“Åsneprinsen” – folksaga av bröderna Grimm
översatt till svenska, från den tyska folksagan “Das Eselein”, KHM 144
Det var en gång en kung och en drottning, som var så rika, och hade allt vad de kunde önska sig,
- men de hade inga barn.
Drottningen klagade över detta, natt och dag, och hon sade:
- “Jag är som en åker, varpå intet växer.”
Slutligen så uppfyllde vår Herre drottningens önskan, men då barnet kom till världen, så liknade det inte en människa, utan var skapat som en åsna.
När modern såg det, så började hon att jämra sig och gråta;
hellre hade hon alls inte fött något barn till världen, och hon sade att man skulle kasta det i vattnet, till föda åt fiskarna.
Men konungen sade:
- “Nej, har vår herre givit mig honom, så skall han också vara min son och arvinge, sitta på den kungliga tronen efter min död, och bära den kungliga kronan.”
Åsneprinsen uppfostrades således, trivdes gott, och öronen växte rakt upp i vädret.
Han hade ett glatt lynne, sprang omkring, lekte och fann i synnerhet behag i musik;
han gick därför till en berömd spelman och sade:
- “Lär mig spela på luta, lika bra som du.”
- Ack, käre lille herre”, svarade spelmannen, “det blir svårt för er; era fingrar är inte skapade för det, de är alldeles för stora.
Jag är rädd att strängarna inte håller.”
Men inga undanflykter hjälpte.
Åsnan ville lära sig spela på luta, var ihärdig och flitig, och slutligen så lärde han sig att spela lika bra som sin lärare.
En gång så gick Åsneprinsen ut och gick, och kom till en källa och tittade dit ned, och då såg han sin åsnegestalt i det spegelklara vattnet.
Han blev så bedrövad över detta, att han gick ut i vida världen och tog endast en trogen tjänare med sig.
De drog hit och dit, och slutligen så kom de till ett rike, där en gammal konung regerade, vilken hade en enda dotter, och hon var underbart skön.
Åsnan sade:
- “Här vill vi stanna”, klappade på porten och ropade:
- “Det är en gäst utanför. Öppna, så att han må få komma in.”
Men då de ej öppnade, så tog han lutan och spelade på den med sina framben, och det lät så vackert.
Då spärrade slottsvaktaren upp ögonen, skyndade in till konungen och sade:
- “Utanför porten sitter en åsna, som spelar på luta, som en mästare.”
- “Låt musikanten komma in”, sade konungen.
Men då åsnan trädde in, så började alla att skratta åt en sådan lutspelare.
Nu skulle Åsneprinsen sitta nere bland tjänarna och äta tillsammans med dem, men det tog han illa vid sig av, och sade:
- “Jag är ingen vanlig stallåsna, jag är en förnäm åsna.”
Då sade de:
- “Är du det, så sätt dig hos krigsfolket.”
- “Nej”, sade han, “jag vill sitta hos konungen.”
Konungen skrattade och sade godmodigt:
- “Det skall ske som du begär, lilla åsna, kom hit till mig.”
Sedan frågade kungen:
- “Åsna, vad tycker du om min dotter ?”
Åsnan vände huvudet till henne, betraktade henne och sade:
- “Övermåttan mycket, jag har aldrig sett någon så skön som hon.”
- “Nå, då skall du också sitta bredvid henne”, svarade konungen.
- “Det tycker jag om”, sade åsnan och satte sig bredvid henne, åt och drack och betedde sig fint och höviskt.
Då nu Åsneprinsen hade uppehållit sig en god tid vid konungens hov, så tänkte han:
- “Vad hjälper dig allt detta, du måste ju hem igen”, hängde sorgset med huvudet, gick till konungen, och bad att få ta avsked.
Men konungen hade fattat tycke för honom, och sade:
- “Lilla åsna, vad står på ? Du ser ju sur ut som ättika ?
Stanna hos mig, jag skall ge dig vad du begär.
Vill du ha guld ?”
- “Nej”, svarade åsnan och skakade på huvudet.
- “Vill du ha dyrbarheter och smycken ?”
- “Nej.”
- “Vill du ha mitt halva kungarike ?”
- “Ack, nej”,
Då sade konungen:
- “Om jag bara visste vad som kunde göra dig nöjd; vill du ha min vackra dotter till hustru ?”
- “Ack, ja”, sade åsnan, “det vill jag så gärna”, och blev plötsligt så glad och munter till sinnes, för han hade just i sitt stilla sinne, önskat sig konungadottern till brud.
Nu hölls där ett stort och präktigt bröllop.
Om kvällen, då brud och brudgum fördes till sitt sovrum, så ville konungen veta, om åsnan uppförde sig fint och skickligt, och befallde en tjänare att gömma sig där.
Då de nu bägge var där inne, så sköt brudgummen regeln för dörren, såg sig omkring, och då han trodde att de var ensama så kastade han plötsligt av sig åsnehamnen, och stod där som en skön kunglig ungersven.
- “Nu ser du”, sade han, “vem jag är, och du ser även att jag inte är dig ovärdig.”
Då blev bruden glad, kysste honom, och höll riktigt av honom.
Men då morgonen kom, så sprang Åsneprinsen upp, tog åter på sig djurhuden, och ingen människa kunde nu veta, vem som gömde sig under den.
Snart så kom även den gamle konungen gående.
- “Nej, se”, utropade han, “är den lilla åsnan redan på benen ! Du är väl ledsen”, sade han till sin dotter, “att du inte har fått en riktig människa till man ?”
- “Ack nej, käre fader, jag håller honom så kär, som om det vore den allra vackraste människa, och vill behålla honom i hela mitt liv.”
Konungen blev förvånad, men tjänaren, som hade legat gömd, kom och talade om alltsammans.
Konungen svarade:
- “Det kan aldrig vara sant.”
- “Vaka själv nästa natt, så får ni se det med era egna ögon”, svarade tjänaren, “och vet ni vad, herre konung ?
Tag bort huden och kasta den på elden, så måste han ju visa sig i sin rätta gestalt.”
- “Det rådet är gott”, sade konungen.
Om kvällen, då de sov, så smög konungen sig in i rummet, och då han kom fram till sängen, så såg han en ståtlig yngling vila där, och åsnehuden låg på golvet.
Han tog bort den, lät där utanför tända en väldig brasa, och kastade huden på den, och han väntade själv, tills den var bränd till aska.
Men eftersom han ville se, hur Åsneprinsen skulle bete sig, så vakade han hela natten, och lyssnade.
Då ungersvennen hade sovit ut, så steg han upp vid morgongryningen, och ville ta på sig åsnehuden, men den fanns inte där.
Då blev han förskräckt, och sade full av sorg och ångest:
- “Nu måste jag fly härifrån. “
Men då han kom ut, så stod konungen där och sade:
- “Min son, varthän så brott ? Vad har du i sinnet ?
Stanna här, du är en vacker karl, du skall aldrig mer lämna mig.
Jag ger dig nu halva mitt konungarike, och efter min död, så får du det helt och hållet.”
- “Då önskar jag, att slutet måtte bli likt början”, sade ynglingen.
- “Jag stannar hos er.”
Så gav konungen honom halva riket, och då han dog, efter ett års förlopp, så hade Åsneprinsen hela riket,
och efter sin fars död, så fick han ännu ett rike, och levde i makt och härlighet.
SLUT