Jorinda och Joringel

Det var en gång ett gammalt slott, som låg mitt i en stor tjock skog. I slottet bodde en gammal gumma, alldeles ensam.   - Hon var en trollpacka av allra värsta slag.

Om dagen förvandlade hon sig till en katt, eller till en nattuggla, men om kvällen återtog hon sin mänskliga skepnad.   Den gamla gumman lockade villebråd och fåglar till sig, och sedan slaktade, kokade, och stekte hon dessa.

Gumman var gul och mager, hade stora, röda ögon, och krokig näsa vars spets räckte ända ned till hakan.   .   Gumman mumlade några ord, fångade näktergalen ( Jorinda ), och bar bort den på sin hand.

- Om någon närmade sig slottet på hundra stegs avstånd, blev han förhäxad, och kunde inte röra sig ur stället, förrän hon frigav honom, men om en ärbar jungfru kom inom denna krets, så förvandlade trollpackan henne till en fågel och stängde in henne i en bur, i ett av slottets rum.

Gumman hade väl en sju tusen sådana här burar med sällsynta fåglar i, på slottet.   Nu var det en gång en jungfru, som hette Jorinda, och hon var vackrare än alla andra flickor, och var förlovad med en särdeles vacker yngling, vid namn Joringel.

De gick i giftastankar, och det var deras största glädje, att få vara tillsammans.   För att nu en gång riktigt förtroeligt kunna tala med varandra, gick paret  tillsammans ut för att spatsera i skogen.

- “Akta dej !”, sade Joringel, “…så att du inte kommer för nära slottet.”   Det var en vacker afton. Solen sken klart mellan trädstammarna in i skogens mörka grönska, och turturduvorna sjöng vemodigt i de gamla bokträden.

Jorinda grät och satte sig i solskenet och suckade, och Joringel beklagade sig också. De var så bedrövade, som om de skulle möta döden.   - Nu såg de, att de hade gått vilse, och de visste inte vilken väg de skulle ta hem.

Solen hade nästan gått ned bakom berget. Joringel såg mellan buskarna, att de var nära slottets gamla mur, och han greps av förfäran, och av en dödlig ångest.

Jorinda sjöng:   .   - “Min turturduva med ring så röd, helt sorgefull är din sång;       Du sjunger ängsligt om sorg och död – Tirili, tirili, tirili !”   .   Joringel såg sig om efter Jorinda. Men Jorinda hade förvandlats till en näktergal, som sjöng -“Tirili, tirili, tirili”.

En nattuggla med ögon som eldkol, flög tre gånger omkring henne, och skrek tre gånger:   - “Schuhu – schuhu – schuhu.”

Joringel kunde inte röra sig; han stod där som en sten, han kunde varken gråta eller tala, inte röra varken hand eller fot. Nu var solen nere; ugglan flög in i en buske, och strax därpå kom en gammal krokig gumma fram ur busken.

Joringel kunde inte säga ett ord, och kunde inte röra sig ur stället, – och näktergalen var borta.   Slutligen kom gumman tillbaka och sade, med ihålig röst:   - “Hell dig, Zachiel, då månen skiner in i skogen, så förlossa honom, Zachiel, då är det tid.”

Joringel blev därefter fri.   Han föll på knä för den gamla gumman, och bad henne att ge honom hans Jorinda tillbaka, men gumman svarade att han aldrig fick igen Jorinda. Och så gick gumman sin väg.

Han ropade, han grät, han jämrade sig, men allt var förgäves. - “Ack, hur skall det gå med mig ?”   Joringel gick, och han kom slutligen fram till en främmande by. Där arbetade han som fåraherde, en lång tid.   Ofta gick han runt omkring slottet, men inte för nära.

Slutligen drömde Joringel en natt, att han hittade en blodröd blomma, i vars kalk, en stor vacker pärla låg.   Han bröt av blomman, och gick med den till slottet; allt vad han berörde med blomman, blev fritt från trolldom.

Joringel drömde också, att han därigenom hade återfått sin Jorinda.   Om morgonen, då Joringel vaknade, började han söka på berg och i dalar, om det var möjligt att finna en sådan blomma.

Joringel sökte, tills han äntligen, den nionde dagens morgon, hittade den blodröda blomman. I dess kalk, låg en stor daggdroppe; stor som den skönaste pärla.   Denna blomma, bar han genom dag och natt, tills han kom till gummans slott.

När han kom på hundra stegs avstånd från slottet, blev han den här gången inte förtrollad, utan kunde komma ända fram till porten.   Joringel blev outsägligt glad, vidrörde porten med blomman, och porten gick upp.   Joringel gick in över gården, och lyssnade efter var de många fågelburarna kunde finnas någonstans.

Slutligen fick han höra fågelljud; han träffade på salen, där trollpackan uppfödde fåglarna i de sju tusen burarna.   Då trollpackan fick se Joringel blev hon ursinnig, smädade honom, sprutade gift och galla, men hon kunde inte komma honom närmare än två stegs avstånd.

Joringel brydde sig inte om trollpackan, utan gick iväg för att titta på burarna med fåglarna inuti. Men där fanns många hundra näktergalar; Hur skulle han nu kunna återfinna sin Jorinda ?   Medan Joringel fortsatte att se sig omkring, märkte han att den gamla trollpackan förstulet, tog en bur och gick mot dörren med [...]

Hastigt sprang han fram, vidrörde buren med blomman, och blomman vidrörde även den gamla gumman. Nu var gummans trolldomskraft förbi, och Jorinda stod där, och föll i Joringels armar, lika skön som hon någonsin varit.   Nu förvandlade Joringel även de andra fåglarna till jungfrur, och sedan gick han hem med sin Jorinda,   - [...]