Birgitta fick i present av sin bror Ragnar och hans hustru Gunnel (som under sin studietid bodde hemma hos oss i Uppsala) en bilutflykt till mål som Birgitta själv fick välja, men också jag inbjöds att följa med.
Färden gick först till Wij trädgårdar Ockelbo i Gästrikland, där blomsterprakten när vi var där var överväldigande, men eftersom solen sken och sken, klarade mina allt uslare ögon inte att se just något, så jag tog mig försiktigt tillbaka till en bänk under ett solparasoll och satt kvar där medan Birgitta bland annat besåg rosenodlingarna. Senare valde hon ut plantor att köpa till vår trädgård i Öregrund, och jag köpte (inomhus) godis till Kerstin, Viggo och Klara. Men dess förinnan hade vi ätit mycket god lunch i restaurangen i huvudbyggnaden.
Sen fortsatte vi den här bilutflykten med att göra en tur till Västerberg nära Storvik, närmare bestämt till den folkhögskolemiljö, där Birgitta bodde när hon började skolan och där Ragnar är född. Mycket är, har jag förstått, förändrat sedan dess. Bland annat går vägen numera tvärs igenom det gamla folkhögskoleområdet, och trädgården kring det hus där familjen Dahl bodde var nog mer välansad förr.
Eftersom vi tänkte använda andra resdagen till mål i Dalarna, avlutade vi den här dagen med att åka till Falun och där checka in på Clarion Collection Hotel Bergmästaren, som också visade sig ha en prisvärd middag.
Nästa dag fortsatte vi till Stabergs barockträdgÃ¥rd. BarockträdgÃ¥rden är förstÃ¥s anlagd senare, men själva egendomen har rötter som bergsmansgÃ¥rd ända frÃ¥n senmedeltiden. Den här miljön visas av historiska skäl för besökare – det är sÃ¥ledes inte primärt nÃ¥gon handelsträdgÃ¥rd, men det finns mycket att se för oss som är intresserade av blommor och andra trädgÃ¥rdsväxter.
Fast mittåt: Medan vi vandrade runt där, började ett par kvinnor bära ut stora krukor med äppelträd, uppenbart avsedda för försäljning. Och eftersom jag på grund av det mulna vädret såg bättre, gick jag förstås dit och tittade. Och se på fanken: Plötsligt såg jag ett äppelträd som av namnet, Suislepp, att döma hade estniskt ursprung. Och när jag sen bad en av damerna om fler upplysningar och berättade att jag själv var estländare, berättade hon att där fanns ytterligare en estnisk äppelsort, kallad Tsarens sköld på svenska, liksom Suislepp med rötter i Estland men liksom denna mycket spridd även i Finland och i S:t Petersburg-området. Så det var klart att jag köpte ett exemplar av vardera, och de här träden är numera båda planterade på gräsmattan nedanför syrenhäcken i vår trädgård i Öregrund, också omgärdade av skyddande hönsnät runt stadigt jordade stödplankor.
Med hjälp av datorn upptäckte jag, att de här båda estniska äppelsorterna i dag säljs av ett antal svenska plantskolor, och jag har sen parat ihop dessas uppgifter om de här träden med upplysningar på estniska, hittade på internet.
Suislepp (Malus Domestica) är en apel från Suislepa mõis, godset Suislepp i trakten av Viljandi i Estland. Det är ett medelstort träd och en god pollinerare. Odlingsområdet sträcker sig upp till zon VI. Frukten blir tidigt ätmogen och har god vinterhärdighet. Äpplena, 60-90 gram, är fasta och saftiga men ändå mjöliga. De här äpplena blir gula med röda strimmor.
Tsarens sköld (ocksÃ¥ i familjen Malus Domestica), togs fram av Regels plantskola i Tartu 1865 och är liksom Suislepp spritt i Finland och i S:t Petersburg-omrÃ¥det. Jag har läst mig till att det efter planteringen kan ta flera Ã¥r innan det här trädet blommar. Äpplena blir rödgula och koniska och har löst och saftigt fruktkött, mer sött än syrligt. ”Tsarens sköld” är en höstsort med bra vinterhärdighet. OdlingsomrÃ¥det sträcker sig upp till zon VI-VII.
Jag kom på mycket god fot med kvinnan som sålde de här träden till mig, och jag lyckades också få en påse med malvafrö, ganska lik den estniska malva jag en gång fick av min mamma, som i sin tur hade fått frön från släktingar i vår hemby, Juminda. Den malva jag nu köpte kallas Malva Syvestris, på svenska Rödmalva.
Malvor är ju ettåriga, så dem ska jag sätta i jord nästa vår.
Fast den här resan avslutades inte med besöket i Stabergs barockträdgård. Vi hade ett mål kvar, för vi hade också planerat att besöka Carl Larsson-gården i Sundborn, där vi också åt lunch i närbelägna Hyttstugan.
Men syftet med resan dit var förstås att se den miljö Carl och Karin Larsson bodde och verkade i under en stor del av året och det hus de tillsammans med barnen vistades i. Vi köpte en guidad tur och fick se rum för rum på husets två plan, möblerat som det var på larssonfamiljens tid och nu samtidigt en utställning av både Carls och Karins konst. Det var roligt att se, och märkligt nog klarade jag med hjälp av räcken också trapporna. Jobbigast för mig var det att behöva stå så mycket, men här och där fanns det enstaka stolar utplacerade, där jag kunde lyssna på guiden i sittande ställning.
På Carl Larsson-gården köpte jag presenter också till Matti, Karin och deras småflickor Ella och Sofia: en bok om Carl Larssons konst, Karinfröer (solros) och så mugg- eller dricksglasunderlägg med Carl Larsson-motiv åt småflickorna.