Skovformigt broderimönster – 4 olika storlekar

 

 

 

 

 

 

 

Rakt broderimönster – 4 olika storlekar

 

 

 

 

 

 

.

1. Börja med att tvätta t-shirten och trikåtuben, i tvättmaskinen.

2. Sedan tar du ett kartongark (cirka 100 centimeter högt, och cirka 75 centimeter brett), och lägger det på ett bord.

3. Nu kan du lägga plagget ovanpå kartongarket, rita av, och klippa längs kanterna. – Spara två, tre decimeter av kartongarket, nedanför plaggets midja.

4. Vräng sedan undertröjan/t-shirten ut och in. – Trä på plagget, på mallen.

5. Mät nu ut två stycken trikålängder (valfri längd), från plaggets nedre del, så att trikåtuberna blir cirka fem centimeter längre än själva pappmallen. Klipp sedan upp innerkanterna på trikåtuberna. – Tänk på att trikåerna bör fästas med tuben uppåt och nedåt, eftersom stretchningen bör vara horisontell (åt sidan).

6. Klipp nu trikåerna, snett ut och ned, från t-shirtens midja, så att trikåtyget får formen av en kjol.

7. Sedan skarvar du ihop trikåerna på mitten, fållar, och syr ihop trikåerna med symaskinen.

– I detta skede, skall båda trikåerna (framsida och baksida) vara ihopsydda på mitten.

8. Tråckla först, och sy sedan ihop framsidan med baksidan på trikån.

9. Nu är det dags att tråckla, och sedan sy fast trikån, vid t-shirtens midja.

- Så, nu är din förlängning av plagget klar !

10. Avslutningsvis, kan du nu vränga plagget rätt, och börja att använda ditt nya plagg ! Lycka till !

.

.

.

.

.

.

.

.

Vill Du skriva ut ?

SKRIV UT

Hans hjärta – en svävande luta,

den klingar, så snart man vidrör den.

( Pierre-Jean de Béranger )

 

1  kapitlet ( . / . . . . . . . ) 8

Under en lång, mörk och ljudlös höstdag, detta år, då molnen stod tryckande låga, hade jag färdats ensam, till häst, genom ett synnerligen melankoliskt landskap.

När skuggorna blev långa fram emot aftonen, kunde jag äntligen skymta familjen Ushers sorgsna boning.

Jag vet inte hur det kom sig, men vid första anblicken av byggnaden, så upplevde jag en dunkel förnimmelse av nedstämdhet.

Jag säger, och jag menar nedstämdhet.

Känslan lättades inte av de fantasifulla och halvvägs njutbara intryck, som själen kan omkläda de mest ödsliga och avskräckande naturbilder i.

Jag betraktade scenen framför mina ögon,

- det ensliga huset, mitt i ödemarken – de nakna murarna – fönster som liknade ögonhålor,

- några vissna klängväxter,

- ett par vita, murkna trädstammar,

- jag såg scenen med en sådan total beklämning, som jag bara kan jämföra med bakruset efter en opiumdröm,

- det bittra återfallet till vardagen – det avskyvärda ögonblicket, då slöjan faller…

Jag frös, jag kände modet sjunka, jag mådde illa,

- det var en oförlöst tanketorka, som jag inte kunde omforma till någonting storslaget, hur jag än plågade min inbillningskraft.

Vad var det… - jag stannade upp för att tänka igenom det – … Vad var det som oroade mig så, när jag begrundade Ushers hus ?

Det var en gåta, som jag inte kunde lösa.

Inte heller, kunde jag få grepp om de töckenaktiga infall, som trängdes kring mig, under tiden.

Jag fick tillgripa den otillfredställande lösningen, att det nog finns kombinationer av vanliga naturföreteelser, som har makt att påverka oss i den riktningen, men att vi än så länge inte kan analysera den makten.

Det var tänkbart, sade jag mig, att man bara behövde flytta om enskildheterna i landskapet en liten smula, för att dämpa, eller rent av tillintetgöra den tröstlösa stämningen.

Jag prövade min teori, genom att en stund binda hästen vid ett utav träden kring den mörka damm, eller sjö, som låg nära huset, och granska huset ur spegelperspektiv,

- men min rysning blev ännu kraftigare än förut, när jag nu såg den omfattande, omvända scenen, med de grå vattenväxterna, de spöklika trädstammarna, och de blinda, ögonliknande fönstren.

Och ändå var det i denna dystra boning, som jag tänkte slå mig ned ett par veckor.

Ägaren, Roderick Usher, hade hört till mina bästa vänner en gång i unga år, men vi hade inte setts på åtskillig tid nu.

Ett brev från honom, hade emellertid letat sig bort till min avlägsna tillflyktsort,

- ett enträget, uppjagat brev, som inte gav mig annat val, än att uppsöka honom personligen.

 

2 kapitlet (. . / . . . . . .) 8

Hans rader vittnade om själslig, och kroppslig ohälsa, och om ett uppriktigt behov av att råka mig, som varit hans bästa och faktiskt enda vän.

Sällskapet med mig, skulle kanske lindra hans sjukdom ?

Det var sättet att säga det på, mer än det han sade, samt känslan av att det var en hjärtesak för honom, som gjorde att jag inte fick tveka.

Jag hörsammade genast hans kallelse, fast jag fortfarande tyckte att den var besynnerlig.

Fastän vi som pojkar hade stått varandra nära, så visste jag inte mycket om min vän.

Hans tillbakadragenhet gick nästan till överdrift, och låg djupt ingrodd i hans väsen.

Jag var på det klara med att hans förfäder sysslat med hemliga konster, och under senare tider, ägnat sig åt frikostig, men diskret välgörenhet.

Framförallt, hade de lidelsefullt ägnat sig åt musiken, – mera åt ett nytt och invecklat tonspråk, än det allmänt vedertagna.

Jag kände också till det märkliga faktum, att den aktade familjen Usher, aldrig avsatt någon sidogren, – med andra ord, så löpte släktlinjen i rakt nedstigande led.

Det var denna brist på utgreningar, som bidrog till att familjen och deras bostad, påverkat varandra, under tidens lopp.

Släktdragen hade renodlats, under samma takås, – från far till son.

Och bönderna i trakten, de använde alltid det svävande uttrycket “Huset Usher”, som kunde syfta både på huset, och på dem som bodde där.

Jag har sagt att den enda effekten av mitt barnsliga experiment – att blicka ned i dammen – hade varit att min första märkligt negativa reaktion, blev fördjupad.

Säkert är, att medvetandet om min egen snabbt växande tro på någonting övernaturligt, – för vad skall man annars kalla mitt intryck av huset – i sin tur påskyndade själva den snabba tillväxten.

Jag har länge känt till denna paradoxala lag, beträffande alla känslor, som bottnar i skräck.

Den kan ha varit uteslutande av det skälet som jag, när jag på nytt lyfte blicken mot själva huset, från dess spegling i dammen, fick en ny och egendomlig föreställning i min hjärna,

- en föreställning som faktiskt var så löjeväckande, att jag bara nämner den för att visa hur kraftigt jag påverkades av de sinnesintryck, som belägrade mig.

Jag hade hetsat upp min inbillning så till den grad, att jag faktiskt tyckte mig se att det, runt hus och egendom, utbredde sig en särskild atmosfär.

Atmosfären tycktes inte ha någonting med luften att göra.

Atmosfären steg som en giftig ånga, – från de förvittrade träden och de grå murarna, och den tysta sjön, – en pestdimma, som var trög och blygrå, och synlig för blotta ögat.

Jag skakade mig fri ifrån det som måste ha varit rena drömmen, och granskade nu, med skärpa, själva byggnaden.

Det förhärskande intrycket, var ytterlig ålderdomlighet.

Murarna hade missfärgats av århundraden som dragit förbi.

Små fungi (svampväxter) täckte murytorna, och hängde som fina, trassliga vävslöjor ned från takskägget.

I övrigt hade ingen påfallande vanvård, ödelagt huset.

Inga byggnadsstenar hade rasat – men man kunde se en kontrast, mellan den välbevarade helheten, och den förvittring som drabbat varje enskild sten.

Det påminde om träpaneler som har fått ruttna i stillhet, i ett bortglömt valv, utan att vältas omkull av de vindar som rasat där ute.

Bortsett från dessa spår av omfattande sönderfall, så fanns alltså ingenting i byggnaden som vittnade om vacklan, och obeständighet.

Jo, en skarpögd iakttagare, kunde möjligen ha urskilt en nästan osynlig spricka, som började uppe under taket, på husets framsida, och letade sig nedåt i ett sicksack-mönster, innan den försvann i sjöns tröga vatten.

Medan jag observerade detta, så slog jag in på den korta ridvägen till huset.

En betjänt tog hand om min häst, och jag steg in under den stora hallens gotiska valv.

En lakej, med smygande gång, förde mig under tystnad, genom många invecklade gångar och vrår, till sin husbondes studio.

Mycket av det som mitt öga fångade upp på vägen, bidrog till de vaga stämningar som jag redan nämnt.

Föremålen omkring mig, var i sig, inte så egendomliga.

Från min egen barndom, var jag van vid liknande snidade träbjälkar, mörka väggbonader, och fantastiska souvenirer, från bortglömda fältslag.

Men jag kunde inte undgå att häpna över de nya fantasier, som också välbekanta föremål, väckte till liv inom mig.

I en av trapporna så mötte jag familjeläkaren.

Hans drag – tycktes det mig – var en blandning av bakslughet, och oförställd rådlöshet.

Han skälvde till, när jag dök upp framför honom, men försvann sedan utan ett ord.

Lakejen slog upp en dörr, och visade mig in till sin husbonde.

Rummet var stort, och mycket högt i tak.

Fönstren var långsmala, och spetsbågade.

De satt så högt ovanför det svarta ekgolvet, att man omöjligt kunde nå dem, inifrån rummet.

De gallerförsedda små rutorna, släppte in ett svagt purpursken, som gjorde det möjligt att urskilja åtminstone de mer iögonfallande föremålen i närheten.

Ögat strävade däremot förgäves efter att tränga in i kammarens avlägsna vinklar och vrår, eller att nå upp till det välvda, och genombrutna taket.

 

3 kapitlet (. . . / . . . . .) 8

Ned, längs väggarna, hängde det mörka draperier.

Möblemanget föreföll vara riktigt, obekvämt, antikt och nednött.

Ett antal böcker och musikinstrument låg kringströdda överallt, men lyckades inte ge liv åt sceneriet.

Jag tyckte mig andas in en luft, som var sammansatt av sorg och saknad.

En stämning av djup och oåterkallelig dysterhet genomsyrade allt.

Vid min entré, så reste Usher sig från soffan, där han legat utsträckt i sin fulla längd, och hälsade mig med en livlig värme, där jag tyckte mig spåra en överdriven hjärtlighet,

- en uttråkad världsmans tillgjorda ansträngning.

En enda blick på hans ansikte, övertygade mig om att han var fullt uppriktig.

Vi slog oss ned.

Han teg en stund, och jag såg på hans ansikte med en känsla av medlidande och bävan.

Aldrig har en man åldrats så fruktansvärt, och på så kort tid, som Roderick Usher.

Det var med stort besvär, som jag kunde godta, att den bleka varelsen framför mig var identisk med mina första ungdomsårs gode vän.

Emellertid så hade hans yttre, alltid varit påfallande,

- en likblek hy, stora och fuktiga ögon med ojämförlig glans, läpparna något smala och mycket bleka, men ädelt buktade,

- en utsökt, lätt semitisk näsa, men med ovanligt breda näsborrar för den typen,

- en välformad haka, som med sin vekhet, vittnade om bristande moralisk energi, ett hår så tunt och blekt, så som spindelväv.

Dessa drag, i förening med en skalle, som vidgades till ovanlig bredd ovanför tinningarna, bildade ett ansikte man inte glömde så lätt.

Men nu, när dessa tidigt förefintliga drag hade betonats och överdrivits, så hade helhetsintrycket förändrats så pass att jag först greps av tvivel om vem jag talade med.

Huden hade nu en spöklik glans, – ögonens skimmer hade fått en ovärldslighet i sig, som verkligen skrämde upp mig.

Det mjuka håret hade tillåtits växa sig ovårdat, och svävade mer än föll över hans ansikte, vars uttryck präglades av en sådan arabeskartad gåtfullhet, att det inte kunde fogas in under vanliga mänskliga begrepp.

Hans sätt var på en gång osammanhängande, och motsägelsefullt.

Jag märkte att detta kom sig av att han på skilda sätt, försökte dölja en återkommande skälvning, – en häftig, nervös upprördhet.

Jag hade varit förberedd på något i den riktningen, både av hans brev, och av vissa barndomsminnen.

Nu stärktes intrycken av hans temperament, och egenartade fysik.

Rörelserna var omväxlande livaktiga, omväxlande letargiska (trötta).

Rösten var varierande, ifrån darrande obeslutsamhet, till en sorts enstavig självsäkerhet av det slag man kan stöta på hos hopplöst berusade personer, eller hos opiumrökare som just nått ett stadium av intensiv upphetsning.

Och det var med denna långsamma övertygelse, som han talade om syftet med mitt besök, och om sitt djupa behov av att få träffa mig igen; om den tröst och lindring han väntade sig av min närhet.

- Han talade utförligt om den bild han hade skapat sig av sin sjukdom.

Sjukdomen var, sade han, ärftligt betingad, och han hade förgäves försökt att finna bot för den.

Å andra sidan, tillade han omedelbart, så rörde det sig bara om en nervåkomma, som nog snart skulle bli bättre.

Den tog sig uttryck i onaturliga nervkittlingar.

Han redogjorde för dem i detalj.

Hans sätt att berätta, hade stark inverkan på mig, och några av berättelserna gjorde mig både intresserad och förbryllad.

Han led av sjukligt överdrivna sinnesintryck.

Den enda föda han stod ut med, måste vara menlös och okryddad.

Han kunde bara klä sig i speciellt lätta tyger.

Blomdoft gjorde honom beklämd.

Ögonen plågades av också mycket svaga ljuskällor, och det var bara ett fåtal ljud, särskilt från vissa stränginstrument, som inte fyllde honom med skräck.

Han var slav under sin skräck för själva skräcken, och, brukade han säga, “den dårskapen kommer att bli min undergång”.

Det är den, som blir mitt öde.

Jag fruktar inte framtida händelser – bara den skräck som de kommer att jaga upp, i mig.

Jag ryser vid tanken på fullkomligt bagatellartade händelser, som kommer att få ödesdiger inverkan på min upprörda själ.

Jag fruktar faktiskt inga faror i mitt liv, bara deras effekt på mitt psyke - skräcken.

I min nervsjuka ömkansvärda situation, så vet jag att den stund förr eller senare skall komma, då jag måste uppge både liv och förstånd, i min kamp med denna bistra vålnad, – Skräcken.

Så småningom gav han mig oklara antydningar om en annan märklig sida av hans själstillstånd.

Han hade vidskepliga föreställningar om det hus som han bodde i, och som han nu inte hade lämnat på flera år.

Han nämnde ett inflytande, som utövade en stor makt över honom, men han uttryckte sig i så svävande ordalag, att det inte tjänar någonting till, att återge det här.

Detta inflytande, hängde samman med utformningen och substansen av hans ärvda gods.

 

4 kapitlet (. . . . / . . . .) 8

Med tiden så hade det fått ett sådant grepp om honom, att de fysiska intrycken av torn och murar, och den dimmiga insjön som de speglade sig i, till slut hade kommit att påverka själva hans moraliska väsen.

Han erkände med stor tvekan att mycket av den särskilda dysterhet som jagade honom, hade en mer naturlig, påtaglig källa.

En älskad syster, som var hans enda umgänge sedan långa tider; hans enda släkting här på jorden…

…Hennes bortgång, – sade han med en röst, som var så fylld av bitterhet att jag aldrig kan glömma den, – skulle lämna honom, som den siste av familjen Usher.

Medan han talade, gick lady Madeline (för, så kallades hon) sakta genom en avlägsen del av rummet, och hon försvann utan att ha lagt märke till min närvaro.

Jag betraktade henne med en djup förvåning, som också innehöll en del fruktan – och ändå kunde jag inte ge någon som helst förklaring till denna känsla.

Jag överfölls av en förlamande känsla, när jag följde henne med blicken.

När till sist en dörr stängdes efter henne, såg jag instinktivt och frågande på brodern, men han satt med ansiktet begravt i händerna,

- och jag kunde bara se en mer än vanlig blekhet, som hade spritt sig över hans utmärglade fingrar, mellan vilka många tårar sipprade fram.

Lady Madelines sjukdom hade länge gäckat de tillkallade läkarnas skicklighet.

En definitiv apati, ett sakta avtynande, samt ofta förekommande men snart övergående anfall av delvis kataleptisk (dvalliknande) natur, – så löd den ovanliga diagnosen.

Ända tills nu, hade hon tappert försökt att kämpa mot sin svaghet, och vägrat att lägga sig i sjuksängen;

men på kvällen samma dag jag kom, så dukade hon under för den förhärjande sjukdomen (vilket hennes bror på natten, berättade för mig, med obeskrivlig rörelse),

- och jag fick veta att den skymt jag uppfångat av henne, antagligen var den sista – att jag aldrig mer skulle få se henne, åtminstone inte så länge hon levde.

Under de närmaste dagarna så nämnde varken Usher eller jag hennes namn, och jag gjorde allt för att skingra min väns svårmod.

Vi målade, eller läste tillsammans, eller också satt jag och lyssnade som i en dröm, till hans vilda improvisationer på gitarren.

Och medan en allt djupare förtrolighet, tillät mig att mer obehindrat tränga till djupet av hans själ, med dess större bitterhet,

insåg jag det fruktlösa i alla försök att liva upp ett sinne, varifrån mörkret liksom en inneboende positiv egenskap, vällde fram över alla föremål i den fysiska och psykiska världen, i en aldrig sinande flod av svårmod.

Jag skall alltid minnas de många stunder jag på detta sätt tillbringade i ensamheten, tillsammans med herren till Ushers hus.

Ändå skulle jag inte förmå mig att beskriva de studier, eller sysselsättningar, som han förmådde mig att delta i, eller hjälpte mig att tränga in i.

En överspänd och sjuklig idealism, kastade ett förfärande ljus över allt.

Hans långa, improviserade klagosånger, kommer alltid att ljuda i mina öron.

Bland annat, har jag ett hemskt minne av en viss egendomlig förvrängning och förstärkning av “Von Webers” sista vals.

Bland de målningar som hans fruktbara fantasi ruvade över, – och som för varje nytt penseldrag övergick till något obestämbart, som framkallade rysningar hos mig, vilka blev ännu häftigare, genom att jag inte visste varför jag rös,

- bland dessa målningar, som fortfarande står inför min inre syn, finns det bara några få som jag kan beskriva i ord.

Genom den ytterliga enkelheten, genom nakenheten i sina teckningar, både fängslade, och skrämde han mig.

Om en dödlig någonsin har målat en tanke, så var det Roderick Usher.

Under de förhållanden som då rådde, framkallades, genom de rena abstraktioner som han skapade på duken, en häftig, olidlig skräck, som jag inte upplevde när jag betraktade “Fuselis” visserligen glödande, men alltför konkreta fantasier.

Jag kan kanske förmedla ett, om än svagt begrepp i ord, av en av min väns fantastiska skapelser.

En liten tavla föreställde det inre av ett ofantligt långt, rektangulärt valv, eller tunnel, med låga väggar, som var släta, vita, och utan avbrott eller dekorationer.

Vissa detaljer framkallade emellertid intrycket, att denna håla låg djupt under jorden.

Där fanns ingen utgång någonstans, och ingen fackla eller någon annan ljuskälla syntes, men allt genomströmmades ändå av en flod starka ljusstrålar, som badade varje föremål i en spöklik och onaturlig glans.

Jag har redan nämnt hans onaturligt skarpa hörsel, som gjorde att han inte kunde tåla någon annan musik, än den som utfördes på vissa stränginstrument.

Kanske var det de trånga gränser, som inskränkte hans rörelseförmåga i detta avseende, som var upphovet till en stor del av den fantastiska karaktären i hans spel.

Men den brännande lättheten i hans stycken, kunde inte förklaras på samma sätt.

Både tonerna och orden i hans vilda fantasier (han ackompanjerade ofta sitt spel med rimmade improvisationer), måste ha haft sin grund i denna själsliga koncentration, som jag redan har nämnt, och som man bara finner i vissa ögonblick av hög, konstlad anspänning.

Jag minns ännu orden, till en av dessa rhapsodier.

De gjorde kanske ett djupare intryck på mig när han sjöng dem, på grund av att jag i de egendomliga stroferna, för första gången tyckte mig ana att Usher insåg, att hans förnuft vacklade på sin stolta tron.

 

5 kapitlet (. . . . . / . . .) 8

Verserna, som han kallade “Spökslottet”, löd ungefär så här:

I den grönaste av dalar,

fylld av änglars höga frid

låg ett slott med gyllne salar

i en halvt förgäten tid.

Det låg i Tankens kungarike,

i härlig grönska klätt,

och aldrig över slottets like

serafen sina vingar brett.

Tonens guld- och purpurfanor

vajade i solens ljus -

uråldriga var slottets anor !

 

En munter vind, med ivrigt brus

kring tinnar och flaggor svallar;

men sommarvindens lek är kort;

den smeker sönderfallna vallar

och flyger genom dalen bort.

 

När vandraren i nattens timma

sig glömde kvar i denna dal

han såg ur tvenne fönster glimma

skimrande gestalter i dess sal.

Ljudet av en välstämd luta klingar

i höga salens glans, och vid dess ton

gestalterna sig rör, i vida ringar

kring härskaren på hög och praktfull tron.

 

Juveler och rubiner vilar

i mäktig strålglans, över slottets port,

och genom porten ilar, ilar

som de i sekler redan gjort

en grupp av ekon i en munter skara,

vars enda värv, vid detta glädjens hov

är att sjunga högt, och jubla bara

med himmelsklara stämmor, härskarnas lov.

 

Men onda makters dystra skara

mot slottet kom med väldigt gny;

Ack, låt oss sörja, gryningsljuset klara

skall aldrig mer för härskarn gry.”

Det höga slottets prakt, allt skönt där inne,

allt stort och skönt, all stilla frid

är blott ett blekt och sällsamt minne

från en för länge sedan svunnen tid.

 

Och vandrarna i nattens timma

ser nu i hemsk och blodröd glans

det gamla slottets fönster glimma;

vid falsk musik i taktlös dans

sig mörka skepnader ohyggligt röra,

en störtflod brusar fram ur portens natt

av gastar, som nu fyller vandrarna öra

med avgrundsskrik och hemska skratt.

 

Jag minns ännu de tankar som denna sång väckte hos oss, och ledde fram till att Usher framförde en åsikt som jag inte nämner så mycket för att den skulle vara originell - för även andra har haft den - som på grund av den envishet med vilken han höll fast vid den.

Det handlade i grova drag om växternas tankeförmåga.

I hans orediga fantasi, antog hans tanke emellertid en djärvare form, och omfattade också ibland det oorganiska riket.

Jag kan inte med ord beskriva styrkan i hans övertygelse, eller den iver, med vilken han framförde sin teori.

Hans övertygelse stod dock, som jag tidigare har antytt, i samband med de uråldriga stenarna i hans fäderneshem.

Villkoren för känsel och tankeförmåga hade här, trodde han, uppfyllts genom det sätt på vilket stenarna anordnats,

genom de svampväxter som betäckte den, och genom de döende träden som stod omkring huset,

- framför allt genom att detta har pågått så länge, och att tjärnens stillastående vatten, hade speglat allt detta, under så många år.

Detta bevisades, sade han – och detta gjorde mig häpen – genom den gradvisa förtätningen av en atmosfär, som bara fanns på den här platsen.

Man kunde se resultatet, tillade han, på det tysta men betydelsefulla och förfärliga inflytande, som under sekler hade format hans släkts öden, och som nu gjorde honom till den jag såg framför mig – till den han var.

Våra böcker – de böcker som under många år hade utgjort en stor del av sjuklingens andliga tillvaro – var, som man lätt kan föreställa sig, i sträng överensstämmelse med denna åsikt.

Vi läste tillsammans i sådana arbeten som “Ververt och Chartreuse” av Gresset, “Belphegor” av Machiavelli; “Himmel” och helvete”, av Swedenborg;

“Niels Klims underjordska resa” av Ludvig Holberg;

Robert Fluds, Jean D´Indagines och De la Chambres “kiromanti”, “Resan till det blå fjärran” av Tieck, och “Solstaten” av Campanella.

En favoritbok var en liten oktavupplaga av “Directorium Inquisitorium”, av dominikaner-munken Eymeric de Gironne;

och i “Pomponius Mela”, fanns stycken som behandlade de gamla afrikanska satyrerna, och egipanerna, som Usher kunde sitta och fantisera över, i timmar.

Hans främsta nöje, var emellertid att läsa en synnerligen sällsynt och egendomlig bok, i kvartoformat, en glömd kyrkas handbok – “Vigiliae Mortuorum secundum Chorum Ecclesiae Maguntinae”.

Jag kunde inte låta bli att tänka på den sällsamma ritual, som beskrivs i detta verk, och dess sannolika inflytande på min tungsinte vän, när han en kväll helt plötsligt meddelade mig att lady Madeline inte längre levde,

- samt att han, tills begravningen ägde rum om fjorton dagar, tänkte förvara hennes lik i ett av de många valven i byggnadens huvudkropp.

Det världsliga skäl han angav för denna ovanliga åtgärd, var emellertid sådant, att jag inte ansåg mig kunna motsätta mig det.

 

6 kapitlet (. . . . . . / . .) 8

Han sade att han hade beslutat sig för detta, på grund av hennes ovanliga sjukdom, på grund av att läkaren hade önskat det, och på grund av att familjegraven låg så avlägset och öppet.

Jag kan inte förneka, att när jag drog mig till minnes det hotfulla utseendet hos den man jag vid min ankomst mötte i trappan, kände jag ingen önskan att motsätta mig ett försiktighetsmått, som i alla händelser var oskadligt, och inte på något sätt onaturligt.

På Ushers begäran, hjälpte jag honom personligen med arrangemangen, för den tillfälliga gravsättningen.

Sedan kroppen lagts i kistan, bar vi den ensamma, till dess vilorum.

Det valv, där vi placerade kistan – och som hade varit förseglat så länge att våra facklor, som flammade motvilligt i denna fuktiga luft, inte gav oss några större möjligheter att undersöka det – var litet, fuktigt, utan någon öppning där dagsljuset kunde tränga in, och låg mycket djupt, rakt under den del av byggnaden, där mitt eget sovrum var beläget.

Någon gång, för länge sedan, hade det uppenbarligen använts som en fängelsehåla, av värsta slag, och under senare tid, till förvaring av krut och andra lättantändliga ämnen, eftersom en del av golvet och alla murarna i den långa valvgång som ledde dit, var omsorgsfullt beklädda med kopparplåtar.

Den massiva järndörren, hade också varit skyddad på samma sätt; dess ofantliga tyngd frambringade ett genomträngande gnisslande ljud, när den vred sig på sina hakar.

Efter att vi hade ställt ifrån oss vår sorgliga börda på ett par bockar i denna fasans boning, drog vi det ännu inte tillskruvade kistlocket åt sidan, och betraktade den dödas ansikte.

För första gången observerade jag nu en slående likhet mellan brodern och systern,

- och Usher, som kanske gissade sig till mina tankar, mumlade att de båda hade varit tvillingar och att ett knappt fattbart samförstånd alltid hade rått mellan dem.

Trots det så betraktade vi inte den döda särskilt länge, eftersom vi inte kunde se henne utan skräck.

Den sjukdom som hade dödat henne i blomman av hennes ålder, hade som vanligt, vid sjukdomar av allvarlig kataleptisk natur, lämnat skenbilden av en lätt rodnad på bröst och ansikte, och det misstänkt dröjande leende kring läpparna, som är så förfärligt i döden.

Vi lade åter på locket och skruvade fast det, och efter att ordentligt ha låst järndörren så återvände vi mödosamt till de föga mindre dystra rummen, i husets övre del.

Och nu, när några dagar av bitter sorg hade förflutit, så inträdde en märklig förändring i min väns sinnestillstånd.

Hans vanliga uppträdande var försvunnet.

Han försummade eller glömde sina vanliga sysselsättningar.

Han skyndade fram och åter, i de olika rummen, med oregelbundna och mållösa steg.

Blekheten i hans ansikte hade om möjligt blivit ännu mer spöklik, medan ögonen hade förlorat all sin glans.

Hans röst lät inte längre beslöjad, så som den tidigare ibland gjort; nu karakteriserades hans röst i allmänhet av ett häftigt vibrerande ljud, liksom framsprunget ur en djup fasa.

Det fanns tillfällen, när jag verkligen trodde att hans ständigt upprörda själ, kämpade med någon tryckande hemlighet, som han inte vågade avslöja.

Vid andra tillfällen så tillskrev jag allt detta en galen människas oförklarliga fixa idéer,

för jag såg honom långa stunder stå och stirra ut i tomma intet, med ett uttryck av djup koncentration i ansiktet,

- som om han lyssnade till något påhittat ljud.

Det är knappast förvånande att hans tillstånd skrämde mig – att det smittade mig.

Jag kände att jag sakta men säkert påverkades av hans egna fantastiska och starka vidskepelser.

När jag hade gått till sängs, sent en kväll, på den sjunde eller åttonde dagen efter det att vi placerade lady Madelines kropp i källarvalvet, ansattes jag av dessa känslors fulla styrka.

Timmarna kröp långsamt fram, utan att jag fick en blund i ögonen.

Jag kämpade för att bortresonera den nervositet som fått makt över mig.

Jag försökte intala mig, att åtminstone större delen av det jag kände, var en följd av rummets dystra möblering,

- de mörka och illa medfarna draperierna, som sattes i rörelse av den växande stormens vindilar, och nu fladdrade fram och åter på väggarna, och frasade hemskt kring sängen.

Mina ansträngningar förblev fruktlösa.

Jag genomfors av en oemotståndlig rysning, och slutligen kände jag över hjärtat, en förhäxad tyngd av ytterlig, oförklarlig oro.

Jag skakade det av mig med en flämtning, satte mig häftigt upp i sängen, och såg mig upprört omkring i det mörka rummet.

Jag lyssnade – jag vet inte varför, om inte en instinkt tvingade mig – till vissa dova och obestämda ljud, som med långa mellanrum hördes någonstans ifrån, när stormen mojnade av.

Överväldigad av en oförklarlig, men ändå outhärdlig känsla av fasa, kastade jag hastigt på mig kläderna (för jag kände att jag inte skulle kunna sova mer den natten),

- och försökte rycka mig ur detta hemska tillstånd, genom att gå fram och tillbaka i rummet.

Jag hade inte gått många varv, förrän jag hörde lätta steg i en trappa i närheten.

Jag kände genast igen Ushers steg.

Ögonblicket därefter knackade han försiktigt på min dörr, och kom in med en lykta i handen.

Hans ansikte var som vanligt likblekt, och avtärt, men dessutom fanns i hans blick, ett slags vansinnig munterhet

- hela hans uppträdande utandades en uppenbart återhållen hysteri.

 

7 kapitlet (. . . . . . . / .) 8

Jag blev förskräckt av hans utseende, men vad som helst var bättre än denna ensamhet, som så länge hade pinat mig, och jag välkomnade till och med hans närvaro som en lättnad.

“Har du alltså inte sett det ?” sade han häftigt, efter att en stund, tyst, ha sett sig omkring.

“Då har du alltså inte sett det ?

Men, du skall snart få se det !”

Med de orden skyddade han lyktans låga med handen, skyndade fram till ett av fönstren, och slog upp det så att stormen obehindrat kastade sig in.

Den rasande vinden som trängde in, lyfte oss nästan från golvet.

Det var verkligen en ovädersjagad, men ändå egendomligt vacker natt, som var enastående i sin vilda skönhet.

Uppenbarligen rasade en våldsam virvelstorm i närheten, för vinden kastade ofta häftigt om, och de täta molnen – som hängde så lågt att de snuddade vid byggnadens torn – hindrade oss inte från att observera hur de, likt levande varelser från alla håll, drevs in i varandra, utan att förflytta sig bort.

Jag säger, att hur täta molnen än var, så kunde vi ändå observera deras inbördes kamp,

- ändå uppfångade vi inte en skymt av månen eller stjärnorna,

men undersidan av de väldiga, stormande moln-massorna, liksom alla föremål i närheten, glödde i det hemska återskenet från de svagt lysande och fullt synbara gasdunster, som omvärvde byggnaden.

“Du får inte… du skall inte se på det här !” Sade jag rysande till Usher, när jag med milt våld, förde honom från fönstret till en stol.

“Detta, som förvirrar dig så mycket, är inget annat än vanliga elektriska fenomen, om de inte är en följd av tjärnens utdunstningar.

Låt oss stänga fönstret – luften är kall och farlig för dig.

Här är en av dina favoritromaner.

Jag läser och du hör på; och på det sättet kan vi fördriva den här ohyggliga natten.”

Den gamla volym jag hade tagit upp, var “Galne Trist”, av Sir Launcelot Canning;

men jag hade kallat den “en av Ushers favoritromaner” mer som ett dystert skämt än på allvar, för det fanns mycket litet i dess grova och fantasilösa mångordighet, som kunde tilltala min väns högstämda tankar.

Det var emellertid den enda bok som fanns till hands, och jag hade ett svagt hopp om att hans överkänslighet skulle lindras av den, just på grund av romanens ytterliga vanvett.

Om jag kunde döma efter den överspända fascination, med vilken han lyssnade, eller tycktes lyssna till berättelsen, kunde jag verkligen lyckönska mig till mitt val.

Jag hade kommit till det välkända stället i berättelsen, där huvudpersonen Ethelred, efter att förgäves, i frid, ha försökt att ta sig in i eremitens boning, gör sig beredd att tränga sig in med våld.

 

Som bekant så lyder romanen här, på detta sätt:

“Och Ethelred, som av naturen hade ett oförskräckt hjärta, och som nu dessutom kände sig mäkta stark och modig, av det myckna och starka vin han hade druckit, gav sig nu inte längre tid att språka med eremiten, som i sanning hade ett envist och ondskefullt sinnelag, utan då han kände regnet på sina axlar, och fruktade det tilltagande ovädret, lyfte han sin klubba, och slog hastigt ett hål i dörren, genom vilket han sträckte in sin stålbehandskade hand; och nu riste han väldeliga i dörren, och spräckte den, och sönderslet den helt och hållet, så att dånet från det torra och ihåligt ljudande trävirket ekade väldeliga genom hela skogen.”

Vid slutet av denna mening, så for jag förskräckt upp och gjorde en kort paus, för det tycktes mig, även om jag omedelbart antog att min fantasi hade skenat iväg med mig, som om jag otydligt från någon avlägsen del av byggnaden, uppfattade något som mycket väl kunde ha varit det svaga ekot av det buller, som Sir Launcelot så omständligt hade beskrivit.

Utan tvivel hade jag observerat detta ljud, endast på grund av att det nådde mig samtidigt som jag läste detta stycke i romanen, för mitt i detta oväsen, skramlet från fönstren, och stormens övriga buller, så fanns det knappast något i detta ljud, som skulle ha stört mig.

 

Jag läste vidare:

“Men Ethelred, denne bålde kämpe, vart mäkta vred och förvånad, när han trädde in genom dörren och inte fann något spår av den ondskefulle eremiten, utan i hans ställe en drake, obetäckt med fjäll, och hiskelig att skåda, och med en tunga av eld; och denna drake satt vakande framför ett palats av guld, med golv av silver, och på väggen hängde en glänsande kopparsköld, på vilken följande ord stod inristade:

Den som här inträder, segrat har med ära;

den som draken slår, han skall skölden bära.

Och Ethelred höjde sin klubba, och slog draken i huvudet, och den föll ned framför honom, och uppgav sin giftiga anda med ett skrik, så förfärande och skärande och tillika så starkt, att Ethelred var nödsakad att tillsluta sina öron med händerna vid dessa förfärliga ljud, vars like aldrig tidigare hörts…”

Här tystnade jag återigen, och nu med en känsla av skräck, för det kunde nu inte råda det minsta tvivel om att jag verkligen hörde, även om jag inte kunde säga varifrån, ett svagt och avlägset, men genomträngande, långt utdraget, och ovanligt gällt skrikande,

- eller gnisslande ljud, som helt motsvarade det som jag i min fantasi, hade föreställt mig som drakens onaturliga skrik i romanen.

Trots att jag var häpen, och uppfylld av tusen motstridiga känslor vid detta andra sammanträffande, så hade jag nog sinnesnärvaro att inte genom någon kommentar, öka min väns nervositet.

I stället för att som förut, sitta vänd mot mig, så hade han sakta vridit sin stol så, att han nu satt med ansiktet vänt mot dörren, vilket gjorde att jag bara delvis kunde urskilja hans drag,

- även om jag såg hans läppar skälva som om han mumlade något ohörbart.

Hans huvud hade sjunkit ned mot bröstet, men jag visste att han inte sov, för hans öga, som jag såg i profil, var vidöppet.

Även hans rörelser visade att han var klarvaken, för han vaggade sakta och oupphörligt fram och åter.

Efter att med en hastig blick, ha observerat detta, så läste jag vidare:

“Och sedan riddaren nu hade undgått drakens fasansfulla raseri, och han tänkt på kopparstölden och brytandet av den förtrollning som vilade över den, röjde han den döda draken ur vägen, och gick dristigt över slottets silvergolv, bort till den plats, där skölden hängde på väggen; dock hängde den inte kvar på sin plats tills han hunnit fram, utan föll med ett mäktigt och rysligt klingande buller, i golvet.”

 

8 kapitlet (. . . . . . . .) 8

Jag hade knappt hunnit uttala dessa ord, förrän jag hörde, precis som om en kopparsköld hade fallit ned på ett silvergolv, ett tydligt, metalliskt dämpat klingande.

Jag rusade häftigt upp från min stol, men Usher lät sig inte hejdas i sin vaggande rörelse.

Hans ögon stirrade stelt rakt fram, och hans ansikte var som hugget i sten.

När jag lade min hand på hans axel, genomfors han dock av en häftig rysning, ett sjukligt småleende lekte kring hans läppar, och jag såg hur hans läppar rörde sig hastigt, som om han talade, utan att vara medveten om min närvaro.

Jag böjde mig ned över honom och lyckades slutligen uppfånga hans hemska ord.

“Inte heller höra det ? Jo, jag hör det och har hört det.

Länge, länge, länge – många minuter, många timmar, många dagar, har jag hört det, men jag vågade inte, åh, ha förbarmande med mig, olycklige !

- Jag vågade inte – jag vågade inte tala !

Vi har lagt henne levande i kistan !

Sade jag inte att mina sinnen var skarpa ?

Nu säger jag dig, att jag hörde hennes första svaga rörelser i kistan.

Jag hörde dem för många, många dagar sedan, men ändå vågade jag inte tala – jag vågade inte tala !

Och nu – i natt – Ethelred – ha ! Ha ! – Krossandet av eremitens dörr, och drakens dödsskrik, och sköldens klang.

- Säg hellre krossandet av hennes kista, och gnisslet av hennes fängelseports gångjärn, och hennes kamp i den kopparbeklädda valvgången !

Oh, vart skall jag fly ?

Är hon inte strax här ?

Hastar hon inte hit för att förebrå mig min brådska ?

Har jag inte hört hennes fotsteg i trappan ?

Kan jag nu inte tydligt höra hur tungt och förfärande hennes hjärta slår ?

Dåre !”

Här sprang han ursinnigt upp och skrek ut orden som om han var på väg att ge upp andan:

“Dåre! Jag säger dig att hon nu står utanför dörren !”

Som om det hade legat trolldom i hans övermänskligt starka rop, så öppnades i samma ögonblick den höga uråldriga panelen, mot vilken han pekade långsamt, sina tunga, ebenholtssvarta käftar.

Det var den instormande vindstötens verk – men där utanför stod lady Madeline av Ushers högresta gestalt i sin svepning.

Den vita likskruden var fläckad av blod, och spåren efter en förvirrad strid, syntes på hela hennes utmärglade kropp.

Ett ögonblick så stod hon darrande och raglande i dörröppningen

- sedan föll hon med ett svagt jämmerrop tungt in i rummet, och på brodern, och i sin våldsamma och slutgiltiga dödskamp, drog hon honom med sig i fallet som ett lik, och offret för de fasor, han hade förutsagt.

Jag flydde panikslagen från detta rum, och från denna byggnad.

Stormen rasade fortfarande lika ursinnigt, då jag galopperade över den gamla brovägen.

Plötsligt kastades en ojämn ljusstrimma längs vägen;

jag vände mig om i sadeln för att se varifrån ett så oväntat ljussken kunde komma, för bakom mig fanns bara det stora huset, och dess skuggor.

Skenet kom från den sjunkande, blodröda fullmånen, som nu lyste skarpt genom den förut knappt märkbara sprickan i muren, som jag redan har nämnt, och som löpte i sicksack från taket ned till grunden.

Medan jag betraktade sprickan, så vidgades den hastigt, det kom en häftig vindstöt, hela månskivan träffade plötsligt min blick, det svindlade för mig, när jag såg de väldiga murarna skilja sig

- det hördes ett långt, häftigt dån, som från tusen vattenfall – och den djupa, mörka tjärnen vid mina fötter, slöt sig tyst och motvilligt över spillrorna av Ushers hus.

 

SLUT

.

.

En fattig skogshuggare bodde med sin hustru och sina tre döttrar, i en liten stuga, vid randen av en enslig skog.

En morgon då skogshuggaren gav sig av till arbetet, så sade han till sin hustru:

- “Låt den äldsta flickan komma med middag till mig i skogen, annars blir jag aldrig färdig.

Och för att hon inte skall gå vilse”, lade han till, “så tar jag med mig ett knyte med hirs, och strör ut kornen på vägen.”

När solen stod mitt över skogen, så gav sig flickan av med en kruka full med soppa.

Men pilfinkarna och talgoxarna, lärkorna och blåmesarna, koltrastarna och grönsiskorna, hade för länge sedan pickat i sig hirskornen, och flickan kunde inte hitta spåret.

Då gick hon på måfå allt längre bort, tills dess att solen gick ned, och natten bröt in.

Träden susade i mörkret, ugglorna hoade, och flickan började bli rädd.

Då fick hon på avstånd se ett ljus, som glimmade mellan träden.

Där borde det väl bo folk…, tänkte hon, …som jag kan få stanna hos över natten…,

och så gick hon mot ljuset.

Det dröjde inte länge, förrän hon kom fram till ett hus, där det lyste ur fönstren.

Hon knackade på, och en grov röst ropade där inne:

- “Stig in.”

Flickan klev in i den mörka förstugan, och knackade på rumsdörren.

- “Stig bara in”, ropade rösten, och när flickan öppnade dörren till stugan, så satt det en isgrå gammal man vid bordet.

Han satt med ansiktet stött i händerna, och hans vita skägg svallade över bordet, nästan ända ned till golvet.

Vid ugnen så låg det tre djur - en höna, en tupp, och en brokig ko.

Flickan berättade för gamlingen vad som hade hänt henne, och bad om härbärge för natten.

Mannen sade:

- “Rara lilla höna, rara lilla tupp, och du rara kossa lill, vad säger ni därtill ?”

- “Flops !” Svarade djuren, och det måtte väl betyda:

“Gärna för oss”. För gamlingen fortsatte:

- “Här finns allt i överflöd, – ställ dig vid spisen och laga till kvällsmat.”

I köket så hittade flickan rikligt av allting, och hon lagade till en god måltid;

men djuren tänkte hon inte på.

Hon bar den fulla skålen till bordet, satte sig bredvid den gråe mannen, åt, och stillade sin hunger.

När hon var mätt, så sade hon:

- “Nu är jag trött, var finns det en säng, där jag kan lägga mig och sova ?”

Djuren svarade:

- “Med honom åt du, med honom drack du, inte tänkte du på höna, tupp och ko,

månntro, om natten ger dig någon ro !”

Då sade gamlingen:

- “Gå bara uppför trappan, så hittar du en kammare, med två sängar.

Skaka bolstren, och bädda med vitt linne, så kommer jag också och lägger mig och sover.”

Flickan gick upp, och när hon hade skakat bolstren och bäddat rent, så lade hon sig i den ena sängen, utan att vänta på gamlingen.

Men efter ett tag, så kom den gråe mannen, lyste på flickan med ljuset, och skakade på huvudet.

Och när han såg att hon sov som en stock, så öppnade han en fallucka, och lät henne sjunka ned i källaren.

Sent på kvällen så kom skogshuggaren hem, och förebrådde sin fru att hon hade låtit honom hungra hela dagen.

- “Det är inte mitt fel”, svarade hustrun,

“flickan gick iväg med middagen.

Hon måste ha gått vilse. I morgon kommer hon säkert hem igen.”

Innan det dagades nästa morgon, så steg skogshuggaren upp och ville bege sig till skogen, och han krävde att den näst äldsta dottern skulle komma med middagsmat åt honom, den här gången.

- “Jag tar med mig ett knyte med linser”, sade han, “de är större än hirskornen, så flickan kommer kunna se dem bättre, och kan inte ta miste på vägen.”

Vid middagstid så gick den näst äldsta flickan iväg med maten, – men linserna var försvunna.

Liksom dagen innan, så hade skogsfåglarna pickat i sig dem, och inte lämnat en enda lins kvar.

Flickan irrade omkring i skogen, tills det blev natt.

Då kom också hon till den gamle mannens hus, blev kallad att komma in, och bad om mat och härbärge för natten.

Mannen med det vita skägget, frågade återigen djuren:

- “Rara lilla höna, rara lilla tupp, och du rara kossa lill, vad säger ni därtill ?”

Djuren svarade än en gång:

- “Flops”, och alltsammans skedde likadant som dagen innan.

Flickan lagade till en god måltid, – åt och drack med gamlingen, och brydde sig ej om djuren.

Och när hon frågade efter sitt nattliga härbärge, så svarade djuren:

“Med honom åt du, med honom drack du. Inte tänkte du på höna, tupp och ko,

månntro, om natten ger dig någon ro !”

När flickan hade somnat så kom gamlingen, betraktade henne, skakade på huvudet, och släppte ned även henne i källaren.

Den tredje morgonen så sade skogshuggaren till sin fru:

- “Skicka vårt yngsta barn med maten idag, – hon har alltid varit snäll och lydig, och hon kommer att hålla sig till den rätta vägen, och inte irra omkring som sina yrhättor till systrar.”

Modern ville inte, utan sade:

- “Skall jag nu även mista mitt käraste barn ?”

- “Gör dig inga bekymmer…”, svarade han, “…hon går inte vilse. Hon är för klok och förståndig,

och dessutom tänker jag ta med mig ärtor att strö ut. De är ännu större än linser, och de kommer att visa henne vägen.”

Men när den yngsta flickan vandrat ut med sin korg på armen, så hade skogsduvorna redan ärtorna i krävan, och hon visste inte åt vilket håll hon skulle vända sig.

Flickan var djupt bekymrad, och tänkte hela tiden på hur hennes stackars far fick gå hungrig, och hur hennes snälla mor måtte jämra sig, när hon inte kom hem igen.

Äntligen, när det blev mörkt, så fick hon syn på ett ljussken, och kom fram till huset i skogen.

Hon bad vänligt att hon skulle få stanna där över natten, och mannen med det vita skägget frågade återigen sina djur:

- “Rara lilla höna, rara lilla tupp, och du rara kossa lill, vad säger ni därtill ?”

- “Flops”, sade de.

Då gick flickan fram till ugnen, där djuren låg, och hon smekte hönan och tuppen.

Med handen, strök hon dem över deras glänsande fjädrar, och den brokiga kon – henne kliade flickan mellan hornen.

Och när hon, på gamlingens anmodan, hade lagat till en god soppa, och skålen stod på bordet, så sade hon:

- “Skall jag äta mig mätt, utan att de rara djuren får något ?”

Där ute finns allt i överflöd, och först så vill jag sörja för dem.”

Sedan gick hon och hämtade korn, och strödde ut dem framför hönan och tuppen, och kom med ett helt fång väldoftande hö åt kon.

- “Låt er väl smaka, kära djur”, sade hon, “och om ni är törstiga, så skall ni även få friskt vatten att dricka.”

Sedan bar hon in en hel spann med vatten, och hönan och tuppen hoppade upp på kanten, stack ned näbben, och höll sedan upp huvudet, så som fåglar gör när de dricker, och den brokiga kon tog sig också en rejäl klunk.

När djuren var utfordrade, så satte sig flickan vid bordet, intill den gamle mannen, och åt det som han hade lämnat kvar åt henne.

Det dröjde inte länge förrän hönan och tuppen började att sticka huvudet under vingen, och den brokiga kon, klippte med ögonen.

Då sade flickan:

- “Borde vi inte gå till sängs ?”

- “Rara lilla höna, rara lilla tupp, och du rara kossa lill, vad säger ni därtill ?”

Djuren svarade:

- “Flops, med oss åt du, med oss drack du. Du tänkte, du, på höna, tupp och ko,

god natt ! Gå nu till ro !”

Då gick flickan uppför trappan, skakade bolstren, och bäddade med rent linne, och när hon var färdig så kom gamlingen och lade sig i den ena sängen, och hans vita skägg nådde honom ända ned till fötterna.

Flickan lade sig i den andra sängen, bad sin aftonbön, och somnade.

Hon sov lugnt tills det blev midnatt. Då blev det så oroligt i huset, att flickan vaknade.

Det började att knäppa och knastra i vrårna, och dörrarna flög upp och slog mot väggen.

Det mullrade i bjälkarna som om de slets ur sina fogar, och det lät som om trappan störtade samman, och till sist så dånade det som om hela taket störtade in.

Men då det blev tyst igen, och eftersom flickan inte hade kommit till skada, så blev hon lugnt liggande, och somnade om.

Men när hon i klart solsken nästa morgon vaknade, så vad fick hon då skåda ?

Hon låg i en stor sal, och runt omkring henne, så glänste allt i kunglig prakt.

På grön sidenbotten, så växte gyllene blommor uppåt väggarna.

Sängen var av elfenben, med täcke av röd sammet, och på en stol bredvid sängen, så stod ett par pärlbroderade tofflor.

Flickan trodde att det var en dröm, men tre välklädda tjänare kom in och frågade vad hon befallde.

- “Gå er väg”, svarade flickan,

“jag skall strax stiga upp och koka soppa åt den gamle mannen, och sedan skall jag även utfordra den rara hönan, den rara tuppen, och den rara brokiga kon.”

Flickan trodde att gamlingen redan hade stigit upp, och hon tittade sig omkring efter hans säng, men det var inte han som låg i den, utan en främmande man.

Och medan hon betraktade honom, och såg att han var ung och vacker, så vaknade han, reste sig upp, och sade:

- “Jag är en kungason, och en elak häxa hade förtrollat mig så att jag var tvungen att leva som en isgrå gubbe i skogen.

Ingen fick vara i min närhet, utom mina tre tjänare, förtrollade till en höna, en tupp, och en brokig ko.

Och förtrollningen skulle inte brytas, förrän det kom en flicka som hade ett så gott hjärta, att hon bar sig kärleksfullt åt, inte bara mot människor, utan också mot djuren.

Och det var DU.

Och genom dig så löstes vi från förtrollningen vid midnatt, och det gamla huset i skogen förvandlades återigen till mitt kungliga slott.”

Och när de hade stigit upp, så sade kungasonen till de tre tjänarna, att de skulle åka och hämta flickans mor och far, till bröllopsfesten.

- “Men var är mina två systrar ?” frågade flickan.

- “Dem har jag spärrat in i källaren, och i morgon så skall de föras ut i skogen och tjäna som pigor åt en kolare, tills de har bättrat sig, och inte längre låter de stackars djuren hungra.”

Slut

 

1 kap. (Deckaren är 11 kapitel lång, 27 A4 sidor.)

Jag vaknade på morgonen, av att Sherlock Holmes stod vid min säng, fullt påklädd.

Det förvånade mig, eftersom min vän sannerligen inte brukade stiga upp i ottan.

En hastig blick på klockan, sade mig att den bara var en kvart över sju.

- Förlåt att jag väcker dig, Watson, sade Sherlock.

Jag  har själv blivit väckt av mrs Hudson, och hon i sin tur, blev också väckt.

- Vad har hänt ? År elden lös ?

- Nej, det har kommit en klient, en mycket upprörd ung dam, som nödvändigtvis vill träffa mig.

Hon sitter i vardagsrummet.

När en ung dam har vandrat ensam genom staden, och kommit hit och väckt mrs Hudson ur hennes söta sömn redan klockan sju på morgonen, då måste jag utgå från att det rör sig om ett viktigt ärende, Watson,

och jag ville ge dig chansen att vara med från början.

- Tack för det, min vän.

- Det var mitt käraste nöje, att studera och, kanske något lite också hjälpa Holmes i hans brottmålsundersökningar.

Jag beundrade hans skicklighet att nysta upp de många gånger oerhört trassliga härvor, som lades i hans händer.

Sherlock Holmes var enastående logisk och klarsynt, och han hade en snabb och säker slutledningsförmåga.

Jag klädde hastigt på mig, och följde min vän.

Vid fönstret i vardagsrummet så satt en svartklädd dam, med en tät slöja för ansiktet.

Hon reste sig när vi kom in.

- God morgon, sade Holmes vänligt.

Jag är Sherlock Holmes, och det här är min gode vän och medhjälpare, doktor Watson.

Jag ser att mrs Hudson har tänt en brasa åt oss.

Stig för all del fram och sitt vid elden, så skall jag säga till om en kopp hett kaffe till er.

Ni fryser ju så ni darrar.

- Hon lyfte upp slöjan, och vi såg då att hon var mycket upprymd.

Ansiktet var gråblekt, ögonen irrade oroligt, som hos ett jagat djur.

Av figuren att döma så var hon i trettioårsåldern, men håret hade redan fått vita strimmor, och hon verkade trött och sliten.

Sherlock Holmes tittade på henne med den snabba blick, som upptäckte allt.

- Var inte rädd, sade han, och strök henne över armen.

Jag tror att vi snart skall få era problem ur världen.

Ni kom med tåg i morse, ser jag.

- Ni känner mig ??

- Nej, men jag ser att ni har en tågbiljett instucken i vänster handske.

Ni måste ha varit tidigt uppe.

Och ni åkte i en öppen vagn, på dåliga vägar, innan ni tog tåget.

Damen ryckte till, och stirrade med häpnad på min vän.

- Det är inte svårt att räkna ut, sade han leende.

Ni har färska lerfläckar, på inte mindre än sju ställen på er resdräkt.

- Ni har rätt i allt vad ni säger, sade damen.

Jag for hemifrån före klockan sex, var vid vår station, Leatherhead, tjugo minuter över, och kom till Waterloo Station, med första tåget.

Sir, jag lever under en olidlig press, och jag tror att jag blir tokig, om det här får fortsätta.

Jag har ingen att vända mig till, utom min fästman, men han menar att allt bara är inbillning.

Så råkade jag få höra talas om er, mr Holmes, och här är jag nu, för att be er att hjälpa mig.

För ögonblicket så kan jag inte betala ert arvode, kan ni vänta med det en månad, eller två ?

Jag skall snart gifta mig, och i och med det, så får jag själv hand om min förmögenhet.

Då skall jag betala er, vad ni begär.

- Jag begär aldrig någonting, utöver de utgifter jag har, i samband med ett fall.

Ni kan betala mig närhelst det passar er.

Vill ni nu vara så vänlig att tala om för oss, vad det är ni vill ha hjälp med ?

- Det är det jag inte vet säkert ! Utropade vår besökare.

Det är det som är svårigheten.

Min oro är så dunkel, och mina misstankar grundar sig på småsaker.

Inte ens min fästman tar mig på allvar, utan tror att jag bara inbillar mig.

Han säger det inte rent ut, men jag förstår det på hans sätt.

Mr Holmes, vill ni höra på mig ?

- Jag är idel öra.

- Tack. Mitt namn är Helen Stoker, och jag bor hos min styvfar, som är den siste av familjen Roylott, på egendomen Stoke Moran.

Den ligger i västra Surrey.

- Jag känner till namnet Roylott, miss Stoker.

- En gång så var det en av Englands rikaste familjer, fortsatte hon.

Men under förra århundradet så slösade, eller spelade arvingarna bort förmögenheten.

2 kap.

Slutligen så fanns det bara lite mark kvar, och det två hundra år gamla huset.

Det var förresten intecknat upp till skorstenen.

Nuvarande ägaren, alltså min styvfar, ansåg redan som ung, att han måste anpassa sig till förhållandena, sådana som de var.

Han fick låna lite pengar av en släkting, studerade till läkare, och for till Indien.

I Calcutta, där han öppnade sin praktik, så blev han känd för två saker:

- sin skicklighet som läkare, och för sitt häftiga humör.

I ett av sina vredesutbrott, så råkade han slå ihjäl sin indiske betjänt, och undgick med knapp nöd, en dödsdom.

Efter ett långt fängelsestraff, så återvände han till England.

Det var i Indien som doktor Roylott, träffade min mor, och gifte sig med henne.

Hon var då en ung änka, med två små barn: min tvillingsyster Julia, och jag själv.

Min mor skrev över hela sin betydande förmögenhet på doktor Roylott, men med det förbehållet att Julia och jag, skulle få en viss årlig summa pengar, när vi gifte oss.

För åtta år sedan så omkom min mor i en järnvägsolycka.

Doktor Roylott, som hade haft planer på att öppna en läkarpraktik i London, övergav alla sådana tankar, och flyttade till fädernesgodset Stoke Moran.

Han tog förstås med sig Julia och mig.

Allt skulle ordna sig på bästa sätt för oss alla tre, trodde vi.

Efter flyttningen till Stoke Moran, så blev min styvfar som förbytt.

Han stängde in sig, och ville inte träffa traktens folk.

I början så var våra grannar mycket glada över att “en Roylott”, åter bodde på Stoke Moran.

Men de såg inte mycket till min styvfar.

Han gick sällan ut, och gjorde han det, så var det för att mucka gräl med vem han än råkade möta.

Jag vet att ett häftigt temperament går i arv i släkten Roylott, och min styvfar har det sannerligen, i högsta grad.

Hans långa vistelse i tropikerna, har säkert inte gjort hans humör bättre, heller.

Gång på gång så ställer han till gräl, och slagsmål, och två gånger har det blivit polissak.

Nu betraktas han som byns skräck.

Folk flyr, när han kommer.

I förra veckan så kastade han helt sonika bysmeden i floden.

Jag lyckades avstyra en ny polisanmälan, genom att skrapa ihop de pengar jag hade, och ge smeden.

Han nöjde sig med det.

Som jag nämnde så har min styvfar inga vänner alls, men han är hygglig mot kringstrykande zigenare.

Han följer med dem på deras vandringar ibland, och kan bli borta i veckor.

Han har också en förkärlek för indiska djur.

Just nu så strövar en gepard, och en babian, helt fritt omkring i omgivningarna.

Folket i byn, är nästan lika rädda för djuren, som för doktor Roylott.

Mr Holmes, ni förstår kanske av allt detta, att min syster Julia och jag, har haft det svårt.

Inga tjänare vill stanna i ett sådant hem, utan vi har själva fått göra allt arbete.

Julia var bara trettio år, när hon dog.

Hennes hår hade vita strimmor, precis som mitt.

- Er syster är alltså död ?

- Ja. Hon dog för två år sedan, och det är hennes död, som jag vill tala med er om.

På Stoke Moran så hade vi inte många tillfällen att träffa människor i vår egen ålder, som ni kan förstå.

Vi har emellertid en moster, som bor utanför Harrow, och ibland har vi fått lov att besöka henne, i några dagar.

Julia var där under julen för två år sedan, och träffade då en marinofficer, som hon förlovade sig med.

Min styvfar hade ingenting att invända mot deras giftermål.

Men så hände det sorgliga, bara fjorton dagar före bröllopet.

Jag miste min syster och enda vän.

Sherlock Holmes hade lutat sig bakåt i sin länsstol.

Ögonen var slutna, och huvudet vilade mot en kudde.

Nu tittade han upp, och bad miss Stoker försöka att erinra sig alla detaljer i samband med det tragiska dödsfallet.

- Det kan jag, svarade hon.

Allt som hände under den förfärliga natten, är för evigt inetsat i mitt minne.

Som jag redan har nämnt så är huset mycket gammalt, och vi använder bara ena flygeln.

Sovrummen ligger på nedre botten, och resten av rummen ligger en trappa upp.

Doktor Roylott, har det första sovrummet, min syster hade det andra, och det yttersta är mitt.

Det finns inga dörrar mellan rummen, utan alla tre dörrar leder ut till en gemensam korridor.

- Jag förstår, sade Holmes och nickade.

- Rummens fönster vetter ut mot en gräsmatta, fortsatte miss Stoker.

3 kap.

Den natten, när min syster dog, så hade doktor Roylott, tidigt dragit sig tillbaka in till sitt rum.

Han satt där och rökte sina starka, indiska cigarrer.

Lukten av dem, trängde in till min syster, som tyckte illa om rök.

Därför kom hon in till mig, och vi satt och pratade en stund om hennes förestående bröllop.

Klockan elva så reste hon sig för att gå in till sig.

Men hon hejdade sig vid dörren, och frågade mig:

- Helen, har du också hört det där visslandet om nätterna ?

- Nej, aldrig, svarade jag.

- Det kan väl inte vara du som visslar när du sover, kära syster ?

- Visst inte, Julia. Men vad kan det vara ?

- Ett par nätter nu så har jag tydligt hört en vissling, ungefär klockan tre.

Jag sover ju så lätt, att jag vaknar av ljudet.

Jag vet inte om det kommer utifrån, eller inifrån.

Har du inte hört något ?

- Nej, det har jag inte. Kan det vara zigenarna, tro?

- Ja, kanske det, svarade Julia.

Så log hon mot mig, stängde dörren efter sig när hon gick, och några sekunder senare, så hörde jag nyckeln vridas om i hennes lås.

- Brukade ni alltid låsa om er på nätterna ? frågade Holmes.

- Ja, alltid.

- Varför ?

- För gepardens och babianernas skull. Vi kände oss inte säkra annars.

- Jag förstår. Fortsätt.

- När min syster hade lämnat mig, så kunde jag inte somna, utan jag låg och grubblade över den mystiska visslingen.

Det var ett förfärligt oväder den natten, och det bidrog nog till att hålla mig vaken.

Vinden tjöt, och regnet slog mot rutorna, men trots det, så hörde jag plötsligt en kvinnas gälla skrik.

Jag rusade upp, svepte en sjal om mig, och sprang ut i korridoren.

Där tyckte jag att jag hörde ett långt visslande, och strax därpå, ett slamrande ljud, som om något metallföremål hade fallit i golvet någonstans.

Jag såg, när jag sprang genom korridoren, att Julias dörr öppnades inifrån, och jag såg henne själv.

Hon var kritvit i ansiktet av fasa, och hon trevade sig vacklande ut.

Jag sprang fram till henne, för att slå armarna om henne, men hon segnade till golvet innan jag hann fram.

Där blev hon liggande, och vred sig som i kramp och plågor.

Först trodde jag att hon inte kände igen mig, men plötsligt så ropade hon högt:

“Gode Gud !” Helen !” Bandet !” Det spräckliga bandet !”

Jag förstod att hon ville säga mig något mer, hon pekade med fingret gång på gång, mot doktor Roylotts dörr.

Men så fick hon ett förfärligt krampanfall till, och kunde inte få fram ett ord.

Jag ropade på min styvfar, som kom springande från sitt rum.

Då var min syster medvetslös.

Han försökte då få liv i henne, genom att hälla konjak i henne.

Men allt var förgäves.

Min älskade syster dog, utan att ha återfått medvetandet.

- Ett ögonblick, sade Holmes.

År ni säker på att ni hörde en vissling, och ett metalliskt ljud ?

- Jag fick samma fråga vid polisförhöret, då dödsorsaken skulle fastställas.

Det stormade ju ute, så att det knakade i det gamla huset, och jag kan naturligtvis ha misstagit mig.

Men jag tror inte det.

- Var er syster klädd ?

- Nej, hon hade bara nattdräkt.

I hennes högra hand, så hittades en avbränd tändsticka, och i den vänstra, en tändsticksask.

- Hon har alltid tänt eld, för att försöka se något, sade Holmes.

Det är viktigt att veta.

Till vilket resultat kom man vid polisförhöret ?

- Man lade ned mycket arbete på fallet, eftersom doktor Roylott, inte har det bästa rykte i trakten.

Men man kom inte fram till någonting, egentligen.

Det hela verkade som ett mysterium.

Mitt vittnesmål fastslog att dörren hade varit låst inifrån, och att fönstren hade varit tillbommade med gammaldags luckor, förstärkta med järnstänger.

Väggar och golv undersöktes noga, utan att man hittade något misstänkt.

Det fastslogs, att Julia måste ha varit ensam när hon dog.

Inga märken eller skador, fanns på hennes kropp.

- Nå, men gift då ?

- Läkarna hittade ingenting som tydde på förgiftning.

- Vad tror ni själv att er syster dog av, miss Stoker ?

- Av skräck, mr Holmes. Någon eller något skrämde livet ur henne. Men vem eller vad, vet jag inte.

4 kap.

- Var zigenarna i närheten, då det hände ?

- Ja. De är nästan alltid i närheten.

- Jaså. Nå, vad tror ni om “bandet”, som er syster talade om ? “Det spräckliga bandet” ?

- Jag vet inte. Kanske yrade hon, kanske tänkte hon just på zigenarbandet.

De brukar ju ha brokiga klutar om huvudet.

Men jag vet ingenting säkert.

- Nej, vi får akta oss för att dra några förhastade slutsatser, sade Holmes.

Var snäll och fortsätt er berättelse, miss Stoker.

- Två år har nu gått, sedan min systers död, och jag har känt mig mycket ensam under den tiden.

För en månad sedan, så träffade jag en barndomsvän, Percy Armitage, som jag inte har sett på många år.

Vi är förlovade nu, och min styvfar har ingenting emot att vi gifter oss till våren.

För ett par dagar sedan, så påbörjades en ombyggnad av flygeln, där vi har våra sovrum.

Just igår, så började de att borra i mitt rum, och därför flyttade jag in i Julias gamla rum.

Jag sov i hennes säng i natt.

Tänk er då min fasa, när jag mitt i natten, hörde en låg vissling !

Jag flög upp och tände ljuset, men kunde inte se någonting som inte skulle vara där.

Jag kände mig emellertid så uppskärrad och rädd, att jag inte ville gå till sängs igen.

Så snart det blev ljust så smög jag mig ut, och sprang ned till värdshuset i byn.

Där hyrde jag en vagn, och bad kusken att köra mig till stationen.

Resten vet ni…

Jag tog tåget till London, för att komma hit och få tala med er, mr Holmes.

- Mycket klokt av er, miss Stoker. Men har ni verkligen sagt mig hela sanningen ?

- Ja.

- Nej, det har ni inte. Varför försöker ni skydda er styvfar, miss stoker ?

- Vad menar ni ?

Istället för att svara, så tog min vän hennes hand, och vek upp det svarta spetskruset vid handleden.

Fem svartblå märken efter fingrar syntes, i det vita skinnet.

- Ni har blivit hårdhänt bemött, sade Holmes.

Miss Stoker rodnade djupt, och täckte hastigt över sin skadade handled.

- Han är mycket stark, sade hon bara.

Han vet inte själv, hur stark han är.

Holmes blev sittande tyst och tankfull en god stund.

Hakan vilade mot händerna, och han såg in i den sprakande elden.

- Det här är en invecklad historia, sade han så, slutligen.

Jag behöver veta mer, innan jag kan bestämma hur jag skall planera mitt fortsatta arbete.

Säg mig, miss Stoker, om vi far till Stoke Moran i dag, kan vi då undersöka de aktuella rummen, utan att er styvfar får reda på det ?

- Han har pratat om att han skulle till London i dag, för att ordna upp några affärer.

Det är möjligt att han blir borta ända till kvällen, och i så fall, så kommer ingen att störa er.

Vi har visserligen en hushållerska nu, en gammal gumma bara.

Henne kan jag lätt hålla därifrån.

- Utmärkt. Och du har ingenting emot att följa med, Watson ?

- Visst inte. Tvärtom.

- Bra, då far vi till Stoke Moran i eftermiddag.

Och ni då, miss Stoker ?

- Jag skall passa på att uträtta några ärenden, när jag ändå är i London.

Men jag tar tolvtåget tillbaka.

- Vi kommer med ett senare tåg, för jag har själv en del att uträtta.

Får vi bjuda på frukost, miss Stoker ?

- Nej, tack, jag måste gå.

Så mycket bättre det känns nu, när jag har fått tala med er, mr Holmes !

Tack och på återseende, mina herrar.

Så drog hon sin svarta slöja för ansiktet, och lämnade oss.

Holmes lutade sig åter tillbaka i länsstolen.

- Nå, Watson, vad får du ut av det här ? frågade han mig.

- Det verkar vara en mystisk historia.

- Tror du att det finns något samband mellan de nattliga visslingarna, och zigenarna ?

- Har ingen aning.

- Vi vet att doktorn står på god fot med zigenarna.

Vi har också all anledning att tro att han av ekonomiska skäl, vill förhindra styvdotterns giftermål.

Det metalliska ljudet, kan ha varit fönsterluckornas järnrör som slamrade till, när någon öppnade eller stängde luckorna.

- Du tror alltså att zigenarna är inblandade ?

- Det vet jag inte.

5 kap.

- Det finns mycket att invända mot zigenarteorin, tycker jag.

- Det tycker jag också, Watson. Det är därför vi skall fara till Stoke Moran idag.

Jag vill se om vår teori håller.

- Men vad tusan nu då ? utropade min vän, plötsligt.

Dörren kastades upp, och en storvuxen man, stod på tröskeln.

Han var så stor och kraftig, att han fyllde hela dörröppningen.

Hans breda ansikte var fårat av tusen rynkor, bränt av solens strålar, och märkt av ett häftigt humör.

De djupt liggande, gallsprängda ögonen, glodde än på Holmes, än på mig.

Med sin spetsiga, böjda näsa, så liknade mannen en gammal ilsken rovfågel.

- Vem av er är Holmes ? frågade den märkliga figuren.

- Det är jag, sir, men vem är ni själv ?

- Doktor Grimesby Roylott, på Stoke Moran.

- Var så god och sitt, doktor Roylott, sade Holmes lugnt.

- Skulle aldrig falla mig in ! Min styvdotter har varit här.

Jag följde efter henne.

Vad har hon sagt till er ?

Men Holmes ville inte höra på det örat alls.

- Det är visst lite kyligt för årstiden, sade han bara.

- Vad har hon sagt ? skrek gubben rasande.

- Ändå börjar vårblommorna att komma så smått, sade min vän, lika orubbligt lugn som förut.

- Jaså, ni är fräck också !

Vår besökare tog ett steg framåt, och höjde ridpiskan, som han hade i handen.

Jag känner er allt, skurk där.

Jag har hört talas om era bravader.

Ni är Sherlock Holmes, mannen som lägger sig i sådant som inte angår honom !

Min vän bara log.

- Högfärdige Holmes ! Scotland Yards viktig-petter !

Då brast Holmes ut i skratt.

- Ni är ju riktigt lustig, sade han. Vill ni vara vänlig och stänga dörren efter er när ni går. Det drar på oss annars.

- Jag går, när jag har sagt vad jag har att säga.

Våga att lägga er i mina angelägenheter ! Jag vet att miss Stoner har varit här, för jag följde efter henne.

Och jag är inte att leka med när jag blir retad.

Se på här !

Han gick fram till brasan, grep eldgaffeln och böjde den till ett U, med sina stora, bruna nävar.

- Passa er noga, så att inte ni också hamnar i mina händer ! Fräste han hånfullt, kastade ifrån sig eldgaffeln, och lämnade rummet med långa steg.

- Doktor Roylott tycks vara en mycket älskvärd person, sade Holmes med ett syrligt leende.

Jag är inte en lika stor buffel som han, men nog är jag ganska stark, jag också.

Och därmed så tog Holmes den misshandlande eldgaffeln, spände musklerna och rätade ut den igen.

- Så oförskämt att blanda ihop min verksamhet med “Scotland Yard” ! Morrade han.

Det skall han få betala för, den gode doktor Roylott.

Han spionerade tydligen på sin styvdotter, och hon borde ha varit försiktigare.

Jag hoppas bara att hon inte får lida för det här.

- Men nu, Watson, nu äter vi frukost, och sedan skall jag bege mig ut på stan och skaffa vissa upplysningar, som kan hjälpa oss att lösa det här fallet.

Klockan var närmare ett, när Sherlock Holmes kom tillbaka.

I handen så hade han ett blått pappersark, fullklottrat med ord, och siffror.

- Jag har tittat på den avlidna hustruns testamente, sade han.

Den totala inkomsten av hennes förmögenhet, var vid hennes död, knappt 1100 pund.

Genom prisraset på jordbruksprodukter, så har den nu fallit till 750 pund.

Vid ett eventuellt giftermål, så skulle döttrarna få ut 250 pund per år.

Det framgår alltså klart, att om bägge döttrarna gifte sig, så skulle den buffeln till styvfar, bara få en spottstyver kvar.

Även ett giftermål skulle bli ett kännbart inkomstbortfall för honom.

Mitt morgonarbete har inte varit bortkastat, Watson, vi vet nu att han har mycket starka motiv att förhindra varje giftermål.

Det är allvarligt, och vi har inte mycket tid på oss, för gubben begriper ju att vi är inkopplade.

Om du är färdig, så tar vi genast en droska till Waterloo Station. Och Watson, vill du vara snäll och stoppa på dig revolvern ?

Ett skjutvapen är bra att ha, när man skall tala förstånd med herrar som kan slå knut på eldgafflar med bara händerna.

Revolver och tandborste är allt du behöver, tror jag.

Vi hade turen att precis hinna med ett tåg, som skulle gå till Leatherhead.

Vi steg av vid vår bestämmelseort, hyrde en droska, och körde ut i det vackra Surrey.

Det var ett härligt väder, med sol, och bara några lätta fjädermoln, på den blå himlen.

6 kap.

Träden hade fått späda knoppar, och det luktade så gott av fuktig jord.

Åtminstone jag, kände starkt kontrasten mellan den leende naturen omkring oss, och det farliga uppdrag, som väntade oss.

Min vän satt och teg, försjunken i djupa funderingar.

Men så slog han mig plötsligt på axeln, och pekade bort över ängarna.

- Titta, Watson ! Det där måste vara Stoke Moran.

I fjärran såg vi en sluttning, med många träd, och mellan dess grenar så skymtade ett hus, med grå gavlar, och en hög takås.

- Det stämmer, sir, sade kusken.

Där bor doktor Grimesby Roylott.

- Åhå, sade Holmes.

Då är det dit vi skall.

Vi skall hjälpa honom med ombyggnaden av huset.

- Då kan ni stiga ur vid stättan, där borta, upplyste kusken.

Det går en genväg över fälten, från den.

Ser ni damen som promenerar där just nu ?

Där är det !

- Ja, jag ser, svarade Holmes.

Och damen måste vara miss Stoker.

Vi stiger ur här, Watson.

Vi gjorde så, betalade kusken, och klev över stättan.

- Jag tyckte att det var lika bra att låta kusken tro att vi har kommit hit för ombyggnadens skull, sade Holmes.

Det blir mindre prat på det sättet.

God dag, miss Stoker. Ni ser att vi håller ord !

Hon kom skyndande emot oss, och hennes ansikte lyste upp av lättnad.

Vi skakade hjärtligt hand.

- Jag har väntat på er, sade hon. Allt ser ut att ordna sig på bästa sätt.

Doktor Roylott har farit till London, och väntas inte hem förrän sent i kväll.

- Vi har redan haft nöjet att göra doktorns bekantskap, kära miss Stoker.

Så berättade Holmes kort om vad som hade hänt tidigare på dagen.

Miss Stoker blev kritvit, ända ut på läpparna.

- Han följde alltså efter mig, sade hon.

Jag borde ha anat det.

Han är så listig, att jag aldrig kan känna mig säker. Hur skall det nu gå för mig, när han kommer tillbaka ?

- Då måste han akta sig, för då har han att göra med någon som är ännu listigare än han själv.

Ni måste låsa noga om er ikväll, miss Stoker, och skulle han bli våldsam, så skall vi köra er till er moster i Harrow.

Men nu måste vi utnyttja den lilla tid vi har på oss.

Var snäll och visa oss genast vägen till rummen, som skall undersökas.

Byggnaden hade ett högt mittparti, och två lägre flyglar, som böjde sig som krabbklor åt vardera hållet.

Den vänstra flygeln var mycket förfallen; den högra var i bättre skick.

Blå rök, ringlade sakta upp ur skorstenen.

Byggnadsställningar stod resta vid ena väggen, vilken man redan hade brutit sig igenom.

Några arbetare syntes emellertid inte till.

Holmes ställde sig att noggrant granska flygelbyggnaden från utsidan.

- Det yttersta fönstret är alltså ert, miss Stoker, sade han.

Det i mitten var er systers, och det närmast huvudbyggnaden, är doktor Roylotts.

Stämmer det ?

- Alldeles riktigt. Fast nu bor jag i min systers rum.

- Jag vet, nu medan ombyggnaden pågår. Men behöver verkligen ytterväggen rivas ?

- Nej, jag tror det är ett påhitt, för att flytta mig från mitt rum.

- Det är tänkbart. Säg mig, finns det fönster mot korridoren också ?

- Ja, men de är mycket små. Ingen kan krypa in igenom dem.

- Jag förstår. Och dörrarna hade ni alltid låsta, ni och er syster.

- Miss Stoker, var snäll och gå in i ert rum och bomma igen fönsterluckorna ordentligt, med järnstängerna.

Hon gjorde som han bad.

Holmes prövade flera olika sätt att få upp luckorna utifrån, men det var omöjligt.

Det fanns inte minsta lilla springa där man kunde tvinga in ett knivblad, och försöka att lyfta av järnstängerna.

Med sitt förstoringsglas, så undersökte Holmes också gångjärnen. De satt som berget.

- Hm !

Holmes kliade sig förbryllad på hakan.

Zigenarteorin håller inte, Watson, för ingen kan ta sig in fönstervägen, när luckorna är tillbommade.

Men låt oss nu se hur det ser ut på insidan.

Genom en liten sidodörr, så gick vi in i korridoren, och vidare till det rum, där miss Stoker nu skulle sova om nätterna – det rum där hennes syster hade mött sitt öde.

Det var ett enkelt, lågt, litet krypin, med en gammaldags eldstad.

I ena hörnet så stod en byrå; i ett annat hörn, en smal säng med vitt överkast, och till vänster om fönstret så stod det ett toalettbord.

7 kap.

I rummet fanns också två korgstolar, och på golvet så låg en Wiltonmatta.

Väggarnas höga paneler, var av maskäten ek, så gamla och missfärgade, att de säkert hade varit med sedan huset byggdes.

Holmes slog sig ned i en av stolarna.

Hans blickar flyttade sig runt i rummet, upp och ned, fram och tillbaka.

Säkert så fanns det inte en detalj, som undgick honom.

Extra länge, tittade han på ett tjockt klocksnöre, som hängde ned vid sängen.

Snörets tofs, låg faktiskt på huvudkudden.

- En ringklocka, ser jag, sade han.

Vart går den ?

- Till hushållerskans rum, svarade miss Stoker.

- Snöret ser ganska nytt ut.

- Det är bara några år sedan anordningen sattes upp.

- Bad er syster om att få en klocka ?

- Nej. Jag tror inte att hon använde den en enda gång.

Ville vi ha något, så brukade vi hämta det själva.

- Då var det ju onödigt att sätta upp en sådan anordning, över huvud taget ?

- Men, ursäkta mig nu ett par minuter.

Jag vill titta närmare på golvet.

Holmes slängde sig framstupa, med förstoringsglaset i handen, och ålade sig runt hela golvet.

Varje bräda, och varje springa mellan brädorna undersöktes ytterligt noga.

Sedan reste han sig, och upprepade samma procedur, fast med panelen.

Efter panelen, så ställde han sig att stirra på sängen, och jag såg att hans blickar också letade sig uppåt väggen, ovanför huvudändan.

Slutligen så tog han klocksnöret i handen, och ryckte till.

- För tusan, Watson, det är ingen riktig ringklocka !

- Ringer den inte ?

- Nej, snöret sitter inte ens fast i en klocksträng.

Det här är intressant !

Snöret sitter fast i en krok, strax ovanför den lilla ventilen, där uppe.

- Så konstigt att jag inte har lagt märke till det, sade miss Stoker.

Jag har hela tiden trott att det var en riktig klocka.

- Det var nog det som var meningen, muttrade Holmes, mest för sig själv.

Men det finns mer som är konstigt här i rummet, och det är själva ventilen.

Varför öppna en ventil till rummet bredvid, när man lika gärna kunde ha gjort en i ytterväggen, ut mot friska luften ?

- Ventilen är också ganska ny, påpekade miss Stoker.

Den kom dit ungefär samtidigt med klocksnöret.

- Mycket intressant, sade Holmes.

Vi har alltså här ett falskt klocksnöre, och en ventil, som inte släpper in frisk luft.

Med er tillåtelse, miss Stoker, så tänker jag nu fortsätta undersökningen i det innersta rummet.

Doktor Roylotts rum var större än styvdöttrarnas, men också det, enkelt möblerat: en tältsäng, en hylla med böcker, en fåtölj, en vanlig trästol, och ett runt bord.

Men det man allra först lade märke till när man steg in, var ett stort kassaskåp, vid ena väggen.

Holmes såg sig omkring, och gick sedan fram till kassaskåpet.

- Vad finns det i det här ? frågade han, och knackade på skåpet.

- Min styvfars affärshandlingar.

- Ni har alltså fått titta i skåpet ?

- En gång bara, för några år sedan.

Det var fullt av papper.

- Där finns inte… en katt till exempel ?

- Nej, mr Holmes. Hur kom ni på den idén ?

- Därför att det står ett fat med mjölk ovanpå skåpet, svarade Holmes, och höll upp ett litet tefat så att hon kunde se.

- Det förstår jag inte ! Nej, någon katt finns inte i huset. Men vi har ju geparden och babianen.

- Ja, ja, sade Holmes och log lite.

En gepard är faktiskt också en stor katt, men jag tror inte att den blir mätt av en skvätt mjölk.

Så måste han ha fått en ny idé, för han satte sig på huk framför trästolen, och studerade sitsen mycket ingående.

När han var klar med det, så stoppade han förstoringsglaset i fickan, reste sig och granskade noga, de andra möblerna i rummet.

Hans blick fastnade på något som hängde vid sänggaveln.

Det var en liten hundpiska, vars snärt var knuten så att den bildade en strypögla.

- Vad tror du om det här, Watson ?

- Ser ut som en vanlig hundpiska. Men inte vet jag varför den har blivit ihopsnodd så där.

- Nej, alldeles riktigt.

Så brukar man ju inte hantera en hundpiska.

Bevare mig, det är en ond värld vi lever i !

Och när en intelligent människa ger sig in på brottets bana, så blir den människan ännu ondare.

8 kap.

Jag tror att jag har sett vad jag behöver se nu, sade miss Stoker.

Kan vi gå ut i parken igen ?

Aldrig förr, hade jag sett min väns ansikte så bistert och mörkt, som när vi lämnade doktor Roylotts rum.

Vi promenerade alla tre, fram och tillbaka, fram och tillbaka, på gräset.

Varken miss Stoker, eller jag, ville störa Holmes i hans tankar, så vi teg.

Slutligen så talade han själv.

- Miss Stoker, sade han. Det är av största vikt att ni nu till punkt och pricka, följer mina anvisningar.

- Det lovar jag.

- Ert liv, kan stå på spel. Ni får inte tveka.

- Jag försäkrar att jag skall göra precis som ni säger.

- För det första: doktor Watson och jag, måste vara i ert rum hela natten.

Både miss Stoker och jag, stirrade med häpnad på honom, och han fortsatte att tala i gåtor.

- Det måste bli så.

Är det byns värdshus, som syns därborta ?

- Ja, det är det, svarade miss Stoker.

- Utmärkt. Och era fönster i flygeln, syns därifrån ?

- Ja, det gör de säkert.

- Miss Stoker, när er styvfar kommer tillbaka, så måste ni genast stänga in er i ert nuvarande rum.

Skyll på huvudvärk, eller vad som helst.

När ni sedan hör honom gå in till sig, så skall ni öppna fönsterluckorna, och ställa en lampa i fönsterkarmen, som en signal till oss.

Sedan så tar ni med er vad ni behöver, och smyger tyst in i ert eget rum.

Där är säkert dammigt och smutsigt, efter borrandet i väggarna, men ni måste stå ut med det, för en enda natt.

Resten lämnar ni åt doktor Watson och mig.

- Jag skall göra precis som ni säger, mr Holmes, men vad tänker ni själva göra ?

- Vi skall tillbringa natten i er systers gamla rum.

Vi skall ta reda på vad det är för ljud som stör er.

- Mr Holmes, ni har redan löst gåtan ! Utbrast hon och lade handen på hans arm.

Säg vad det är ?

Tala om varför min syster dog så plötsligt !

- Jag föredrar att ha vattentäta bevis, innan jag säger någonting.

- Ni kan åtminstone svara på om det var någon som skrämde livet ur Julia ?

Skrämde ihjäl henne ?

- Nej, jag tror inte att det gick till riktigt så.

Det var något mer påtagligt.

Men nu måste min vän och jag gå, miss Stoker.

Allt är till ingen nytta, om doktor Roylott kommer tillbaka och får se oss här.

Adjö, miss Stoker. Tappa inte modet !

Följ noga mina anvisningar.

Sherlock Holmes och jag, tog in på byns värdshus.

Vi fick två rum på övre våningen, och från våra fönster så hade vi fin utsikt över Stoke Morans bebodda del.

I skymningen så såg vi doktor Roylott komma hem, hans väldiga kroppshydda tornade upp sig som ett berg, bredvid den lille pojken som körde vagnen.

Framme vid godsets tunga järngrindar så hade pojken besvär med att skjuta upp dem., något som mycket förargade den hetlevrade doktorn.

Vi såg honom hotfullt höja knytnäven mot den förskräckte pojken, innan vagnen körde in på uppfartsvägen till huset.

Några minuter senare så tändes ljuset i vardagsrummet.

- Vet du, Watson, sade Holmes, då vi satt och tittade i skumrasket.

Egentligen så vill jag inte ha dig med alls i natt.

Riskerna är mycket stora.

- Kan jag inte vara till någon hjälp, då ?

- Till ovärderlig hjälp, min vän.

- Då följer jag naturligtvis med.

Riskerna är stora, sa du. Då har du tydligen sett något som jag inte har sett.

- Nej, men kanhända har jag dragit riktiga slutsatser av vad jag har sett.

- Ja, jag såg då ingenting konstigt, med undantag för klocksnöret.

Och vad det betyder, kan jag inte räkna ut.

- Du såg ventilen också.

- Det är ingenting ovanligt med att det finns en ventil mellan två rum, Holmes.

Förresten så var den så liten att inte ens en råtta skulle kunna ta sig igenom.

- Jag visste att vi skulle hitta en ventil, redan innan vi kom till Stoke Moran.

- Men min käre Holmes ! Det kunde du väl ändå inte veta ?

- Jo, det kunde jag. Minns du att miss Stoker berättade att hennes syster hade tyckt illa om lukten från doktorns cigarr ?

Detta visar klart, att det måste finnas en öppning av något slag, mellan de båda rummen.

9 kap.

Någon större öppning kunde det inte vara fråga om, för då hade den uppmärksammats vid polisens undersökning.

Därför så drog jag den slutsatsen, att det måste vara en mindre ventil.

- Men, vad är det för farligt med en ventil ?

- Det är åtminstone en underlig slump, att tre saker inträffar samtidigt i Julias rum:

- en ventil huggs ut, ett falskt klocksnöre hängs upp, och damen i sängen nedanför, dör en plötslig död.

Tycker inte du att det är märkligt ?

- Jag ser inget samband.

- Inte ?

Lade du inte märke till något ovanligt med sängen ?

- Nej.

- Den är fastskruvad i golvet, Watson.

Den person som sover i sängen, kan inte flytta den till ett annat ställe.

Sängen måste alltid stå under ventilen, och under repet.

Vi kallar det för rep i fortsättningen, för det var aldrig ämnat till klocksnöre.

- Holmes ! Utropade jag.

Nu börjar jag ana vart du vill komma.

Vi är i grevens tid, att förhindra ett nytt, listigt, avskyvärt brott !

- Just det.

När en läkare beger sig in på brottets bana, så blir han farligare än andra brottslingar.

En läkare har kalla nerver, och goda kunskaper.

Den här läkaren kommer att slå till snabbt och hänsynslöst, men vi skall vara ännu snabbare och hänsynslösare.

Vi har en ruskig natt framför oss, Watson.

Låt oss röka en pipa i lugn och ro, innan det hela börjar på Stoke Moran.

Vi satt och rökte och småpratade i ungefär två timmar, timmar som släpade sig fram, tyckte jag.

När klockan i bykyrkan slog elva slag, så tändes äntligen ett ljus borta på Stoke Moran.

Det var den överenskomna signalen.

Holmes reste sig genast.

- Där, Watson ! Där har vi vår signal ! Kom !

Innan vi lämnade värdshuset så sade Holmes till värden att vi, trots den sena timman, ämnade besöka en vän i trakten, och troligen skulle stanna borta över natten.

Ute blåste det snålt, och natten var kolsvart.

Men ljuset från Stoke Moran, vägledde oss.

Vi hade inga svårigheter med att komma in på godsets ägor, för den gamla muren omkring, hade rasat på flera ställen.

Det var bara att kliva på.

Vi letade oss fram mellan träden, nådde gräsmattan, och började att gå över den.

Strax innan vi var framme vid flygeln, så kom en ruskig varelse farande emot oss.

Den var inte större än ett barn, men lurvig och vanskapt.

Varelsen kastade sig i gräset, rullade runt, och fäktade i luften med armar och ben.

Sedan flydde den tillbaka in i mörkret, lika plötsligt som den hade kommit.

- Gud i himlen ! Viskade jag. Vad var det ? Vad var det ?

Jag tror att Holmes blev lika förskräckt som jag, för handen som grep om min arm, kändes som ett skruvstäd.

Men ögonblicket efteråt så kluckade han av skratt.

Med munnen vid mitt öra, viskade han:

- Ett förtjusande hus vi har kommit till, Watson.

Det där var ingen mer och ingen mindre än babianen.

Ja, visst !

Nu kom jag ihåg doktor Roylotts originella kelgrisar, som miss Stoker hade berättat om.

Men geparden då, var fanns den ?

Kanske skulle den, när som helst ta ett skutt ned från något träd, och landa på axlarna på mig.

Jag medger gärna att jag kände mig lättad, när vi – i strumplästen – tassade in i sovrummet, där vi skulle tillbringa natten.

Holmes flyttade lampan till bordet, och stängde ljudlöst fönsterluckorna.

Vi såg oss omkring.

Allt var precis så som det hade varit tidigare på dagen.

Holmes kom fram till mig och viskade i mitt öra, så tyst att jag nätt och jämnt uppfattade vad han sade:

- Minsta ljud nu, kan förstöra allt för oss.

Jag bara nickade, och han fortsatte lika tyst:

- Vi måste sitta i mörker. Ett ljus skulle synas genom ventilen.

Jag nickade igen.

- Somna inte, Watson, ditt liv kan hänga på det.

Ha revolvern redo, ifall den skulle behövas.

Slå dig ned på stolen du, så sätter jag mig på sängkanten.

Jag lydde, och tittade på min väns förehavanden.

Han hade haft med sig en lång, smal spatserkäpp, som han lade på sängen.

Vidare, så plockade han fram en tändsticksask, och ett ljus, som han också placerade på sängen.

10 kap.

Sedan gick han fram till bordet, och skruvade ned lampan, tills den slocknade helt.

Det var fullkomligt svart omkring oss.

Aldrig kommer jag att glömma den här kusliga vaknatten.

Inte ett ljud, inte ens ett andetag hörde jag från min vän.

Ändå så visste jag att han satt där, bara någon meter ifrån mig.

Jag undrade om han var lika spänd och orolig som jag själv.

Då och då, så trängde en nattfågels läte in till oss, och en gång så hörde jag ett långdraget, dovt rytande.

Geparden !

Det lät som om den strök omkring, alldeles nedanför fönstret.

En gång i kvarten, så slog kyrkklockan i byn , och jag tyckte att det var en evighet mellan varje slag.

Tolv ! Ett ! Två ! Tre !

Vi satt fortfarande i vår tysta väntan.

Plötsligt så glimmade det till av ljus uppifrån ventilen, och jag kände os, av brinnande fotogen.

Han där inne i det andra rummet hade tänt en lampa, eller lykta.

Sedan hördes ett svagt hasande, som om någon, med tofflor på fötterna, gick över golvet.

Så blev det tyst igen, och det var tyst länge.

Jag tror att jag satt i en halvtimme med öronen på spänn, innan jag uppfattade något igen.

Det var ett svagt pysande ljud, som när vatten börjar koka i en tekokare.

I det ögonblicket så handlade Holmes.

Han flög upp från sängkanten, tände sitt ljus, och började piska vilt med käppen. På klocksnöret !

- Ser du den, Watson ? Ser du den ?

Eftersom mina ögon bländades av ljuset, så såg jag ingenting.

Vad var det Holmes piskade på med sådan våldsam kraft och energi ?

Det visste jag inte, men nu kunde jag se hans ansikte.

Det var dödligt blekt, och uttryckte fasa och avsky.

Allting gick så fort.

Jag tyckte att jag hörde en svag vissling, och strax därefter så slutade Holmes upp med att slå.

Han stirrade på ventilen.

Allt var tyst igen.

Men det gick inte många sekunder, förrän nattens tystnad bröts av det hemskaste skrik jag någonsin har hört i mitt liv.

Det blev högre och högre, gällare och gällare – ett vrål av smärta, ångest och ilska.

Efteråt så fick vi veta att folket i byn, hade vaknat av skriket.

Själva så stod vi lamslagna, iskalla ända in i märgen.

Vi stirrade på varandra tills skriket slutligen dog ut.

- Vad var det ? flämtade jag.

- Det var slutet för doktor Grimesby Roylott, svarade Holmes.

Kanske bäst som skedde, när allt kommer omkring.

Ta revolvern och följ med, Watson. Vi skall gå in i hans rum.

Holmes tände lampan, och gick före mig ut i korridoren.

Två gånger så knackade han på doktorns dörr, utan att få svar.

Då vred han om handtaget, och steg in.

Jag följde efter med revolvern i min hand.

Det var en märklig syn som mötte våra ögon.

På bordet så stod en gammal lykta, av metall, och kastade sitt ljus över kassaskåpets dörr, som stod på glänt.

I fåtöljen så satt doktor Grimesby Roylott, klädd i grå morgonrock, och med de bara fötterna instuckna i ett par hällösa, röda tofflor.

Över hans knän så låg hundpiskan, som vi hade lagt märke till förut.

Hans haka var vänd uppåt, och ögonen stirrade stelt mot taket.

Och underligast av allt – kring pannan så hade han ett gult band, med brunaktiga fläckar.

Det såg ut att strama åt mycket hårt. Han gav inte ett ljud ifrån sig.

- Bandet ! Viskade Holmes. Det spräckliga bandet !

Jag tog ett steg  framåt. Den besynnerlige huvudprydnaden rörde på sig !

Ett brett, fyrkantigt huvud sköt upp, ovan kraftigt spända halsmuskler.

Det var en vidrig orm.

- En indisk träsk-orm ! Utropade Holmes.

Indiens farligaste giftorm !

Roylott måste ha dött inom tio sekunder, efter bettet.

Sannerligen, Watson, den som gräver en grop åt andra, faller själv däri.

Låt oss nu snabbt få odjuret tillbaka till gropen.

Med den största försiktighet, så drog han till sig hundpiskan, trädde blixtsnabbt strypöglan om ormens hals, och drog till.

På armlängds avstånd, så bar han den så till kassaskåpet, där han kvickt slängde in den, och slog igen dörren om den.

Det här är sanningen om doktor Grimesby Roylotts död, och jag behöver inte göra min långa historia så värst mycket längre.

Vi talade naturligtvis genast om nyheten för den skakade miss Stoker, som morgonen därpå tog tåget till sin moster, i Harrow.

11 kap.

Vid polisutredningen, så kom man till det resultatet att doktor Roylott, hade blivit dödad under lek med sitt farliga sällskapsdjur.

Det lilla som jag ytterligare ville veta om fallet med det spräckliga bandet, berättade Sherlock Holmes för mig, på tåget tillbaka till London.

- Min käre Watson, jag erkänner att jag först drog en alldeles felaktig slutsats, började han.

Det visar hur förkastligt det är att ta saker och ting för givna.

Ordet “band”, som stackars Julia använde, strax innan hon dog, hade ingenting med “zigenarbandet” att göra.

Ändå så lät jag lura mig, och kom in på helt fel spår, men lyckligtvis så insåg jag mitt misstag, innan det var för sent.

Som du redan vet, så uppmärksammade jag ventilen och det falska klocksnöret, så fort vi hade kommit in i Julias rum.

När jag sedan såg att sängen var fastskruvad i golvet, så förstod jag genast sammanhanget.

Repet skulle tjänstgöra som bro för något, som via ventilen, skulle ned till sängen. Det var helt klart.

Nåväl, eftersom jag kände till doktor Roylotts svaghet för exotiska djur, så låg det nära till hands att tänka på en indisk giftorm.

En skicklig och samvetslös läkare, med erfarenhet från tropikerna, kunde mycket väl komma på ett så raffinerat sätt att mörda.

Vem här i England, skulle misstänka att dödsorsaken var ett snabbt verkande gift från en indisk träsk-orm ?

Ingen.

Och inte den mest skarpögde polis, skulle förstå vad de två små prickarna efter giftgaddarna betydde – om polisen nu ens såg dem.

- Men visslingen, Holmes ? Visslingen ? Hur förklarar du den ?

- Man kan dressera ormar att komma på en signal, Watson.

- Men, min käre Holmes !

- Jo, det är fullt möjligt. Det var det som Roylott gjorde.

Han visslade ormen tillbaka genom ventilen, och belönade den med mjölk.

Ormen hade säkert krupit nedför repet flera gånger, utan att bita det tilltänkta offret.

Julia sade ju till systern, att hon brukade höra en vissling om nätterna.

Doktor Roylott visste att han förr eller senare, skulle lyckas i sitt onda uppsåt.

Nåväl, Watson, allt det här förstod jag, innan jag hade satt min fot i hans rum.

Du såg kanhända, att jag undersökte trästolen särskilt noggrant, och efter den undersökningen så var jag säker på min sak.

Han hade ställt sig på stolen för att nå upp till ventilen.

Det fanns tydliga repor i sitsen.

Är du förvånad, Watson ?

- Ja, Holmes. Något förvånad är jag.

- Men du inser det logiska i mitt resonemang, hoppas jag.

Allt bekräftar min teori: kassaskåpet, fatet med mjölk, hundpiskan med sin strypögla.

Allt bevisar att jag har rätt.

- Men det metalliska slamrandet, Holmes ?

Vad var det ?

- När Roylott skulle stänga kassaskåpsdörren om sin farliga leksak, så måste det ske snabbt.

Och slår man snabbt igen en tung järndörr, så slamrar det, Watson.

Det var det ljudet som miss Stoker hörde.

Resten vet du.

När jag hörde kräket väsa – något som väl du också hörde ? – tände jag ögonblickligen ljuset och gick till attack.

- Och drev tillbaka ormen genom ventilen ?

- Just det. Tillbaka för att ta död på doktor Grimesby Roylott.

Jag vet att jag träffade ormkroppen ett par gånger.

Det kom den att ilskna till, så pass att den anföll första bästa.

Och första bästa, råkade vara doktor Roylott.

Ser man saken på det sättet, så är jag utan tvekan ansvarig för hans död.

Men jag vill inte påstå att jag är ledsen för det.

.

Slut

.

.

Vill du veta hur man kokar hönssoppa ?

Bra.  Här får du recept på två olika varianter.

1. Först “Vanlig hönssoppa”, och sedan “Skotsk hönssoppa”.

.

Vi börjar med “Vanlig hönssoppa”.

(redd, och med redan färdigkokt höna, cirka 4 portioner).

.

Ingredienser – 12 saker:

1/  Två till tre hönsbuljongtärningar i 1 1/4 liter vatten,

alternativt, 1 1/4 liter egentillagad hönsbuljong (se recept nedan)

2/ Blomkålshuvud, cirka 500 gram

3/ En squash

4/ Några morötter

5/ Tjugofem gram olivolja

6/ Två matskedar mjöl

7/  En fjärdedels burk kokta ärtor

8/ Små pastastjärnor

9/ Lite kött från en färdiglagad höna

10/ En äggula

11/ En deciliter grädde

12/ Finklippt persilja

.

Så här kan du tillreda vanlig hönssoppa:

1. Börja med att göra i ordning hönsbuljong.

2. Dela sedan blomkålshuvudet i klyftor, och koka klyftorna så att de blir mjuka, i lite av hönsbuljongen i en kastrull.

3. Skär squash och morötter till lagom stora bitar, och släng ned dessa, tillsammans med blomkålen i kastrullen.

4. Tag fram en stekgryta, och fräs olivolja och mjöl, späd sedan ut detta med hönsbuljong, och låt det koka i cirka 5 minuter.

5. Lägg i blomkålen, squashen, morötterna, och ärtorna i stekgrytan.

6. Sedan kan du slänga ned lite stjärnpasta (små pastastjärnor) för att få soppan lite matigare.

7. Skär nu hönsköttet i fina skivor, och lägg dessa i stekgrytan.

8. Tag därefter fram soppskålen, som du skall servera soppan i, och vispa ihop äggulan och grädden i soppskålen.

9. Ta nu stekgrytan, och häll över den varma soppan i soppskålen, under vispning.

10. Sedan kan du strö finklippt persilja över soppan.

Glöm inte att krydda soppan, så som du vill ha den !

.

Så här gör du hemmagjord hönsbuljong

(Cirka 2 liter)

.

Ingredienser:

1 kokhöns

2 1/2 liter vatten

1/2 gul lök

1/2 morot

1 bit selleri

1 bit palsternacka

1-2 matskedar salt

2 stycken persiljekvistar

.

Gör i ordning hönsbuljongen:

Gröpa ur hönset, och skölj det ordentligt under kranen. Du kan även binda upp det med snören om du vill. Lägg sedan hönset i kallvatten, och låt det långsamt koka upp på spisen. Därefter kan du skumma av detta, och tillsätta de ansade rotsakerna, saltet, och persiljekvistarna. Låt buljongen sakta koka i cirka 2-3 timmar. Sila, och skumma av fettet noga. - Klart !

.

.

“Skotsk hönssoppa”

(Cocky-Leekie, 6 portioner)

.

Ingredienser – 5 saker:

1 kokhöns

2 liter hemmagjord kalvbuljong (Se recept nedan),

alternativt 2-3 kalvbuljongtärningar + 2 liter vatten + 1 morot + 1/2 gul lök + salt + vitpepparkorn

6  stycken purjolökar

1 deciliter risgryn

(Eventuellt 1 deciliter sherry)

.

Gör “Skotsk hönssoppa” så här – 6 steg:

1. Gröpa ur hönset, och koka det i kalvbuljong, eller i nödfall, i buljongtärning + vatten + morot + lök + kryddor.

Räkna med 2-2 1/2 timmars koktid.

2. Under tiden så kan du skära purjolöken i 2 centimeter långa bitar.

3. Tag purjolöken och riset, och låt bägge koka med i soppan, den sista halvtimmen.

4. Ta nu upp hönset en stund innan riset är färdigt, och skär hönset i små bitar.

5. Lägg i bitarna i den rykande heta soppan.

6. Avsluta med att hälla lite torr sherry i soppan, för att få en ökad smakupplevelse.

- Klart

.

Så här gör du egen kalvbuljong

(cirka 2 liter)

.

Ingredienser:

1 kilo kalvhals

1/2 kilo kalvlägg

3 liter vatten

1 morot

1 purjolök

1/2 palsternacka

1 bit selleri

2 persiljekvistar

Några vitpepparkorn

1 matsked salt

.

Gör kalvbuljong så här:

Lägg kött och ben i kallvatten, och koka upp det långsamt på spisen. Skumma av buljongen, och lägg i sopprötter och kryddor, samt låt den sedan koka sakta i 2-3 timmar. Sila nu buljongen, och låt den stå och svalna, så att fettkakan kan skummas av.

- Klart !

.

.

.

Vid en stor skog bodde en fattig skogshuggare med sin hustru och sina två barn. Den lille pojken hette Hans och den lilla flickan hette Greta. Fadern hade inte mycket att erbjuda sina barn att äta, och en gång då det blev svår nödtid i landet, kunde han inte ens längre skaffa dem mat för dagen.

Då han en natt låg i sin säng och ömkade och vred sig av och an av bekymmer, så suckade han och sade till sin fru:”-Hur skall det gå med oss ? Hur skall vi kunna ge våra arma barn mat, när vi inte har någonting åt oss själva längre ?” “-Vet du vad, min käre man ?” svarade hustrun.”-Tidigt i morgon bitti skall vi ta med oss barnen ut i skogen, där den står som tätast.

Där gör vi upp en eld åt dem och ger dem varsin brödbit. Sedan går vi till vårt arbete och lämnar dem ensamma. Då kan de inte hitta hem igen.” “-Nej, hustru.” svarade mannen.”-Det gör jag inte. Hur skulle jag kunna stå ut med att lämna mina barn ensamma i skogen, där alla vilda djur finns och snart skulle slita dem i stycken ?”

“-Åh, din narr !” sade hon.”-Då måste vi ju svälta ihjäl alla fyra, och du, det är väl lika bra att du hyvlar till våra kistor nu genast.” Hustrun lämnade honom ingen ro förrän han gick med på hennes förslag.”-Men det är ändå bra synd om de stackars barnen.” sade mannen.

Inte heller de två barnen hade kunnat somna, därför att de var så hungriga och de hade hört vad styvmodern sagt till fadern. Greta grät och snyftade och sade till Hans:”-Nu är det ute med oss.” “-Tyst, Greta !” sade lille Hans.”-Oroa dig inte. Jag ska nog hitta på ett sätt att rädda oss.”

När föräldrarna hade somnat så steg han upp, tog på sig sin lilla rock, öppnade nedre halvdörren och smög sig ut. Månen sken klart och de vita kiselstenarna, som låg framför huset, glänste som idel silvermynt. Lille Hans böjde sig ned och stoppade så många av dem i rockfickan som han bara kunde få ned.

Sedan gick han in igen och sade till Greta:”-Var inte ledsen, kära syster. Somna du bara lugnt. Gud ska inte överge oss.” Och så gick han till sängs igen. I dagbräckningen, redan innan solen hade gått upp, så kom styvmodern och väckte de båda barnen.“- Upp med er, latmaskar, vi ska gå ut i skogen och hämta ved !”

Så gav hon dem var sitt stycke bröd och sade:”-Här har ni till middag, men ät inte upp det för snart, för ni får ingenting mer.” Lilla Greta tog brödet under sitt förkläde, eftersom lille Hans hade alla kiselstenarna i sin ficka. Sedan begav de sig allesammans iväg mot skogen.

När de gått en stund så stannade Hans och såg tillbaka mot huset, och likadant gjorde han upprepade gånger. Fadern sade:”-Lille Hans, vad tittar du efter ? Varför stannar du ? Sätt lite fart nu och rör på benen !” “-Åh, pappa.” sade lille Hans.”-Jag tittar efter min vita kattunge som sitter uppe på taket och vill säga adjö till mig.”

Styvmodern sade:“-Dumbom, det är inte din kattunge, det är morgonsolen som skiner på skorstenen.” Men lille Hans hade inte tittat efter kattungen, utan hela tiden tagit upp en sten ur fickan och kastat den på vägen. När de kommit mitt inne i skogen så sade fadern:”-Samla nu ihop ved, barn, så skall jag göra upp en eld, så att ni inte fryser.”

Lille Hans och lilla Greta släpade ihop ris så att det blev högt som ett litet berg. Sedan tändes riset på och när flammorna slog upp riktigt högt så sade styvmodern:”-Lägg er nu ner vid elden, barn, och vila er. Vi ska gå in i skogen och hugga ved. När vi är färdiga så kommer vi och hämtar er.”

Hans och Greta satt vid elden, och när det blev middagstid så åt de upp sina brödbitar. Eftersom de hörde yxhugg inne i skogen så trodde de att fadern var i närheten. Men det var inte vedyxan de hörde, utan en gren som han bundit fast vid ett förmultnat träd, och som vinden slog fram och tillbaka.

När de hade suttit där mycket länge, föll deras ögonlock ihop av trötthet och de somnade djupt. De vaknade inte förrän det var mörka natten. Lilla Greta började genast att gråta och sade :”-Hur ska vi nu kunna hitta ut ?” Men lille Hans tröstade henne:”-Vänta bara en liten stund tills månen har gått upp. Då kommer vi snart att hitta vägen.”

Och när fullmånen gått upp, tog lille Hans sin lilla syster vid handen och gick efter kiselstenarna som glänste som nypräglade mynt, och visade dem vägen. De gick hela natten, och kom i gryningen tillbaka till sin fars hus. De knackade på dörren och då hustrun öppnade och såg att det var lille Hans och lilla Greta så sade hon:”-Ni stygga barn, varför satt ni så länge och sov i skogen ? Vi trodde att ni inte tänkte komma hem mera.”

Men fadern gladde sig, ty han hade varit mycket ångerfull över att han lämnat barnen ensamma kvar i skogen. Inte långt därefter blev det åter nödtid i hela landet och barnen hörde hur modern på natten låg i sängen och talade med fadern:”-Allt är uppätet igen, vi har bara kvar en halv limpa, sedan är allting slut.

Barnen måste bort. Vi för dem längre in i skogen så att de inte mera kan hitta tillbaka. Annars finns det ingen räddning för oss.” Mannen kände sig tung till sinnes och tänkte:”-Det vore bättre att dela den sista biten med barnen.” Men hustrun ville inte höra på hans invändningar, utan grälade på honom och gjorde honom förebråelser.

Säger man “A” måste man också säga “B”, och eftersom han givit vika första gången så måste han också göra det den här gången. Barnen hade emellertid varit vakna och hört samtalet. När föräldrarna hade somnat så steg lille Hans upp och tänkte gå ut för att hämta kiselstenar, som han gjort förra gången.

Men styvmodern hade låst dörren och lille Hans kunde inte komma ut. Han tröstade sin lilla syster och sade till henne:”-Gråt inte, Greta, utan somna bara lugnt. Den gode Guden ska säkert hjälpa oss.” Tidigt på morgonen kom styvmodern och körde barnen ur sängarna. Hon tog fram var sitt stycke bröd åt dem, men nu var det ännu mindre än förra gången.

På vägen till skogen bröt lille Hans sönder sitt bröd i fickan och stannade ofta för att strö ut brödbitar på marken.”-Hans, varför står du och ser dig tillbaka ?” frågade fadern.”-Skynda dig på !” “-Jag tittar efter min lilla duva som sitter på taket och vill säga adjö till mig, svarade lille Hans.

“-Din tok !” sade styvmodern.”-Det är inte din duva, det är morgonsolen som lyser på skorstenen.” Hans kastade emellertid så småningom ut alla brödbitarna på vägen. Hustrun förde barnen ännu längre in i skogen, till ett ställe där de aldrig någonsin varit förut.

Där gjorde de återigen upp en stor eld, och styvmodern sade: “-Sitt nu kvar här, barn, och om ni skulle bli trötta så kan ni sova en stund. Vi går in i skogen och hugger ved, och ikväll när vi är färdiga så kommer vi och hämtar er.” När det blev middagstid så delade lilla Greta sin brödbit med lille Hans, eftersom han strött ut sitt bröd på vägen.

Sedan somnade de och det blev kväll, men ingen kom för att hämta de stackars barnen. De vaknade först mitt i mörka natten och lille Hans tröstade sin syster och sade:”-Vänta bara ett tag, Greta, så kommer månen upp, och då kan vi se brödsmulorna som jag har strött ut. De skall visa oss vägen hem.”

När månen gick upp reste de sig, men de kunde inte hitta några brödsmulor, ty de tusentals fåglar som flög omkring i skogen och på ängarna hade ätit upp varenda smula. Lille Hans sade till lilla Greta:”-Vi kommer säkert snart att träffa på rätta vägen.”

Men de hittade inte vägen. De gick hela natten och ännu en hel dag från morgon till kväll, men de kom inte ut ur skogen och de var förskräckligt hungriga, för de hade inte ätit annat än några bär, som de hittat. Till slut blev de så trötta att benen inte ville bära dem längre och därför lade de sig ned under ett träd och somnade.

Så kom den tredje morgonen efter det att de lämnat sin fars hus. De gick vidare, men de kom bara allt längre och längre in i skogen och om de inte snart fann hjälp, så måste de svälta ihjäl. När det blev middagstid såg de en vacker, snövit fågel, sitta på en gren.

Den sjöng så vackert, att de blev stående att höra på honom. När den sjungit färdigt så bredde den ut vingarna och flög framför dem och de följde efter den ända tills de kom fram till ett litet hus. Där satte sig fågeln på takåsen, och då de kom närmare, såg de att huset var byggt av bröd och alldeles översållat med pepparkakor. Men fönstren var gjorda av genomskinligt socker.

“-Nu skall vi sätta igång med ett riktigt kalas, sade lille Hans. Jag tänker äta en bit av taket och du, Greta, kan ta fönstret. Det smakar sött och gott.” Lille Hans sträckte upp handen och bröt av en liten bit av taket, för att känna hur det smakade.

Lilla Greta ställde sig invid fönsterrutorna och började knapra på dem. Då ropade en späd stämma, inifrån stugan:”-Svara utan att ljuga ! Vem knaprar på min stuga ?” Barnen svarade genast:”-Det blåsten är, som knaprar här.” Och så åt de vidare utan att låta sig störas.

Lille Hans, som tyckte att taket smakade mycket gott, rev ned ett riktigt stort stycke av det, åt sig. Och lilla Greta slog ut en hel rund fönsterruta, slog sig ned och lät sig väl smaka. Då gick med ens dörren upp och en urgammal gumma kom utstapplande, stödjande på en krycka.

Lille Hans och lilla Greta blev så förskräckta att de genast släppte allt vad de hade i händerna. Men den gamla bara ruskade på huvudet och sade:”-Kära barn, vem har fört er hit ? Kom nu in och stanna hos mig, det ska inte hända er något ont.” Hon tog dem båda vid handen och förde dem in i det lilla huset.

Där dukades det fram god mat, mjölk och plättar med socker, äpplen och nötter. Sedan bäddades två sköna små sängar och lille Hans och lilla Greta fick lägga sig i dem och tyckte att de rakt kommit till himmelriket. Men den gamla gumman hade bara låtsats vara vänlig, ty egentligen var hon en elak häxa som lockade till sig små barn och som byggt brödhuset bara för att narra dem dit.

När hon fått någon i sitt våld dödade hon den, kokade den och åt upp den och det var en riktig högtidsdag för henne. Häxor har röda ögon och kan inte se långt, men de har ett fint väderkorn precis som djuren, och märker därför när det kommer människor.

Då lille Hans och lilla Greta kom i närheten av henne så skrattade hon elakt och sade hånfullt:”-De jag fångat, de ska minsann inte komma undan från mig !” Tidigt på morgonen, innan barnen vaknat, steg hon upp. Och då hon såg dem båda sova så lugnt med sina runda röda kinder, mumlade hon för sig själv:“Det ska minsann bli ett par läckerbitar.”

Sedan högg hon tag i lille Hans med sin förtorkade hand och släpade in honom i ett litet stall där hon spärrade in honom med hjälp av en gallerdörr. Han fick skrika bäst han ville, det hjälpte inte det minsta. Sedan gick hon in till Greta, ruskade henne vaken och skrek:”-Upp med dig, din latmaja, och bär vatten och laga till något gott åt din bror, som sitter där ute i stallet och skall gödas.

När han blivit fet så ska jag äta upp honom.” Lilla Greta började bittert att gråta, men det tjänade ingenting till, hon måste göra som den elaka häxan befallde henne. Nu lagades den bästa mat åt den stackars lille Hans, men lilla Greta fick ingenting annat än kräftskal.

Varje morgon rultade gumman till stallet och ropade:”-Lille Hans, räck ut ditt finger så jag får känna om du blivit fet ännu !” Men lille Hans räckte i stället ut ett avgnaget ben och gumman som trodde att det var Hans´ finger, förvånade sig över att han inte alls ville bli fet.

Då det gått fyra veckor och lille Hans fortfarande var mager, så överfölls gumman av otålighet och ville inte vänta längre.”-Hör du, Greta !” ropade hon till den lilla flickan.”-Skynda dig och bär in vatten ! Lille Hans må vara mager eller fet, i morgon skall jag i alla fall slakta och koka honom.”

Hur grät inte den stackars lilla systern, då hon måste bära vatten som lille Hans skulle kokas i.”-Gode Gud, hjälp oss båda.” snyftade hon.”-Om bara de vilda djuren i skogen hade ätit upp oss så hade vi åtminstone fått dö tillsammans.” “-Spar ditt gnäll.” sade häxan.”-Det hjälper dig inte stort.”

Tidigt nästa morgon var lilla Greta tvungen att stiga upp för att hänga en kittel med vatten i spisen och tända eld under den.”-Först ska vi baka.” sade gumman.”-Jag har redan värmt upp ugnen och knådat degen.” Hon knuffade den stackars lilla Greta bort till bakugnen, där eldslågorna slog ut genom öppningen.

“-Kryp in med dig !” sade häxan.”-Känn efter om ugnen har blivit ordentligt varm så att vi kan sätta in brödet.” När lilla Greta väl kommit in i ugnen, tänkte häxan smälla igen luckan så att Greta skulle bli stekt därinne. Sedan tänkte gumman äta upp henne också.

Men lilla Greta märkte vad gumman hade i sinnet och sade:”-Jag vet inte hur man bär sig åt. Hur skall jag komma in ?” “-Din dumma gås !” sade häxan.”-Du ser väl att öppningen är stor nog. Jag skulle själv kunna komma in genom den.” Och så linkade hon fram och stack in huvudet i bakugnen.

Då gav lilla Greta henne en knuff så att hon for in i ugnen helt och hållet, slog igen järnluckan och lade på haspen. Och huva, så den elaka häxan började tjuta och skrika därinne. Men lilla Greta sprang sin väg och häxan måste ömkligen brinna upp. Lilla Greta sprang raka vägen till lille Hans, öppnade hans bur och ropade:”-Hans, vi är räddade, den gamla häxan är död !”

Då hoppade Hans ut som en fågel ur en bur, när man öppnar dörren åt den. De föll varandra glädjestrålande om halsen, kysste varandra och hoppade högt av glädje. Eftersom de inte behövde vara rädda längre, så gick de in i häxans hus där det i alla vrår stod skrin fyllda av pärlor och ädelstenar.”-De är ännu bättre än kiselstenar.” sade lille Hans och stoppade så mycket i fickorna som han någonsin fick plats med.

Greta sade:”-Jag vill också ta något med mig hem.” Och så hällde hon förklädet fullt.”- Men nu måste vi ge oss av, sade lille Hans, så att vi kommer ur den förhäxade skogen.” Men då de gått ett par timmar, så kom de fram till ett stort vatten.”-Här kan vi inte komma över.” sade lille Hans.”-Jag ser varken spång eller bro. Och här går inte heller några båtar.” sade lilla Greta.

Men där simmar en vit anka. Om jag ber henne så kanske hon hjälper oss över.” Och så ropade hon:”-Kära lilla anka du, här står Hans och Greta nu, kommer ej över vattnet vida. Kan vi på din rygg få rida ?” Den lilla ankan simmade mycket riktigt fram till dem och lille Hans satte sig upp på henne och sade till sin lilla syster att hålla sig fast bakom honom.

“-Nej.” svarade lilla Greta.“-Det blir för tungt för ankan, det är bättre att hon simmar över med en i taget.” Och det gjorde det snälla lilla djuret, och när de lyckligt kommit över på andra sidan och fortsatt att gå en stund, kände de igen skogen mer och mer och till slut fick de syn på sin fars hus.

Då började de springa och störtade in i stugan och föll sin far om halsen. Den stackars vedhuggaren hade inte haft för glada stunder sedan han lämnat sina barn kvar i skogen. Men hustrun hade dött. Lilla Greta skakade ur sitt förkläde så att pärlorna och ädelstenarna rullade omkring i stugan och lille Hans tog upp ena näven efter den andra ur sina fickor.

Så var det slut på alla bekymmer, och de levde tillsammans i glädje och fröjd.

Snipp-snapp-sockersnut, så var sagan slut !

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

. 

En ensam mjölkerska

Det var ett mejeri på åtta kor, och hela uppbådet av mjölkare,- både de vanliga, och de som kom till och från, var i arbete;

För trots att det bara var i början av april, så bestod betet helt och hållet av ängar, som brukade sättas under vatten,

och därför blev korna snabbt “stinna”, som det heter.

Klockan var ungefär sex på kvällen, och eftersom tre fjärdedelar av de stora, röda, fyrkantiga korna, redan hade mjölkats, så fick man tid över för lite samspråk.

- “Han skall föra hem sin brud i morgon, har jag hört. – De kom ända till Anglebury idag.”

Rösterna tycktes komma ur buken på en ko som hette Körsbär, men den som talade, var en mjölkerska vars ansikte var begravt i flanken på detta stillastående djur.

- “Är det någon som har sett henne ?” sade en annan röst.

Det kom ett nekande svar från den första.

- “Fast de säger att hon är en rosenkindad, buttig liten människa”, tillade hon;

Och medan mjölkerskan talade, så vände hon på huvudet så att hon kunde kasta en blick förbi svansen på sin ko, och mot andra sidan av gårdstunet, där en mager, vissnande kvinna på trettio år, satt och mjölkade, lite avsides från de andra.

“Många år yngre än han”, tillfogade den andra, och kastade också en begrundande blick åt det hållet.

- “Hur gammal skulle du säga att han är, då ?”

- “Trettio eller så.”

- “Säg hellre fyrtio”, anslöt en gammal mjölkare i närheten.

Han var iförd ett långt vitt förkläde, och hade knutit fast hatten med brättena nedåt, så att han såg ut som en kvinna.

“Han föddes innan vår stora fördämning byggdes, och jag lyfte inte en karls lön på den tiden, – jag hämtade vatten där.”

Meningsutbytet blev så livligt, att ljudet av de strilande mjölkstrålarna kom ryckigt, tills en röst från en annan komage myndigt ropade:

- “Seså, vad i storturkens namn angår oss bonden Lodges ålder, eller hans nya fru ?

Jag måste betala honom nio pund om året i hyra, för varenda en av de här korna, sen må han eller hon vara hur gamla de vill.

Fortsätt med arbetet, annars blir det mörkt innan vi är klara.

Solen har redan börjat gå ned.”

Den som talade, var mejeristen själv,- mjölkerskornas och männens arbetsgivare.

Inget mer sades öppet om bonden Lodges giftermål, men den första kvinnan mumlade i skydd av kon, till sin närmaste granne:

- “Det är tungt för hon”, – med syftning på den magra, slitna mjölkerska, som redan har nämnts.

- “Åh nej”, sade den andra. “Han har inte talat med Rhoda Brook på tid och evighet.”

När de var färdiga med mjölkningen, så tvättade de ämbaren och hängde upp dem på det mångarmade torkstället, vilket i enlighet med bruket, var förfärdigat av en skalad ekgren, som satts upprätt i jorden, och liknade ett kolossalt hjorthorn.

Därefter begav sig de flesta av dem hemåt, på olika vägar.

Den magra kvinnan, som inte hade deltagit i samtalet, fick sällskap av en pojke på ungefär tolv år, och tillsammans avlägsnade också de sig över fältet.

Deras väg gick åt ett annat håll än de övrigas ,- till en avsides belägen plats, högt ovanför bevattningsängarna, inte långt ifrån början av Egdonheden, vars mörka konturer syntes på avstånd, när de närmade sig sitt hem.

- “De sade just, nere på tunet, att far din skall föra hem sin unga hustru från Anglebury i morgon”, yttrade kvinnan.

“Jag tänker skicka dig till marknaden efter några saker, och du möter dem säkert på vägen.”

- “Ja, mor”, sade pojken. “Så far har gift sig ?”

- “Ja… Du kan ta dig en titt på henne, om du verkligen får se henne, och så kan du sedan tala om för mig hurudan hon är.”

- “Ja, mor.”

- “Om hon är mörk eller ljus, och om hon är lång – lika lång som jag.

Och om hon ser ut att vara den sortens kvinna som har arbetat för brödfödan, eller som en som alltid har haft det bra, och aldrig gjort någonting och ser ut som en dam, vilket är vad jag antar att hon gör.”

- “Ja.”

De knegade uppför backen i skymningen, och gick in i stugan.

Den hade lerväggar, som otaliga regnväder hade försett med rännor och sänkor, så att inget av den ursprungliga släta ytan fanns kvar;

Och i halmtaket ovanför, så syntes här och där en sparre, likt ett ben som tränger fram ur huden.

Hon knäböjde i spiselvrån, framför två torvstycken, som hade lagts mot varandra, med ljungen inåt, och hon blåste på den glödheta askan, tills lågor slog upp från torven.

- “Ja”, återtog hon, ”Se efter om hon är mörk eller ljus, och om du kan, så se efter om hennes händer är vita;

Om de inte är det, så se efter om de verkar som om de någonsin har gjort hushållsarbete, eller om de är mjölkerskehänder, som mina.”

Pojken lovade på nytt, men den här gången så var hans röst förströdd, och modern märkte inte att han hade tagit fram fickkniven, och skar ett hack i stolen med ryggstöd av bokträ.

Vägen från Anglebury till Holmstoke är plan för det mesta, men det finns ett ställe, där en brant stigning uppåt, bryter monotonin.

Bönder på hemväg från den före detta köpingen, brukar färdas i trav resten av vägen, men gå till fots och leda hästen uppför den korta backen.

Följande afton, medan solen fortfarande lyste på himlen, så rullade en präktig gigg med citrongul vagnskorg och röda hjul, fram på den jämna landsvägen, bakom en stark märr.

Den som körde, var en odalman i sina bästa år, slätrakad som en skådespelare, och med den där blåröda färgtonen i hyn, som så ofta skänker behag åt en framgångsrik bondes anletsdrag, när han återvände hem efter lyckosamma affärer i staden.

Bredvid honom så satt en många år yngre kvinna – i själva verket nästan en flicka.

Hennes ansikte hade också frisk färg, men av ett helt annat slag – mjuk och snabbt övergående, som ljuset under en hög med rosenblad.

Få andra människor färdades där, för det var ingen huvudväg;

Och det långa, vita bandet av grus, som sträckte sig framför dem, låg öde, med undantag för en liten punkt, som knappt tycktes röra sig, och som slutligen visade sig vara en pojke, som förflyttade sig framåt i snigelfart, medan han ständigt såg sig om.

Det tunga byltet han bar på, tjänstgjorde som förevändning för, om än inte anledning, till hans sölighet.

När den skumpande giggen saktade in vid foten av backen, så var fotgängaren bara några meter framför dem.

Han stödde bördan, genom att sätta ena handen på höften, vände sig om och såg rakt på bondens hustru, som om han ville läsa hennes innersta, samtidigt som han fortsatte att gå så att han höll sig jämsides med hästen.

Solen stod lågt på himlen, och lyste rakt i hennes ansikte, så att varje drag, nyans och kontur tydligt gick att urskilja, från näsborrens lilla båge, till färgen på ögonen.

Trots att bonden verkade förargad över pojkens ihärdiga närvaro, så sade han inte till honom att packa sig undan;

Och sålunda gick pojken före dem, utan att ett ögonblick lämna henne med blicken, tills de kom till kullens krön, där märren satte av i trav på kommando från bonden, som såg lättad ut,

- efter att inte med en min, ha låtsats om pojken.

- “Vad den stackars pojken stirrade på mig !” Sade den unga hustrun.

- “Ja, kära du, det såg jag att han gjorde.”

- “Han är från byn, antar jag ?”

- “Från trakten. Jag tror att han bor ungefär en kilometer härifrån, med sin mor.”

“Han vet vem du är, antar jag ?”

- “Ja då. Du måste vara beredd på att folk stirrar på dig i början, min vackra Gertrude.”

- “Det är jag – fast jag tror att den stackars pojken kanske stirrade på oss, därför att han hoppades att vi skulle befria honom från hans tunga börda, och inte därför att han var nyfiken.

- “Nej då”, sade hennes man obesvärat. – “Sådana där lantpojkar klarar av femtio kilo, när de väl har fått upp det på ryggen, och förresten så var hans bylte större än det var tungt.

Jaha, ungefär en och en halv kilometer till, så kan jag visa dig vårt hus på avstånd – om det inte är för mörkt när vi kommer dit.”

Hjulen gick runt, och dammet virvlade från dem som förut, tills ett vitt hus av ansenliga dimensioner blev synligt, med ekonomibyggnader och höstackar bakom.

Under tiden så hade pojken påskyndat sina steg.

Han tog av, in på en biväg ungefär två kilometer från den vita mangårdsbyggnaden, klev uppåt mot de magrare betesmarkerna, och fortsatte sedan till sin moders stuga.

Hon hade kommit hem efter dagens mjölkande på mejeriet, och sköljde kål i dörröppningen, belyst av det tynande solskenet.

- “Håll upp nätet ett tag”, svarade hon, utan någon inledning alls, när pojken var framme hos henne.

Han slängde ifrån sig sin börda, och grep tag i kanten av kålnätet, och medan hon fyllde dess maskor med droppande kålblad, så fortsatte hon;

- “Nå, har du sett henne ?”

- “Ja då, klart och tydligt.”

- “Ser hon ut som en dam ?”

- “Ja, och mer än det. – En riktig dam.”

- “Är hon ung ?”

- “Tja, hon är fullvuxen, och hon uppför sig helt och hållet som en kvinna.”

- “Så klart. Vilken färg har hennes hår och ansikte ?”

- “Hennes hår är ljust, och hennes ansikte är vackert, som på en levande docka.”

- “Så hennes ögon är inte mörka som mina ?”

- “Nej – de är mera blå, och hennes mun är mycket vacker och röd; Och när hon ler så ser man att hon har vita tänder.”

- “Är hon lång ?” frågade kvinnan skarpt.

- “Det kunde jag inte se. Hon satt ned.”

- “Då går du ned till Holmstokes kyrka i morgon bitti; Hon kommer säkert att vara där…

gå dit tidigt, så du ser henne när hon går in, och kom sedan hem, och tala om ifall hon är längre än vad jag är.”

- “Som du vill, mor. Men varför går du inte dit och tittar själv ?”

- “Skulle jag gå och titta på henne ? Jag skulle inte se åt henne, om hon så gick förbi mitt fönster i denna stund.

Hon var tillsammans med mr Lodge, förstås. Vad sade han, och vad gjorde han ?”

- “Detsamma som alltid.”

- “Tog han ingen notis om dig ?”

- “Ingen.”

Följande dag så klädde modern pojken i en ren skjorta, och skickade i väg honom till Holmstokes kyrka.

Han kom fram till den urgamla lilla byggnaden, just när dörren öppnades, och han var den förste som gick in.

Han satte sig vid dopfunten, och såg hur alla församlingsborna troppade in.

Den förmögne bonden Lodge var nästan den siste; och hans unga hustru, som kom med honom, gick uppför mittgången så skyggt som man kan vänta sig av en blygsam ung kvinna, som uppträder i ett sådant sammanhang för första gången.

När han kom hem så sade hans mor:

- “Nå ?” Innan han hade kommit in i rummet.

- “Hon är inte lång. Hon är ganska kort”, svarade han.

- “Ah !” Sade hans mor belåtet.

- “Men hon är mycket söt, – mycket.

Sanningen att säga så är hon vacker.”

Bondhustruns ungdomliga friskhet, hade uppenbarligen gjort intryck till och med på pojkens ganska hårda sinnelag.

- “Nu vill jag inte höra mer”, sade hans mor snabbt.

“Bred ut bordsduken. Den där haren som du snarade, är mycket mör, men se till så att du inte blir tagen av någon,

- du sade inte hurudana händer hon har…”

- “Jag har inte sett dem alls. Hon tog inte av sig handskarna.”

- “Vad hade hon på sig, i dag ?”

- “Vit bahytt, och silverfärgad klänning.

Den prasslade och viskade så högt när den strök emot kyrkbänkarna, så att hon rodnade ännu mer, så förlägen blev hon,- och drog den åt sig så att den inte skulle komma åt bänkarna;

Men när hon gick in i deras bänk, så prasslade den mer än någonsin.

Mister Lodge verkade belåten, och hans väst sköt fram, och hans stora berlocker av guld, hängde som på en Lord;

men hon såg ut som om hon önskade sin skrikiga klänning vart som helst, utom på henne.”

- “Inte hon, inte ! Men det räcker nu.”

Dessa beskrivningar av de nygifta, återkom då och då, på moderns begäran; – det hände varje gång som pojken hade råkat möta dem.

Men trots att det enda Rhoda Brook behövde göra, för att själv få se unga mrs Lodge, var att gå ett par kilometer, så gjorde hon ingen utflykt åt det håll där gården låg.

Och under det dagliga arbetet med mjölkningen hos mejeriägaren på gårdsplanen till Mr Lodges utgård, så nämnde hon aldrig det nyligen inträffade äktenskapet.

Mejeriägaren, som hyrde korna av Lodge och som mycket väl kände till den högväxta mjölkerskans historia, såg med manlig vänlighet till att pratet på gårdsplanen inte störde Rhoda.

Men luften var full av ämnet de första dagarna efter mrs Lodges ankomst;

och med hjälp av pojkarnas beskrivningar och ord som fälldes av de andra mjölkarna, så kunde Rhoda Brook göra sig en bild av den ovetande mrs Lodge, – en bild som var lika realistisk som ett fotografi.

Två eller tre veckor efter brudens ankomst, så satt Rhoda Brook uppe en kväll efter det att pojken hade gått och lagt sig.

Hon satt länge framför torv-askan, som hon hade rakat ut så att den skulle slockna.

När hon frammanade den nya hustruns bild för sig i glöderna, så var hennes begrundan så intensiv att hon glömde tidens gång.

Trött efter dagens arbete, så drog även hon sig slutligen tillbaka.

Men den gestalt, som hade upptagit henne så mycket, både denna dag, och de föregående, lät sig inte fördrivas då det blev natt.

För första gången så hemsökte Gertrude Lodge den kvinnas drömmar, som hon hade slagit ur brädet.

Rhoda Brook drömde, eftersom man omöjligen kan tro på hennes påstående, att hon faktiskt såg det innan hon somnade,

- Rhoda Brook drömde att den unga kvinnan i sin ljusa klänning och vita bahytt, men med anletsdragen fruktansvärt förändrade och rynkiga som av ålder, satt på hennes bröst, där hon låg.

Trycket från mrs Lodges kroppstyngd ökade, de blå ögonen såg grymt in i hennes;

och sedan sträckte gestalten hånfullt fram vänstra handen, så att vigselringen på den, glittrade i Rhodas ögon.

Driven till ursinne och halvkvävd av trycket, så kämpade den sovande emot;

- maran fortsatte att betrakta henne, och drog sig tillbaka till sängens fotända, men bara för att långsamt komma tillbaka, återta sin sittplats, och visa upp vänsterhanden som förut.

Flämtande efter luft, så slog Rhoda i en sista förtvivlad ansträngning ut med högerhanden, grep tag i vålnadens hindrande vänsterarm, och slungade vålnaden i golvet med ryggen först, samtidigt som hon själv plötsligt satte sig upp med ett lågt rop.

- “O, milde himmel !” Ropade hon, och satte sig kallsvettigt på sängkanten. “Det var ingen dröm – hon var här !”

Hon kände ännu i denna stund, sin motståndares arm i sitt grepp – själva dess kött och ben, tycktes det.

Hon såg på golvet, där hon hade slungat ned vålnaden, – men där syntes ingenting.

Rhoda Brook sov inte mer den natten, och när hon kom till mjölkningen i gryningen, så märkte de andra hur blek och härjad hon såg ut.

Mjölken hon kramade fram, föll darrigt ned i ämbaret; hennes hand var ostadig till och med nu, och hon kände fortfarande vålnadens arm i den.

Hon gick hem för att äta frukost med så trötta steg, som om det var dags för kvällsmat.

- “Vad var det för buller i ditt rum i natt, mor ?” frågade hennes son. – “Du föll väl ur sängen, antar ja ?”

- “Hörde du någonting som föll ? När var det ?”

- “Just när klockan slog två.”

Hon kunde inte förklara vad som hade hänt, och efter måltiden så gick hon tyst omkring och skötte hushållssysslorna.

Pojken hjälpte henne, för han avskydde att arbeta ute på gårdarnas fält, och hon lät honom få sin vilja fram i det avseendet.

När klockan var mellan elva och tolv, så knäppte det i trädgårdsgrinden, och hon vände blicken mot fönstret.

Ute i trädgården, strax innanför grinden, stod kvinnan som hon hade sett i sin syn.

Rhoda stod som förstenad.

- “Ja, hon sade att hon skulle komma !” Utbrast pojken, som också hade sett nykomlingen.

- “När sade hon det ? Hur känner hon till oss ?”

- “Jag har träffat henne och pratat med henne. Jag pratade med henne igår.”

- “Jag sade till dig”, sade modern och rodnade ilsket, att du aldrig någonsin skulle börja prata med någon i det huset, eller ens gå i närheten av stället.”

- “Jag pratade inte med henne, förrän hon började prata med mig. Och jag gick inte i närheten av stället. Jag mötte henne på vägen.”

- “Vad sade du till henne ?”

- “Ingenting.

Hon sade: – “Är du inte den stackars pojken som måste bära hem den tunga bördan från marknaden ?”

Och så tittade hon på mina skor och sade att de inte skulle hålla fötterna torra om det började regna, för de var så spruckna.

Jag sade till henne, att jag bodde med min mor och att vi hade fullt sjå att få det att gå ihop, och det är sant;

och då sade hon: – “Jag skall komma med ett par bättre skor, och få mig en pratstund med din mor. Hon ger bort mer saker till folk ute bland ängarna, än vi.”

Vid det laget så var mrs Lodge framme vid dörren – inte i sina sidenplagg, som Rhoda hade drömt om i sovrummet, utan i förmiddagshatt och klänning av ett enklare, mer vanligt material, och som klädde henne bättre.

Hon hade en korg på armen.

Intrycket av nattens upplevelse, var fortfarande stark.

Rhoda hade nästan väntat sig att få se rynkorna, hånet och grymheten i sin besökares ansikte.

Hon skulle ha flytt för att slippa träffa henne, om det hade varit möjligt.

Men stugan hade ingen bakdörr, och i nästa ögonblick så hade pojken lyft på klinkan, när han hörde mrs Lodges försynta knackning.

- “Jag ser att jag har kommit till rätt hus”, sade hon med en blick på pojken och log.

“Men jag var inte säker, förrän du öppnade dörren.”

Gestalten och rörelserna var desamma som i visionen; men hennes röst var så outstanding ljus, hennes blick så förtjusande, hennes leende så milt, så olikt Rhodas nattliga besökares, att Rhoda knappt trodde sina sinnens vittnesbörd.

Hon blev verkligt glad över att hon inte hade smitit sin väg av ren motvilja, som hon hade varit benägen att göra.

I korgen hade mrs Lodge skorna som hon hade lovat pojken, samt en del andra lämpliga persedlar.

Vid åsynen utav dessa bevis på en så välvillig inställning till henne och till hennes son så kände Rhoda bitter självförebråelse.

Denna oskyldiga unga människa förtjänade hennes välsignelse, och inte hennes förbannelse.

När hon lämnade dem så tycktes ett ljus slockna i boningen.

Två dagar senare så kom hon tillbaka för att höra om skorna passade; Och mindre än två veckor efter det, besökte hon åter Rhoda.

Vid det tillfället så var pojken inte närvarande.

- “Jag fotvandrar mycket”, sade mrs Lodge, och ert hus är det närmaste, utanför vår egen församling.

Jag hoppas att ni mår bra. – Ni ser inte riktigt frisk ut.”

Rhoda sade att hon var så frisk man kunde begära;

och trots att hon var blekare än den andra damen, så fanns det verkligen mer av den styrka som består i hennes markerade anletsdrag, än hos den mjukkindade unga kvinnan framför henne.

Samtalet blev riktigt förtroeligt angående deras respektive hälsotillstånd, och när mrs Lodge bröt upp, så sade Rhoda:

- “Jag hoppas att frun trivs med luften här, och inte lider av fukten från bevattningsängarna.”

Den yngre kvinnan svarade att det inte kunde råda något tvivel om den saken, eftersom hennes allmänna hälsa vanligen var god.

- “Fast nu när ni säger det…” tillade hon, “..så har jag en liten krämpa, som gör mig förbryllad.

Det är ingenting allvarligt, men jag förstår inte vad det är för något.”

Hon blottade sin vänstra arm; och framför sig så såg Rhoda den fullständiga förebilden till den arm hon i drömmen hade skådat, och gripit tag i.

På den skära, runda armen fanns det svaga märken, med otäck färg.

De såg ut att ha åstadkommits med ett omilt grepp.

Rhodas blick var som fastnitad vid de missfärgade fläckarna; hon tyckte att de såg ut som avtryck av hennes egna bruna fingrar.

- “Hur gick det till ?” frågade hon, mekaniskt.

- “Det kan jag inte säga”, svarade mrs Lodge och skakade på huvudet.

“En natt när jag sov djupt, och drömde att jag var på någon främmande plats så kände jag plötsligt en ilande skarp smärta i armen, på det stället.

Smärtan var så häftig att jag vaknade.

Jag måste ha stött emot något under dagen, antar jag, fast jag inte har något minne av det.”

Hon tillade skrattande: “Jag säger till min käre make att det ser ut alldeles som om han hade fått ett vredesutbrott, och slagit till mig där. Nå, jag anar att det går bort igen.”

“Ha, ha! Ja… För hur länge sedan fick ni det ?”

Mrs Lodge tänkte efter, och sade att det skulle bli exakt två veckor följande dag.

- “När jag vaknade, så förstod jag inte var jag var”, sade hon, “…förrän jag hörde klockan slå två.”

Hon hade nämnt just den natt och timme, då Rhoda hade fått sitt sällsynta besök, och Rhoda kände sig skyldig.

Det okonstlade avslöjandet, hade tagit henne med överraskning;

hon förde inga resonemang kring slumpens spel, och hon såg åter den där förfärliga nattens vision framför sig, – med fördubblad kraft.

“O, är det möjligt”, sade hon för sig själv, när hennes besökare hade gått, “…att jag har förmågan att skicka olycka på folk utan att vilja det ?”

Hon visste att man i smyg, hade kallat henne för häxa, sedan hennes fall, men eftersom hon aldrig hade begripit varför man brännmärkte henne på det sättet, så hade hon inte fäst något avseende vid saken.

Kunde det här vara förklaringen,- kunde liknande saker ha inträffat tidigare ?”

Ett förslag

Sommaren gick, och Rhoda Brook nästan fruktade att möta mrs Lodge igen, trots att hon hyste en känsla för den unga kvinnan som nästan närmade sig tillgivenhet.

Någonting inom henne själv, tycktes döma Rhoda skyldig till ett brott.

Likväl styrdes hennes steg med ödesbestämdhet alltid till utkanterna av Holmstoke, när hon lämnade sitt hem i något annat syfte, än att gå till sitt arbete;

och så kom det sig, att nästa sammanträffande ägde rum utomhus.

Rhoda kunde inte förbigå det ämne som hade gjort henne så konsternerad,

och när de hade utbytt några ord, så framstammade hon:

- “Jag hoppas att – att fruns arm är bra igen ?”

Hon hade till sin bestörtning, lagt märke till att Gertrude Lodges vänstra arm verkade stel.

- “Nej, den är inte riktigt bra.

I själva verket så är den inte alls bättre; den har – tvärtom – blivit sämre.

Den ger mig förfärliga smärtor ibland.”

“Kanske borde frun gå till en doktor.”

Hon svarade att hon redan hade varit hos en doktor.

Hennes man hade bestämt yrkat på det.

Men kirurgen hade tydligen inte blivit klok på vad det var för fel på armen; han hade sagt åt henne att hålla den i varmt vatten, vilket hon också hade gjort, men behandlingen hade inte haft någon verkan.

“Kan jag få titta på den ?” sade mjölkerskan.

Mrs Lodge drog upp ärmen och visade det skadade stället, ett stycke ovanför handleden.

När Rhoda Brook fick se det, så lyckades hon bara med svårighet bevara fattningen.

Det fanns inte den minsta likhet med ett sår, utan armen såg förvissnad ut där, och konturerna av de fyra fingertopparna var tydligare än förra gången.

Dessutom tyckte hon att de satt precis så i förhållande till varandra som hennes fingrar hade gjort på denna arm i transen: det första fingret närmast Gertrudes handled, och det fjärde närmast armbågen.

Gertrude tycktes själv ha upptäckt vad märkena liknade, sedan deras förra möte.

- “Det ser nästan ut som fingeravtryck”, sade hon, och tillade med ett svagt skratt:

- “Min man säger att det ser ut som om en häxa, eller djävulen själv, hade gripit tag i mig där, och fpördärvat den.”

Rhoda huttrade. – “Det är bara dumheter, frun”, saemde hon skyndsamt. “Jag skulle inte tänka så, i fruns ställe.”

- “Jag skulle inte bry mig så mycket om det”, sade den yngre kvinnan dröjande, “om, – om jag inte hade en känsla av att det får min man att – tycka illa om mig – nej, älska mig mindre.

Män tänker så mycket på utseendet.”

- “Somliga av dem gör det – han till exempel.”

- “Ja; och han var mycket stolt över mitt utseende i början.”

- “Gör så att han inte ser armen.”

“Å – han vet att den är vanställd !”

Hon försökte att dölja att hennes ögon fylldes av tårar.

“Ja, frun, jag hoppas verkligen att det snart går över.”

När mjölkerskan återvände hem, så var hennes medvetande genom ett slags fasansfull förtrollning, åter fjättrat vid det inträffade.

Hennes känsla av att ha gjort sig skyldig till en illvillig gärning ökade, hur hon än sökte förlöjliga den vidskepliga tanken.

Innerst inne så var Rhoda inte helt emot en lätt minskning av hennes efterträderskas skönhet, oavsett hur den gick till; men hon ville inte vålla henne kroppslig smärta.

För trots att den vackra, unga kvinnan hade omöjliggjort varje gottgörelse som Lodge kunde ha givit Rhoda för sitt tidigare uppträdande, så hyste den äldre kvinnan inte längre det minsta agg mot henne.

Vad skulle den rara och vänliga Gertrude Lodge tänka, om hon kände till drömsynen i sovrummet ?

Att inte tala om den för henne, kändes som ett svek, med tanke på hennes välvilja; men hon kunde inte förmå sig till att berätta det – och inte heller kunde hon tänka ut ett botemedel.

Hon grubblade på saken större delen av natten, och följande dag, efter morgonmjölkningen så gick hon för att få se en ny skymt av Gertrude Lodge, om det gick,

dragen till henne av en kuslig fascination.

Mjölkerskan betraktade gården på avstånd. tills hon fick syn på bondhustrun som var ute och red ensam – antagligen på väg till sin man på någon utäga.

Mrs Lodge upptäckte henne, och red i kort galopp fram till henne.

- “God morgon, Rhoda !” S- ade Gertrude, när hon var framme. “Jag hade tänkt att komma och hälsa på dig.”

Rhoda lade märke till att Mrs Lodge höll tyglarna med en viss svårighet.

- “Jag hoppas – den sjuka armen”, sade Rhoda.

- “Jag har fått höra att det kanske finns ett sätt för mig att ta reda på orsaken, och på det sättet möjligen också ett botemedel.” Svarade den andra bekymrat.

“Det är att uppsöka en duktig man borta på Egdonheden.

De visste inte om han fortfarande levde – och jag kan inte påminna mig hans namn just nu;

men de sade att du visste mer om vad han hade för sig, än någon annan här i trakten, och kunde tala om för mig om man fortfarande kan rådfråga honom.

Kära nån – vad hette han nu igen ? Men du vet det ju.”

- “Inte kloke Trendle ?” sade den magra mjölkerskan, och blev blek.

- “Trendle – just det. Lever han fortfarande ?”

- “Jag tror det”, sade Rhoda motvilligt.

- “Varför kallar du honom för den kloke ?”

- “Ja – det sägs – det brukade sägas att han var en – att han hade krafter som vanligt folk inte har.”

“O, hur kunde mitt husfolk vara så vidskepliga att de rådde mig att besöka en sådan där !

Jag trodde att de menade en läkare.

Honom skall jag inte öda fler tankar på.”

Rhoda såg lättad ut, och Mrs Lodge red sin väg.

Från det ögonblick som mjölkerskan hörde sig nämnas som sakkunnig i fråga om mannen, så hade hon förstått att arbetsfolket spydigt hade ansett att en trollkvinna borde veta var andebesvärjaren höll hus.

Det betydde att de misstänkte henne.

Bara för en kort tid sedan, så skulle det inte ha oroat en så förnuftig kvinna som hon.

Men nu hade hon en kuslig anledning att vara vidskeplig; och hon hade plötsligt börjat frukta att kloke Trendle, skulle utpeka henne som det ondskefulla inflytande som skadade den sköna Gertrude, så att hennes väninna skulle gripas av hat mot henne, och behandla henne som en djävul i människohamn.

Men saken var inte utagerad.

Två dagar senare, så inkräktade en skugga på det mönster av fönstret som eftermiddagssolen bildade på Rhoda Brooks golv.

Nästan med återhållen andedräkt, så öppnade kvinnan dörren.

- “Är du ensam ?” frågade Gertrude. Hon verkade lika plågad och bekymrad som Rhoda.

- “Ja”, sade Rhoda.

- “Min arm tycks ha blivit värre, och gör ont !” Fortsatte den unga bondhustrun.

“Det hela är så underligt ! Jag hoppas verkligen att det inte är något obotligt. Jag har tänkt igen på vad de sade om kloke Trendle.

Jag tror egentligen inte på den sortens folk, men jag skulle inte ha någonting emot att bara besöka honom, av nyfikenhet – fast min man får på inga villkor veta det.

Bor han långt härifrån ?”

- “Ja, åtta kilometer”, sade Rhoda motsträvigt.

“Mitt ute på heden.”

- “Då får jag gå dit. Kan du inte komma med och visa mig vägen, – i morgon eftermiddag till exempel ?”

“O, inte jag; det vill säga, -” mumlade mjölkerskan, och ryckte till av förfäran.

På nytt så greps hon av fasa för att något skulle avslöjas som hade att göra med hennes vildsinta behandling i drömmen,

- så att hennes anseende hos den hjälpsammaste vän hon någonsin haft, ohjälpligt skulle fördärvas.

Mrs Lodge var enträgen, och till sist så samtyckte Rhoda, trots sina onda aningar.

Hur sorglig fotvandringen än skulle bli för henne, så kunde hon inte med gott samvete stå i vägen för en möjlig bot för sin beskyddarinnas sällsamma åkomma.

De kom överens om att de, för att förebygga misstankar om sitt hemliga förehavande, skulle träffas i utkanten av heden,

- i hörnet av en tallplantering som syntes från den plats där de nu stod.

Kloke Trendle

Nästa eftermiddag så skulle Rhoda ha gjort vad som helst för att slippa den rannsakan som förestod.

Men hon hade lovat att gå med.

Dessutom lockades hon emellanåt på ett ohyggligt sätt av möjligheten att avslöja sig själv som en “omedveten kraft” i det ockultas värld.

Hon gav sig av hemifrån, strax före den tidpunkt på dagen när de hade avtalat att träffas, och en halvtimmes rask gång förde henne till den sydöstra utlöpare av Egdonheden, där tallplanteringen fanns.

En spenslig gestalt, höljd i kappa och slöja, var redan där.

Rhoda såg med något som liknade en rysning, att mrs Lodge hade armen i band.

De sade knappt ett ord till varandra, och började genast att kliva uppåt i det ödsliga landskapet, som höjde sig högt ovanför den bördiga slamjord de hade lämnat en halvtimme tidigare.

Det var en lång promenad; täta moln försänkte jorden i halvdunkel, trots att det fortfarande var tidigt på eftermiddagen, och vinden for dystert tjutande fram över hedsluttningarna,

- över samma hed som med viss sannolikhet en gång bevittnat de lidanden som vederfors kung Ina av Wessex, honom som en senare tidsålder har lärt känna under namnet Lear.

Gertrude Lodge var den som talade mest.

Rhoda svarade enstavigt och frånvarande.

Hon kände en underlig motvilja mot att gå på den sida av sin följeslagerska, där den sjuka armen hängde, och varje gång hon råkade komma i närheten av den, så bytte hon sida.

Mycket ljung hade förts åt sidan av deras fötter, innan de kom ned på en körväg, och bredvid vägen så låg huset där mannen de sökte bodde.

Han propagerade aldrig öppet för sin läkekonst, och gjorde inget för att se till att någon tog vid efter honom;

Hans omedelbara intresse kretsade kring hans verksamhet som försäljare av ärttörne, torv, byggnadssand och andra varor som platsen kunde erbjuda.

I själva verket så brukade han uppträda som om han inte hyste någon större tilltro till sina krafter, och när vårtor som hade visats upp för honom helt mirakulöst försvann – vilket det måste medges att de alltid gjorde – sade han helt lätt.

- “Å, jag bara skålar för dem på er bekostnad – kanske är det en ren slump”, och bytte omedelbart samtalsämne.

Han var hemma då de kom, och hade i själva verket sett dem stiga ned i dalen.

Han hade grått skägg, och rödlätt ansikte, och tittade besynnerligt på Rhoda, så fort han fick ögonen på henne.

Mrs Lodge talade om sitt ärende för honom, varpå han med några förklenande ord om sin förmåga, undersökte hennes arm.

- “Det här kan inte botas med medicin”, sade han genast. “Det är en fiendes verk.”

Rhoda krympte ihop invärtes, och drog sig undan.

- “En fiende ? Vad då för en fiende ?” frågade mrs Lodge.

Han skakade på huvudet. “Det vet ni bäst själv”, sade han.

- “Om ni vill så kan jag visa er vem det är, fast jag själv inte kommer att veta det.

Mer än så kan jag inte göra, och jag har ingen lust att göra ens det.”

Hon låg över honom med böner, tills han bad Rhoda att stanna kvar utanför och tog med sig mrs Lodge in i rummet.

Det fanns direkt på andra sidan dörren, och eftersom dörren blev stående på glänt så kunde Rhoda Brook följa vad som skedde, utan att själv delta i det.

Han tog ett glas från skänken, fyllde det nästan till brädden med vatten, hämtade ett ägg, och gjorde i ordning det på något särskilt sätt;

därpå så knäckte han det mot glaskanten så att vitan hamnade i glaset och gulan blev kvar.

Eftersom det började bli skumt i stugan så tog han glaset med sitt innehåll till fönstret och sade till Gertrude att titta noga på blandningen.

De lutade sig båda över bordet, och sedan såg mjölkerskan hur den opalskimrande vätskan ändrade form, när den sjönk ned i vattnet, men hon var inte tillräckligt nära för att kunna se vilken form den antog.

“Ser ni ett ansikte eller en gestalt, när ni tittar ?” frågade den kloke gubben.

Den unga kvinnan mumlade ett svar, med så låg röst, att Rhoda inte kunde uppfatta det, och fortsatte att blicka oavvänt i glaset.

Rhoda vände sig bort, och gick några steg därifrån.

När mrs Lodge kom ut, och hennes ansikte blev synligt i dagsljuset så verkade det mycket blekt – lika blekt som Rhodas – mot de dystra bruna kullarna.

Trendle stängde dörren efter henne, och de började genast att gå hemåt tillsammans.

Men Rhoda såg att hennes följeslagerska hade genomgått en stor förändring.

- “Tog han mycket betalt ?” frågade hon prövande.

- “Nej, då – ingenting alls.

Han ville inte ha en styver”, sade Gertrude.

- “Och vad såg frun ?” frågade Rhoda.

- “Inget som jag… vill prata om.”

Hennes sätt, var påfallande tvunget, och hennes ansikte så stelt att det verkade gammalt, och svagt påminde om ansiktet i Rhodas sovrum.

- “Var det du som först föreslog att vi skulle gå hit ?” frågade mrs Lodge plötsligt efter en lång paus.

- “Det är mycket underligt om du gjorde det !”

- “Nej, det var inte jag, men nu när det är gjort, så är jag inte ledsen över det.”

För första gången så fick hon en känsla av triumf och beklagade inte helt och hållet att den unga människan bredvid henne hade fått veta att deras liv hade ställts mot varandra, av krafter som de inte rådde över.

Saken berördes inte mer under den långa och dystra vandringen hem.

Men hur det nu gick till, började under vintern ryktet att gå, bland mejerierna i låglandet att mrs Lodges gradvisa förlust av rörelseförmågan i vänster arm, berodde på att hon hade blivit “sedd” av Rhoda Brook.

Den sistnämnda sade inget om sin drömupplevelse, men hennes ansikte blev sorgsnare och magrare, och på våren så försvann hon och hennes pojke från Holmstoketrakten.

Ett halvdussin år förgick, och mr och mrs Lodges samliv reducerades till slentrian, och till något ännu värre.

Bonden var för det mesta dyster och ordfattig: Kvinnan som han hade gillat till på grund av hennes behag och skönhet, hade en förvriden och vanställd vänsterarm; till på köpet hade hon inte skänkt honom någon arvinge, vilket innebar att han antagligen skulle bli den siste av en släkt som hade bott i dalen i tvåhundra år.

Han tänkte på Rhoda Brook, och hennes son, och fruktade att detta var himlens dom över honom.

Den fordom så glada och upplysta Gertrude, förvandlades efterhand till en retlig, vidskeplig kvinna, vars tid upptogs av försök att bota sitt lidande med varenda kvacksalvarkur hon stötte på.

Hon höll uppriktigt av sin man, och i hemlighet så hoppades hon ständigt att hon, trots allt skulle kunna återvinna hans hjärta, genom att få tillbaka åtminstone en del av sin yttre skönhet.

Därför var hennes toalettskåp fullproppat med flaskor, askar, och salvburkar i alla storlekar, ja, av knippor med mystiska örter, amuletter och svartkonstböcker, som hon som skolflicka skulle ha gjort narr av, och betraktat som galenskaper.

- “Endera dagen kommer du ta mig fan att förgifta dig med de där apoteksrörorna, och häxmixturerna”, sade hennes man, när han råkade få syn på hela det brokiga batteriet.

Hon svarade inte, utan vände sin sorgsna, milda blick mot honom på ett så tröstlöst förebrående sätt, att han såg ut att ångra sig, och han tillade:

- “Jag tänker bara på ditt bästa, hör du, Gertrude.”

- “Jag skall röja ut alltsammans och slänga det”, sade hon dovt. “Och inte pröva sådana botemedel mer !”

- “Du behöver något som kan muntra upp dig”, anmärkte han.

“Jag funderade ett tag på att adoptera en pojke jag känner, men han är för gammal nu.

Och han har givit sig av, och jag vet inte vart.”

Hon anade vem det var han anspelade på; för under årens lopp så hade hon fått reda på Rhoda Brooks historia, trots att hon och hennes man aldrig hade utväxlat ett ord om saken.

Inte heller hade hon berättat för honom om sitt besök hos kloke Trendle, och om vad enslingen på heden hade avslöjat för henne, eller vad hon trodde att han hade avslöjat för henne.

Hon var nu tjugofem år, men såg äldre ut. “Sex års äktenskap och bara några månaders kärlek”, viskade hon ibland för sig själv.

Och sedan kom hon åter att tänka på den yttre anledningen, och sade med en förtvivlad blick på sin förtvinade arm:

- “Om den bara kunde bli som den var, när han först såg mig !”

Hon förstörde lydigt sina patentmediciner, och amuletter, men fortfarande så kände hon åstundan att försöka med någonting annat – ett botemedel av ett helt annat slag.

Hon hade aldrig varit ute hos Trendle igen, sedan den gången Rhoda mot sin vilja hade visat henne vägen till enstöringens hus;

men plötsligt så föll det nu Gertrude in, att göra ett sista förtvivlat försök att bli fri från förbannelsen, genom att åter uppsöka mannen, om han fortfarande levde.

Han förtjänade viss tilltro, för den otydliga gestalt han hade frammanat i glaset, hade otvivelaktigt liknat den enda kvinna i världen som – vilket hon nu visste, fast hon inte hade gjort det då – hade skäl att hysa illvilja mot henne.

Besöket borde avläggas.

Den här gången så gick hon ensam, trots att hon var nära att gå vilse på heden, och gick en onödigt krokig väg.

Till sist kom hon emellertid fram till Trendles hus; han var inte inne, och istället för att vänta vid stugan, så frågade hon efter honom, och fick hans avlägsna, över arbetet böjda gestalt utpekad för sig.

Hon gick bort till honom.

Trendle kom ihåg henne.

Han slängde de ärttörnsrötter han höll i handen på en hög med andra ärttörnsrötter, och erbjöd sig att följa henne en bit på hemvägen, eftersom avståndet var avsevärt, och dagarna korta den tiden på året.

Så gick de tillsammans.

Han höll sitt huvud böjt mot jorden, och var till sin skepnad av nästan samma färg som den.

- “Jag vet att ni kan få vårtor och andra utväxter att försvinna”, sade hon.

- “Varför kan ni inte få det här att försvinna ?”

Hon blottade armen.

“Frun har för hög tanke om min förmåga”, sade Trendle. “Och nu är jag gammal och svag till på köpet. Nej, nej, det är mer än jag rår på.

Vilka botemedel har frun prövat ?”

Hon räknade upp en del av de hundratals medikamenter och motbesvärjelser som hon hade försökt med.

Han skakade på huvudet.

En del av dem var inte så tokiga”, medgav han.

“Men inte många av dem hjälper mot det här. Det är en åkomma, inte ett sår; och om frun någonsin blir fri från den, så kommer det att ske med en gång.”

“Om jag bara kunde bli fri från den !”

“Jag känner bara till en möjlig bot för det. Den har aldrig misslyckats när det gäller lidanden av det slaget – det kan jag gå i god för.

Men den är svår att utföra, i synnerhet för en kvinna.”

- “Tala om den för mig !” Sade hon.

- “Frun måste låta armen röra vid halsen på en man, som just har blivit hängd.”

Hon ryckte till lite, när hon hörde hans ord.

- “Innan han har kallnat – just när de har skurit ned honom”, fortsatte den kloke gubben uttryckslöst.

- “Hur kan det göra någon nytta ?”

- “Det vänder blodet, och ändrar kroppens tillstånd.

Men det är som sagt svårt att utföra.

Man måste gå till fängelset när någon skall hängas, och vänta medan han bärs bort från galgen.

Det finns många som har gjort det, fast kanske inte sådana vackra kvinnor som frun.

Jag brukade skicka dit dussinvis med människor, som hade hudåkommor. Men det var förr i världen.

Senast jag skickade iväg någon i det ärendet, var år 13, för nästan tolv år sedan.”

Det var allt; när han hade visat henne till en väg som ledde hemåt, så vände han om och lämnade henne.

Liksom förra gången så ville han inte ta emot några pengar.

En ridtur

Upplysningen gjorde djupt intryck på Gertrude.

Hon var ganska räddhågad av sig; den vite trollkarlen kunde nog inte ha föreslagit någon kur, som fyllde henne med större avsky än denna, för att inte tala om hur oerhört besvärlig den var att utföra.

Casterbridge, grevskapets huvudstad, låg ungefär tjugo kilometer därifrån, och trots att det på den tiden, när människor avrättades för häststöld, mordbrand och inbrott, knappt gick ett lagtima ting utan en hängning, så var det inte troligt att hon kunde komma i närheten av brottslingens lik, utan hjälp.

Och av rädsla för sin mans vrede så ville hon inte gärna säga någonting till honom, eller någon i hans omgivning.

Under en tid av flera månader, så sade hon ingenting, och bar som förut tålmodigt sitt lyte.

Men hennes kvinnokynne, fick henne att vilja älskas igen för sitt utseendes skull ( hon var inte mer än tjugofem år ) och manade henne att göra detta försök, som åtminstone knappast kunde vara skadligt för henne.

- “Det som blev till genom trollkonst, kan säkert lösas av en annan.” Sade hon gång på gång för sig själv.

Varje gång hon i fantasin föreställde sig handlingen, så ryggade hon med fasa undan för tanken att utföra den, och sedan fann hon att den kloke gubbens ord “Det vänder blodet”, kunde ges en vetenskaplig innebörd likaväl som en övernaturlig;

hennes allt överskuggande åstundan, infann sig på nytt, och drev på henne.

På den tiden fanns det bara en tidning i grevskapet, och den lånade hennes man bara någon gång emellanåt.

Men forna tider, hade forntida metoder, och mängder av nyheter förmedlades muntligen från torgdag till torgdag, eller från marknad till marknad, vilket innebar att närhelst en sådan händelse som en avrättning skulle äga rum, så fanns det få människor, inom en radie av trettio kilometer, som inte kände till den kommande begivenheten,

och vad Holmstoke beträffade så hade det hänt att en och annan entusiast hade gått hela vägen till Casterbridge och åter på en dag enbart för att bevittna evenemanget.

Nästa lagtima ting inträffade i mars, och när Gertrude Lodge hörde att det hade hållits, så gjorde hon så fort hon fick tillfälle, försiktiga förfrågningar på bykrogen, om det.

Hon var emellertid för sent ute.

Tiden för avrättningarna var redan inne, och för att ta sig dit, och bli insläppt med så kort varsel, så måste hon åtminstone ha hjälp av sin man.

Hon vågade inte säga någonting till honom, för några trevande försök, hade lärt henne att han blev ursinnig om man nämnde dessa pyrande lantliga föreställningar, delvis därför att han själv till hälften trodde på dem.

Sålunda blev det nödvändigt att invänta ett nytt tillfälle.

Hennes beslutsamhet stärktes, när hon fick höra att två epileptiska barn från just Holmstoke, många år tidigare hade blivit bättre efter att ha rest till en hängning, även om tilltaget kraftigt hade fördömts av prästerna i trakten.

April, maj, juni förgick; och det är ingen överdrift att säga att i slutet av den sistnämnda månaden åstundade Gertrude innerligt en medmänniskas död.

Istället för hennes konventionella böner varje kväll, så var hennes omedvetna bön:

- “O, herre, se till att någon skyldig, eller oskyldig, snart blir hängd !”

Den här gången så gjorde hon förfrågningar tidigare, och gick över huvudtaget mer systematiskt tillväga.

Dessutom var det sommar, mellan höslåttern och skörden, och den lediga tid hennes man sålunda fick, anslog han till att semestra borta från hemmet.

Det lagtima tinget, hölls i juli, och hon gick till bykrogen, som förra gången.

Det skulle bli en avrättning – bara en. – För mordbrand.

Hennes största bekymmer, var inte hur hon skulle ta sig till Casterbridge, utan hur hon skulle bära sig åt för att bli insläppt i fängelset.

Fast människor förr aldrig hade nekats att komma in i den avsikten, så hade seden kommit ur bruk.

Och när hon tänkte på alla svårigheter hon kunde möta, så var det än en gång nära att hon bad sin man om hjälp.

Men när hon förde tinget på tal med honom, så var han så förbehållsam, så ännu mer än vanligt kall, att hon gav upp försöket, och beslöt att utföra alltsammans ensam.

Lyckan, som hittills hade vänt bort ansiktet från henne, visade sig plötsligt gunstig.

På torsdagen före den lördag då avrättningen skulle äga rum, sade Lodge till henne att han skulle stanna borta hemifrån ett par dagar, i samband med affärer på en marknad, och att han tråkigt nog inte kunde ta henne med sig.

Hon visade sig så beredvillig, att stanna hemma så att han tittade häpet på henne.

Det hade funnits en tid, då hon skulle ha visat stor besvikelse över att gå miste om en sådan utflykt.

Men så återföll han i sin vanliga tystnad, och den dag han hade sagt, lämnade han Holmstoke.

Nu var det hennes tur.

Först så hade hon tänkt köra till staden i vagn, men när hon tänkte efter, så förstod hon att det inte kom på fråga, eftersom hon i så fall måste hålla sig på den allmänna landsvägen, vilket skulle tiofaldiga faran för att hennes gräsliga ärende skulle bli uppdelat.

Hon beslöt att rida, och undvika allfarvägen, utan att bry sig om att det i hennes mans stall inte fanns någontigt som man ens med den vildaste fantasi kunde kalla ett passande riddjur för en dam, trots hans löfte innan de gifte sig, att alltid hålla ett sto åt henne.

Men han hade många vagnhästar, fina djur på sitt sätt, och ibland dem så fanns det en som gick att använda, en amason bland hästar, med en rygg, lika bred som en soffa, på vilken Gertrude ibland hade hämtat frisk luft när hon inte befann sig väl.

Den hästen valde hon.

På fredag eftermiddag så ledde en av drängarna fram den.

Hon hade på sig ytterkläderna, och innan hon gick ned så såg hon på sin förtorkade arm. “Å !” sade hon till den.

“Om det inte var för deg, så skulle jag slippa den här fasansfulla prövningen.”

Medan hon spände fast ett bylte som innehöll några klädpersedlar så passade hon på att säga till tjänaren: “Jag tar med mig de här ifall jag inte kommer tillbaka ikväll från den person jag skall besöka.

Om jag inte är hemma klockan tio så bli inte oroliga, utan lås som vanligt.

Jag kommer med säkerhet hem i morgon.”

Hennes avsikt var att då i enrum tala om för sin man vad hon hade gjort: Den fullbordade handlingen var inte som den tilltänkta handlingen.

Han skulle nästan säkert förlåta henne.

Så begav sig den vackra, skälvande Gertrude Lodge bort från sin mans gård, men trots att hennes mål var Casterbridge, så färdades hon inte raka vägen dit, över Stickleford.

Slugt nog så styrde hon först kosan åt motsatt håll.

Men så fort hon hade kommit utom synhåll, så tog hon av åt vänster, in på en väg som ledde till Egdonheden, och när hon kom ut på denna så svängde hon runt med hästen, och red åt rätt håll, rakt mot väster.

En mer diskret färdväg genom landet gick inte att föreställa sig, och vad riktningen angick, så behövde hon bara hålla hästens huvud vänt mot en punkt något till höger om solen.

Hon visste att hon emellanåt skulle träffa på någon ärttörneskärare, eller annan medlem av allmogen, s om kunde tala om för henne ifall hon avvek från kursen.

Fast detta inte hände så långt tillbaka i tiden, så var Egdonheden inte alls så splittrad som nu.

Man hade inte hunnit så långt med de försök som gjorts – att odla upp de lägresluttningarna som inkräktar på den ursprungliga heden och delar upp den i en mängd mindre hedar.

Några inhägnadslagar hade inte trätt i kraft, och man hade inte uppfört de jordvallar och stängsel, som numera håller borta deras boskap som tidigare hade rättighet att låta sina kor beta på allmänningen, och deras kärror som innehade förmånen att få hämta torv där, och på så sätt var försedda med bränsle året runt.

Därför så red Gertrude fram utan att möta andra hinder än de taggiga ärttörnebuskarna, ljungtuvorna, de vita vattendragen, och markens naturliga branter och sluttningar.

Hennes häst var säker på benen, även om den var tung och långsam, och trots att den var ett dragdjur så rörde den sig i en behaglig gångart; hon var inte den sortens kvinna som annars skulle ha givit sig till att rida i sådan terräng, med en halvdöd arm.

Därför var klockan nästan åtta, när hon drog åt sig tyglarna för att få hästen att stanna på det sista höglänta stycket hedland åt Casterbridgehållet, innan hon lämnade Egdon för de uppodlade dalarna.

Hon stannade framför en damm, som hette Rushy-pond, och flankerades av två häckar som slutade där; ett järnstaket gick tvärs över dammen, och delade den på mitten.

Över staketet så såg hon det låglänta gröna landskapet, över de gröna träden stadens hustak; över taken en slät vit fasad, som visade var ingången till grevskapets fängelse fanns.

På taket till den byggnaden så rörde sig mörka fläckar; det tycktes vara arbetare som reste någonting.

Det kröp i henne.

Hon red långsamt nedåt, och befann sig snart bland sädesfält och hagar.

Efter ytterligare en halvtimme, när det nästan var skymning, så kom Gertrude fram till Vita Hjorten, det första värdshuset i staden åt det hållet.

Hennes ankomst väckte ingen större förvåning där; bondhustrur satt oftare till häst då, än de gör nu, fast vad det beträffar, så togs mrs Lodge inte alls för en bondhustru; värdshusvärden antog att hon var någon vild, ung kvinna som hade kommit för att bevista “hängningsmarknaden” följande dag.

Varken hennes man, eller hon själv brukade någonsin göra affärer på Casterbridgemarknaden, så hon var fullständigt okänd.

När hon satt av, så fick hon syn på en hop pojkar som stod i dörren till en sadelakarbod alldeles bredvid värdshuset och mycket intresserat tittade in.

- “Vad pågår där ?” frågade hon stalldrängen.

- “Han tvinnar repet som skall användas i morgon.”

Hon skälvde till och hennes arm drogs samman.

- “Det säljs i småbitar efteråt., fortsatte mannen.

- “Jag kan skaffa fröken en bit, gratis, om ni vill ?”

Hon förklarade hastigt att hon inte hyste någon sådan önskan.

Hennes reaktion blev så mycket kraftigare som hon hade en smygande känsla av att den dödsdömde uslingens öde började flätas samman med hennes; och sedan hon hade beställt rum för natten, så satte hon sig ned för att tänka.

Fram till denna stund, så hade hon bara haft de dimmigaste föreställningar, om hur hon skulle skaffa sig tillträde till fängelset.

Hon påminde sig vismannens ord.

Han hade antytt att hon kunde använda sin skönhet, trots att den var nedsatt, som portnyckel.

Oerfaren som hon var, så visste hon föga om vilka tjänstemän det fanns i ett fängelse; hon hade hört talas om en översheriff och en biträdande sheriff, men bara helt vagt.

Hon visste emellertid att det måste finnas en bödel, och hon beslöt att det var till bödeln hon skulle framföra sin anhållan.

Enstöringen vid floden

På den tiden och i åtskilliga år efteråt så fanns det en bödel för nästan varenda fängelse.

När Gertrude hörde sig för så fick hon veta att den bödel som tjänstgjorde i Casterbridge bodde i en enslig stuga vid en djup, sävlig flod, som drog förbi klippan, där fängelsebyggnaderna var belägn,

- det var samma vattendrag, fast hon inte kände till det, som längre ned i sitt lopp, bevattnade ängarna i Stickleford och Holmstoke.

Efter att ha klätt om, och innan hon hade ätit eller druckit – för hon kunde inte slappna av, innan hon hade inhämtat vissa närmare upplysningar – följde Gertrude en stig längs stranden till den stuga man hade nämnt för henne.

När hon sålunda gick förbi fängelset så urskilde hon på det plana taket ovanför portvalvet, tre avlånga streck som avtecknade sig mot himlen på den plats där de mörka fläckarna hade rört sig, då hon såg taket på avstånd.

Hon förstod vad det var för en konstruktion och fortsatte hastigt.

Sedan hon gått ytterligare hundra meter så var hon framme vid bödelns hus, som en pojke pekade ut åt henne.

Det låg nära floden, och alldeles invid en fördämning vars vågor dånade oavbrutet.

Medan hon stod där och tvekade, så öppnades dörren, och en gubbe kom ut med ett ljus, som han skyddade för vinddrag, med ena handen.

Han låste dörren utifrån, gick bort till en trätrappa på husets baksida, och började kliva uppför den; tydligen var det trappan till hans sovrum.

Gertrude gick skyndsamt bort till den, men när hon var framme vid foten av trappan, så var han på krönet.

Hon ropade på honom med så hög röst att den hördes över dånet från fördämningen.

Han tittade ned och sade:

“Vad vill ni här ?”

“Prata lite med er.”

Det svaga skenet från ljuset, föll på hennes vädjande, bleka uppåtvända ansikte, och Davies (bödeln) klev baklänges nedför stegen.

“Jag skulle just gå och lägga mig”, sade han.

“Tidigt uppe och tidigt i säng, som det heter, men jag har inget emot att vänta lite med det för någon som ni.

Kom in i stugan.”

Han låste upp dörren igen, och gick före henne in i rummet.

Verktygen till hans vardagssyssla som timanställd trädgårdsmästare, stod i ett hörn, och antagligen därför att han såg att hon verkade vara från landet, så sade han: “Om ni vill att jag skall arbeta utanför stan så går det inte, för jag lämnar aldrig Casterbridge, vare sig för herremän eller för vanligt folk – inte jag.

Mitt verkliga yrke är rättstjänare”, tillade han formellt.

- “Ja, ja ! Just det. I morgon.”

- “Aha!” Det var det jag trodde. Nå, vad önskar ni i fråga om den ? Det tjänar ingenting till att komma hit, angående knuten, folk kommer ständigt hit om den, men som jag alltid säger, så är en knut lika barmhärtig som en annan, om man ser till att den är under örat.

Är den olycklige mannen en släkting; eller borde jag kanske säga”, han såg på hennes klädsel, “något som har varit i er tjänst ?”

“Nej. Hur dags är avrättningen ?”

“Samma tid som vanligt – klockan tolv, eller så snart efteråt som postdiligensen från London kommer hit.

Vi väntar alltid på den, ifall det skulle bli en benådning.”

“O – en benådning – det hoppas jag att det inte blir” sade hon ofrivilligt.

“Ja – hi, hi !- det gör jag också, av affärsskäl ! Fast om någonsin en ung människa har förtjänat att skonas, så är det den här: Nätt och jämnt arton, och närvarande av en ren slumt när höstacken tändes på.

Men det är inte stor risk för den saken, för de är tvungna att statuera exempel på honom när så mycket egendom har förstörts på det sättet på sistone.”

“Jag menar”, förklarade hon, “att jag vill röra vid honom som en besvärjelse för att bli fri från en sjukdom, på inrådan av en man som har visat att det är ett botemedel som fungerar.”

“På det viset, fröken !” Då förstår jag. Jag har haft sådana besökare förr om åren. Men jag skulle inte ha trott att ni behövde få blodet vänt.

Vad lider fröken av ? Något som inte botas av det här, det kan jag slå mig i backen på.”

“Min arm.” Hon visade honom motvilligt den förvissnade huden.

“Å” ! Den är rent ihopskrumpnad”, sade bödeln och undersökte den.

“Ja”, sade hon.

“Ja”, fortsatte han intresserat, “det här är vad det gäller, det måste jag medge ! Jag gillar utseendet på den skadan; den är så lämplig för den här behandlingen som någon skada jag över huvudtaget har sett.

Vem han än var, så var det en vis gubbe som sände fröken.”

- “Kan ni arrangera det nödvändiga för mig ?” frågade hon andlöst.

- “Egentligen borde fröken ha gått till fängelsedirektören, och haft med sin läkare, och lämnat namn och adress – det var så det gick till, om jag minns rätt. Men jag kan kanske ordna saken för en ringa penning.”

- “O, tack så mycket !” Jag vill hellre ha det på det här sättet, eftersom jag föredrar att det är privat.”

- “Frökens fästman skall inte få veta det, va ?”

- “Nej, – min man.”

- “Aha ! Det är bra. Jag skall se till så att fröken får röra vid liket.”

- “Var är det nu ?” frågade hon, och ryste.

- “Det ? Han, menar ni väl; han lever fortfarande.

Innanför det där bittelilla fönstret där i skumrasket.” Han pekade på fängelset uppe på klippan.

Hon tänkte på sin man och på sina vänner. “Ja, naturligtvis”, sade hon. “Och hur skall jag nu förfara ?

Han ledsagade henne till dörren. “Se till så att ni väntar vid den lilla grinden i muren – däruppe i gränden – innan klockan har slagit ett.

Jag öppnar den inifrån, för jag kommer inte att gå hem, förrän han har skurits ned.

God natt.

Passa tiden, och om fröken inte vill bli igenkänd så kan fröken ta på sig en slöja.

Ja – en gång så hade jag en dotter som hon !”

Hon gick, och för säkerhets skull så följde hon den smala passagen ovanför, och försäkrade sig om att hon skulle kunna hitta grinden nästa dag.

Snart så såg hon dess konturer – en trång öppning i muren kring fängelseområdet.

Sluttningen var så brant, att hon framkommen till grinden, stannade för att hämta andan.

Och när hon såg tillbaka på boningen vid stranden, så upptäckte hon att bödeln ånyo var på väg uppför sin utomhustrappa.

Han gick in på det loft, eller rum den ledde till, och släckte några minuter senare sitt ljus.

Stadshuset slog tio, och hon återvände till Vita Hjorten samma väg hon kommit.

Ett möte

Klockan var ett på lördagen.

Gertrude Lodge hade blivit insläppt i fängelset på det sätt som ovan beskrivits, och satt i ett väntrum innanför den inre grinden, som var belägen under ett klassiskt portvalv av murad kvadersten, förhållandevis modernt och försett med inskriften:

“Grefskapsfängelse 1793″.

Det var den fasaden hon hade sett från heden föregående dag.

I närheten så fanns det en passage till taket, där galgen stod.

Staden var fullpackad med människor och marknaden hade uppskjutits, men Gertrude hade knappt sett en själ.

Hon hade hållit sig på sitt rum, tills det var dags för det avtalade mötet, och sedan gått till platsen på vägar som inte förde henne till den öppna platsen framför klippan, där åskådarna hade samlats; men till och med nu så hörde hon sorlet av deras röster, över vilket en ensam stämma emellanåt strävt kraxande höjde sig och yttrade orden: “Hans sista tal och bekännelse !”

Det hade inte blivit något uppskov med dödsdomens verkställande, och avrättningen var över, men folkmassan väntade fortfarande på att få se kroppen tas ned.

Snart så hörde den ihärdiga kvinnan fotsteg ovanpå.

Sedan tecknade en hand åt henne, och hon följde de anvisningar som hon hade fått, och gick ut och över den stenlagda inre gården, innanför vakthuset, med så darriga knän, att hon nätt och jämnt kunde gå.

Hennes ena arm var utanför ärmen och doldes bara av sjalen.

På den plats där hon nu befann sig, så stod två bockar, och innan hon kunde börja fundera över vad de användes till, så hörde hon tunga steg, som kom nedför en trappa någonstans bakom henne.

Hon ville inte, eller kunde inte, vända på huvudet, och medan hon stod där, styv och stel, så var hon medveten om att en grovhyvlad likkista bars förbi henne av fyra män, klädda i lång arbetsblus, av det slag lantarbetare bär, och byxor av tjockt bomullstyg.

Liket hade slängts ned i kistan, med en sådan hast att fållen på arbetsblusen hängde utanför.

Bördan sattes tillfälligt ned på bockarna.

Vid det laget, så var den unga kvinnan i ett sådant tillstånd, att grå dimma tycktes sväva framför hennes ögon, vilket tillsammans med slöjan som hon bar, gjorde att hon knappt kunde se någonting.

Det var som om hon nästan hade slutat att leva, men hölls på benen av elektriska impulser.

- “Nu !” Sade en röst i närheten, och hon lyckades uppfatta att ordet var riktat till henne.

Med en sista kraftansträngning, så gick hon fram till kistan, samtidigt som hon hörde att människor nalkades bakom henne.

Hon blottade sin stackars förbannade arm, och Davies täckte av likets ansikte, tog Gertrudes hand, och höll den så att hennes arm låg tvärs över den döde mannens hals, på en strimma av samma färg som omogna björnbär.

Gertrude gallskrek, den “blodvändning” som hade förutsagts av den kloke gubben, hade skett.

Men just då så klövs luften på gården av ett annat gallskrik, det var inte Gertrudes och fick henne att snabbt vända sig om.

Alldeles bakom henne så stod Rhoda Brook, med härjat ansikte och rödgråtna ögon.

Bakom Rhoda så stod Gertrudes egen man; hans ansikte var fårat, och hans ögon var skumma, men tårlösa.

- “Fan ta dig!” Vad gör du här ?” sade han hest.

- “Din slampa – att komma mellan oss och vårt barn nu !” Ropade Rhoda.

- “Det var det Satan visade mig i den där synen !”

Du ser ut som hon till slut”

Hon grep hårt tag i den yngre kvinnans bara arm, och drog henne motståndslöst bort till väggen.

Så fort Rhoda släppte taget, så sjönk den ömtåliga unga Gertrude ned vid sin mans fötter.

När han lyfte upp henne så var hon medvetslös.

Redan åsynen av de båda, hade antytt för henne att den unge mannen var Rhodas son.

På den tiden så hade de anhöriga till en dödsdömd fånge rätt att få kroppen utlämnad till sig, för begravning, om de så önskade; och det var i det syftet som Lodge hade inväntat dödförklaringen samman med Rhoda.

Han hade tillkallats av henne så fort den unge mannen hade gripits på brottsplatsen, och vid andra tillfällen sedan dess; och han hade suttit i rättssalen under rättegången.

Det var “semestrandet” han hade ägnat sig åt på sistone.

De båda ömkansvärda föräldrarna ville inte bli uppmärksammade, och hade därför kommit för att hämta liket själva; en vagn och ett lakan för transport och svepning, väntade utanför.

Gertrudes tillstånd var så allvarligt att det ansågs rådligt att hämta kirurgen, som fanns till hands.

Hon fördes från fängelset till ett ställe i staden, men hon kom inte hem levande.

Hennes spröda livskraft, som kanske redan var försvagad av den förlamade armen, bröt samman under den dubbla chock som följde på den svåra kroppsliga och andliga anspänning som hon hade utsatt sig för under de föregående tjugofyra timmarna.

Hennes blod hade sannerligen “vänt sig” – alltför kraftigt.

Hon dog i staden tre dagar senare.

Hennes man sågs aldrig mer i Casterbridge, endast en gång på det gamla marknadstorget i Anglebury, där han hade brukat vara så ofta, och mycket sällan offentligt över huvudtaget.

I början så ansattes han svårt av tungsinne och ruelse, men hämtade sig till sist, och tycktes ha blivit en luttrad och hänsynsfull man.

Kort tid efter det att han hade övervarit sin stackars hustrus begravning så vidtog han åtgärder för att göra sig av med sina gårdar i Holmstoke och grannsocknen, och när han hade sålt all sin boskap, så flyttade han till Port-Bredy, i andra ändan av grevskapet, där han bodde mycket avskilt.

Han tynade bort, utan smärtor och dog två år senare.

Det befanns då att han hade testamenterat hela sin ansenliga förmögenhet till en uppfostringsanstalt för pojkar, under förutsättning att en liten livränta betalades till Rhoda Brook, om man hittade henne.

Det gick en tid, utan att hon stod att finna; till sist så uppenbarade hon sig åter i sin gamla hemsocken – men vägrade enträget att ha någonting att göra med det underhåll som anslagits åt henne.

Hon återupptog sitt enformiga arbete som mjölkerska på mejeriet, och fortsatte med det i många långa år, tills hennes gestalt blev krum och hennes en gång tjocka mörka hår, blev vitt, och nöttes bort på pannan, kanske på grund av att så länge ha tryckts mot korna.

Här hände det ibland att de som kände till hennes upplevelser stod och betraktade henne, och undrade vilka dystra tankar som rörde sig innanför den orörliga, rynkiga pannan, till ljudet av två mjölkstrålar, som ömsevis strilade ned.

.

Slut

Min far hade en liten handelsbod i Balsora.

Han var varken fattig eller rik, och han var en av de där som inte vågar någonting, av fruktan att förlora allt de äger och har.

Min far gav mig en enkel, men rejäl uppfostran, och lyckades snart lära upp mig så att jag kunde hjälpa honom i affären.

När jag just hade fyllt arton år, så samlade han mod till en riskabel affär, och avled strax därefter, – förmodligen av grämelse över att ha satsat hela tusen guldmynt på “den villande våg”.

Jag tvingades strax efteråt, nästan lyckönska honom till hans död, – för, endast några veckor senare, så kom besked om att handelsskeppet som min far hade satsat sina pengar på, hade gått till botten.

Jag var ung och rask, och ett skeppsbrott kunde inte kuva mig.

Jag omsatte hela min fars kvarlåtenskap i kontanter, och drog ut för att testa lyckan i främmande land.

En gammal man, som tjänat min far, var mitt enda sällskap.

Han hade varit fäst vid min far, och ville nu dela mina framtida öden och äventyr.

I Balsora, hyrde vi kojer ombord på ett skepp med Indien som mål, och styrde ut för gynnsamma vindar.

Vi hade redan under två veckors tid, följt de vanliga handelsvägarna, när vår kapten varnade oss för oväder.

Han såg bekymrad ut, och det framgick att han just i de här farvattnen, inte var så pass hemmastadd, att han med lugn kunde invänta en storm.

Han lät surra seglen och vi drev nu istället långsamt framåt.

Natten föll, klar och kall, och kaptenen vågade redan hoppas på att han tagit miste om vädret.

Men helt plötsligt så svepte ett skepp, som vi hittills inte sett skymten av, tätt förbi vårt eget.

Jag hörde hur främlingens matroser skrattade och skrek av jubel, på sitt fördäck,

och det förvånade mig verkligen denna natt, med hotande oväder.

Men kaptenen vid min sada, han bleknade.

“Mitt skepp är förlorat”, ropade han.

“Där seglar döden.”

Innan jag kunnat fråga ut honom om hans besynnerliga utrop, så kom hans män fram och ylade och skrek.

- “Såg ni ?” skrek de. “Nu är det ute med oss.”

Kaptenen läste med hög röst, tröstande ställen ur Koranen, och fattade själv rodret.

Men förgäves…

Vi såg redan hur stormvågorna kom farande, och inom loppet av en timme, så gick skeppet på grund, och fastnade.

Livbåtarna sattes i sjön, och knappt hade vi räddat oss i ned dem, förrän skeppet slogs sönder framför ögonen på oss, och berövad allt, så gungade jag vidare i denna bräckliga farkost, – livbåten.

Men det fanns ingen ände på eländet.

Stormen rasade allt vildare, och livbåten gick inte att styra.

Jag och min gamle trotjänare, klamrade oss fast vid varandra, och svor att aldrig skiljas åt.

Äntligen så kom gryningen, men vid första anblick av morgonrodnaden, så grep stormen tag i båten vi satt i, och välte omkull den.

Jag återsåg aldrig mina skeppskamrater.

Bedövad av mitt fall, vaknade jag till liv i armarna på min gamle tjänare.

Han hade lyckats ta sig upp på den omkullvälta livbåtens köl, och dra mig med sig upp.

Stormen hade lagt sig.

Vi såg ingenting av vårt eget skepp, men väl ett annat, som vågorna drev oss mot.

När vi kom närmare så kände jag igen det.

Det var samma skepp som styrt tätt förbi oss i skymningen, och injagat sådan skräck i vår kapten.

Nu var det min tur att känna fasa.

Kaptenens utrop, hade besannats på ett fruktansvärt sätt, och själva skeppet såg så öde och övergivet ut.

När vi kom närmare, så var det ingen som visade sig på däck, hur högt vi än ropade på dem.

Men då detta var vår enda räddning så lovprisade vi Profeten som frälst oss så underbart ur nöden.

Från skeppets för så dinglade det ett långt rep. – Med händer och fötter, paddlade vi vår omkullstjälpta livbåt mot repet för att gripa tag i det.

Det lyckades äntligen.

Jag höjde min stämma igen, men allt var fortfarande tyst och stilla ombord.

Vi klängde oss upp på däck, jag först, som var yngst.

Men vilken skräcksyn !

Vad fick inte mina ögon se, när jag satt fot på däcket ?

Däcket var rött av blod, och mellan tjugo och trettio lik i turkiska kläder låg utspridda på däcket.

Vid stormasten stod en man i dyrbar dräkt med sabel i hand, men ansiktet var blekt och härjat, och rakt igenom pannan så stack en stor spik, som naglat fast honom vid masten.

Också han var död.

Skräcken förlamade mina ben, – jag kunde knappt andas.

Min följeslagare blev lika förfärad som jag, vid åsynen av ett däck med idel döda; inget tecken på liv.

Vi anropade Profeten med nya böner, och vågade oss till slut vidare.

Vid varje steg så såg vi oss om, rädda för att någonting ännu hemskare skulle visa sig.

Allt förblev sig dock likt. Vi skådade vitt och brett, men där fanns bara vi och världshavet.

Vi tordes inte tala med höga röster, av rädsla att se den döde kapitanon rikta sina blickar mot oss, eller se någon av de döda kropparna, vända sig om efter oss.

Äntligen så nådde vi en trappa, som förde ned i skeppets inre. Där hejdade vi våra steg, och såg skyggt på varandra, för ingen av oss vågade riktigt ge luft åt sina tankar.

“Ack käre herre.” sade vår gamle trotjänare. “Här har någonting fruktansvärt utspelats.

Men även om det lurar död och mord därnere, så vill jag hellre ge mig på nåd och onåd än att dröja där uppe på däck, bland alla de döda.”

Jag tyckte som han.

Vi samlade allt vårt mod, och fortsatte med spänd förväntan nedför trappan.

Även här nere var det dödstyst, vi hörde bara våra egna ekande steg.

Vi stod framför en kajutdörr, och jag lade örat till, – och lyssnade.

- Inte ett ljud.

Jag öppnade dörren.

Där inne var allt huller om buller. Kläder, vapen, och andra saker.

Ingenting låg på sin rätta plats.

Besättningen, eller åtminstone kaptenen, måste ha festat om ordentligt, så ostädat som det såg ut.

Nu fortsatte vi från hytt till hytt, från lastrum till lastrum.

Överallt fanns det rika förråd av sidentyger, pärlor, socker, och så vidare.

Jag blev utom mig av fröjd över skatterna, för jag trodde att alltsammans skulle tillfalla mig, eftersom det inte fanns några andra ombord.

Men Ibrahim, min tjänare, gjorde mig uppmärksam på att vi säkert var långt ifrån land, och att vi båda, hänvisade till våra egna svaga krafter, aldrig skulle lyckas komma i hamn.

Vi hämtade nya krafter med hjälp av all den mat och dryck, som stod framme på borden.

Sedan gick vi upp på däck igen.

Men åsynen av liken, var fortfarande lika hemsk, och fick vår hud att knottra sig.

Vi bestämde oss för att kasta de döda över relingen.

Vi greps av fasa igen, när vi märkte att ingen av dem gick att rubba ur fläcken.

De låg som fastväxta på däcksplankorna, – man hade fått bryta upp hela däcket för att slänga lik och plank tillsammans över bord, och till detta, saknade vi verktyg och krafter.

Inte heller kaptenen gick att lösgöra från masten. Inte ens sabeln kunde vi bända ur det stela greppet.

Vi tillbringade dagen med att bedrövat dryfta vårt läge.

När natten började falla, så bad jag gamle Ibrahim, att försöka att sova.

Jag tänkte hålla vakt på däck, för att spana efter undsättning.

När månen steg och jag av stjärnornas ställning kunde beräkna, att klockan gick mot elva, så greps jag av ett plötsligt sömnbegär.

Oemotståndligt, så sjönk jag ned bakom en stor vattentunna, som stod på fördäcket.

Det var dock mera en sorts vaken dvala, eller bedövning, än riktig sömn, för jag kunde tydligt höra vågorna slå mot skeppets sida, och seglen knirka och vissla i vinden.

Med ens så tycker jag mig höra stämmor, och manssteg på däck. Jag ville resa mig upp och se mig omkring. Men någon osynlig makt fängslade mina lemmar.

Jag kunde inte ens slå upp mina ögonlock.

Allt tydligare hördes rösterna.

Det lät som om en rask besättning rörde sig på däck.

Rakt genom sorlet så skar en kraftig befälsröst, och jag hörde tydligt och klart hur man halade i trossar och skot.

Efterhand så försvagades min hörsel.

Jag sjönk in i en djupare sömn.

Avlägset så tyckte jag mig höra vapenlarm, men jag vaknade inte förrän solen stod högt på himlen, och svedde mitt ansikte.

Jag såg mig yrvaket omkring.

Stormen, skeppsbrottet och de döda männen kom för mig som i en dröm, men när jag rest mig upp, så kunde jag se att allt var som igår.

De döda låg där orörliga; orörlig stod kaptenen – fastnaglad vid masten.

Jag skrattade förläget åt allt jag tyckt mig höra under min sömn.

Sedan gick jag för att söka reda på min gamle vän.

Jag fann honom sitta nere i kajutan. Han såg djupt oroad ut.

“Ack käre herre !” Utropade han, när jag kom in.

“Jag vill hellre vila på havets botten, än tillbringa ännu en natt på detta förhäxade skepp.”

Jag frågade honom om orsaken till hans bekymrade min, och han svarade:

“När jag hade sovit några timmar, så vaknade jag och märkte att man sprang av och an över huvudet på mig.

Jag trodde först att det var ni, käre herre, men det var minst tjugo man som rusade omkring, och jag kunde höra dem ropa, och skrika.

Slutligen så hörde jag tunga steg i trappan. Då visste jag inte längre till mig av skräck.

Bara då och då, så återfick jag så mycket sans, att jag kunde se samme man, som står fastnaglad vid stormasten, sitta där borta, vid bordet där, – och han åt och drack.

Mannen, som är klädd i scharlakansröda kläder, och ligger närmast stormasten där uppe, han slog sig ned vid kaptenens sida, och hjälpte honom att tömma flaskor, och fat.”

Så berättade min tjänare.

Ni kan förstå, kära vänner, att jag inte blev väl till mods.

Det kunde inte vara tal om någon hörselvilla.

Vi hade båda hört samma sak. – Att segla i sådant sällskap, bar mig emot.

Ibrahim föll i djupa tankar.

“Nu har jag det”, utbrast han slutligen. Han drog sig till minnes några kraftfyllda besvärjelser, som han lärt sig av sin farfar, – en vittberest man.

Han hade alltid påstått, att de hjälpte mot allsköns spökerier.

Om vi använde oss av dem, så skulle vi slippa att falla i den onaturliga dvala, som övermannat oss.

Den gamles förslag tilltalade mig.

Med bävan och hopp, så såg vi natten an.

Bredvid kajutan, fanns en liten skrubb, där vi drog oss tillbaka.

Vi borrade titthål i dörren, – så stora, att vi kunde se nästan hela kajutan.

Sedan stängde vi om oss – så gott det gick, inifrån skrubben – och Ibrahim skrev Profetens namn i rummets fyra hörn.

Vi förbidade nattens fasor.

Det var väl vid elvatiden igen, som det kraftiga sömnbegäret föll över mig.

Min reskamrat rådde mig att genast läsa upp några ställen i Koranen, och det hjälpte mig att hålla mig vaken.

Med en gång så blev det liv och rörelse på däck, det knarrade i spel och tåg, vi hörde snabba steg, och kunde tydligt urskilja flera röster.

Efter att ha kurat åtskilliga minuter i spänd förväntan, så hörde vi någon komma i kajuttrappan.

När min gamle trotjänare hörde stegen nalkas, så viskade han genast den särskilda formel, som hans farfar påstått hjälpa mot spökerier och trolldom:

“Om ni så stammar från vilda hav

eller från himlen den höga,

om ni så kommer från kylig grav

eller eld, betyder föga:

Allah är Alltets store Gud

alla andar skall lyda hans bud.”

Jag måste tillstå att jag inte helt och fullt litade på Koranens makt, när jag hörde dörren till kajutan slås upp med ett brak.

Håren reste sig på mitt huvud.

In trädde den ståtlige, storvuxne man, som vi sett stå fastnaglad vid stormasten.

Fortfarande stack den grova spiken ut från hans panna, men svärdet, hade han stuckit i skidan.

Efter honom kom ännu en man över tröskeln, inte lika dyrbart utstyrd, också honom hade jag sett ligga död uppe på däck.

Skeppets kapitano, för man kunde inte ta miste på att det var han, hade blekt ansikte, svart skägg, och vilt rullande ögon, som nu granskade kajutan.

Jag kunde se honom, fullt tydligt, när han gick förbi dörren till skrubben.

Han däremot, tycktes inte fästa sig vid dörren, som vi gömt oss bakom.

Båda satte sig nu till bords, och talade med höga gälla röster, på ett för mig helt obekant språk.

De blev alltmer högljudda och upprörda, tills kaptenen slutligen slog knytnäven i bordet så att det dånade i hela kajutan.

Med ett vilt skratt, så rusade den andre upp och vinkade åt kaptenen att följa efter.

Denne reste sig också och drog sin sabel ur skidan, varpå båda lämnade kajutan.

Lättade så andades vi ut, men det var långtifrån slut på våra fasor.

Larmet på däck, blev allt högre.

Man hörde hur männen sprang fram och tillbaka där uppe, – de skrek, skrattade, och tjöt.

Till slut så utbröt ett rent helvetiskt buller, så att vi fruktade att hela däcket skulle rasa ned över oss, med segel och allt.

Vi hörde vapenlarm och skrän, och så med ens blev allt dödstyst.

Först efter flera timmar så vågade vi oss upp på däck igen, och där var allt som förut.

Och alla var stela som trä.

På det viset förlöpte flera dygn ombord på skeppet.

Skeppet rörde sig hela tiden i östlig riktning, och med den kursen så borde vi enligt mina beräkningar snart nå fastlandet,

- men även om vi om dagen tillryggalade åtskilliga sjömil, så tycktes vi nattetid alltid föras tillbaka till samma plats, där vi första gången upptäckt skeppet.

Vår förklaring var att de döda, varje natt styrde kosan tillbaka med förlig spökvind i seglen.

För att råda bot på detta, så beslog vi alla segel innan natten föll, och använde oss av samma medel som i skrubben, – Vi skrev Profetens namn på små pergamentbitar, och band fast vid rårna.

Ängsliga så avvaktade vi utgången, i vår skrubb.

Spökerierna blev om möjligt ännu värre den natten, men se ! – På morgonen var seglen kvar så som vi lämnat dem.

Om dagarna så satte vi bara så mycket segel, att skeppet sakta gled fram över vågorna, – om nätterna förseglade vi de ihoprullade seglen med Profetens heliga namn.

På fem dagar så tillryggalade vi en icke föraktlig sträcka.

Äntligen, på morgonen den sjätte dagen så fick vi land i sikte, och prisade Allah och hans Profet för vår räddning.

Denna dag, och följande natt, så drev vi allt närmare kusten, och den sjunde morgonen så kom vi i närheten av en stad.

Vi lyckades med stort besvär att fälla ankar, och sjösatte en liten båt, som stod på däck, varpå vi med all makt, rodde i riktning mot staden.

Efter en halvtimme så kom vi fram till en flodmynning, och steg i land.

Vid stadsporten så fick vi reda på vad staden hette, och vi förstod att det var en indisk stad, inte långt från den trakt, dit jag ursprungligen hade tänkt att bege mig.

Vi upptäckte en karavan-seraj, och förfriskade oss efter vår äventyrliga resa.

Jag behövde nu ett gott råd, och berättade för värden, att jag sökte en klok gammal man, som förstod sig på trolldom en smula.

Han visade mig ett anspråkslöst hus på en sidogata, knackade på, man lät mig stiga in, och gav mig rådet att fråga efter Muley.

En liten gubbe med grått skägg och lång näsa, kom emot mig och frågade vad jag ville.

Jag sade då att jag sökte den vise Muley.

Han svarade att det var han.

Jag bad honom nu att råda mig om vad jag skulle ta mig till med de döda sjömännen, och hur jag skulle bära mig åt för att avlägsna dem från skeppet.

Han svarade att besättningen och kaptenen säkert blivit förtrollade efter att ha begått något brott ute till havs.

Han trodde att förtrollningen skulle lösas så snart man fört dem i land.

Detta lät sig dock inte göra, förrän man lossat plankorna som de vilade på.

Jag, som funnit skeppet, var den rätte nye ägaren till både skepp och last, ty så var lagen.

Dock borde jag hålla det mycket hemligt.

Om jag gav honom en liten gåva av det överflöd, som skulle komma på min andel, så kunde han och hans slavar hjälpa mig att bli kvitt de döda.

Jag lovade honom en belöning, och tillsammans med fem slavar, som utrustats med sågar och yxor så gav vi oss genast iväg.

Medan vi rodde tillbaka till skeppet så berömde trollkarlen Muley mig för vårt lyckade infall att binda seglen med Profetens namn och ord.

Han sade att vi inte skulle ha lyckats rädda oss på något annat sätt.

Dagen var ännu inte långt framskriden, då vi nådde fram till skeppet.

Vi grep oss verket an, och redan efter en timme så låg fyra av dem på durken i roddbåten.

Två av slavarna fick ro dem i land, och när de kom tillbaka så berättade de att de döda besparat dem mödan att gräva gravar, för så snart man hade lyft dem i land, så föll de sönder till stoft.

Vi fortsatte att såga loss de döda, och före mörkrets inbrott så hade samtliga förts i land.

Nu var bara ett av liken kvar ombord – mannen som naglats fast vid stormasten.

Förgäves så försökte vi dra ut den grova spiken ur mastvirket.

Trots våra kraftansträngningar så kunde vi inte rubba den en hårsmån.

Jag visste inte vad vi skulle ta oss till.

Man kunde ju inte kapa hela stormasten för att få liket i land.

Muley hjälpte oss ur vårt bryderi.

Han sade åt en av sina slavar, att snabbt ro iland igen, och hämta en kruka jord.

När krukan burits ombord så uttalade trollkarlen en rad hemlighetsfulla ord, och skakade ut jorden över den dödes huvud.

Genast så slog denne upp ögonen, och såret i hans huvud började att blöda.

Vi kunde nu lätt dra ur spiken, och den sårade föll i armarna på en av slavarna.

“Vem har fört mig hit ?” sade han, efter att ha hämtat sig en aning.

Muley pekade tyst på mig, och jag steg fram till mannen.

“Du, o främling, har frälst mig från hemska kval.” Sade kaptenen.

“Sedan femtio år så seglar mitt skepp fram och åter över vågorna, och min själ dömdes att varje natt återvända till min döda kropp.

Nu har mitt huvud vidrörts av mull, och jag kan försonad gå till mina fäder.”

Jag bad honom att berätta för oss om sitt hemska öde, och han talade och sade:

“För femtio år sedan så var jag en mäktig och ansedd man, bosatt i Alger.

Vinningslystnaden kom mig att utrusta ett skepp, och slå mig på sjöröveri.

Jag hade redan en längre tid utövat denna verksamhet, då jag en gång, i Zante, tog ombord en tiggarmunk, som krävde att få segla utan att betala hyra.

Jag och min besättning var ohyvlade sällar, och struntade i mannens heliga kall.

Tvärtom så brukade jag skämta grovt med honom.

En kväll, när han i helig iver, hade klandrat min handel och vandel, så blev jag övermannad av vrede, efter att i kajutan ha druckit länge och mycket, tillsammans med min styrman.

I min druckna ilska, över allt som tiggarmunken hade förebrått mig, och som jag inte ens skulle låtit en sultan skriva mig på näsan, så rusade jag upp på däck och stack min kniv i bröstet på honom.

Innan han dog så förbannade han oss och sade att jag och min besättning varken skulle få leva eller dö, förrän våra huvuden kommit i beröring med jord.

Han dog, – vi slängde honom överbord och skrattade åt hans hotelser.

Redan samma natt, så gick hans ord i uppfyllelse.

Några i besättningen gjorde myteri.

Vi kämpade med fruktansvärt raseri.

Mina anhängare led nederlag, och jag själv spikades fast vid masten.

Men också myteristerna avled av sina svåra sår, och snart hade mitt skepp förvandlats till en stor grav.

Mina ögon hade brustit, jag hade utandats min sista suck, – jag var död.

Men det var bara en förlamning som höll mig fängslad.

Nästa natt, just vid den tidpunkt då vi slängt den döde tiggarmunken i sjön, så vaknade jag och hela min besättning till liv igen, men vi kunde varken göra, eller säga något annat än det vi gjort och sagt den natten.

Så här har vi seglat i ett halvt århundrade, utan att kunna leva, utan att kunna dö, för hur skulle vi kunnat nå land ?

När det blåste upp till storm så hissade vi med vilt hopp alla våra segel och drömde om att krossas mot en klippa, och få lägga våra trötta huvuden till vila på havets botten.

Det lyckades inte.

Nu kan jag äntligen dö.

Än en gång, – tack, okände frälsare, om jordiska skatter kan gengälda något av min skuld, så tag mitt skepp, som tecken på min tacksamhet.”

Medan skeppets kapitano talade sålunda, så sjönk hans huvud sakta, och han tog avsked från det jordiska.

Genast upplöstes hans kropp, liksom hans kamraters kroppar gjort tidigare.

Vi samlade de dödas stoft i en kista, och grävde ned den på stranden.

Från staden så hämtade jag arbetare som satte mitt skepp i gott skick igen.

Efter att med stor vinst ha bytt de skatter som funnits ombord, mot andra varor, så hyrde jag en besättning, belönade frikostigt min vän Muley, och styrde kosan mot fäderneslandet.

Jag gjorde dock flera avstickare, ankrade i rika hamnstäder och torgförde mina varor.

Profeten höll sin välsignade hand över allt jag företog mig.

Efter att ha legat ute på min seglats, nästan nio månader, så angjorde jag Balsora, och hade då fördubblat de skatter som den döende kaptenen hade skänkt mig.

Medborgarna häpnade över mina rikedomar och min goda tur, och var övertygade om att jag hade funnit den store resenären Sindbads berömda diamantbal.

Jag lät dem tro vad de ville.

Men från den stunden, så vill alla ynglingar i Balsora ut på äventyr i stora världen så snart de fyllt arton, i hopp om att vinna samma lycka och framgång som jag.

Jag, däremot, lever i lugn och ro, men vart femte år så gör jag en pilgrimsresa till Mecka, för att på denna heliga ort, framföra tack för Allahs godhet och be för kaptenen och hans besättning, på det att han måtte taga dem upp till sig i sitt Paradis.

Slut.

.

.

.

.

.

.

Barnen Hans och Greta, är son och dotter

.

.

till en fattig skogshuggare, och hela familjen

.

.

håller på att svälta ihjäl – så fattiga är de.

.

.

Skogshuggarens hustru övertalar maken att

.

.

sätta ut Hans och Greta i skogen, så att

.

.

åtminstone skogshuggaren och hans hustru,

.

.

skall överleva.

.

.

Barnen, som hört vad de vuxna planerat,

.

.

slänger vita kiselstenar längs vägen, så att

.

.

de skall hitta hem igen. Och hittar hem,

.

.

det gör de. Men när barnen kommit åter

.

.

till sin fars hus, och några veckor hade gått,

.

.

så var det återigen slut på bröd i huset.

.

.

Hustrun övertalar ånyo skogshuggaren att

.

.

sätta ut Hans och Greta i skogen, och denna

.

.

gång, så slänger barnen brödsmulor på stigen

.

.

så att de skall finna den rätta vägen

.

.

hem igen.

.

.

Men skogens djur äter upp alla

.

.

brödsmulorna,

.

.

och Hans och Greta är vilse i skogen.

.

.

Trötta och utsvultna, kommer barnen till slut

.

.

fram till ett hus, som är översållat med

.

.

pepparkakor, och med fönster gjorda av

.

.

genomskinligt socker, som de börjar

.

.

äta utav.

.

.

Den urgamla kvinnan, som bor i huset, bjuder

.

.

dem till en riktig festmåltid, med äpplen, nötter,

.

.

sylt, och plättar, och låter dem sova i varma,

.

.

sköna sängar – barnen ej anande att de råkat ut

.

.

för en häxa, vars enda mål är att lura in barn,

.

.

göda dem, tillreda dem, och sedan äta upp dem.

.

.

Häxan sätter Hans i en trång inhägnad, och

.

.

tvingar Greta att bli en slav, som skall hjälpa

.

.

till att göda och tillreda sin bror.

.

.

Medan Häxan planerar att tillaga barnen,

.

.

så säger hon åt Greta att kliva in i ugnen, för

.

.

att kontrollera värmen. Då förmår Greta,

.

.

genom att spela på vissa strängar, lura in

.

.

Häxan i ugnen, och stänga ugnsluckan.

.

.

Medan Häxan under svåra kvidanden

.

.

brinner upp, så plockar Hans och Greta med

.

.

sig de pärlor och ädelstenar som står att finna

.

.

inne i huset.

.

.

Barnen går sedan hem, och återförenas

.

.

med fadern, som då blivit änkling.

.

.

Slut

.

.