( Nedbantad och mobilanpassad version, av 1812 års upplaga av ”Hans och Greta” )
.
Det var en gång en fattig skogshuggare, som bodde i utkanten av en stor skog tillsammans med sin hustru och sina två barn, - Hans och Greta.
En kväll, så skickades barnen i säng, med endast en torftig bit limpa att äta.
Det fanns knappt någon mat alls kvar i huset, och skogshuggaren visste inte vad han skulle ta sig till.
- ”Vi måste lämna barnen i skogen, och låta dem klara sig själva”, sade skogshuggarens hustru.
Skogshuggaren blev väldigt ledsen över sin hustrus förslag, men han insåg till slut, att det inte fanns någon annan utväg.
Hans och Greta, råkade höra vad de vuxna sade, så Hans smög försiktigt nedför trappan, och fyllde fickan med kiselstenar, från gårdsplanen.
Nästa morgon, gick familjen ut i skogen. Greta gick först, medan Hans gick sist, och lämnade en lång rad av kiselstenar efter sig.
.
Till slut var familjen djupt inne i skogen.
Skogshuggaren sade till barnen att vila, medan han och hustrun, högg kvistar i skogen, och att föräldrarna skulle hämta Hans och Greta, när arbetet var slutfört.
Det rytmiska ljudet från det som barnen trodde var en yxa, men som egentligen var ett par uppbundna trädgrenar som stod och slog mot varandra, gjorde att barnen snart somnade.
När Hans och Greta vaknade, så var det mörkt ute. Månen sken, och de var ensamma.
Greta började att gråta.
”Oroa dig inte, Greta, vi skall nog hitta hem”, sade Hans tröstande.
Barnen följde de glänsande kiselstenarna, och snart var de framme vid hemmet igen.
Fadern blev glad att återse dem, och modern låtsades att hon också blev glad, men egentligen var hon istället rätt så arg.
Efter ett tag, så var det åter slut på mat i huset, och på nytt, så vallades barnen ut i skogen, för att överges där.
Hans gick sist, och den här gången så strödde han brödsmulor efter sig, för att de skulle kunna följa dem senare, och hitta vägen hem.
När familjen var djupt inne i skogen, så sade fadern till barnen att vila, medan föräldrarna högg trädgrenar i skogen.
.
Ljudet från det som barnen trodde var en vedyxa, gjorde att barnen somnade.
När Hans och Greta vaknade, så var det mörkt. Månen sken klart, och de var alldeles ensamma. Greta började att gråta ynkligt.
”Oroa dig inte, Greta, vi skall nog hitta hem”, sade Hans tröstande.
Men, så fick Hans se att fåglarna hade ätit upp alla brödsmulorna, och att spåret hem var borta.
”Vi skall nog hitta hem, ändå”, sade hans, och tog sin lillasysters hand, medan de gick längs stigen.
De båda syskonen hade ingen aning om var de var, och de var väldigt hungriga.
Så fick de se ett underligt hus, i en skogsglänta.
Huset var byggt av sötsaker, med tak av pepparkaka, och fönster gjort av sockerglasyr.
Barnen var så hungriga, att de genast sprang fram till huset och började äta av det.
Då öppnades dörren, och en urgammal gumma kom ut.
”Åh, kära barn, är ni hungriga ? Kom med in, så skall ni få något gott att äta.”
.
När de hade ätit, så bäddade gumman i ordning två mjuka sängar åt dem.
Men, i själva verket var gumman en elak häxa, som åt små barn, och nästa morgon, innan Hans var riktigt vaken, så låste hon in honom i en bur.
Sedan tvingade hon Greta att hämta vatten, och laga mat till sin bror.
”När Hans har blivit riktigt tjock och fet, så skall jag äta upp honom”, skrockade häxan elakt.
Varje morgon, så sade häxan åt Hans att räcka ut sitt finger, så att hon kunde känna om han hade blivit fet nog för att tillredas, men Hans räckte i stället ut ett kycklingben, och häxan, som såg dåligt, trodde att det var Hans finger.
Häxan förvånade sig mycket över att Hans inte alls blev fet.
Efter några veckor, så blev häxan otålig, och bestämde sig för att äta upp Hans i alla fall.
Häxan sade åt Greta, att göra upp en stor eld i ugnen.
Ugnen blev glödhet, men eftersom häxan var närsynt, så var hon tvungen att böja sig ned och nästan krypa in i ugnen, för att känna om den var varm nog.
Då ”passade Greta på”, och knuffade in häxan i ugnen, och stängde luckan.
Lättad, så hjälpte Greta Hans ut ur buren.
”Nu måste vi leta igenom huset”, sade Hans.
”Jag är säker på att häxan har skatter gömda någonstans !”, Fortsatte Hans.
Barnen letade noggrant, och efter ett tag så hittade de en stor kista, fylld med pengar och ädelstenar.
De fyllde sina fickor, och Greta stoppade så mycket hon kunde bära, i sitt förkläde.
Och så gav de sig av, fast beslutna att försöka hitta hem.
.
Då barnen hade gått några timmar, så kom de fram till en stig, som de kände igen.
De började springa på stigen, och vid slutet av skogen, så kunde de se sitt hus.
De ropade av glädje, och snart hörde de fadern, som sprang ut för att möta barnen.
När skogshuggaren fick se Hans och Greta, så började han att gråta av glädje.
Han hade saknat dem så mycket, och berättade hur ledsen han hade varit, sedan barnen försvann.
Skogshuggaren var utom sig av glädje över att barnen var tillbaka, och medan han lyfte upp, och kramade barnen, så föll alla pengar och ädelstenar ut ur Gretas förkläde.
När skogshuggaren fick syn på skatterna, så förstod han att familjen aldrig mer skulle behöva leva i fattigdom.
Nu var det slut på alla sorger och bekymmer, och de levde lyckliga i alla sina dagar. – Dock hade skogshuggarens hustru dött.
.
- SLUT -