Min far hade en liten handelsbod i Balsora.
Han var varken fattig eller rik, och han var en av de där som inte vågar någonting, av fruktan att förlora allt de äger och har.
Min far gav mig en enkel, men rejäl uppfostran, och lyckades snart lära upp mig så att jag kunde hjälpa honom i affären.
När jag just hade fyllt arton år, så samlade han mod till en riskabel affär, och avled strax därefter, – förmodligen av grämelse över att ha satsat hela tusen guldmynt på “den villande våg”.
Jag tvingades strax efteråt, nästan lyckönska honom till hans död, – för, endast några veckor senare, så kom besked om att handelsskeppet som min far hade satsat sina pengar på, hade gått till botten.
Jag var ung och rask, och ett skeppsbrott kunde inte kuva mig.
Jag omsatte hela min fars kvarlåtenskap i kontanter, och drog ut för att testa lyckan i främmande land.
En gammal man, som tjänat min far, var mitt enda sällskap.
Han hade varit fäst vid min far, och ville nu dela mina framtida öden och äventyr.
I Balsora, hyrde vi kojer ombord på ett skepp med Indien som mål, och styrde ut för gynnsamma vindar.
Vi hade redan under två veckors tid, följt de vanliga handelsvägarna, när vår kapten varnade oss för oväder.
Han såg bekymrad ut, och det framgick att han just i de här farvattnen, inte var så pass hemmastadd, att han med lugn kunde invänta en storm.
Han lät surra seglen och vi drev nu istället långsamt framåt.
Natten föll, klar och kall, och kaptenen vågade redan hoppas på att han tagit miste om vädret.
Men helt plötsligt så svepte ett skepp, som vi hittills inte sett skymten av, tätt förbi vårt eget.
Jag hörde hur främlingens matroser skrattade och skrek av jubel, på sitt fördäck,
och det förvånade mig verkligen denna natt, med hotande oväder.
Men kaptenen vid min sada, han bleknade.
“Mitt skepp är förlorat”, ropade han.
“Där seglar döden.”
Innan jag kunnat fråga ut honom om hans besynnerliga utrop, så kom hans män fram och ylade och skrek.
- “Såg ni ?” skrek de. “Nu är det ute med oss.”
Kaptenen läste med hög röst, tröstande ställen ur Koranen, och fattade själv rodret.
Men förgäves…
Vi såg redan hur stormvågorna kom farande, och inom loppet av en timme, så gick skeppet på grund, och fastnade.
Livbåtarna sattes i sjön, och knappt hade vi räddat oss i ned dem, förrän skeppet slogs sönder framför ögonen på oss, och berövad allt, så gungade jag vidare i denna bräckliga farkost, – livbåten.
Men det fanns ingen ände på eländet.
Stormen rasade allt vildare, och livbåten gick inte att styra.
Jag och min gamle trotjänare, klamrade oss fast vid varandra, och svor att aldrig skiljas åt.
Äntligen så kom gryningen, men vid första anblick av morgonrodnaden, så grep stormen tag i båten vi satt i, och välte omkull den.
Jag återsåg aldrig mina skeppskamrater.
Bedövad av mitt fall, vaknade jag till liv i armarna på min gamle tjänare.
Han hade lyckats ta sig upp på den omkullvälta livbåtens köl, och dra mig med sig upp.
Stormen hade lagt sig.
Vi såg ingenting av vårt eget skepp, men väl ett annat, som vågorna drev oss mot.
När vi kom närmare så kände jag igen det.
Det var samma skepp som styrt tätt förbi oss i skymningen, och injagat sådan skräck i vår kapten.
Nu var det min tur att känna fasa.
Kaptenens utrop, hade besannats på ett fruktansvärt sätt, och själva skeppet såg så öde och övergivet ut.
När vi kom närmare, så var det ingen som visade sig på däck, hur högt vi än ropade på dem.
Men då detta var vår enda räddning så lovprisade vi Profeten som frälst oss så underbart ur nöden.
Från skeppets för så dinglade det ett långt rep. – Med händer och fötter, paddlade vi vår omkullstjälpta livbåt mot repet för att gripa tag i det.
Det lyckades äntligen.
Jag höjde min stämma igen, men allt var fortfarande tyst och stilla ombord.
Vi klängde oss upp på däck, jag först, som var yngst.
Men vilken skräcksyn !
Vad fick inte mina ögon se, när jag satt fot på däcket ?
Däcket var rött av blod, och mellan tjugo och trettio lik i turkiska kläder låg utspridda på däcket.
Vid stormasten stod en man i dyrbar dräkt med sabel i hand, men ansiktet var blekt och härjat, och rakt igenom pannan så stack en stor spik, som naglat fast honom vid masten.
Också han var död.
Skräcken förlamade mina ben, – jag kunde knappt andas.
Min följeslagare blev lika förfärad som jag, vid åsynen av ett däck med idel döda; inget tecken på liv.
Vi anropade Profeten med nya böner, och vågade oss till slut vidare.
Vid varje steg så såg vi oss om, rädda för att någonting ännu hemskare skulle visa sig.
Allt förblev sig dock likt. Vi skådade vitt och brett, men där fanns bara vi och världshavet.
Vi tordes inte tala med höga röster, av rädsla att se den döde kapitanon rikta sina blickar mot oss, eller se någon av de döda kropparna, vända sig om efter oss.
Äntligen så nådde vi en trappa, som förde ned i skeppets inre. Där hejdade vi våra steg, och såg skyggt på varandra, för ingen av oss vågade riktigt ge luft åt sina tankar.
“Ack käre herre.” sade vår gamle trotjänare. “Här har någonting fruktansvärt utspelats.
Men även om det lurar död och mord därnere, så vill jag hellre ge mig på nåd och onåd än att dröja där uppe på däck, bland alla de döda.”
Jag tyckte som han.
Vi samlade allt vårt mod, och fortsatte med spänd förväntan nedför trappan.
Även här nere var det dödstyst, vi hörde bara våra egna ekande steg.
Vi stod framför en kajutdörr, och jag lade örat till, – och lyssnade.
- Inte ett ljud.
Jag öppnade dörren.
Där inne var allt huller om buller. Kläder, vapen, och andra saker.
Ingenting låg på sin rätta plats.
Besättningen, eller åtminstone kaptenen, måste ha festat om ordentligt, så ostädat som det såg ut.
Nu fortsatte vi från hytt till hytt, från lastrum till lastrum.
Överallt fanns det rika förråd av sidentyger, pärlor, socker, och så vidare.
Jag blev utom mig av fröjd över skatterna, för jag trodde att alltsammans skulle tillfalla mig, eftersom det inte fanns några andra ombord.
Men Ibrahim, min tjänare, gjorde mig uppmärksam på att vi säkert var långt ifrån land, och att vi båda, hänvisade till våra egna svaga krafter, aldrig skulle lyckas komma i hamn.
Vi hämtade nya krafter med hjälp av all den mat och dryck, som stod framme på borden.
Sedan gick vi upp på däck igen.
Men åsynen av liken, var fortfarande lika hemsk, och fick vår hud att knottra sig.
Vi bestämde oss för att kasta de döda över relingen.
Vi greps av fasa igen, när vi märkte att ingen av dem gick att rubba ur fläcken.
De låg som fastväxta på däcksplankorna, – man hade fått bryta upp hela däcket för att slänga lik och plank tillsammans över bord, och till detta, saknade vi verktyg och krafter.
Inte heller kaptenen gick att lösgöra från masten. Inte ens sabeln kunde vi bända ur det stela greppet.
Vi tillbringade dagen med att bedrövat dryfta vårt läge.
När natten började falla, så bad jag gamle Ibrahim, att försöka att sova.
Jag tänkte hålla vakt på däck, för att spana efter undsättning.
När månen steg och jag av stjärnornas ställning kunde beräkna, att klockan gick mot elva, så greps jag av ett plötsligt sömnbegär.
Oemotståndligt, så sjönk jag ned bakom en stor vattentunna, som stod på fördäcket.
Det var dock mera en sorts vaken dvala, eller bedövning, än riktig sömn, för jag kunde tydligt höra vågorna slå mot skeppets sida, och seglen knirka och vissla i vinden.
Med ens så tycker jag mig höra stämmor, och manssteg på däck. Jag ville resa mig upp och se mig omkring. Men någon osynlig makt fängslade mina lemmar.
Jag kunde inte ens slå upp mina ögonlock.
Allt tydligare hördes rösterna.
Det lät som om en rask besättning rörde sig på däck.
Rakt genom sorlet så skar en kraftig befälsröst, och jag hörde tydligt och klart hur man halade i trossar och skot.
Efterhand så försvagades min hörsel.
Jag sjönk in i en djupare sömn.
Avlägset så tyckte jag mig höra vapenlarm, men jag vaknade inte förrän solen stod högt på himlen, och svedde mitt ansikte.
Jag såg mig yrvaket omkring.
Stormen, skeppsbrottet och de döda männen kom för mig som i en dröm, men när jag rest mig upp, så kunde jag se att allt var som igår.
De döda låg där orörliga; orörlig stod kaptenen – fastnaglad vid masten.
Jag skrattade förläget åt allt jag tyckt mig höra under min sömn.
Sedan gick jag för att söka reda på min gamle vän.
Jag fann honom sitta nere i kajutan. Han såg djupt oroad ut.
“Ack käre herre !” Utropade han, när jag kom in.
“Jag vill hellre vila på havets botten, än tillbringa ännu en natt på detta förhäxade skepp.”
Jag frågade honom om orsaken till hans bekymrade min, och han svarade:
“När jag hade sovit några timmar, så vaknade jag och märkte att man sprang av och an över huvudet på mig.
Jag trodde först att det var ni, käre herre, men det var minst tjugo man som rusade omkring, och jag kunde höra dem ropa, och skrika.
Slutligen så hörde jag tunga steg i trappan. Då visste jag inte längre till mig av skräck.
Bara då och då, så återfick jag så mycket sans, att jag kunde se samme man, som står fastnaglad vid stormasten, sitta där borta, vid bordet där, – och han åt och drack.
Mannen, som är klädd i scharlakansröda kläder, och ligger närmast stormasten där uppe, han slog sig ned vid kaptenens sida, och hjälpte honom att tömma flaskor, och fat.”
Så berättade min tjänare.
Ni kan förstå, kära vänner, att jag inte blev väl till mods.
Det kunde inte vara tal om någon hörselvilla.
Vi hade båda hört samma sak. – Att segla i sådant sällskap, bar mig emot.
Ibrahim föll i djupa tankar.
“Nu har jag det”, utbrast han slutligen. Han drog sig till minnes några kraftfyllda besvärjelser, som han lärt sig av sin farfar, – en vittberest man.
Han hade alltid påstått, att de hjälpte mot allsköns spökerier.
Om vi använde oss av dem, så skulle vi slippa att falla i den onaturliga dvala, som övermannat oss.
Den gamles förslag tilltalade mig.
Med bävan och hopp, så såg vi natten an.
Bredvid kajutan, fanns en liten skrubb, där vi drog oss tillbaka.
Vi borrade titthål i dörren, – så stora, att vi kunde se nästan hela kajutan.
Sedan stängde vi om oss – så gott det gick, inifrån skrubben – och Ibrahim skrev Profetens namn i rummets fyra hörn.
Vi förbidade nattens fasor.
Det var väl vid elvatiden igen, som det kraftiga sömnbegäret föll över mig.
Min reskamrat rådde mig att genast läsa upp några ställen i Koranen, och det hjälpte mig att hålla mig vaken.
Med en gång så blev det liv och rörelse på däck, det knarrade i spel och tåg, vi hörde snabba steg, och kunde tydligt urskilja flera röster.
Efter att ha kurat åtskilliga minuter i spänd förväntan, så hörde vi någon komma i kajuttrappan.
När min gamle trotjänare hörde stegen nalkas, så viskade han genast den särskilda formel, som hans farfar påstått hjälpa mot spökerier och trolldom:
“Om ni så stammar från vilda hav
eller från himlen den höga,
om ni så kommer från kylig grav
eller eld, betyder föga:
Allah är Alltets store Gud
alla andar skall lyda hans bud.”
Jag måste tillstå att jag inte helt och fullt litade på Koranens makt, när jag hörde dörren till kajutan slås upp med ett brak.
Håren reste sig på mitt huvud.
In trädde den ståtlige, storvuxne man, som vi sett stå fastnaglad vid stormasten.
Fortfarande stack den grova spiken ut från hans panna, men svärdet, hade han stuckit i skidan.
Efter honom kom ännu en man över tröskeln, inte lika dyrbart utstyrd, också honom hade jag sett ligga död uppe på däck.
Skeppets kapitano, för man kunde inte ta miste på att det var han, hade blekt ansikte, svart skägg, och vilt rullande ögon, som nu granskade kajutan.
Jag kunde se honom, fullt tydligt, när han gick förbi dörren till skrubben.
Han däremot, tycktes inte fästa sig vid dörren, som vi gömt oss bakom.
Båda satte sig nu till bords, och talade med höga gälla röster, på ett för mig helt obekant språk.
De blev alltmer högljudda och upprörda, tills kaptenen slutligen slog knytnäven i bordet så att det dånade i hela kajutan.
Med ett vilt skratt, så rusade den andre upp och vinkade åt kaptenen att följa efter.
Denne reste sig också och drog sin sabel ur skidan, varpå båda lämnade kajutan.
Lättade så andades vi ut, men det var långtifrån slut på våra fasor.
Larmet på däck, blev allt högre.
Man hörde hur männen sprang fram och tillbaka där uppe, – de skrek, skrattade, och tjöt.
Till slut så utbröt ett rent helvetiskt buller, så att vi fruktade att hela däcket skulle rasa ned över oss, med segel och allt.
Vi hörde vapenlarm och skrän, och så med ens blev allt dödstyst.
Först efter flera timmar så vågade vi oss upp på däck igen, och där var allt som förut.
Och alla var stela som trä.
På det viset förlöpte flera dygn ombord på skeppet.
Skeppet rörde sig hela tiden i östlig riktning, och med den kursen så borde vi enligt mina beräkningar snart nå fastlandet,
- men även om vi om dagen tillryggalade åtskilliga sjömil, så tycktes vi nattetid alltid föras tillbaka till samma plats, där vi första gången upptäckt skeppet.
Vår förklaring var att de döda, varje natt styrde kosan tillbaka med förlig spökvind i seglen.
För att råda bot på detta, så beslog vi alla segel innan natten föll, och använde oss av samma medel som i skrubben, – Vi skrev Profetens namn på små pergamentbitar, och band fast vid rårna.
Ängsliga så avvaktade vi utgången, i vår skrubb.
Spökerierna blev om möjligt ännu värre den natten, men se ! – På morgonen var seglen kvar så som vi lämnat dem.
Om dagarna så satte vi bara så mycket segel, att skeppet sakta gled fram över vågorna, – om nätterna förseglade vi de ihoprullade seglen med Profetens heliga namn.
På fem dagar så tillryggalade vi en icke föraktlig sträcka.
Äntligen, på morgonen den sjätte dagen så fick vi land i sikte, och prisade Allah och hans Profet för vår räddning.
Denna dag, och följande natt, så drev vi allt närmare kusten, och den sjunde morgonen så kom vi i närheten av en stad.
Vi lyckades med stort besvär att fälla ankar, och sjösatte en liten båt, som stod på däck, varpå vi med all makt, rodde i riktning mot staden.
Efter en halvtimme så kom vi fram till en flodmynning, och steg i land.
Vid stadsporten så fick vi reda på vad staden hette, och vi förstod att det var en indisk stad, inte långt från den trakt, dit jag ursprungligen hade tänkt att bege mig.
Vi upptäckte en karavan-seraj, och förfriskade oss efter vår äventyrliga resa.
Jag behövde nu ett gott råd, och berättade för värden, att jag sökte en klok gammal man, som förstod sig på trolldom en smula.
Han visade mig ett anspråkslöst hus på en sidogata, knackade på, man lät mig stiga in, och gav mig rådet att fråga efter Muley.
En liten gubbe med grått skägg och lång näsa, kom emot mig och frågade vad jag ville.
Jag sade då att jag sökte den vise Muley.
Han svarade att det var han.
Jag bad honom nu att råda mig om vad jag skulle ta mig till med de döda sjömännen, och hur jag skulle bära mig åt för att avlägsna dem från skeppet.
Han svarade att besättningen och kaptenen säkert blivit förtrollade efter att ha begått något brott ute till havs.
Han trodde att förtrollningen skulle lösas så snart man fört dem i land.
Detta lät sig dock inte göra, förrän man lossat plankorna som de vilade på.
Jag, som funnit skeppet, var den rätte nye ägaren till både skepp och last, ty så var lagen.
Dock borde jag hålla det mycket hemligt.
Om jag gav honom en liten gåva av det överflöd, som skulle komma på min andel, så kunde han och hans slavar hjälpa mig att bli kvitt de döda.
Jag lovade honom en belöning, och tillsammans med fem slavar, som utrustats med sågar och yxor så gav vi oss genast iväg.
Medan vi rodde tillbaka till skeppet så berömde trollkarlen Muley mig för vårt lyckade infall att binda seglen med Profetens namn och ord.
Han sade att vi inte skulle ha lyckats rädda oss på något annat sätt.
Dagen var ännu inte långt framskriden, då vi nådde fram till skeppet.
Vi grep oss verket an, och redan efter en timme så låg fyra av dem på durken i roddbåten.
Två av slavarna fick ro dem i land, och när de kom tillbaka så berättade de att de döda besparat dem mödan att gräva gravar, för så snart man hade lyft dem i land, så föll de sönder till stoft.
Vi fortsatte att såga loss de döda, och före mörkrets inbrott så hade samtliga förts i land.
Nu var bara ett av liken kvar ombord – mannen som naglats fast vid stormasten.
Förgäves så försökte vi dra ut den grova spiken ur mastvirket.
Trots våra kraftansträngningar så kunde vi inte rubba den en hårsmån.
Jag visste inte vad vi skulle ta oss till.
Man kunde ju inte kapa hela stormasten för att få liket i land.
Muley hjälpte oss ur vårt bryderi.
Han sade åt en av sina slavar, att snabbt ro iland igen, och hämta en kruka jord.
När krukan burits ombord så uttalade trollkarlen en rad hemlighetsfulla ord, och skakade ut jorden över den dödes huvud.
Genast så slog denne upp ögonen, och såret i hans huvud började att blöda.
Vi kunde nu lätt dra ur spiken, och den sårade föll i armarna på en av slavarna.
“Vem har fört mig hit ?” sade han, efter att ha hämtat sig en aning.
Muley pekade tyst på mig, och jag steg fram till mannen.
“Du, o främling, har frälst mig från hemska kval.” Sade kaptenen.
“Sedan femtio år så seglar mitt skepp fram och åter över vågorna, och min själ dömdes att varje natt återvända till min döda kropp.
Nu har mitt huvud vidrörts av mull, och jag kan försonad gå till mina fäder.”
Jag bad honom att berätta för oss om sitt hemska öde, och han talade och sade:
“För femtio år sedan så var jag en mäktig och ansedd man, bosatt i Alger.
Vinningslystnaden kom mig att utrusta ett skepp, och slå mig på sjöröveri.
Jag hade redan en längre tid utövat denna verksamhet, då jag en gång, i Zante, tog ombord en tiggarmunk, som krävde att få segla utan att betala hyra.
Jag och min besättning var ohyvlade sällar, och struntade i mannens heliga kall.
Tvärtom så brukade jag skämta grovt med honom.
En kväll, när han i helig iver, hade klandrat min handel och vandel, så blev jag övermannad av vrede, efter att i kajutan ha druckit länge och mycket, tillsammans med min styrman.
I min druckna ilska, över allt som tiggarmunken hade förebrått mig, och som jag inte ens skulle låtit en sultan skriva mig på näsan, så rusade jag upp på däck och stack min kniv i bröstet på honom.
Innan han dog så förbannade han oss och sade att jag och min besättning varken skulle få leva eller dö, förrän våra huvuden kommit i beröring med jord.
Han dog, – vi slängde honom överbord och skrattade åt hans hotelser.
Redan samma natt, så gick hans ord i uppfyllelse.
Några i besättningen gjorde myteri.
Vi kämpade med fruktansvärt raseri.
Mina anhängare led nederlag, och jag själv spikades fast vid masten.
Men också myteristerna avled av sina svåra sår, och snart hade mitt skepp förvandlats till en stor grav.
Mina ögon hade brustit, jag hade utandats min sista suck, – jag var död.
Men det var bara en förlamning som höll mig fängslad.
Nästa natt, just vid den tidpunkt då vi slängt den döde tiggarmunken i sjön, så vaknade jag och hela min besättning till liv igen, men vi kunde varken göra, eller säga något annat än det vi gjort och sagt den natten.
Så här har vi seglat i ett halvt århundrade, utan att kunna leva, utan att kunna dö, för hur skulle vi kunnat nå land ?
När det blåste upp till storm så hissade vi med vilt hopp alla våra segel och drömde om att krossas mot en klippa, och få lägga våra trötta huvuden till vila på havets botten.
Det lyckades inte.
Nu kan jag äntligen dö.
Än en gång, – tack, okände frälsare, om jordiska skatter kan gengälda något av min skuld, så tag mitt skepp, som tecken på min tacksamhet.”
Medan skeppets kapitano talade sålunda, så sjönk hans huvud sakta, och han tog avsked från det jordiska.
Genast upplöstes hans kropp, liksom hans kamraters kroppar gjort tidigare.
Vi samlade de dödas stoft i en kista, och grävde ned den på stranden.
Från staden så hämtade jag arbetare som satte mitt skepp i gott skick igen.
Efter att med stor vinst ha bytt de skatter som funnits ombord, mot andra varor, så hyrde jag en besättning, belönade frikostigt min vän Muley, och styrde kosan mot fäderneslandet.
Jag gjorde dock flera avstickare, ankrade i rika hamnstäder och torgförde mina varor.
Profeten höll sin välsignade hand över allt jag företog mig.
Efter att ha legat ute på min seglats, nästan nio månader, så angjorde jag Balsora, och hade då fördubblat de skatter som den döende kaptenen hade skänkt mig.
Medborgarna häpnade över mina rikedomar och min goda tur, och var övertygade om att jag hade funnit den store resenären Sindbads berömda diamantbal.
Jag lät dem tro vad de ville.
Men från den stunden, så vill alla ynglingar i Balsora ut på äventyr i stora världen så snart de fyllt arton, i hopp om att vinna samma lycka och framgång som jag.
Jag, däremot, lever i lugn och ro, men vart femte år så gör jag en pilgrimsresa till Mecka, för att på denna heliga ort, framföra tack för Allahs godhet och be för kaptenen och hans besättning, på det att han måtte taga dem upp till sig i sitt Paradis.
Slut.
.
.
.
.
.