“Hallå, där nere !”
När jag ropade, så stod han i dörren till sin banvaktsstuga, med en ihoprullad signalflagga i handen.
Han måste ha hört mig, måste ha förstått att ropet kom uppifrån.
Järnvägen gick fram genom en brant, djup ravin och jag stod uppe vid kanten, nästan rakt ovanför hans huvud.
Men han vände inte blickarna uppåt mot mig, utan tittade längs spåren.
Han spanade spänt, först åt det ena hållet, och sedan åt det andra.
- Varför gjorde han det, när han måste ha hört att ropet kom uppifrån ? – Det kunde jag för mitt liv inte begripa.
Från min höga utsiktspunkt, så såg den besynnerlige mannen långt där nere ut som en ihoptryckt skuggestalt, medan jag själv var omstrålad av solnedgångens bländande ljus.
Jag måste hålla handen som en skärm, ovanför ögonen för att kunna se honom.
“- Hallå, där nere !”
Äntligen slet han blickarna från järnvägsspåren och tittade uppåt mot mig.
- “Jag vill tala med er”, ropade jag. “Kan jag ta mig nedför branten någonstans ?”
Han såg på mig utan att svara. Jag såg på honom utan att upprepa min fråga.
Bäst kanske, att inte vara alltför påträngande.
I nästa ögonblick så kände jag en lätt vibration i både marken och i luften.
Den växte till ett dånande luftdrag, så kraftigt att det skulle kunna rycka mig med sig.
Förskräckt, gick jag baklänges bort från bråddjupets kant. Det var ett tåg som dundrade fram där nere. Det släppte ifrån sig så mycket ånga att jag, under några sekunder inte kunde se någonting alls.
När ångmolnet hade skingrats över nejden, så tittade jag ned igen. Mannen stod kvar där nere. Han höll på att rulla ihop flaggan som han hade signalerat med, till tågets lokförare.
Jag upprepade min fråga. Under en kort stund, så gjorde han ingenting annat än stirrade på mig.
Sedan pekade han med flaggskaftet mot en punkt ungefär trehundra meter ifrån mig.
- Tack, sade jag.
Efter en stunds letande så hittade jag en liten stig som slingrade i sicksack, nedför bergsväggen. Den var mycket våt och slirig att gå på, och blev värre och värre, ju längre ned jag kom.
Jag blev tvungen att försiktigt treva mig ned, steg för steg, och det gav mig tid att fundera.
- Hade inte banvakten därnere, verkat tvär och motvillig, när han visat mig på stigen ? Varför i så fall ? Jag kastade ett getöga på honom igen…
Han stod mellan spåren, där tåget nyligen hade passerat. Han stirrade på mig på ett mycket egendomligt sätt. – Förväntansfullt ? Vaksamt ? Varför tittade han på mig så där ?
Jag hejdade mig ett ögonblick, men fortsatte sedan min försiktiga färd, och kom slutligen ned på banan.
Banvakten var mörk, med gulblek hy, mörkt skägg, och buskiga ögonbryn. Aldrig hade jag skådat en dystrare och ensammare arbetsplats än hans.
- Droppande, våta, skrovliga bergväggar omgav arbetsplatsen på båda sidor, och bara högst upp såg man en smal flik av himlen.
Det var som en fängelsehåla som hade dragits ut på längden, av järnvägsspåren.
Järnvägsspåren försvann åt ena hållet in i en kurva, och åt det andra hållet, in i en tunnel som uppslukade spåren i sitt svarta gap.
Bredvid tunnelns ingång så stod en stolpe med en signallykta. Den brann med ett spökaktigt, rött ljus. Solens strålar hittade inte ned till detta ställe, där det luktade jord och död.
Vinden var så bitande kall så att jag frös ända in i märgen. Det var som om jag hade lämnat den levande världen bakom mig.
Banvaktaren stod alldeles stilla, tills jag var så nära att jag hade kunnat röra vid honom. Då tog han plötsligt ett steg bakåt och lyfte sin hand.
Men han släppte mig inte med blicken.
Jag har alltid haft svårt att prata med främlingar, och jag fick inte fram ett enda ord. – Det var något hos den här mannen som skrämde mig. Men jag hade ju tagit mig nedför den besvärliga stigen, just för att få tala med honom.
- “Ni har en mycket ödslig arbetsplats”, började jag osäkert.
- “Besökare är väl sällsynta här, men inte ovälkomna, hoppas jag.
Själv har jag suttit instängd mellan fyra väggar i nästan hela mitt liv.
Nu när jag äntligen har sluppit ut så är jag så nyfiken på allt ovanligt jag möter. Det skulle vara intressant att få prata bort en stund med er.”
Han svarade mig inte, han bara stirrade bort mot det röda ljuset vid tunnelmynningen.
Sedan spejade hans ögon runt hela området där, som om han letade efter något.
Efter det, så vände han åter blickarna emot mig. Blickarna hade samma egendomliga uttryck som förut.
- “Det där ljuset, sade jag. Att se till det, hör också till era plikter, eller hur ? Är det inte så ?”
- “Vet ni inte att det är så ?” Sade han lågt.
När han svarade mig med sin märkliga motfråga, så tog jag i min tur ett steg tillbaka. Jag tittade på honom. Då upptäckte jag hos honom, något som med ens jagade bort min förryckta tanke.
Mannen var rädd, och det var mig han var rädd för ! Jag såg skräcken i hans ögon. Med ett osäkert leende, frågade jag:
- “Är ni rädd för mig ? Ni ser ut som om ni är det.”
- “Jag trodde att jag kanske hade sett er förut, svarade han. Jag var inte säker.”
- “Sett mig förut ? Var då någonstans ?”
Han pekade, – bort mot det röda ljuset vid tunneln.
- “Där ?” Undrade jag.
Han svarade mig bara med ett ögonkast, och en ljudlös nick.
- “Men snälla ni, vad skulle jag där att göra ? Jag har aldrig varit i närheten av tunneln, det försäkrar jag.”
- “Nej, jag tror er, svarade han. Jag tror er nu.”
Sedan gick det lättare att talas vid. Han svarade villigt på mina frågor och hans språk var vårdat.
Hans arbete var ansvarsfullt och krävde stor noggrannhet och vakenhet, sade han.
Men kroppsligt tröttnande var det inte.
Att vinka med flaggan åt tågen, att putsa signalljusen och att då och då slå om en spak, det var det enda han behövde göra.
Jag frågade om inte tiden blev lång, och ensamheten påfrestande där nere.
Han svarade att han hade vant sig vid sitt liv.
Under sina lediga stunder mellan tågen, hade han lärt sig ett främmande språk – om man nu kunde kalla det att han “lärt sig”.
Han hade emellertid kommit så långt att han kände igen språket i skrift, sade han, och han hade utarbetat en egen enkel uttalsmetod.
Vidare hade han fuskat lite i matematik, både med allmänt bråk, decimalbråk och till och med med algebra.
Men det hade inte blivit så mycket av matematiken. Redan som pojke, hade han haft svårt för siffror.
Jag frågade om han alltid måste sitta där nere i mörkret och fukten. – Kunde han inte klättra upp i solen någon gång ?
- “Det berodde på tågen”, svarade han. Ibland kunde det gå en stund mellan ett tåg och nästa, det gällde både på dagen och på natten.
Var vädret vackert, så hände det att han klättrade upp från skuggorna en stund. Men någon riktig ro fick han inte. Varje sekund, måste han vara beredd på att klockan där nere kunde pingla.
Han tog mig med in i sin lilla banvaktsstuga, där en värmande brasa brann.
På ett bord lågg ett slags journal, där han skulle föra in vissa uppgifter.
Han hade också en telegraf, så att han kunde ta emot, och själv sända meddelanden till närliggande stationer.
På bordet stod även den lilla klockan som han tidigare hade nämnt:
- “Ursäkta att jag säger det, men tycker ni inte att ni kastar bort ert liv här nere i ensamheten ?”, sade jag.
“Jag tror att ni kan bra mycket mer, än vad som behövs för den här sysslan.”
- “Sådant händer inom alla yrkesgrupper, svarade han. Det händer inom poliskåren och till och med inom armén, har jag hört. – Bland järnvägens folk är det mycket vanligt.”
Så berättade han om sin ungdomstid. Han hade en gång varit ung, sade han, – kunde jag tro det ?
Han kunde det knappast själv, längre.
Han hade legat vid universitetet för att läsa filosofi, men misskött studierna och bara tänkt på att roa sig.
Därför hade det aldrig blivit något av honom.
Han beklagade sig inte. “Som man bäddar får man ligga”. Och nu var det för sent att bädda om…
Han verkade helt lugn och samlad, när han talade om detta för mig.
Än såg hans allvarliga, mörka ögon rakt på mig. Än vände han dem mot elden.
Då och då, under berättelsens gång så sköt han artigt in ett “sir”, som om han klart ville markera att det fanns en rangskillnad mellan oss.
Han ville inte vara förmer än vad han var: en enkel banvakt.
Flera gånger avbröts vårt samtal av den lilla klockans pinglande.
Då kom det ett telegrafmeddelande till honom, som han också besvarade.
En gång tog han sin flagga och gick ut för att signalera till ett tåg, jag hörde honom också växla några ord med lokföraren.
Efter vad jag kunde förstå, så var banvaktaren en mycket samvetsgrann och plikttrogen person.
Jag kunde ha svurit på att ingen var mer pålitlig i sitt arbete, än den mannen.
Något som jag däremot inte förstod, var varför han plötsligt tycktes gripas av en besynnerlig oro.
Två gånger, medan jag satt hos honom så blev han med ens mycket blek, och stirrade på den lilla klockan, fastän den inte ringde.
Han gick bort till dörren, öppnade den och tittade länge bort mot det röda ljuset vid tunneln.
När han sedan kom tillbaka in i brasvärmen så hade han samma förskrämda uttryck i ögonen som jag hade sett tidigare.
Det var något som oroade honom, och oroade honom djupt.
Jag ville få honom att berätta för mig vad det var, men tyckte inte att jag kunde fråga honom rent ut. Därför sade jag:
- “Man kan nästan tro att ni är nöjd och belåten med ert liv. Trivs ni verkligen bra här nere i ensamheten ?”
- Förr gjorde jag det, svarade han med låg röst. Förr, men inte nu längre. Jag är bekymrad, sir.
Jag är mycket bekymrad.
Han såg ut som om han önskade att de orden aldrig hade blivit sagda, men jag var inte sen att fråga:
- “Vad är det då som bekymrar er ?”
- “Det är svårt att förklara, sir, – mycket svårt att förklara. Men jag skall försöka, om ni kommer tillbaka hit i morgon.”
- “Det vill jag gärna göra. Hur dags passar det er ?”
- “Jag går av mitt pass tidigt i morgon bitti, och börjar mitt nästa pass klockan tio på kvällen.”
- “Gott ! Då kommer jag klockan elva i morgon kväll.”
Så reste jag mig för att gå.
Han följde med mig ut genom dörren. Med sin egendomligt lågmälda stämma, sade han:
- “Jag skall lysa er tills ni har hittat stigen. Min vita lykta är skarp, och lyser långt. Men jag ber er, sir, – ropa inte till mig där uppifrån ! Ropa inte heller när ni kommer i morgon kväll !”
Jag tyckte naturligtvis att hans begäran var underlig, men lovade att göra som han bad.
Han fortsatte:
- “Får jag fråga er en sista fråga, sir ? Varför ropade ni: “Hallå där nere ?” när ni kom ikväll ?”
- “Det vet jag inte så noga”, svarade jag. “Man brukar ju ropa något i den stilen, sir !”
- “Ni använde exakt de orden. Jag känner dem väl.”
- “Antingen ropade jag: “Hallå där nere !”, därför att jag såg er nedanför mig själv, och ville få er att titta upp på mig.”
- “Är det enda orsaken ?”
- “Ja, visst ! Det fanns ingen annan orsak.”
- “Ni hade inte känslan av att en övernaturlig makt styrde er tunga ?”
- “Nej !”
- “God natt, sir. Nu skall jag lysa er så att ni hittar stigen.”
När jag ensam gick vidare mellan spåren så hade jag en mycket obehaglig känsla av att ett tåg när som helst kunde köra över mig bakifrån.
Jag hittade stigen, och började uppfärden.
Det var lättare att klättra uppför än nedför, och jag kom tillbaka till mitt värdshus utan vidare äventyrligheter.
Punktligt klockan elva nästa kväll, så var jag på väg nedför den branta stigen igen.
Banvaktarn väntade på mig, med sin vita lykta tänd. När jag var alldeles intill honom så sade jag:
- “Ni ville inte att jag skulle ropa där uppifrån, och det gjorde jag inte heller. Får jag tala nu ?”
- “Ja, visst, sir !”
- “Då vill jag bara hälsa, och önska god afton !”
- “God afton själv, sir !”
Vi skakade hand, och gick så sida vid sida bort till stugan. Vi steg in, stängde dörren om oss och slog oss ned framför brasan.
Han böjde sig mot mig och började tala lågt, inte mycket högre än en viskning.
- “Jag har bestämt mig för att berätta allt för er, sade han.”
“Ni skall inte längre behöva undra vad det är som oroar mig. Jag tog er för en annan igår. Det är det som oroar mig.”
- “Det misstaget ?”
- “Nej. Inte misstaget, utan den där andre.”
- “Vem är då den andre ?”
- “Jag vet inte.”
- “Någon som liknar mig ?”
- “Jag vet inte, för hans ansikte har jag aldrig sett.”
“Han håller upp vänster arm, så att ärmen döljer ansiktet. Han svänger häftigt fram och tillbaka med höger arm. Så här !”
Banvaktaren utförde rörelsen på ett mycket övertygande sätt. Jag tänkte för mig själv, att så där gör en människa som vill varna för en fara. “För Guds skull ! Ur vägen !” Jag sade inte orden högt, men jag såg dem som i eldskrift för min inre syn.
Banvaktaren fortsatte sin berättelse…
- “En månljus natt, när jag satt här inne så hörde jag plötsligt en röst ropa: “Hallå, där nere !”
Jag tittade ut genom dörren. Det stod någon under det röda ljuset borta vid tunneln, och denne någon svängde sin arm så som jag just har visat er.
En röst, hes av ansträngning, ropade: “Se upp! Se upp !”
Sedan upprepade rösten: “Hallå, där nere !” Jag fick fatt i min lykta, satte den på rött sken och sprang emot honom.
“Vad är det?” ropade jag. “Har det hänt en olycka ?”
“Mannen – vålnaden – stod precis utanför tunnelöppningen. Jag gick närmare och undrade för mig själv varför han inte ville visa sitt ansikte, utan dolde det bakom ärmen.
När jag lyfte min hand, för att vika ärmen åt sidan så försvann han.”
- “In i tunneln ?” frågade jag.
- “Nej. Jag sprang själv in en fem hundra meter eller så. I skenet från min lykta, så såg jag siffrorna på väggarna inne i tunneln.
Man har målat siffror där, för att ange avstånden.
Men någon människa – vålnad – såg jag inte.
Det var mörkt och kusligt där inne, och vatten droppade ned från taket.
Jag sprang ut igen, fortare än kvickt. Sedan tittade och letade jag överallt utanför, och omkring tunnelöppningen.
Jag till och med klättrade uppför den lilla stegen som leder till en avsats ovanför själva öppningen.
Där fanns ingenting heller.
Då sprang jag in och telegraferade i båda riktningarna: “Larmet har gått här. Är något på tok ?”
Svaren kom omedelbart från båda hållen: “Allt väl.”
Där gjorde han ett uppehåll i sin berättelse. Jag rös ofrivilligt till, och kände kalla kårar längs ryggraden.
Men jag försökte skaka av mig obehaget.
Jag sade till banvakten, att det hela måste ha varit en synvilla. – Kanske hade hans nerver hade råkat i olag här nere i mörkret och ensamheten ? Det fanns en psykisk sjukdom, som angrep just synnerverna, – visste han det ?
Man tyckte sig se saker som inte fanns.
Många människor hade haft liknande upplevelser.
- “Och vad ropen beträffar ! Utbrast jag till slut. Lyssna på vinden ! Hör hur den tjuter här nere ! Hör hur den visslar och viner i telegraftrådarna.”
Vi teg båda en stund, och lyssnade på vindens alla ljud. Sedan sade han att nog kände han vindens sång, den hade han allt lärt känna väl under sina många ensamma pass, nere vid spåren.
Men han hade mer att förtälja, hans berättelse var inte slut än, sade han.
Jag bad om ursäkt för att jag hade avbrutit honom.
Han lade handen på min arm, och fortsatte.
- “Sex timmar senare inträffade en svår tågolycka längre bort på linjen”, sade han.
“Efter ungefär tio timmar, så bars döda och skadade människor genom tunneln, just förbi den plats där mannen – vålnaden – hade stått och svängt sin varnande arm.
Jag kände mig kall och kuslig till mods, men försökte att inte visa det, utan sade bara:
- Ett egendomligt sammanträffande, det vill jag visst inte förneka, och det har påverkat ert sunda förnuft.
Men det är nu en gång så, att egendomliga sammanträffanden händer ideligen.
Förnuftiga människor vet det, och tar det för vad det är.”
Då sade han igen, att han hade mer att berätta, och jag måste igen be om ursäkt för att jag hade avbrutit honom.
Han lade åter handen på min arm, såg sig över axeln med en gåtfull blick, och fortsatte:
- “Den tågolyckan hände för ett år sedan. Så gick det ungefär ett halvår, och under den tiden så hann jag hämta mig från min bestörtning.
Då hände det igen ! En tidig morgon såg jag vålnaden stå vid det röda ljuset.
Banvakten stirrade på mig. Hans ögon verkade glasartade.”
- Ropade han något ? frågade jag.
- “Nej. Han var tyst.”
- “Svängde han inte med armen heller ?”
- “Nej. Han hade slagit båda händerna för ansiktet. Så här !”
Än en gång, demonstrerade han vålnadens rörelser.
Framför mig såg jag en bild av sorg och förtvivlan.
Jag hade ofta sett den bilden på kyrkogårdens gravvårdar.
- “Gick ni fram till honom ?” frågade jag.
- “Nej. Jag gick in hit och satte mig en stund. Jag kände mig mycket tagen och behövde samla tankarna, tyckte jag.
När jag sedan tittade ut, så var det ljusan dag, och vålnaden hade försvunnit.”
- “Och sedan, då ?
Hände det någonting den gången också ?”
Han rörde vid min arm med sitt pekfinger – en gång, två gånger, tre gånger, och nickade olycksbådande för var gång.
- “Redan samma dag så hände något”, sade han. – Ett tåg kom ut ur tunneln. Jag stod vid sidan om spåren, och kunde se in igenom kupéfönstren som ilade förbi.
I ett av fönstren, såg jag huvuden och händer flaxa omkring i stor förvirring, och något – vad vet jag inte – vinkade till mig.
Jag upptäckte det i tid, för att hinna signalera stopp till lokföraren.
Tåget stannade efter något hundratal meter.
När jag sprang längs med vagnarna så hörde jag gråt och jämmer och skrik.
En ung, vacker dam hade dött en plötslig död i en av kupéerna.
De bar in henne hit, och lade henne på golvet.”
Ofrivilligt, så sköt jag min stol längre bakåt, och tittade först på golvet framför mig, och sedan på banvaktaren.
- “Det är sanning, sir”, sade han.
Det är precis vad som hände.
Jag kände mig torr i munnen, och fick inte fram ett ord.
Utanför så sjöng vinden i telegraftrådarna.
Det var som en utdragen sorgesång.
Men banvakten hade mer att säga.
- “Nu förstår ni säkert min oro, sir. – För en vecka sedan, visade sig vålnaden igen. Sedan dess har jag sett honom flera gånger.”
- “Där borta vid det röda ljuset ?”
- “Just det. – Vid det röda ljuset.”
- “Vad gör vålnaden ?”
- “Han svänger armen fram och tillbaka, precis som han gjorde före den första olyckan.
Jag får ingen ro för honom, sir.
Han ropar till mig i ångest:
“Hallå där nere ! Se upp ! Se upp !” Han svänger varnande med armen. Han ringer i min lilla klocka.”
En tanke slog mig plötsligt:
- “Ringde han i klockan igår medan jag satt här ?
Då när ni gick fram till dörren och tittade ut ?”
- “Han ringde två gånger i klockan.”
- “Visst inte !” Utropade jag. “Det är er fantasi som spelar er spratt. Om klockan hade ringt, så skulle också jag ha både hört och sett det, för jag var ju här.
Jag kan svära på att klockan inte ringde vid de två tillfällena. Det var bara inbillning. Klockan ringde när den skulle ringa, det hörde jag ju själv,
den ringde när ni skulle ta emot ett telegrafmeddelande.”
- “Nej, så är det inte, sade han och skakade på huvudet.”
Jag är helt säker på min sak. Vålnadens ringning låter annorlunda än telegrafistens. Vålnadens ringning är som en besynnerlig dallring i klockan, och det är inga signaler från yttervärlden som får den att dallra så.
Jag påstår inte heller att alla kan uppfatta signalerna så det förvånar mig inte alls att ni ingenting märkte. Men jag gjorde ju det.”
- “Såg ni vålnaden, när ni tittade ut genom dörren ?”
- “Ja, det gjorde jag. Båda gångerna.”
- “Skall vi tillsammans gå fram till dörren och se om han står där nu ?”
Han bet sig i underläppen, och verkade ganska ovillig, men reste sig ändå. Jag slog upp dörren.
Han blev stående på tröskeln, medan jag tog ett steg ut.
Jag såg det röda ljuset. Jag såg tunnelns svarta mynning. Jag såg de höga, våta stenväggarna och jag såg ett par stjärnor blinka ovanför dem.
- “Ser ni något ?” frågade jag.
Jag iakttog hans ansikte noga. Ögonen verkade vilja tränga ut ur sina hålor, och han ansträngde sig verkligen för att se. Det gjorde jag själv också,- lika mycket som han.
- “Han är inte där nu”, sade banvaktarn, efter en stunds stirrande ut i mörkret.
- “Nej, jag ser ingenting heller.” Sade jag.
Vi gick in och satte oss igen. Ingen av oss hade sett någon vålnad, och jag tyckte att detta hade gett mig ett visst övertag.
Medan jag funderade på hur jag bäst skulle utnyttja situationen, så började han tala igen.
Det visade sig då att han var lika övertygad om vålnadens existens nu, som någonsin tidigare.
Vålnaden fanns, hur jag än försökte så kunde jag inte rubba banvakten i hans fasta tro.
Mitt förmodade övertag förbyttes plötsligt till ett klart underläge.
- “Vad är det vålnaden vill säga mig den här gången ?” sade banvaktaren, vid min sida.
“Ni förstår väl nu, vad det är som gör mig så oerhört nervös ?”
Jag sade honom att jag nog inte riktigt förstod ändå.
Han tittade grubblande in i elden, men kastade då och då en kort blick på mig.
- “Vad är det vålnaden vill varna för ?” sade han.
Vad är det som skall hända nu ?
Och var skall det hända ?
En ny katastrof, lurar någonstans här utefter järnvägen. Två gånger förut, har vålnaden visat sig för mig, och två gånger har det hänt olyckor.
Något kommer att hända den här, tredje gången också, det vet jag. Men nog är det grymt av vålnaden att visa sig för mig på det här sättet ! Vad kan jag göra ?”
Han tog fram en näsduk, och torkade svetten ur sin brännheta panna, och sina fuktiga händer.
Så fortsatte han:
- “Jag kan skicka ut ett larm åt båda hållen, men vilken orsak skall jag uppge ? – Att jag har sett en vålnad och att en olycka kommer att ske ?”
De skulle tro att jag hade blivit tokig, och avskeda mig. Det måste de ju göra.
En banvakt får inte vara tokig.”
Det var ruskigt att se hans förtvivlan. Han var en ansvarskännande person, fullt och fast övertygad om att en förfärlig olycka snart skulle inträffa. Bara han, visste detta. Han ville förhindra det, men kunde inte.
Den stackars mannens själsliga kval måste ha varit på gränsen till det outhärdliga. I sin förtvivlan, så strök han sig gång på gång över tinningarna och håret, med båda händerna.
- “När vålnaden visade sig för mig den första gången…varför sade han då inte var olyckan skulle hända ?
Varför sade han inte hur den kunde ha undvikits – om den nu kunde ha undvikits ?
Andra gången jag såg honom, dolde han ansiktet i händerna…varför ?
Han kunde ju ha sagt att den unga damen svävade i livsfara. Kanske hade hon inte behövt dö ? Varför är vålnaden så hemlighetsfull ? Varför ger han inga klara besked ? Om det är allvar den här tredje gången också… varför då inte säga mig det ?
Jag är bara en ensam banvakt, Gud hjälpe mig ! Varför vänder sig inte vålnaden till någon annan ? – Någon som har något att säga till om ?”
Jag såg hur fruktansvärt upprörd han var.
Både för hans egen skull, och för den allmänna säkerheten så måste jag försöka få honom lugn.
Jag ville inte gå in på frågan ifall hans spöklika upplevelser var inbillning eller verklighet, utan jag sade till honom att ingen kan klandras för att ha gjort sin plikt.
Han kunde åtminstone trösta sig med att han visste sin tjänsteplikt och sitt ansvar.
Att han sedan inte förstod varför den fördömda vålnaden uppenbarade sig just för honom, var ju en annan sak.
Med det resonemanget så lyckades jag bättre än när jag försökte tala förstånd med honom.
Han lugnade sig.
Timmarna gick. Göromålen som hörde till hans arbete, började ta mer och mer av hans tid och tankar i anspråk.
Jag erbjöd mig att stanna hos honom hela natten, men det ville han inte höra talas om.
Klockan två lämnade jag honom.
Jag vill inte förneka att också jag hade tagit intryck av banvaktarens olycksbådande föraningar.
Under klättringen uppför branten, vände jag mig om flera gånger och tittade bort mot det röda ljuset.
Jag tyckte illa om det. Två olyckor hade redan hänt. Skulle det hända en tredje ? Det var ingen trevlig tanke…
Hur skulle jag själv handla nu ? Den saken tålde också att tänkas på.
Banvakten hade anförtrott sig åt mig. Såvitt jag kunde bedöma så var han en intelligent och samvetsgrann person, i varje fall ännu så länge.
Synen av vålnaden, hade emellertid gjort honom både rädd och upprörd. Hittills hade han skött sitt ansvarsfulla arbete utan anmärkning, men hur skulle det bli med hans pålitlighet i fortsättningen ?
Jag ville inte vända mig till hans överordnade inom järnvägen, för det skulle vara att förråda honom.
Jag skulle tala med honom själv !
Av allt att döma så var hans nerver i olag, och en nervspecialist skulle kanske kunna hjälpa honom. Vi hade stämt möte igen redan nästa kväll. – Då skulle jag föra ämnet på tal, och erbjuda mig att följa med honom till en läkare.
Det var ett strålande väder eftermiddagen därpå, och jag lämnade värdshuset tidigt, för att njuta av vädret innan jag träffade banvaktaren.
Solen hade ännu inte gått ned, när jag gick över ängarna som slutade vid klyftans kant.
Jag hade tid för en timmes promenad i det vackra vädret. Men hur det nu var så gick jag först fram till kanten och tittade ned.
Det jag då fick se, gjorde mig skräckslagen. Helt nära tunnelöppningen stod en man.
Han höll vänster arm för ansiktet och svängde den högra fram och tillbaka, fram och tillbaka. En isande fasa slog klorna i mig.
Fasan försvann emellertid ganska snart. Det var en livs levande man jag såg där nere, inte någon vålnad.
En bit bort ifrån honom stod en skara andra män. Det var åt dem han vinkade.
Det röda ljuset var ännu inte tänt.
Nedanför det, stod något som jag aldrig hade sett där förut.
Det liknade en bår, och var övertäckt med en presenning.
Med en stark känsla av att allt inte stod rätt till, så gick jag ned.
Hade en olycka hänt därför att jag hade lämnat banvaktaren ensam föregående kväll ?
Borde jag ändå ha tagit kontakt med järnvägen och bett dem skicka dit en ersättare ?
Jag förebrådde mig själv för att jag inte hade gjort någonting.
- “Vad har hänt ?” ropade jag till männen.
- “Banvakten dödades i morse, sir.”
- “Inte banvakten som hade hand om den här sträckan, väl ?”
- “Jo, sir.”
- “Inte den mannen som jag har lärt känna ?”
- “Om ni kände honom kommer ni att känna igen honom, sir. Hans ansikte är helt oskadat.”
Mannen som talade för dem alla, tog högtidligt av sig mössan och lyfte upp en flik av presenningen.
Jag stirrade på den dödes ansikte och på de omkringstående männen.
- “Hur gick det till ? frågade jag.”
- “Loket körde över honom, sir.”
Jag vet ingen som var så noga med sitt arbete som han.
Men något måste ha hänt med honom i morse.
Han hann inte undan i tid…
- “Han gick i gryningen och han hade sin tända lykta i handen.
Han gick med ryggen emot tunneln. Tom där borta körde loket och har just visat oss hur det hela gick till.
Visa det för herrn också, Tom.”
En man i grova, mörka kläder steg ut ur gruppen och gick fram till tunnelöppningen.
- “Jag såg honom när jag hade rundat kröken där inne i tunneln, sade Tom.
Det var som att titta genom en tubkikare ! Tiden räckte inte till för att bromsa farten, och jag visste ju att han brukade vara mycket försiktig.
Det verkade som om han inte hörde ångvisslan så den stängde jag av och ropade till honom i stället. Jag ropade så högt jag kunde…
- “Vad ropade ni ?”
- “Du där nere!” ropade jag. “Se upp!” Se upp!” För guds skull! Ur vägen!”
Jag ryckte till.
- “Det var hemskt, sir”, fortsatte lokföraren Tom.
“Jag ropade till honom om och om igen. Jag lade ena armen för ögonen för att slippa se, och viftade med den andra armen fram och tillbaka. Men det tjänade ingenting till.”
Jag tänker inte förlänga min berättelse med några ytterligare kommentarer. Men en sak vill jag påpeka innan jag slutar:
Lokföraren Tom hade ropat samma ord till banvakten, som vålnaden hade använt.
Och inte nog med det, Tom hade också ropat de ord som jag själv hade tänkt – alltså inte uttalat högt – när jag såg banvakten svänga sin arm så som vålnaden hade gjort. – “För Guds skull ! Ur vägen !”
.
Slut
.
Information om sagan “Banvakten” ( The signal-man )
Den här spöksagan, skrevs på 1860-talet av den brittiske författaren, reportern, och amatörskådespelaren Charles Dickens. Sagan fanns med i novellsamlingen “Mugby Junction”, i julupplagan av veckotidningen “All the year Round” år 1866, vilken grundades och ägdes av Dickens själv.
Charles Dickens kan ha fått “inspiration” till att skriva sagan “The signal-man”, av den riktiga järnvägsolyckan i Staplehurst, i grevskapet Kent, England, som skedde den 9 Juni år 1865, då 10 personer dog och 40 personer skadades. Dickens var själv med i denna olycka, och lyckades hjälpa många av de skadade, efter kraschen. Man tror även att tågkraschen i tunneln i Clayton, England den 25 augusti år 1861, då 23 människor omkom, och 176 skadades, kan ha legat till grund för sagan.
Information om “telegrafi”
Telegrafi, är ett kommunikationssystem, med vilket man skickar text och symboler. Telegrafin kom att spela en stor roll för kommunikationen vid de brittiska järnvägarna, och år 1937 så uppfann engelsmännen Charles Wheatstone och William Fothergill Cooke, den elektriska telegrafen. Under slutet av 1920-talet, kom en fjärrskrivmaskin,- teleprintern, som används som terminal för telegrafi. Telegrafisignalerna kan endera gå nere i marken, uppe i luften i ledningar, eller vara luftburna, exempelvis radiotelegrafi.
Vad är egentligen en banvakt ?
Jo, en banvakt var en järnvägsarbetare, som bodde med sin eventuella familj, i en liten trång, anspråkslös banvaktsstuga intill järnvägen. Banvaktens arbetsuppgifter var att till fots, eller per dressin, sköta järnvägsspåren på den sträcka han ansvarade för, samt sköta banvallen, och banvaktsstugan. Ibland fanns också en järnvägsövergång i anslutning till stugan, så att banvaktaren kunde hålla uppsikt över övergången också. Banvakter togs bort på 1950-talet, och ersattes med banreparatörer, som åker bil och kontrollerar järnvägarna.
Info om författaren av sagan
Charles John Huffam Dickens, föddes den 7 februari 1812, och avled den 9 juni 1870. Dickens var en rastlös, levnadsglad och produktiv författare och journalist. Han skrev många populära romaner, till exempel “The Posthumous Papers of the Pickwick Club” (svenska: “Pickwickklubbens efterlämnade papper”), “Oliver Twist”, “The old Curiosity shop” (svenska: “Den gamla antikvitetshandeln”), och romanerna “Martin Chuzzlewit”, och “David Copperfield”. Charles Dickens gav även ut tidskrifterna “Household words”, och ovan nämnda “All the year Round”.
( Fakta från “Uppslagsbok för alla”, “Compaktlexikon”, “Bra böckers lexikon”, och “Wikipedia”. )