En nattuggla med ögon som eldkol, flög tre gånger omkring henne, och skrek tre gånger:

- “Schuhu – schuhu – schuhu.”

Joringel kunde inte röra sig; han stod där som en sten, han kunde varken gråta eller tala, inte röra varken hand eller fot. Nu var solen nere; ugglan flög in i en buske, och strax därpå kom en gammal krokig gumma fram ur busken.

Joringel kunde inte säga ett ord, och kunde inte röra sig ur stället, – och näktergalen var borta.

Slutligen kom gumman tillbaka och sade, med ihålig röst:

- “Hell dig, Zachiel, då månen skiner in i skogen, så förlossa honom, Zachiel, då är det tid.”

Joringel blev därefter fri.

Han föll på knä för den gamla gumman, och bad henne att ge honom hans Jorinda tillbaka, men gumman svarade att han aldrig fick igen Jorinda. Och så gick gumman sin väg.

Han ropade, han grät, han jämrade sig, men allt var förgäves. - “Ack, hur skall det gå med mig ?”

Joringel gick, och han kom slutligen fram till en främmande by. Där arbetade han som fåraherde, en lång tid.

Ofta gick han runt omkring slottet, men inte för nära.

Slutligen drömde Joringel en natt, att han hittade en blodröd blomma, i vars kalk, en stor vacker pärla låg.

Han bröt av blomman, och gick med den till slottet; allt vad han berörde med blomman, blev fritt från trolldom.

Joringel drömde också, att han därigenom hade återfått sin Jorinda.

Om morgonen, då Joringel vaknade, började han söka på berg och i dalar, om det var möjligt att finna en sådan blomma.

Joringel sökte, tills han äntligen, den nionde dagens morgon, hittade den blodröda blomman. I dess kalk, låg en stor daggdroppe; stor som den skönaste pärla.

Denna blomma, bar han genom dag och natt, tills han kom till gummans slott.

När han kom på hundra stegs avstånd från slottet, blev han den här gången inte förtrollad, utan kunde komma ända fram till porten.

Joringel blev outsägligt glad, vidrörde porten med blomman, och porten gick upp.

Joringel gick in över gården, och lyssnade efter var de många fågelburarna kunde finnas någonstans.

Slutligen fick han höra fågelljud; han träffade på salen, där trollpackan uppfödde fåglarna i de sju tusen burarna.

Då trollpackan fick se Joringel blev hon ursinnig, smädade honom, sprutade gift och galla, men hon kunde inte komma honom närmare än två stegs avstånd.