“Anden i flaskan” – hela bröderna Grimms saga
Översatt från den tyska folksagan “Der Geist im Glas”, KHM 099
Det var en gång en fattig vedhuggare, som arbetade från morgonen, till sent inpå natten.
Då han äntligen hade sparat ihop litet penningar, så sade han till sin son:
- “Du är mitt enda barn; de pengar som jag har förtjänat i mitt anletes svett, de vill jag använda till din undervisning.
Låt se att du lär dig någonting nyttigt, så att du kan försörja mig, när jag har blivit gammal och mina lemmar styvnat, så att jag måste sitta hemma.
Sonen fick nu gå i en lärd skola och var flitig, så att hans lärare berömde honom, och sonen stannade där en tid.
Då han gått igenom ett par klasser, men ännu ej var fullärd i allting, så var emellertid de smulor, som fadern hade lagt av, åtgångna.
– “Ack”, sade fadern bedrövad,
“jag kan ingenting mer ge dig, jag kan under de här svåra tiderna ej förtjäna en skilling mer än som går åt till dagligt bröd.”
– “Käre far”, svarade sonen, “sörj inte över det, är det Guds vilja, så vänder sig nog allting till det bästa; jag skall nog finna mig i mitt öde.”
Då fadern ville gå ut i skogen på arbete, så sade sonen:
– “Låt mig gå med dig, och hjälpa dig.”
– “Nej”, svarade fadern, “det kunde bli besvärligt nog för dig; du är inte van vid tungt arbete, och står inte ut med det; jag har dessutom bara en yxa och inga pengar att köpa en till för.”
– “Gå du till grannen”, sade sonen, “han lånar dig nog sin yxa, tills jag själv har förtjänat mig en.”
Då lånade fadern en yxa hos grannen, och följande morgon, i daggryningen, så gick de tillsammans ut i skogen.
Sonen hjälpte sin far, och var alldeles kry och rask.
Då solen stod högt på himlen, så sade fadern:
- “Låt oss nu vila och hålla middag, så går arbetet sedan dubbelt så bra.”
Sonen tog sitt bröd i handen och sade:
- “Vila dig du, far, jag är inte trött, jag vill gå litet hit och dit i skogen och leta efter fågelbon.”
- “Du tok”, svarade fadern, “vad tjänar det till att driva omkring på det sättet ?
Du blir bara trött, så att du sedan inte kan röra dig;
stanna här och sätt dig hos mig.”
Men sonen gick in i skogen, åt upp sitt bröd, var glad till sinnes, och tittade in mellan de gröna grenarna, om han möjligen skulle kunna upptäcka ett fågelbo.
Så gick han omkring, tills han slutligen kom till en ofantligt stor ek, som säkert var många hundra år gammal, och så tjock, att fem personer inte kunde gripa om den.
Han tänkte: “I denna måste väl många fåglar ha byggt sitt näste.”
Då tyckte han sig plötsligt höra en röst.
Han lyssnade, och hörde någon ropa med dov stämma:
- “Släpp ut mig, släpp ut mig !”
Han såg sig om, men kunde ingenting upptäcka; dessutom föreföll det honom som om rösten kom nedifrån jorden.
Då ropade han:
- “Var är du ?”
Rösten svarade:
- “Här nere vid ekrötterna. Släpp ut mig, släpp ut mig !”
Gossen började gräva upp jorden och söka bland rötterna, tills han slutligen i ett litet hål, upptäckte en glasflaska.
Han tog den, höll upp den mot ljuset, och nu såg han en varelse, som liknade en groda, hoppa upp och ned där inne.
- “Släpp ut mig, släpp ut mig !” Ljöd ropet ånyo, och gossen, som intet ont anade, drog proppen ur flaskan.
Genast så steg en ande upp, och började växa och växa, och detta så fort att inom några få ögonblick, en jätte så stor som halva eken, stod framför skolgossen.
- “Vet du”, ropade anden med fruktansvärd röst, “vad du får till lön för att du släppte ut mig ?”
- “Nej”, svarade gossen oförskräckt, “hur skulle jag kunna veta det ?”
- “Då skall jag säga dig det; jag måste vrida av halsen på dig.”
- “Det kunde du ha sagt mig förut”, var gossens svar, “så skulle jag allt ha låtit dig stanna kvar;
mitt huvud lär väl ändå få sitta för dig, den saken skall vi åtminstone talas vid om.”
- “Talas vid om, talas vid om !” Utropade anden.
- “Din välförtjänta lön kan jag inte undanhålla dig; tror du att jag har varit inspärrad av nåd ?
Nej, det var till straff.
Jag är den store, mäktige Merkurius, och den som släppte mig lös, måste jag vrida om halsen på.”
- “Vänta litet”, sade gossen, “så hastigt går det inte,
jag måste först veta om det verkligen är du, som har suttit i den lilla flaskan, och om du är den rätte anden; kan du krypa in i den igen, så kommer jag att tro dig, och du kan göra med mig, precis vad du vill.”
Anden svarade stolt, att det var en lätt konst, drog sig samman, och gjorde sig så smal och liten som han varit från början, och kröp sedan in igenom flaskhalsen igen.
Men knappast var han där inne, förrän gossen hastigt satte i proppen igen, kastade ned flaskan mellan ekrötterna på dess gamla plats, och anden var narrad.
Nu ville gossen gå tillbaka till sin far, men anden ropade helt jämmerligt:
- “Ack”, låt mig slippa ut, låt mig slippa ut !”
- “Nej”, svarade gossen, “andra gången går det inte; den som en gång har velat ta livet av mig, släpper jag inte lös, sedan jag väl har fångat honom.”
- “Om du vill ge mig friheten”, ropade anden, “så skall jag ge dig så mycket, att du har nog under hela din livstid.”
- “Nej”, svarade gossen, “du vill bedra mig nu, liksom förra gången.”
- “Du kastar din lycka ifrån dig”, sade anden, “jag vill inte göra dig något ont, utan vill belöna dig rikligen.
Gossen tänkte: “Man kan ju våga försöket; kanske håller han ord, och i alla fall, skall han inte fånga mig så lätt.”
Han drog ur proppen och anden hoppade ut, liksom förra gången, vidgade ut sig, och blev en stor jätte.
- “Nu skall du få din lön”, sade han, räckte gossen en liten lapp, som liknade ett plåster, och tillade:
- “Om du med den ena ändan bestryker ett sår, så blir det ögonblickligen läkt, och om du med den andra bestryker järn eller stål, så blir det genast förvandlat till silver.”
- “Det måste jag först försöka”, sade gossen, gick till ett träd, rispade i barken med sin yxa, och beströk skråman med den ena ändan av plåstret, och genast så drog den ihop sig och var läkt.
- “Ja, det har sin riktighet”, sade han till anden, “nu kan vi säga varandra farväl.”
Anden tackade honom för sin befrielse, gossen tackade för gåvan, och gick därpå tillbaka till sin far.
- “Var har du sprungit omkring ?” frågade fadern.
- “Varför har du glömt arbetet ? Jag sade ju precis, att du j dög till någonting.”
- “Ge dig bara till freds, far, jag skall nog ta igen det.”
- “Ta igen, ja”, sade fadern förargad, “det duger inte !”
- “Pass på, far, det där trädet skall jag hugga ned, så att det skall braka om det.”
Han tog sitt plåster, beströk yxan därmed, och högg till allt vad han orkade; men som järnet var förvandlat till silver, så böjde eggen sig.
- “Nej se, far, sådan dålig yxa du har givit mig, den duger till ingenting.”
Fadern blev förskräckt och utbrast:
- “Ack, vad har du gjort ?”
Nu måste jag betala yxan.
Men var skall jag ta pengarna ifrån ?
Det är den nytta jag har av ditt arbete.”
- “Bli inte ond”, svarade sonen, “jag skall nog betala yxan.”
- “Ah, du dummerjöns”, utropade fadern, “vad skall du betala med ? Du har ju inte annat än vad jag ger dig.
Skolpojkstreck har du nog fullt upp i huvudet, men att fälla träd förstår du dig inte på.”
Efter en stund så sade gossen:
- “Far, jag kan inte arbeta mer i dag, så låt oss nu ta oss ledigt.”
- “Prat !” Svarade fadern, “tror du att jag kan lägga händerna i kors, liksom du ? Nej, jag måste ännu göra nytta, men du kan ju packa dig hem.”
- “Men far, det är första gången jag är här i skogen, jag hittar inte vägen ensam; gå med mig !”
Vreden hade emellertid lagt sig, fadern lät därför övertala sig och följde med hem.
- “Det är så gott att du går och säljer den skadade yxan”, sade han till sonen, “och laga att du får så mycket som möjligt för den; vad som fattas skall jag förtjäna och betala det till grannen.”
Sonen tog yxan och bar den till en guldsmed i staden.
Denne undersökte den, lade den på vågen, och sade:
- “Den är värd fyra hundra daler, men så mycket reda pengar har jag inte.”
- “Ge mig vad ni har”, sade gossen, “det övriga får ni vara skyldig.”
Guldsmeden gav honom tre hundra daler, och blev skyldig ett hundra.
Därpå gick gossen hem.
- “Far”, sade han, “gå nu och hör efter vad grannen vill ha för yxan.”
- “Det vet jag förut”, svarade gubben, “den kostar en daler.”
- “Ge honom då två daler, det är jämnt dubbelt; ser du, jag har pengar i överflöd”, och nu gav han fadern hundra daler och sade:
- “Nu skall du aldrig sakna något, hädanefter kan du sköta dina goddagar.”
- “Hur har du kommit över den rikedomen ?” frågade fadern.
Då berättade han honom, hur alltsammans hade gått till, och vilken riklig fångst han i tron på sin goda lycka hade gjort.
Med återstoden av penningarna, begav han sig åter till den lärda skolan, studerade vidare, och eftersom han med sitt plåster kunde läka alla sår, så blev han den berömdaste doktorn i hela världen.
Slut