mot blåa och svartvioletta moln.
En liten glad tvåårs tös har på något mystiskt sätt placerat sig i en fördjupning i muren vid sidan av portalen till templet, och liknar en leende ullig fågelunge.
Då kommer en sexti års man med en smutsig duk lindad om halsen och den slitna kavajen tillknäppt och slår sig ner på min bänk.
Han har förbrytarhaka och två dagars skäggstubb och lappade skor, och han sitter tyst och läser i en smutsig traktat, som han troligen fått på härberget.
När han är färdig med läsningen talar han till mig med en sakta löpande, hal och försiktig röst och säger:
- Di kopparplåtarna på de take ä värda pängar, di.
De va två som skulle stjäla för en ti sen – di hann inte för polisen, de tror ja, de, de ä inte gott å kunna ta sånt.
.
Men de finns di som ledit går opp den stuprännan, de gör di som ingenting, de, men de ä allt stor fattigdom när di får lov försöka me dä.
- Säkert.
- Kopparn förädlas liksom utav vätan när det rägnar, så de ä som guld, så de är allt märkvärdigt.
Di som ä fattia, di har så svårt.
Men di ä många som hjälper di fattia, alla di relischösa sekter, di gör mycke gott, di, fast di är olika i läran, men för många år sen kom de en fin, fin herre å gav oss kort, så vi fick gå in i en stor lokal, å där fick vi kaffe å doppa så mycke vi ville – å bokhandlar S-n, han la ut Guss ord så bra – så de tror jag de.
Så det finns andliga sekter, di gör allt mycket gott – men de var längesen, å fru Dickson, hon har allt gjort mycket gott, de tror ja, de, jajja men – fast hon kände inte till di fattia, så hon gav många som inte behövde.
- Och vart går ni nu, när ni vill ha hjälp ?
- Nu finns de ingen hjälp för di fattia, för denna brönöden, den är svår, den, å värst är det me sockret, att en inte kan få köpa – förut kunne en köpa socker å söta svagdricka å äta brö till – men va ska en äta nu – de är orätt, inte är de rätt, inte, att di gör såna förordningar.
.
Om en har en slant kan en inte få nånting för den slanten inte.
Brökort får en inte mycket på, de är orätt.
Jag satt och förundrade mig över en så enkelt, så hopplöst enkelt arbetande hjärna. Det fanns ingen riktig föreställning om något hos denne luffare.
Han fortsatte:
- De har blitt tre nya körkor här medan ja har vatt borta, utom församlingshyddan, men den är ingen rikti körka, fast de ä riktig predikan där.
Di fattia, di har ingen nytta på sekter, fast att många sekter gör väl gott å di fattia, så de finns allt en gud, de ä säkert de.
Jag gav mannen en slant och tog spårvagnen till Slottsskogen. Där stod en frälsningssoldat och predikade för en skara människor.
Jag betraktade dem och såg, att många av dem hörde till “di fattia”, som gubben talat om.
Predikanten ropade med hög röst, att de skulle tänka på sina själar.
.
Det är nog inte gott att vara fattig och tänka på sin själ, men när jag tänker på, att inget religiöst sällskap så som frälsningsarmén (med undantag av vissa katolska ordnar) tagit i tu med både den lekamliga och andliga nöden, tyckte jag att han hade rätt att stå där och vädja till de – fattigas själar.
En ung arbetarhustru med ett barn på armen står längst fram och stirrar allvarligt på mannen i den röda mössan.
Ty det lockar ändå, det där talet om en högre väg att vandra.
Det suger och drar med väldig makt i de fattigaste lagren. Man är litet erfaren, man har de många årens slit och släp bakom, och det kanske värker ännu i ryggen efter gårdagens möda.
Allting är så dyrt, svälten står och grinar på ett visst avstånd, dyningarna av krigets störtsjö av brännande blod rulla in, nära, nära oss !
Allting ser dystert ut. Och jag undrar inte på, att det finns lyssnare till läran om ett fridens land, den smeker öronen, och fast man inte gör bot och tror, så fascineras man av den höga rösten ur larmet: mitt rike är icke av denna världen !
Och så går man hem och sover och står upp och börjar sitt förtvivlade slagsmål mot svälten igen.
.
”Marmorriddarna” – skräcknovell, av Edith Nesbit
.
Vartenda ord i den här berättelsen är sant, men jag räknar ändå inte med att bli trodd.
Nu för tiden så måste allting ha en “realistisk förklaring”. Så det kanske är bäst att ni först får höra den “realistiska förklaring”, som folk har givit, då jag har berättat för dem, om mitt livs tragedi.
Förklaringen går ut på att det som Laura och jag såg den där oktoberdagen, skulle vara en synvilla.
På så sätt, skulle hela historien bli begriplig, anser man.
Läsaren får själv avgöra om detta verkligen är en “förklaring” och om den kan sägas vara “realistisk”.
Vi var tre stycken som var med om de här händelserna: Laura, jag, och en annan man. Mannen lever fortfarande, och kan intyga att de mera otroliga avsnitten i berättelsen, verkligen har ägt rum.
.
Jag har aldrig någonsin vetat vad det vill säga att ha mycket pengar, – pengar till bra färger, böcker, och taxiresor.
Vi hade inga falska förhoppningar när vi gifte oss, Laura och jag.
Skulle vi klara oss, var vi tvungna att verkligen ligga i och arbeta.
På den tiden så målade jag, och Laura, hon skrev.
Att bo inne i stan var otänkbart, så vi satte igång att leta efter en stuga på landet.
Stugan måste vara både prydlig och ha atmosfär.
Det var svårare än väntat, att hitta något som passade.
Men under smekmånaden, då vi var långt borta från vänner och fastighetsmäklare, så fortsatte vi på egen hand att leta efter vårt hus. Vi hade alltmer fått klart för oss, vad vi ville ha för någonting.
Vi fann huset i Brenzett, – en liten by som ligger på en kulle, ovanför sumpmarkerna nere i söder.
Från den lilla staden vid kusten, där vi bodde under smekmånaden, hade vi begivit oss till Brenzett för att titta på kyrkan.
En bit ifrån kyrkan så upptäckte vi en stuga som låg alldeles för sig själv, ungefär tre kilometer från byn.
.
Det var en lång, låg byggnad, med massor av vinklar och prång.
På tomten så stod där en gammal ruin, täckt av murgröna och mossa.
I ruinen så fanns det två rum; Det var allt som fanns kvar av ett stort hus.
Stugan vi var intresserade av, hade uppförts alldeles intill den gamla ruinen.
Om inte väggarna hade varit dolda av rosor och jasminbuskar, så skulle stugan ha sett fruktansvärd ut.
Men inbäddad i allt det gröna, så var stugan riktigt inbjudande, så vi beslöt oss genast för att hyra den.
Hyran var löjligt låg, och där fanns också en gemytlig trädgård, med fina gräsmattor, stockrosor, solrosor, och stora liljor.
Vi lyckades få en gammal bondkvinna att sköta hushållet åt oss. Kvinnans sätt och utseende var behagliga, men vi tyckte att hennes matlagning var i menlösaste laget.
Trädgården skötte hon perfekt, och hon lärde oss namnen på våra växter.
Ofta berättade hon om forna tiders smugglare och stråtrövare. Men det som var mest spännande, var att höra henne tala om de “syner” som man kunde få, när man var ute och gick i månskenet på någon enslig plats.
Mrs Dorman skötte alltså inte bara hushållet, utan försåg oss också med historier, som vi använde som underlag för de noveller som vi skrev för olika tidskrifter.
.
I tre månader levde Laura och jag i äktenskaplig lycka.
Inte en enda gång grälade vi med varandra.
En kväll i oktober, så hade jag varit och hälsat på vår ende granne, en trevlig ung irländare, som var läkare.
Laura hade stannat hemma. Hon höll på att skriva en humoristisk berättelse, och när jag lämnade henne, så satt hon vid skrivbordet och skrattade åt sina egna skämt.
När jag kom hem, så fann jag henne uppkrupen i fönsterkarmen.
Hon grät.
- Herre Gud, vad är det, älskling ? skrek jag, och tog henne i mina armar. Svara, Laura !
- Det är mrs Dorman, snyftade Laura.
- Vad har hon gjort ? frågade jag, lättad.
- Hon säger att hon önskar ge sig av före månadsskiftet. Hennes brorsdotter är sjuk, och hon måste ta hand om henne. Men hon har alltid varit sjuk, så det är nog inte därför…
Jag tror att något har gjort henne arg på oss. Hon verkade så konstig…
.
- Var inte orolig, käraste, sade jag.
Vad du än gör, så gråt inte.
Då börjar jag också att gråta, och då kommer du att förlora respekten för mig.
- Men det här är riktigt allvarligt, fortsatte hon.
Byborna är så lättpåverkade, så att om en person inte vill göra en viss sak, så vill ingen annan det heller.
Och då måste jag laga mat, och diska alla avskyvärda, smutsiga tallrikar.
Och du måste bära vatten, och borsta skor.
Vi kommer aldrig att få tid att arbeta och tjäna pengar.
Jag påpekade att även om vi skulle bli tvungna att göra allt detta, så skulle vi säkert ändå få tid över till arbete och avkoppling.
Men hon fortsatte snyfta.
- Jag skall tala med mrs Dorman, när hon kommer tillbaka, sade jag.
Hon kanske ändrar sig.
Om det bara är högre lön hon vill ha, så går det bra.
Kom nu, så tar vi en promenad till kyrkan.
.
Kyrkan var stor och ensligt belägen. Särskilt ljusa kvällar, så var det underbart att ta en promenad dit.
Stigen löpte först en bit längs skogsbrynet, vände sedan rakt in i skogen, och fortsatte uppför en kulle.
Slutligen så nådde den fram till kyrkogårdsmuren, som kantades av höga, gamla idegranar.
Stigen, som på sina ställen var stenlagd, kallades allmänt för “gravvägen”, så länge man kunde minnas, så hade den använts då man förde de avlidna till kyrkogården.
Mellan granarna så växte det stora lövträd. Väldiga alnar sträckte sina grenarmar in över grenarna, precis som om de ville välsigna de döda.
Genom den välvda, normandiska portalen med dess bastanta, järnbeslagna dörr, trädde man in i kyrkan.
Inne i kyrkorummet med de många höga valven, så skymtade man smårutiga fönster, som lystes upp av det bleka månskenet.
De vackert målade fönstren i koret, släppte igenom ett svagt ljus, som fick de svarta ekbänkarna att träda fram ur skuggorna.
På varje sida om altaret, så fanns det en stenhäll, där en marmorfigur, som föreställde en riddare i full rustning, låg utsträckt.
.
Figurerna, vilkas händer var knäppta i evig bön, syntes egendomligt nog alltid,
- hur dåligt ljuset än var i kyrkan.
Deras namn kände ingen till, men bönderna berättade att de hade varit grymma och onda,- sin tids “plågoandar”.
De hade gjort sig skyldiga till så mycket ont, att deras hus hade träffats av blixten, och lagts i ruiner.
Man utgick ifrån att det var en hämnd från ovan.
Arvingarnas guld, hade gett riddarna en plats i kyrkan.
När man såg marmorfigurernas hårda, ondskefulla ansikten, så var det lätt att tro på sägnerna.
Den natten gjorde kyrkan ett verkligt spöklikt intryck. Idegranarnas skuggor, föll in på långskeppets golv och pelare.
Utan att säga ett ord, så satte vi oss ned och såg oss omkring i kyrkan, med respekt och allvar.
Vi gick fram till koret, och såg på de sovande riddarna.
Sedan satte vi oss på trappan utanför porten, och blickade ut över de fridfulla, månbelysta ängarna.
.
På något sätt, så kom vi att tycka att städning och skoputsning bara var små och obetydliga problem.
När mrs Dorman kom tillbaka ifrån byn, så fick jag ett samtal med henne.
- Nå, mrs Dorman, började jag, när jag fått in henne i min ateljé,
- är det sant att ni tänker sluta ?
- Ja, jag vill helst ge mig av före månadens slut, svarade hon på sitt vanliga lugna och värdiga sätt.
- Är det någonting, mrs Dorman är missnöjd med ?
- O nej, inte alls, sir.
Herrn och unga frun, har alltid varit så snälla mot mig.
- Men, vad är det då frågan om ? Är lönen för låg ?
- Nej, sir. Jag får vad jag skall ha.
- Men, varför stannar ni inte kvar, då ?
- Jag kan nog inte det, sade hon tveksamt,- min brorsdotter är sjuk.
- Men, hon var ju sjuk redan när vi kom hit. Går det inte att stanna en månad till ?
.
- Nej, jag måste ge mig av på torsdag.
Och detta var på måndagen !
- Jag tycker nog att mrs Dorman borde ha sagt till lite tidigare.
Nu blir det svårt att få tag i någon ny.
Min hustru orkar inte med tungt hushållsarbete.
Kan ni inte stanna till nästa vecka, åtminstone ?
- Jag kanske kan komma tillbaka om någon vecka.
- Men varför kan ni inte arbeta den här veckan ut ? envisades jag. Berätta nu, mrs Dorman !
Kvinnan svepte sjalen tätare omkring sig, precis som om hon frös.
- Det sägs att det skedde en del illgärningar här förr i tiden, sade hon ansträngt.
Sättet som hon sade “illgärningar” på, kunde få håret att resa sig på vem som helst.
Jag var glad över att Laura inte befann sig i rummet.
Överspänd och nervös som hon var, så skulle säkert mrs Dormans berättelse ha gjort henne ordentligt upprörd.
.
Det fanns risk för att den gamla kvinnans vidskepelse skulle smitta av sig.
- Berätta nu allt för mig, sade jag.
Andra skrattar kanske åt er, men sådan är inte jag.
Detta var åtminstone delvis sant.
- Herrn har kanske sett de där två figurerna bredvid altaret i kyrkan ? frågade hon med låg röst.
- Menar mrs Dorman stenskulpturerna av de båda riddarna ? frågade jag muntert.
- Jag menar de där mansstora kropparna, som blivit till marmor, svarade hon.
Jag måste erkänna, att hennes beskrivning var mer åskådlig än min.
För att inte tala om det kusliga i uttrycket: “De där mansstora kropparna som blivit till marmor”.
- Det sägs att kropparna reser sig upp, kvällen före allhelgonadagen, och börjar att gå nedför gången.
När klockan slår elva, så stiger de ut genom porten och fortsätter över kyrkogården. Sedan börjar de gå längs gravvägen.
Om det är vått ute, så kan man se fotspår efter dem, på morgonen.
.
- Och vart tar de vägen ? frågade jag fascinerat.
- De återvänder till sitt hus, sir. Om någon möter dem så…
Hon hejdade sig.
- – så vad då ? frågade jag.
Men hon ville inte svara. Hon bara upprepade att brorsdottern var sjuk, och att hon måste ge sig iväg till henne på torsdagen.
- Har man någonsin sett de där varelserna ? frågade jag.
Hur var det med dem som bodde här i fjol ?
- Ingen har sett dem, svarade hon. Frun som ägde huset, bodde bara här på somrarna. Hon reste alltid till London, en månad före den där natten.
Jag är ledsen att jag ställer till besvär för herrn och unga frun, men min brorsdotter är sjuk, och jag måste iväg på torsdag.
Jag blev så irriterad av att hon upprepade detta gång på gång, att jag fick god lust att ruska om henne.
Minuten innan, så hade hon ju talat om varför hon egentligen ville ge sig av.
Jag berättade inte för Laura om marmorriddarna, för jag ville inte oroa henne. Inte heller för min egen del, hade jag lust att tala om saken förrän “spökkvällen” var över.
.
Mrs Dormans berättelse, hade gjort ett visst intryck på mig.
Men snart nog, så hade jag glömt bort alltsammans.
Jag höll på att måla ett porträtt av Laura, och hade inte tid att tänka på så mycket annat.
Den vackra bakgrunden – solnedgången i gult och grått – var klar, och jag höll nu på med ansiktet.
På torsdagen gav sig mrs Dorman iväg.
Innan hon gick, så sade hon till Laura:
- Förta sig inte nu de där dagarna, lilla frun.
Jag kan komma tillbaka i nästa vecka om det passar.
Torsdagen gick, och det blev fredag.
Den här berättelsen handlar om vad som skedde den fredagen.
Jag gick upp tidigt, och tände eld i köksspisen.
Just när jag fått fyr, så kom min hustru rusande nedför trappan.
Hon var lika strålande som den klara, friska oktobermorgonen.
.
Vi lagade frukost tillsammans, och tyckte faktiskt att det var riktigt trevligt att göra det själva.
Hushållsarbetet var snart undanstökat och därefter så blev det alldeles tyst.
Det märktes verkligen att det fanns en person mindre i huset.
På något sätt så saknade vi mrs Dorman, och det var inte bara för att vi var tvungna att sköta hennes sysslor.
Den dagen, så dammade vi alla våra böcker, och satte dem i jämna rader.
Till middag så åt vi kallskuret kött, och drack kaffe till.
Laura var om möjligt, ännu gladare och vänligare än vanligt.
Jag började tro att lite hushållsarbete bara var bra för henne.
Vi hade inte varit så lyckliga på länge.
Den promenad, som vi tog senare på kvällen, var något av det underbaraste jag hade varit med om i hela mitt liv.
Vi såg de röda kvällsmolnen mörkna, och bli blygråa, mot den svagt gröna himlen.
Så började vita dimmor att stiga upp borta vid kärret.
Hand i hand, så började vi att gå tillbaks mot huset.
- Du verkar lite ledsen, älskling, sade jag halvt på skämt, när vi hade slagit oss ned i vardagsrummet.
.
Jag räknade med att hon skulle protestera. Själv så hade jag också varit tyst en lång stund, men det var för att jag hade känt mig så lycklig.
Till min förvåning, så sade hon:
- Ja, jag är ledsen, eller kanske snarare orolig.
Jag känner mig inte riktigt bra. Tre eller fyra gånger har jag ryst till sedan vi kom in, och här är väl inte kallt ?
- Nej, svarade jag.
Jag hoppades att hon inte hade blivit förkyld.
Men hon trodde inte att det var frågan om någon förkylning.
Hon var tyst en stund, men så sade hon plötsligt:
- Har du ibland känt på dig att något obehagligt skall hända ?
- Nej, sade jag och log, och om jag gjorde det, så skulle jag inte tro på det.
- Jag tror på för-aningar, fortsatte hon.
Den natten min fader dog, så kände jag det på mig, och han var ändå långt uppe i norra Skottland.
Jag svarade inte.
.
En stund så satt hon och såg in i elden. Hela tiden så strök hon min hand.
Men, så reste hon sig häftigt, och gick bakom min stol, drog mitt huvud bakåt, och kysste mig.
- Nu är det över, sade hon.
En sådan barnunge jag är !
Tänd ljusen, så spelar vi piano tillsammans.
Vi satt säkert en hel timme vid pianot.
Vid halvelva-tiden, så tyckte jag att det skulle bli gott med en kvällspipa.
Laura såg så blek ut, att jag ansåg att det var onödigt att fylla vardagsrummet med den starka pipröken.
- Jag går ut och röker, sade jag.
- Då följer jag med.
Nej, inte ikväll, älskling,- du är för trött.
Jag är snart tillbaka.
Gå och lägg dig nu, för annars får jag väl en sjukling att passa i morgon.
Jag kysste henne, och skulle just öppna dörren, då hon klängde sig fast vid mig precis som om hon inte ville att jag skulle gå.
.
- Men, flicka lilla, vad är det med dig ? Har hushållsarbetet varit för mycket för dig ?
Hon släppte taget och drog djupt efter andan.
- Nej, inte alls, svarade hon. Vi har varit mycket lyckliga idag, Jack.
Har vi inte det ?
Du stannar väl inte ute så länge ?
- Nej, jag kommer snart tillbaka.
Jag öppnade ytterdörren, men tänkte inte på att låsa den.
En sådan underbar kväll det var !
De mörka molnmassorna jagade fram över himlen.
Ibland så tittade månen fram, men försvann lika snabbt igen.
Jag njöt av landskapets tystnad, och av molnens snabba rörelser på himlen.
Det var alldeles stilla ute.
Inga harar prasslade i buskarna, – inga fåglar kvittrade.
Allt var stilla.
.
Molnen for fram på himmelen, men nere på marken så blåste det inte ens så mycket att de torra löven på stigen rasslade.
På andra sidan ängen, så avtecknade sig kyrkotornet mot kvällshimlen.
Jag tänkte på våra tre lyckliga månader tillsammans.
Så klämtade kyrkklockan till. Redan elva ! Jag vände, och började att gå tillbaka. Men natten höll mig kvar. – Än kunde jag inte återvända till de varma rummen.
- Jag måste gå till kyrkan först…
Jag kikade in genom det låga fönstret, när jag passerade vårt hus.
Laura halvlåg i en stol, bredvid brasan.
Jag kunde inte se hennes ansikte.
Hon låg alldeles orörlig. Antagligen sov hon.
Långsamt, så gick jag bort mot skogsbrynet. Plötsligt så bröt ett ljud, nattens tystnad.
Det prasslade till någonstans i skogen.
Jag stannade och lyssnade.
Ljudet hade upphört.
När jag började att gå igen, så hörde jag tydligt steg, inifrån skogen.
.
Det lät precis som ett eko av mina egna steg.
Troligen, så var det någon tjuvskytt, eller vedtjuv.
Men vem det än var, så borde han väl ha vett att gå lite tystare.
Jag fortsatte in i skogen, och tyckte nu att stegen hördes från stigen, som jag nyss hade lämnat.
Det måste vara ett eko, tänkte jag.
Skogen såg fantastisk ut i månskenet.
Buskar och stora vissna ormbunkar, lystes upp av det svaga ljus, som trängde ned genom lövmassorna.
Trädstammarna liknade gotiska pelare, och de fick mig att tänka på kyrkan.
Jag svängde in på gravvägen, gick vidare in igenom porten till kyrkogården, och fortsatte upp mot kyrkan.
En liten stund så vilade jag mig på trappan, där Laura och jag hade suttit och betraktat solnedgången.
Så upptäckte jag att porten var öppen.
.
Jag blev irriterad över att jag hade glömt att stänga den, när jag hade besökt kyrkan häromkvällen.
Ingen annan än Laura och jag, brukade gå dit mitt i veckan.
Det var på grund av vår slarvighet, som den fuktiga höstluften strömmade in, och förstörde kyrkan.
Det kanske låter egendomligt, men det var först när jag hade hunnit halvvägs uppför gången, som jag kom att tänka på, att det var just denna dag, och timme, som “marmorriddarna”, skulle börja röra på sig.
Jag ryste till, men kände mig genast lite skamsen över att jag blivit uppskrämd.
Men nu, när jag kommit att tänka på legenden, så finns det inget annat att göra än att gå fram till altaret, och se på figurerna.
Jag ville försäkra mig om att legenden, som jag naturligtvis inte trodde på, bara var gammal vidskepelse.
Det var riktigt bra att jag hade kommit hit vid just den här tidpunkten.
Nu skulle jag kunna berätta för mrs Dorman, att marmorfigurerna sov så fridfullt mitt i spöktimman.
Med händerna i fickan, så gick jag uppför gången. I det svaga, grå ljuset så verkade kyrkans östra del, vara något större än vanligt.
Valvet över de två gravarna, såg också större ut.
.
Månen kom fram, och jag stannade tvärt. Hjärtat bankade vilt i mitt bröst.
Stenskulpturerna var försvunna !
Det svaga månljuset som föll ned genom det östra fönstret, lyste på de tomma stenplattorna.
- Var de verkligen borta, eller hade jag blivit tokig ?
Jag böjde mig ned, och strök med handen över de släta, glatta marmorskivorna.
Hade någon flyttat figurerna ?
Var det någon som hade velat skämta ?
Jag måste undersöka saken.
Av en händelse, så hade jag en bit tidningspapper i fickan.
Jag tände eld på papperet, och höll det högt över huvudet.
Det gula skenet föll på stenhällarna, och lyste även upp valven en smula. Figurerna var borta. Och jag var ensam i kyrkan. – Eller var jag inte det ?
Så grep skräcken tag i mig – en obeskrivlig skräck; En övertydelse om att en fruktansvärd olycka väntade mig.
.
Jag släckte facklan, och rusade nedför gången, och ut igenom porten.
För att inte skrika alltför högt, så måste jag bita mig i läpparna.
Åh, var jag tokig – eller vad hade det tagit åt mig ?
Jag hoppade över kyrkogårds-muren, och sprang tvärs över fälten, i riktning mot vårt upplysta hus.
Plötsligt så dök en mörk gestalt upp, alldeles framför mig.
Tokig av oro, så rusade jag mot figuren, och stötte till den.
- Ur vägen, människa ! Skrek jag.
Men, främlingen grep tag i mina armar, och höll mig fast i ett stadigt grepp. Så upptäckte jag, att det var den irländske läkaren, som stod framför mig.
- Släpp mig, din idiot, flämtade jag.
Marmorfigurerna har försvunnit från kyrkan.
Hör du !
- De har försvunnit !
Han brast ut i gapskratt.
- Du skall få något stärkande i morgon, sade han, när han slutat att skratta.
.
Du har rökt för mycket, och så har du lyssnat på en massa vidskepligt skrock.
- Hör du inte ? Plattorna är tomma !
- Kom med mig då, sade läkaren. Jag skall gå på ett sjukbesök.
Vi kan titta in i kyrkan på vägen, och se på de där plattorna.
- Gå du dit om du vill, sade jag. Jag tänker gå hem till min fru.
Hans hjärtliga skratt hade gjort mig lite lugnare.
- Struntprat, sade han, – tror du att jag går med på det ? I så fall kommer du att gå omkring hela livet och säga att du har sett marmor bli levande.
Och inte vill du väl att jag skall tycka att du är en feg stackare heller ?
Nej, det duger inte.
Nattluften och läkarens röst, gjorde att jag tog mig samman.
- Kom då, sade jag vresigt, du har kanske rätt.
Han släppte inte tagetom min arm.
Vi gick över fältet, och in i kyrkan. Det var tyst som i graven, där inne.
.
När vi gick uppför gången, så skäms jag inte för att erkänna att jag slöt ögonen.
Jag visste ju att figurerna var borta. Min vän satte fyr på en tändsticka.
- Här ligger de ju, sade han. Ursäkta att jag säger det, men du måste ha drömt, eller också har du druckit.
Jag öppnade ögonen. I ljuset från tändstickan, så såg jag de två marmorfigurerna ligga på sina bäddar.
Jag drog ett djupt andetag.
- Jag är hemskt ledsen, sade jag. Det måste ha varit en synvilla, eller så har jag arbetat för mycket.
Jag var säker på att de skulle vara borta.
- Ja, jag märkte det, sade han en aning bistert.
Du måste vara lite rädd om dig, min vän.
Han lutade sig fram, och granskade den högra av de två figurerna.
- Här har det visst varit något i görningen i alla fall, sade han. Handen är trasig.
Så var det. Jag var helt säker på att den hade varit hel, när Laura och jag, senast hade besökt kyrkan.
- Någon har kanske försökt att flytta på honom, sade den unge läkaren fundersamt.
.
- Vi går, sade jag. Min fru börjar nog bli lite orolig nu.
Kom med hem, och drick ett glas whisky.
Jag behöver något efter allt det här.
- Jag borde egentligen gå på mitt sjukbesök, sade Kelly. Men det är så sent nu, att det nog är bäst att vänta tills i morgon.
Antagligen, så tyckte han väl att jag hade större behov av honom.
På vägen tillbaka till huset, så diskuterade vi synvillor, och annat som hade med övertro att göra.
När vi kom närmare, så såg vi att både ytterdörren och dörren in till vardagsrummet stod öppna.
Hade Laura gått ut ?
- Kom, sade jag, – och läkaren följde efter in i vardagsrummet.
Rummet var upplyst av en mängd levande ljus, som stuckits ned i vaser och i andra föremål.
Jag visste att Laura brukade tända ljus, när hon var orolig. Stackars flicka ! Varför hade jag lämnat henne ? En sådan knöl jag var !
Vi såg oss om i rummet. Först upptäckte vi henne inte. Fönstret stod öppet, och ljusen fladdrade i vinddraget.
Hennes stol var tom, och näsduken och boken låg på golvet. Jag vände mig om, och såg bort mot fönstret.
.
Där var hon, – i fönstersmygen.
Hade hon gått bort till fönstret, för att se efter mig ?
Vad var det som hade kommit in i rummet, bakom henne ? Vad hade hon upptäckt när hon vänt sig om ?
Hade hon trott att det var mina steg, som hon hade hört ?
Och så hade hon vänt sig om, och upptäckt – vad ?
Laura hade fallit mot ett bord, som stod intill fönstret. Hennes kropp vilade, delvis mot fönsterkarmen, och delvis mot bordet.
Det bruna håret, hade lösts upp, och ögonen var vidöppna.
De såg ingenting nu.
Vad hade de sist sett för någonting ?
Doktorn rörde sig mot henne, men jag knuffade undan honom. Jag rusade fram och tog henne i mina armar.
- Allt är bra nu, Laura ! Jag är tillbaka !
Hon föll handlöst i mina armar. Jag kysste henne, och kramade henne, och kallade henne för olika smeknamn, men hela tiden förstod jag att hon var död. Hennes händer var knutna.
I en av dem, så höll hon något…
När jag hade insett att hon var död, och ingenting längre betydde något, så lät jag läkaren öppna handen.
Hon höll ett grått marmorfinger i sin hand…
.
Slut