”Det blåa ljuset” – utskriftsversion

SPARA I FIL / SKRIV UT, HÄR

Det var en gång en soldat, som under många långa år, troget tjänat sin konung.

Men när kriget var slut och soldaten inte längre kunde göra sin tjänst på grund av de många sår han fått, så sade kungen till honom:

- Du kan återvända hem, jag behöver dig inte mer.

Någon sold får du inte längre,

jag betalar bara den som är mig till nytta.

Soldaten visste inte vad han skulle leva av, och gick sin väg med hjärtat fyllt av sorg.

Han vandrade hela dagen, och fram emot kvällen kom han fram till en skog.

När det började att skymma såg han ett ljus, och han började gå i riktning mot ljuset.

Han kom så till ett hus, och i det huset bodde det en häxa.

- Om du inte ger mig en bädd och något att äta och dricka, så försmäktar jag, sade soldaten till häxan.

- Ojoj, vem ger en förlupen soldat något ? sade häxan.

Men jag skall i alla fall vara barmhärtig och hjälpa dig,

om du gör vad jag begär.

- Vad begär du då ? frågade soldaten.

- Att du gräver upp min trädgård åt mig i morgon, svarade häxan.

Soldaten accepterade det villkoret, och arbetade följande dag allt vad han orkade,

men han blev trots det, inte klar till kvällen.

- Jag ser att du inte kan göra mer idag, sade häxan.

Du får stanna här en natt till, om du hugger upp ett lass ved åt mig i morgon.

Soldaten behövde hela nästa dag för det arbetet, och på kvällen föreslog häxan att han skulle stanna en natt till.

- I morgon skall du få en lätt uppgift, sade hon.

Bakom mitt hus finns det en tom brunn, och i den brunnen har det fallit ned ett ljus.

Ljuset brinner med blå låga, och slocknar inte.

Det skall du hämta upp åt mig.

Nästa dag förde honom den gamla till brunnen, och hissade ned honom i en korg.

Han fann snart det blåa ljuset, och signalerade till häxan att hon åter skulle dra upp honom.

Hon började att dra, men när soldaten nästan hade kommit upp till brunnskanten, sträckte häxan fram handen, och ville ta ifrån honom det blå ljuset.

Men soldaten, som märkte att hon hade onda avsikter, vägrade att släppa ljuset.

- Du får inte ljuset förrän jag står på marken med båda mina fötter, sade soldaten.

Häxan blev rasande, släppte repet, lät honom falla ned i brunnen, och gick sin väg.

Den stackars soldaten föll till brunnens fuktiga botten, utan att skada sig.

Det blåa ljuset brann alltjämt, men vad hade han för glädje av det ?

Han fruktade att han skulle dö av hunger och törst.

Han satt en stund, djupt nedslagen.

Av en tillfällighet stack han handen ned i fickan, och fann sin rökpipa, som var till hälften stoppad.

- Det blir det sista roliga jag gör i livet, tänkte han, medan han tände pipan med hjälp av det blåa ljuset.

Tobaksröken steg sakta uppåt mot brunnskanten, genom vilken han såg den mörka natthimlen.

Med ens, stod en liten svart man framför honom, och sade:

- Herre, vad befaller du ?

- Vad kan jag befalla dig ? undrade soldaten förvånat.

- Jag måste göra allt vad du begär av mig, sade den lille mannen.

- Bra, sade soldaten,

hjälp mig då först och främst ur brunnen.

Den lille mannen tog honom vid handen, och förde honom genom en underjordisk gång.

Soldaten kom ihåg att ta det blåa ljuset med sig.

Medan de gick genom gången, visade den lille mannen honom alla de skatter som häxan lagrat här.

Soldaten stoppade på sig så mycket pengar som han orkade bära.

När de hade kommit upp ur brunnen, sade han till den lille mannen:

- Gå nu in i huset, bind häxan, och överlämna henne till en domstol.

Några sekunder senare virvlade den skrikande häxan förbi på en vild katt – snabbt som vinden – och strax efteråt var den lille mannen åter där.

- Nu är det gjort; häxan dinglar redan i galgen.

Dina vidare önskemål, herre ? sade den lille.

- För ögonblicket har jag inga, sade soldaten.

Du kan gå in i huset, men håll dig redo om jag kallar på dig.

- Du behöver inte ropa,

i samma ögonblick som du tänder din pipa med hjälp av det blåa ljuset är jag hos dig, sade den lille mannen och försvann.

Soldaten återvände till sin hemstad.

Han tog in på det bästa värdshuset, och befallde värden att inrätta ett rum så präktigt som möjligt.

Han lät vidare beställa sig de vackraste kläder.

När han var färdig med allt detta, kallade han åter till sig den lille svarte mannen.

- Jag har troget tjänat kungen, men han har skickat bort mig, och låtit mig hungra.

Nu vill jag hämnas på honom, sade soldaten.

- Vad skall jag göra ? frågade den lille.

- Sent i kväll, när kungens dotter har lagt sig och somnat, skall du föra henne till mig.

Jag skall göra henne till min tjänsteflicka.

- För mig är det en lätt, men för dig en farlig sak, sade den lille.

Om det kommer ut, går det dig illa.

Just när tolvslaget förklingat, sprang dörren till soldatens rum upp, och den lille mannen uppenbarade sig med den sovande kungadottern.

- Aha, där är du ! Ropade soldaten.

Sätt genast igång att arbeta !

Gå och hämta en kvast, och sopa kammaren ordentligt !

När prinsessan var färdig, satte sig soldaten i en bekväm stol, och befallde henne att dra av honom stövlarna.

Sedan kastade han dem i ansiktet på henne, varpå hon beordrades att putsa dem skinande blanka.

Hon gjorde allt vad hon blev befalld att göra, utan motsträvighet – tyst, och med nedslagna ögon.

Vid det första hanegället* förde den lille mannen henne tillbaks till det kungliga slottet, och lade henne i bädden.

På morgonen berättade prinsessan för sin fader, vilken egendomlig dröm hon hade haft.

- Jag fördes genom gatorna med blixtrande fart, till en soldats rum.

Där blev jag tjänsteflicka och måste göra allt möjligt simpelt arbete – damma, sopa, och putsa stövlar.

Det var bara en dröm, och ändå känner jag mig så trött som om jag verkligen hade gjort allt detta.

- Drömmen kan ha varit sann, sade kungen.

Vi skall undersöka det.

Du skall stoppa din ficka full med ärtor, och göra ett litet hål i fickan.

Om någon hämtar dig, faller ärtorna ut och lämnar spår efter sig på gatan.

Men när kungen sade detta, var den lille mannen närvarande och hörde alltihop,

fast han var osynlig.

På natten, när den lille mannen återigen blixtrade fram genom den sovande stadens gator med kungadottern, föll det visserligen ärtor ur hennes ficka,

men ärtorna lämnade inget spår, ty den listige lille mannen hade på förhand strött ut ärtor på alla gator.

Och prinsessan måste åter uträtta en tjänsteflickas alla sysslor, ända tills den första morgontuppen gol.

På morgonen skickade kungen ut sitt folk för att följa ärtspåren, men de ansträngde sig förgäves.

På alla gator, gick fattiga barn och plockade ärtor, och ropade glatt till varandra, att i natt hade det ”regnat ärtor”.

- Vi måste tänka ut något annat, sade kungen till prinsessan.

Ta inte av dig skorna när du går till sängs, och innan du förs bort därifrån, skall du gömma en av skorna hos soldaten.

Sedan kommer jag snart att hitta skon.

Den lille mannen hörde även detta anslag, och när soldaten på kvällen begärde att den lille mannen skulle hämta kungadottern, avrådde han, och sade att han inte visste något medel mot denna list.

För när skon skulle hittas hos soldaten, kommer det att gå honom illa.

- Gör vad jag befaller dig ! Påmanade soldaten.

Och kungadottern måste tredje natten i följd arbeta som tjänsteflicka.

Men innan hon fördes tillbaka, gömde hon en sko under soldatens bädd.

På morgonen lät kungen söka efter skon i hela staden.

Skon hittades hos soldaten, som nu bittert fick ångra att han inte följt den lille mannens råd.

Soldaten arresterades, och kastades i fängelse.

Och han glömde att ta med sig det värdefullaste han ägde – det blåa ljuset – och inte heller kom han ihåg att ta med sig några pengar.

Han hade blott en enda dukat* i sin ficka.

När han stod fjättrad med tunga kedjor i sin cell och tittade ut genom den trånga gluggen, såg han en av sina kamrater gå förbi.

Han knackade på rutan, och sade till kamraten:

- Vill du vara snäll och hämta ett litet knyte åt mig i värdshuset.

Du får en dukat för besväret.

Kamraten skyndade sig iväg och hämtade knytet med det blåa ljuset i.

Så snart soldaten var ensam, tände han pipan med ljusets hjälp, och lät den lille mannen komma.

- Var inte rädd ! Sade denne till sin herre.

Gå dit de för dig, och låt dem göra vad de vill.

Se bara till att du har det blåa ljuset med dig.

Nästa dag ställdes soldaten inför rätta, och trots att han inte begått något allvarligt brott, dömdes han till döden.

När han skulle föras bort för att hängas, bad han kungen visa honom en sista nåd.

- Vad önskar du ? frågade kungen.

- Att jag får röka ytterligare en pipa på vägen, sade soldaten.

- Du kan röka tre, sade kungen,

men inbilla dig inte att jag skänker dig livet.

Då tog soldaten fram sin pipa, och tände den med det blåa ljuset, och just som ett par rökringar stigit upp mot skyn, så stod den lille mannen där.

Han hade en knölpåk i sin hand.

- Vad befaller du, herre ?

- Slå till marken dessa falska domare och deras hantlangare, och skona heller inte denne kung, som har behandlat mig så illa.

Som en blixt, for den lille mannen kors och tvärs, och alla som han rörde vid med sin påk, föll till marken och förmådde inte röra sig.

Kungen blev dödsförskräckt och bad för sitt liv.

För att få behålla livet, gav kungen sin dotter till soldaten, och hela sitt rike.

 

Slut