OcksÃ¥ den här veckan testade Anders Eldeman vÃ¥ra kunskaper om klassisk musik. Han spelade musik ur ”Djurens karneval” av Camille Saint-Saëns. Fast själva frÃ¥gan var enklare. Vi skulle identifiera soloinstrumentet, och det var en cello.
Själv tyckte jag att tvÃ¥ andra frÃ¥gor var betydligt svÃ¥rare. Jag hörde och sÃ¥g i och för sig Robin Bengtsson i Melodifestivalen och ESC, men jag skulle annars aldrig komma pÃ¥ idén att lyssna pÃ¥ honom, vilket gör, att jag förstÃ¥s inte bums känner igen hans röst. Och varför han har sjungit in en lÃ¥t med titeln ”Stevie Wonder” har jag ingen aning om.
Per Eggers tror jag heller inte att jag nÃ¥gonsin har hört pÃ¥ skiva (eller i nÃ¥got annat sammanhang). Och ”When My Little Girl Is Smiling” lockade mig inte heller att bli fan.
Däremot är bröderna Gärdestad hitmakare av den typ jag gärna lyssnar pÃ¥, när tillfälle bjuds. Och deras ”Sol, vind och vatten” blev inte sämre av att det i dag var Laleh som sjöng den.
Tomas Ledin finns ocksÃ¥ i min skivsamling, dock inte med det som spelades i dag, ”De dagar vi drömt om”.
Evert Taube har jag allt av pÃ¥ skiva, dÃ¥ förstÃ¥s ocksÃ¥ ”Tango i Nizza” som vi i dag hörde pÃ¥ gitarr. Och jag vet att det som förde Evert till mÃ¥nga av de orter han har besjungit, till exempel Nice som Eldeman i dag ville att vi skulle skriva, var att han i yngre dagar ocksÃ¥ arbetade som sjöman.
Tar man sig längre västerut, frÃ¥n Medelhavet till atlantkusten, hamnar man i Portugal. Där, inklusive i huvudstaden Lissabon, har jag varit; jag har ocksÃ¥ hört Erik Axel Karlfeldts av Bo Sundblad tonsatta ”I Lissabon där dansa de”.
Fortsätter man sen norrut längs samma atlantkust, kommer man sÃ¥ smÃ¥ningom till Belgien, landet varifrÃ¥n visskaparen och vissÃ¥ngaren Jacques Brel kom, och där har jag förstÃ¥s ocksÃ¥ varit. Brel och hans sÃ¥nger har jag ett lÃ¥ngvarigt förhÃ¥llande till. Ursprungligen kom jag i kontakt med Brels viskonst via Lars Forssell, men sedan har jag ocksÃ¥ lyssnat pÃ¥ Brels egna insjungningar, pÃ¥ franska. I dag fick vi höra Brel sjunga sin ”La bière”, en visa som vi som har läst franska i skolan förstÃ¥r handlar om öl.
Från Belgien är det inte långt till Storbritannien, och därifrån hade Eldeman i dag hämtat många låtar.
Vi fick höra en hit för The Clash, den riviga ”Should I Stay Or Should I Go”.
Vi fick höra en instrumentalversion av The Beatles’ ”Yellow Submarine”, ocksÃ¥ en film som i svensk version fick heta ”Gul gul gul är vÃ¥r undervattningsbÃ¥t”.
Och sÃ¥ fick vi höra en av de artister och lÃ¥tar som förekom vid en födelsedagsgala för drottning Elisabeth 2002: Vi hörde Phil Collins i ”You Can’t Hurry Love”.
Kvar att nämna är dÃ¥ bara ”My Bonnie Is Over the Ocean”, en sÃ¥ng vi fick sjunga pÃ¥ engelsklektionerna i realskolan under tidigt 1950-tal. Men ska vi vara noga är den ju irländsk till ursprunget.
Och om en stund är det dags för Sven Melander, fast i ett annat radioprogram som jag också skriver om, varje dag.