Markus KrunegÃ¥rd är en skivartist som jag främst har lärt känna genom att Anders Eldeman dÃ¥ och dÃ¥ spelar honom i ”Melodikrysset”. Men KrunegÃ¥rd har aldrig, trots att han har gjort en rad skivor, först bland annat med egna gruppen Laakso, sedan sju soloalbum, och dessutom har samarbetat med bland andra Mauro Scocco och Lars Winnerbäck, riktigt fÃ¥ngat just mitt intresse. Det gjorde inte heller den egna lÃ¥t han valde att spela i dagens ”Sommar”, ”Askan är den bästa jorden” – dock tyckte jag det var intressant att fÃ¥ höra ”Juusk”. Av det han i övrigt spelade föll mig egentligen bara ”Miljoona Ruusua” med Katri Helena pÃ¥ läppen. Och lite kul var det ocksÃ¥ att fÃ¥ höra ABBAs ”Waterloo” pÃ¥ finska med Ami Aspelund.
Det här lite finskpräglade lÃ¥tvalet leder över till att KrunegÃ¥rd till hälften har finska rötter – och eftersom jag kan en del finska kan jag vidimera, att det han i sitt sommarprogram yttrade pÃ¥ finska lät äkta, inte inövat. Hans mamma kom nämligen frÃ¥n Tornedalen. Pappan däremot kom frÃ¥n en prästsläkt i SkÃ¥ne.
När han började skolan – familjen bodde i Norrköping – fick han faktiskt under de tidiga skolÃ¥ren gÃ¥ i finsksprÃ¥kig klass. Det här var inte helt komplikationsfritt, eftersom större delen av skolan var svensksprÃ¥kig. I sitt Sommar berättade han, att han vid ett tillfälle utmanades av Cheva, en femteklassare: ”Joika dÃ¥, finnjävel!” Men Markus’ mamma hade peppat honom inför den här sortens utmaningar: ”Om nÃ¥n säjer finnjävel, ska du slÃ¥.” SÃ¥ det gjorde Markus, med full effekt: Han knäade sin antagonist pÃ¥ pungen, sÃ¥ att denne knäade och grät.
SÃ¥ här lÃ¥ngt tycker jag att KrunegÃ¥rds ”Sommar” var intressant. Men sen hoppade han lite för mycket frÃ¥n ämne till ämne, och skildringen av hans eget liv blev ganska hoppig den ocksÃ¥ – varför han hoppade av arkitekturstudierna för att i stället under en period arbeta med handikappade framgick till exempel inte. Enskilda bekännelser, som att han har kräkts inför scenframträdanden och varit tvungen att dämpa sin Ã¥ngest med öl, är i och för sig intressanta, men flera av de vittnesbörd han gör om sig själv saknar djup. Dock, Ã¥ter igen: ett och annat, som solosÃ¥ngen pÃ¥ finska – vi fÃ¥r höra lite av den – vid en älskad kvinnlig anförvants begravning kändes äkta och berörande.