Det var en gång ett gammalt slott, som låg mitt i en stor tjock skog. I slottet bodde en gammal gumma, alldeles ensam.

- Hon var en trollpacka av allra värsta slag.

Om dagen förvandlade hon sig till en katt, eller till en nattuggla, men om kvällen återtog hon sin mänskliga skepnad.

Den gamla gumman lockade villebråd och fåglar till sig, och sedan slaktade, kokade, och stekte hon dessa.

Gumman var gul och mager, hade stora, röda ögon, och krokig näsa vars spets räckte ända ned till hakan.

.

Gumman mumlade några ord, fångade näktergalen ( Jorinda ), och bar bort den på sin hand.

- Om någon närmade sig slottet på hundra stegs avstånd, blev han förhäxad, och kunde inte röra sig ur stället, förrän hon frigav honom, men om en ärbar jungfru kom inom denna krets, så förvandlade trollpackan henne till en fågel och stängde in henne i en bur, i ett av slottets rum.

Gumman hade väl en sju tusen sådana här burar med sällsynta fåglar i, på slottet.

Nu var det en gång en jungfru, som hette Jorinda, och hon var vackrare än alla andra flickor, och var förlovad med en särdeles vacker yngling, vid namn Joringel.

De gick i giftastankar, och det var deras största glädje, att få vara tillsammans.

För att nu en gång riktigt förtroeligt kunna tala med varandra, gick paret  tillsammans ut för att spatsera i skogen.

- “Akta dej !”, sade Joringel, “…så att du inte kommer för nära slottet.”

Det var en vacker afton. Solen sken klart mellan trädstammarna in i skogens mörka grönska, och turturduvorna sjöng vemodigt i de gamla bokträden.

Jorinda grät och satte sig i solskenet och suckade, och Joringel beklagade sig också. De var så bedrövade, som om de skulle möta döden.

- Nu såg de, att de hade gått vilse, och de visste inte vilken väg de skulle ta hem.

Solen hade nästan gått ned bakom berget. Joringel såg mellan buskarna, att de var nära slottets gamla mur, och han greps av förfäran, och av en dödlig ångest.

Jorinda sjöng:

.

- “Min turturduva med ring så röd, helt sorgefull är din sång;

Du sjunger ängsligt om sorg och död – Tirili, tirili, tirili !”

.

Joringel såg sig om efter Jorinda. Men Jorinda hade förvandlats till en näktergal, som sjöng -“Tirili, tirili, tirili”.