Markus KrunegĂ„rd Ă€r en skivartist som jag frĂ€mst har lĂ€rt kĂ€nna genom att Anders Eldeman dĂ„ och dĂ„ spelar honom i ”Melodikrysset”. Men KrunegĂ„rd har aldrig, trots att han har gjort en rad skivor, först bland annat med egna gruppen Laakso, sedan sju soloalbum, och dessutom har samarbetat med bland andra Mauro Scocco och Lars WinnerbĂ€ck, riktigt fĂ„ngat just mitt intresse. Det gjorde inte heller den egna lĂ„t han valde att spela i dagens ”Sommar”, ”Askan Ă€r den bĂ€sta jorden” – dock tyckte jag det var intressant att fĂ„ höra ”Juusk”. Av det han i övrigt spelade föll mig egentligen bara ”Miljoona Ruusua” med Katri Helena pĂ„ lĂ€ppen. Och lite kul var det ocksĂ„ att fĂ„ höra ABBAs ”Waterloo” pĂ„ finska med Ami Aspelund.
Det hĂ€r lite finskprĂ€glade lĂ„tvalet leder över till att KrunegĂ„rd till hĂ€lften har finska rötter – och eftersom jag kan en del finska kan jag vidimera, att det han i sitt sommarprogram yttrade pĂ„ finska lĂ€t Ă€kta, inte inövat. Hans mamma kom nĂ€mligen frĂ„n Tornedalen. Pappan dĂ€remot kom frĂ„n en prĂ€stslĂ€kt i SkĂ„ne.
NĂ€r han började skolan – familjen bodde i Norrköping – fick han faktiskt under de tidiga skolĂ„ren gĂ„ i finsksprĂ„kig klass. Det hĂ€r var inte helt komplikationsfritt, eftersom större delen av skolan var svensksprĂ„kig. I sitt Sommar berĂ€ttade han, att han vid ett tillfĂ€lle utmanades av Cheva, en femteklassare: ”Joika dĂ„, finnjĂ€vel!” Men Markus’ mamma hade peppat honom inför den hĂ€r sortens utmaningar: ”Om nĂ„n sĂ€jer finnjĂ€vel, ska du slĂ„.” SĂ„ det gjorde Markus, med full effekt: Han knĂ€ade sin antagonist pĂ„ pungen, sĂ„ att denne knĂ€ade och grĂ€t.
SĂ„ hĂ€r lĂ„ngt tycker jag att KrunegĂ„rds ”Sommar” var intressant. Men sen hoppade han lite för mycket frĂ„n Ă€mne till Ă€mne, och skildringen av hans eget liv blev ganska hoppig den ocksĂ„ – varför han hoppade av arkitekturstudierna för att i stĂ€llet under en period arbeta med handikappade framgick till exempel inte. Enskilda bekĂ€nnelser, som att han har krĂ€kts inför scenframtrĂ€danden och varit tvungen att dĂ€mpa sin Ă„ngest med öl, Ă€r i och för sig intressanta, men flera av de vittnesbörd han gör om sig sjĂ€lv saknar djup. Dock, Ă„ter igen: ett och annat, som solosĂ„ngen pĂ„ finska – vi fĂ„r höra lite av den – vid en Ă€lskad kvinnlig anförvants begravning kĂ€ndes Ă€kta och berörande.