I gÃ¥r kväll sÃ¥g Birgitta och jag i TV Ingmar Bergmans klassiker frÃ¥n 1957, ”Det sjunde inseglet”. Jag vet inte hur mÃ¥nga gÃ¥nger jag har sett om den sedan premiären, men det är en lysande film – läs gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Film, där man söker pÃ¥ regissörens efternamn.
Därefter var jag uppe till ganska sent för att hinna fÃ¥ ut min recension av fredagens ”Sommar” pÃ¥ Google.
Och när jag till slut var klar och lÃ¥ste yttedörren för natten, sÃ¥g jag att den stenlagda gÃ¥ngen utanför var vÃ¥t. I morse, när jag hämtade morgontidningarna, sÃ¥g jag att det hade kommit ordentligt med regn under natten, nÃ¥got efterlängtat och livsnödvändigt för den trädgÃ¥rd vi allt sedan vi i slutet av 1960-talet köpte vÃ¥rt sommarställe i Öregrund själva har anlagt – varje Ã¥r i vÃ¥r krafts dagar blev den allt mer av skapelse i ställe för vildmark.
Ja, vi är gamla nu, jag 81, och Birgitta kommer i kapp mig i september.
Fast åldern kan ju ha sina fördelar också, till exempel när man löser Melodikysset.
Är man i min Ã¥lder har man sett ”Bröderna Cartwright” (i original ”Bonanza”, 1959-1973).
Man har tillsammans med egna barn sett Magnus (Härenstam), Brasse (Brännström) och Eva (Remaeus) – det var hon som sjöng i dag – i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, som sändes i TV 1973-1974.
Och under folkskoletiden pÃ¥ ömse sidor om 1950 fick vi med hjälp av sÃ¥nghäftet ”StamsÃ¥nger” lära oss sjunga sÃ¥dant saom fortfarande finns kvar i melodiminnet: ”I sommarens soliga dagar, vi gÃ¥ genom skogar och hagar” är ett exempel.
Särskilt mÃ¥nga nöjen stod inte till buds pÃ¥ den tiden. Men kanske fick man sjunga ”Barnatro” pÃ¥ bönhuset. Annars hörde man den, ofta, med Anna-Lisa Öst i radion, fast alla kallade henne Lapp-Lisa – ”Barnatro” hade hon gjort redan 1936, fast det var ju innan jag kom till Sverige. Öst var det ja, och det hade fÃ¥tt Eldeman att koppla ihop henne med ett annat väderstreck, syd. Det illustrerade han med hjälp av TV-serien ”Nord och Syd”.
Faktiskt var det egentligen ingenting i dagens kryss, som jag inte klarade för egen maskin.
Den enda lite knepiga frÃ¥gan, för mig alltsÃ¥, var vems lÃ¥t Sven-Bertil Taube sjöng. Jo, den var ju hämtad ur TV4as ”SÃ¥ mycket bättre” och skriven av hans parhäst där Miriam Bryant. Jag brukar inte se det här programmet, men jag är ju Telia-kund, och eftersom jag inte har nÃ¥got emot att Telia nu köper TV 4 av Bonniers, sÃ¥ kanske jag kommer att se mer av Telia-kanalernas program.
Evert Taube mÃ¥ste man ju, apropÃ¥ sonen, ocksÃ¥ ha med nÃ¥got av i Melodikrysset. I dag fick vi höra ”SÃ¥ länge skutan kan gÃ¥” fast i Roland Cedermarks tappning.
Simon & Garfunkel, den senare med förnamnet Art, har jag allt av i skivhyllorna. Men Thorleifs’ dansbandsversion av till exempel ”Mrs Robinson” fördärvade nöjet att fÃ¥ höra nÃ¥got av av den här gamla sÃ¥ngduon.
Märk att jag inte är ute efter att racka ner på allt som gillas av så kallade vanliga människor.
Det gick för all del inte särskilt lysande för Kikki Danielsson i Eurovision Song Contest 1985, men lÃ¥ten hon vann med i den svenska uttagningen, ”Bra vibrationer”, skriven av Ingela Pling Forsman och Lasse Holm, var inte alls sÃ¥ pjÃ¥kig.
Och visst var Thore Skogman trots bred och ofta väl utnyttjad musikalisk kapacitet en smula förbisedd som lÃ¥tmakare? Han var en övertygad sosse, turnerade med Sten Andersson i 1968 Ã¥rs val och skrev till och med en egen kampanjsÃ¥ng, ”Härliga värld”, men mitt omdöme ovan grundas inte pÃ¥ det, och märk att hans ”Tio tusen röda rosor” frÃ¥n 1967, den som skulle ge oss kryssordet ros, inte syftar pÃ¥ den socialdemokratiska partirosen.
För övrigt har ocksÃ¥ Sting, det vill säga Gordon Summer, en bÃ¥de bred och musikkunnig publik. Honom hörde vi i dag i ”Every Breath You Take”.
Men lÃ¥tar jag gillar kan lÃ¥ta ganska olika. Jag är ocksÃ¥ mycket förtjust i ”I Kissed a Girl” med amerikanskan Katy Perry.
Sist kvar att redovisa är dÃ¥ svaret pÃ¥ den dubbla dubbelfrÃ¥gan. Jeja Sundström och den nu döde Stefan Demert var när det begav sig även privat ett par, och de gjorde en rad av Stefans lÃ¥tar, till exempel ”Anna Anaconda”, tillsammans pÃ¥ skiva. NÃ¥gra av de här lÃ¥tarna, alltsÃ¥ skrivna av Stefan, är faktiskt mycket hörvärda.
Människor, även mycket begåvade sådana, måste ju dö, men varför hålls inte deras låtskatt levande och ständigt tillgänglig på skiva?
Ibland tror jag dagens unga inte har en aning om vad de går miste om.