Vid mitt barns död

När jag första gången syntes, sedan länge i vår lund, mellan bäck och blad begyntes, muntert samspråk då på stund.

Halvt förstulet blommor blyga, fram ur gräset blickade, genast att på upptäckt flyga, fjärlarne de skickade.

Och att åter leken börja, göken svang sig från sin gren; Andligt hördes trädet spörja: – Varför kom du hit allén ?

Då jag teg, det sorgset rörde sina lockars rikedom, jag en sakta viskning hörde mellan fåglar, blad och blom.

Ibland gräset tårar flöto, uti kvällens tysta stund. Källorna i klagan bröto, och jag grät av hjärtats grund.

Jag ofta ut dig förde, i vinterdagens frid, ej minsta ljud vi hörde, du sköna, stilla tid !

Nu är det vår, nu klingar det lärksång ovan mig. Jag gråter tyst; Den bringar en hälsning ju från dig.

Till ro, du lagt dig neder, där skuggan djupast är. Gud Fader kring dig breder, sitt gröna täcke där.

De gamla viden böja utöver bädden sig, bland bladen fåglar höja, en vaggsång, ömt för dig.

Och genom träden strömmar, en vårfläkt ljum och blid, liksom med gyllne drömmar, o, slumra barn, i frid !

Mitt dyra barn, farväl ! Till avsked fåfängt rördes min läpp, då bort du fördes, ty sorg var i min själ.

Bland ljusa fält jag ser dig nu med myrtenkransen, du ler ur himlaglansen, medlidsamt mot mig ner.

År komma, år förgå, mitt sista är ej fjärran. O, bed för mig till Herran, att dock vi råkas må !