I gÃ¥r, den 19 juni, var det min 81-Ã¥rsdag. Av de ursprungligen fem medlemmarna i den estniska flyktingfamilj jag kommer frÃ¥n är fyra – pappa, mamma och tvÃ¥ yngre bröder – döda, och vid ett besök nyligen i min skol- och ungdomstids Juniskär med omnejd fick jag möjlighet att besöka Mjösunds kyrkogÃ¥rd i Njurunda och plantera vita bondrosor och liljekonvaljer pÃ¥ familjegraven.
Själv vill jag inte hamna i just den graven – jag vill, när det blir min tur, dela grav med min livsledsagare Birgitta, och vi kommer att hamna pÃ¥ en kyrkogÃ¥rd i Uppsala, där vi är nÃ¥bara för barn och barnbarn.
När det blir, vet vi förstÃ¥s inte, men jag känner ju hur kroppen och olika delar av dess funktioner – syn, hörsel, balanssinne och sÃ¥ vidare – drabbas i takt med den stigande Ã¥ldern. Min husläkare har remitterat mig till olika specialister för ett slags generalbesiktning, och med dagens post kom ett besked frÃ¥n min hjärtläkare, Johan LugnegÃ¥rd pÃ¥ hjärtmottagningen pÃ¥ Akademiska:
”Hej Enn!
Jag har nu tittat igenom dina senaste undersökningar tillsammans med övriga kollegor. Klaffen mellan vänster kammare och stora kroppspulsådern, aortaklaffen, är förträngd men inte uttalat och vi bedömer inte att man ska göra någon form av ingrepp då det skulle medföra en mycket hög risk med tanke på dina övriga sjukdomar.
Jag fortsätter att kalla dig Ã¥rligen men du fÃ¥r höra av dig vid behov per telefon.”
Det här är ju ändå ett efter omständigheterna positivt besked, men eftersom jag har många krämpor, vet man ju ändå inte, när kroppen lägger av för gott.
* * *
Men för att gå över till något roligare: Hustrun uppvaktade mig på sängen med anledning av födelsedagen, kom in i sovrummet med pioner från trädgården plus födelsedagspresenter.
Jag fick bland annat en ny Marimekko-skjorta – Ã¥rets variant har breda ljusgröna ränder och smala vita – och löfte om en bättre middag pÃ¥ Melker Anderssons krog Bojabäs nere i hamnen.
Sen fick jag Jan Lundgrens CD ”The Ystad Concert – A Tribute to Jan Johansson” och tvÃ¥ DVD, dels Aku Louhimies‘ nya version av Väinö Linnas ”Okänd soldat”, dels boxen ”Svenska musiklegender pÃ¥ film”. Med de senare avses Jussi Björling, Zarah Leander, Evert Taube och Alice Babs.
Men det mesta var böcker, gradvis inköpta via Böckernas klubb, som Birgitta är medlem i.
Eftersom jag trots min höga Ã¥lder fortsätter att läsa barn- och ungdomsböcker, fanns det en mycket stor andel sÃ¥dana bland presenterna, till exempel den till senaste julen utgivna ”Räven och Tomten” av Astrid Lindgren, illustrerad av suveräna Eva Eriksson. Jag fick ocksÃ¥ Modernistas nyutgÃ¥va av Maria Gripes, av maken Harald Gripe illustrerade trilogi om Hugo och Josefin. Intressant ska det ocksÃ¥ bli att fÃ¥ ta del av Lev Tolstojs ”Fabler och andra berättelser”. Och sÃ¥ har jag fÃ¥tt Barbro Lindgrens (text) och Anna Höglunds (bild) djärva nytolkning av Shakespeares ”Hamlet”, ”Titta Hamlet”, avsedd för barn i pekboksÃ¥ldern.
Som brygga över till vuxenboksvärlden kan jag nämna Bengt af Klintbergs ”PÃ¥skharen”, folklore om Ã¥rets dagar, mÃ¥nens fläckar och nedpÃ¥lade döda.
En enda ny skönlitterär bok för vuxna blev det den här gÃ¥ngen: ”Främlingen” av Stefan Hertmans. Den utspelar sig under korsfarartiden, och i historiens centrum finns kärleken mellan en normandisk kvinna och en jude.
Och dÃ¥ passar det väl bra med en bok ocksÃ¥ med den nya samlade översättningen av ”Dödahavsrullarna”.
Birgitta vet att jag är starkt intresserad av Ingmar Bergman och hans filmer – läs gärna mina bergmanrecensioner under Kulturspegeln, Film – och har därför gett mig en bok, som vidgar bilden av honom, Jan Holmbergs ”Författaren Ingmar Bergman”.
Hon vet ocksÃ¥ att jag är starkt intresserad av de nordiska grannländerna och deras historia, till exempel det blodiga inbördeskriget mellan vita och röda i vÃ¥rt östra grannland. SÃ¥ bland böckerna jag fick av henne fanns Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs tegelsten ”Finska inbördeskriget”.
Det här blev kanske mer detaljerat än det borde vara, men texten säger faktiskt ganska mycket om både mina och om Birgittas intressen i livet.
När jag sen kom ut i köket, fanns där framdukad en av Birgitta egenhändigt skapad smörgåstårta och en bukett med rosor i två färger.
* * *
Efter frukost började jag ganska snart klä mig propert, eftersom vi av landshövdingen var bjudna pÃ¥ tidig middag för Ã¥rets hedersupplänning – Birgitta är själv en sÃ¥dan, och jag bjuds med i egenskap av hennes make.
Jag höll på och krånglade med de motsträviga manschettknapparna, finska i blå och svart emalj, när sonen, Matti och hans båda småflickor, Ella och Sofia, tågade in med var sin fin pelargon att överlämna till pappa/farfar. Lilla Sofia har varit förkyld, och Matti hade ringt Birgitta och sagt, att de inte kunde komma (de skulle egentligen ha kommit dan före den egentliga födelsedagen), men läget hade uppenbarligen ändrats till det bättre. Jag visste också att Kerstin, dottern, inte kunde komma, eftersom hon den här veckan jobbar natt.
Men här var alltsÃ¥ Matti med de yngsta barnbarnen, och Matti tog en bild av mig, klädd i mörk kostym och med slips i de estniska flaggfärgerna blÃ¥tt, svart och vitt, och Birgitta klädd i den Marimekko-klänning hon bar pÃ¥ morgonen – senare, före avfärden till Uppsala, bytte hon till en annan klänning. Och sÃ¥ ställde sig smÃ¥flickorna tillsammans med farfar och farmor bredvid mitt stenparti, det som Birgitta inför födelsedagen har rensat och planterat nya växter i, och Matti fotograferade oss.
Eftersom jag och Birgitta skulle på landshövdingemiddag i Uppsala, blev det här ett kort besök, alltför kort, men barnen hann ränna runt i vår kuperade och spännande trädgård, och Ella sa tydligt, att hon egentligen skulle ha velat stanna kvar längre.
* * *
Men farmor och farfar skulle alltså till hedersupplänningsmiddagen på Uppsala slott.
Till årets hedersupplänning hade utsetts Mariet Ghadimi, själv född i Iran men egentligen armenier, dock sedan länge bosatt i invandrartäta Gottsunda i Uppsala. Hon har gjort en strong insats mot hedersrelaterat våld, bland annat genom att grunda organisationen Tjejers rätt i samhället.
Vi hälsades välkomna av landshövding Göran Enander och hans hustru, Monika Sarstad, men jag tänker här inte räkna upp alla gästerna. Jag hade som bordsdam Pernilla Svärdson, maka till fjolÃ¥rets pristagare, Pär Svärdson frÃ¥n Apotea. Vid bordsändan bredvid mig satt Anders Olof Franzén, gift med den tidigare pristagaren Ulrika Knutsson. Ett snäpp Ã¥t höger satt den TV-kände Knut Knutson. Min hustru hade Hans Dalborg till bordet. Bland dem som jag känner sedan länge fanns ocksÃ¥ Hans och Karin Alsén – jag känner Hans allt sedan hans tid som partiombudsman, men han har bland mycket annat ocksÃ¥ varit landshövding i Uppsala – Stig Strömholm och OD-dirigenten Cecilia Rydinger Alin.
Vi bjöds på en god och vällagad middag: stekt sparris med parmesanströssel och ruccola, hjortentrecôte från Klippingeberg med rödvinssås, färskpotatis och sallad, osttallrik från Skogsbackens mejeri samt hemkokt marmelad, pannacotta med jordgubbar och sist kaffe.
Det serverades förstås vin och cognac, men det var inte bara jag och hustrun som genomgående valde alkoholfria alternativ.