I dagens melodikryss fanns det bara en frÃ¥ga, som jag inte kunde. ”Heartbreaker” (frÃ¥n 1983) har jag aldrig hört, och Pat Benatar känner jag över huvud taget inte till. Men nu har jag läst pÃ¥ lite: Hon heter egentligen Patricia i förnamn. Hennes efternamn kommer frÃ¥n hennes första man, men frÃ¥n början hette hon Andrzejewski, sÃ¥ rimligen har hon polskt pÃ¥brÃ¥.
BB King (1925-2015), för att ta en annan amerikan, har jag Ã¥tminstone varit nära att fÃ¥ höra live under ett besök i New York. Birgitta och jag hittade ett ställe i Manhattans nöjesdistrikt där han spelade, men vi hade andra i vÃ¥rt sällskap som inte var trakterade, möjligen pÃ¥ grund av biljettpriset. Hur som helst: i dag hörde vi honom i ”Into the Night” (1985).
Vi kan ju hÃ¥lla oss kvar i den amerikanska kultursfären genom att fortsätta med en Steven Spielberg-film. Fast ”Schindler’s List” (1993) utspelar sig ju inte i USA. DärifrÃ¥n kommer, liksom Spieberg, John Williams som ansvarade för musiken i filmen, men Iszak Perlman som spelade har ju judisk bakgrund.
Nu hejdas ju inte musik av kulturgränser: Ett exempel är Alice Babs’ genombrott i filmen ”Swing it, magistern” (1940), visserligen med musik skriven av Kai Gullmar och text av Hasse Ekman, men märk Ã¥rtalet och typen av musik!
Fast det dÃ¥tida musiklivet saknade inte stollar heller. Johnny Bode (1912-1983) är ett paradexempel. Han var nazisympatisör, arbetade bland annat i det tyskockuperade Norge – men efter kriget sökte han ocksÃ¥ sin lycka i DDR. SÃ¥ det är kanske inte sÃ¥ märkligt att hans landsmän här i Sverige vände honom ryggen, hur bra han än sjöng till exempel ”TvÃ¥ solröda segel” och ”En herre i frack”.
Naturligtvis har det funnits bÃ¥de nazister och kommunister ocksÃ¥ i Sverige – i det förflutna fler än mÃ¥nga i dag har klart för sig – men det faktum att till exempel Evert Taube redan i mitten av 1930-talet gillades av allt flera vittnar ju om att folk här gillade hans kulturellt mycket breda perspektiv. Ett exempel, publicerat 1935, är hans ”Möte i monsunen”, där fullriggaren Taifun har en framträdande roll.
Och operascenen är ju en plats, där musik frÃ¥n mycket olika tider och kulturer alltid har mixats. Ett mycket bra exempel är ”Madame Butterfly”, skriven 1903 av Giacomo Puccini.
Jag har inga problem med att kommersiell populärmusik, i dag ”On My Own” (2008) med (Andreas) Kleerup, görs pÃ¥ engelska, förutsatt att syftet är att nÃ¥ publik ocksÃ¥ i andra länder.
Men jag gillar också att skivartister även språkligt vänder sig till sitt hemlands publik.
Ett exempel frÃ¥n dagens kryss är Marie Fredrikssons 1984 inspelade ”Ännu doftar kärlek” (med text av henne själv och musik av henne plus Lasse Lindbom) – fast i dag hörde vi en norsk inspelning.
I dag spelades ”För kärlekens skull” instrumentalt, men jag gillar Ted Gärdestad (som skrev musiken 1980) inte minst för att brodern Kenneth gjorde sÃ¥ mÃ¥nga bra sÃ¥ngtexter pÃ¥ svenska.
Och när det gäller schlager hittar jag mÃ¥nga guldkorn med Family Four (familjen Öst), i dag med Anna Öst som solist i ”Nicolina”.
SÃ¥ allra sist en dubbelfrÃ¥ga, samtidigt en märklig anderseldemansk konstruktion. Till nöds kan man kanske se ett slags samband mellan de bÃ¥da ingÃ¥ende frÃ¥gorna: De handlar bÃ¥da om boställen. Men svaren handlar om ganska olika saker. I det första fallet söks en färg, pÃ¥ ”En röd liten stuga”. I det andra fallet vill man veta var ”Björnen sover”: Jo, i sitt ide.
Men naturligtvis var det inte svÃ¥rt för en gammal man som jag att klara svaren. ”En röd liten stuga” skrevs redan 1936, men folk i min Ã¥lder har hört den med till exempel Sven Olof Sandberg, Sven Ingvars, Gunnar Wiklund och Sten & Stanley. Och ”Björnen sover” sjöng vi redan i smÃ¥skolan.