Just nu är jag ensam i sommarhuset i Öregrund – Birgitta har medverkat i ett morgonprogram i TV 4 och kombinerar det med fler människor som vill ha samtal med henne om skilda saker. Bland annat har hon ombetts att inleda ett seminarium pÃ¥ Fogelstad, en kvinnlig medborgarskola.
Förr följde jag ofta och gärna med på den här typen av kulturevenemang, men numera orkar jag inte sådant. Jag har alltså ensam bott kvar i vårt sommarviste. Det klarar jag, men jag kan inte när jag är ensam här klara att hantera stödstrumporna jag är ordinerad att använda. Min läkare från sjukhuset där jag var inlagd ett par veckor var här tillsammans ned en sköterska och ville nog egentligen lägga in mig för ny behandling, men det hela ändade senare, när han ringde mig, i att jag först ska göra det besök på Akademiska jag är kallad till och sen ska vi, beroende på resultatet, avgöra om jag behöver ytterligare en sjukhusvistelse.
Jag gör som läkarna säger, men jag kände en viss lättnad över att jag fick Ã¥tminstone nÃ¥gra icke programlagda dar. Dem använder jag till att i min nu lÃ¥ngsamma takt göra det nödvändigaste – redan att hämta upp vÃ¥ra tre morgontidningar och senare kolla om det har kommit nÃ¥gon post utmanar syn och rörelseförmÃ¥ga. Fast i gÃ¥r kväll sÃ¥g jag i TV bÃ¥de slutdebatten inför EU-valet – Birgitta och jag har redan röstat – och sen ”Mord i paradiset”. Fast sen kan man ju undra hur mÃ¥nga som tittar pÃ¥ en TV-debatt om politik en fredagskväll och hur mÃ¥nga av de här tittarna som vet vilka de debatterande är och vad de och deras partier vill (och inte vill) ska hända med det europeiska samarbetet.
Dagens melodikryss innehöll inget pÃ¥fallande politiskt. Feven. som jag har pÃ¥ en CD med Mikael Wiehe som ankare, ”Artister mot nazister”, och som själv har kenyanska rötter, hördes i dag i ”Dom tio budorden”.
Fast mittÃ¥t: Rötter i samhällsdebatten har faktiskt Sparks 1974 inspelade ”Propaganda” och ”Never Turn Your Back On Mother Earth”.
SvÃ¥rast i dag tyckte jag lÃ¥ten frÃ¥n 1983 med The Smiths och Morrissey, ”Hand In Glove”, var. Men jag har väl inte lyssnat tillräckligt mycket pÃ¥ indiepop.
Dansband har jag heller ingen dragning till, men det spelade ju ingen större roll, eftersom de sjöng ”Puff the Magic Dragon” pÃ¥ engelska och jag mycket väl känner till att originalet 1963 gjordes av Peter, Paul And Mary. OcksÃ¥ i den svenska texten, ”Puff en pappersdrake”, förekommer den pojke Eldeman efterlyste, Peter.
Lasse Berghagen är en av Eldemans favoriter, och han har faktiskt gjort lÃ¥tar som även jag gillar. Ett exempel är ”Teddybjörnen Fredriksson”, och jag kan väl ocksÃ¥ gÃ¥ med pÃ¥ att en teddybjörn kan benämnas nalle.
Jag tycker att Sarah Dawn Finer ocksÃ¥ är OK ibland, men Eldeman exponerar henne lite väl ofta. Hennes duett med Patrik Isaksson ”Du som tog mitt hjärta” frÃ¥n 2007 är OK.
Ivan Renliden spelade 1989 tillsammans med Putte Wickman in en version av ”Underbart är kort”, en hörvärd skapelse av Povel Ramel. När vÃ¥r dotter Kerstin fortfarande var ganska liten, gick jag en gÃ¥ng ner för konsumbacken här i Öregrund och vi passerade en kyrkokonsertaffisch, pekade jag pÃ¥ affischen och upplyste dottern om att Ivan Renliden skulle spela här, och dÃ¥ tittade hon häpet pÃ¥ mig och utbrast: ”Renliden – finns han pÃ¥ riktigt?” Honom hade hon sett som en av mÃ¥nga fiktiva figurer.
Jag ser ju själv ibland filmer och deckare pÃ¥ TV, men TV-sÃ¥por har jag sällan orkat följa. Som mina läsare vet, är jag ocksÃ¥ allergisk mot Eldemans tilltag att bunta ihop tvÃ¥ frÃ¥gor utan inbördes samband till en dubbelfrÃ¥ga. Det här ändras inte av att, som i dag, jag kan svaret pÃ¥ de bÃ¥da de bÃ¥da delfrÃ¥gorna. Jag känner förstÃ¥s till ”Guldet blev till sand” ur Björns och Bennys ”Kristina frÃ¥n DuvemÃ¥la”. Och eftersom jag är förtrogen med Jan Johanssons musik, klarar jag till och med signaturen till lÃ¥ngköraren frÃ¥n 1971-2006 ”Hem till byn”.
PÃ¥ bio har jag sett ”SÃ¥ som i himmelen”, där Helen Sjöholm sjöng ”Gabriellas sÃ¥ng”, med text av Py Bäckman (2004) och musik av Stefan Nilsson.
Men jag gillar musik av mÃ¥nga slag, till exempel skriven av den gamla schlagermakaren Lasse Dahlquist, sÃ¥ ocksÃ¥ hans 1938 skrivna ”Jolly Bob frÃ¥n Aberdeen”.
Jag gillar ocksÃ¥ Wolfgang Amadeus Mozart och inte minst hans ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte” 1791), och jag minns ocksÃ¥ de bärande rollerna, till exempel Papageno.
Att Jim Reeves kom sist i dag med en lÃ¥t frÃ¥n 1964 passade ju väldigt bra: ”Adios Amigos”.