Idag avslutade vi en stresshanteringskurs för arbetsledarna i Järfälla församling. Vi har träffats fyra gånger för att lära oss olika metoder att hantera och förebygga stress. Varje tillfälle har omfattat 3 timmar och kursledare har varit en psykolog. Kursen som har varit väldigt konkret och jordnära bygger på ACT-metoden - Acceptance and Commitment Therapy, men det skulle lika gärna kunna stå för accept, choose and take action.
Det viktigaste jag lärt mig, är att stress inte är det minsta farligt utan det blir först farligt om vi inte återhämtar oss tillräckligt. Jag har också blivit väldigt medveten om att det ofta är mina egna tankar som skapar stressen i mig. En stor energitjuv och stressande faktor är allt det som jag inte kan förändra. Vi har lärt oss olika sätt att med tankens kraft acceptera det vi inte kan förändra eller påverka. Självklart måste jag påtala det för den eller de som eventuellt har makt eller möjlighet att förändra de stressande omständigheterna, innan jag accepterar dem.
Vi har också övat oss på medveten närvaro som ett sätt att återta kontrollen och minska stressen. Det kan låta som någon form av meditation men det handlar om så enkla saker som att borsta tänderna, duscha, diska eller dammsuga med total närvaro. Det har för mig under kursens gång blivit tydligt att många av de saker jag gör normalt sett, har en återhämtande och stressreducerande effekt. Jag tänker framför allt på träning och mitt personliga böneliv
Livskompassen och Livsriktningskort var några andra verktyg som vi fick arbeta med. Med hjälp av dessa kan man göra medvetna val och prioriteringar, välja livsriktning och sätta upp realistiska mål så att man inte lever "någon annans" liv och uppfyller andras mål och förväntningar. Kursen innehöll så mycket mer kring vad det är som hindrar oss, hur språket påverkar, mina negativa tankar om mig själv med mera.
En annan sak som slagit mig är hur mycket av kursens budskap och innehåll som vi redan har i kyrkan och i vår teologi. Kunskaper och värderingar som för oss är självklara, men som vi kanske inte lyfter fram i dessa sammanhang. Jag tänker på vår realistiska människosyn: vi är både goda och onda, bra och dåliga, rättfärdiga och syndare. Guds nåd: vi får den gratis, vi kan inte förtjäna den eller prestera den, vi kan endast ta emot den.
Jag tänker också på Dag Hammarskölds ord: "Ödmjukhet är att inte jämföra sig". Tänk så mycket lidande och stress jämförelsens förbannelse för med sig. Jag blir inte sämre för att någon annan är bra och jag blir inte bättre för att någon annan är dålig. Kanske är det just detta jag kommer att bära med mig mest av allt. Jag kommer att göra allt i min makt för att "bekämpa" jämförelsens förbannelse var helst jag möter den. I jämförelsens ögonblick blir allt det en annan människa säger, värderande och stressande, vilket blir till ett lidande för den som jämför sig.
Det ska bli spännande att se, vad var och en burit med sig, då vi ska ha en uppföljningsträff i höst. Då kommer vi också ha underlag för att fatta beslut om hur vi ska gå vidare för att förebygga och hantera stress för alla medarbetare i församlingen.
Feeds
3584 items (3584 unread) in 7 feeds
-
Ängel med bruten vinge
(68 unread) -
Melodikryssbloggen (45 unread)
-
vonkis (1797 unread)
-
Kyrkoherdens tankar (536 unread)
-
My Xanadu
(30 unread)
-
Enn Kokk
(629 unread)
-
Rissna - mitt i prick!
(479 unread)