13:58 Jag har som vanligt lyckats lösa Melodikrysset, och som vanligt fanns det ett par frågor, vars svar jag fick leta efter.
Madonna hör inte till de artister jag har i min egen skivsamling, och hennes ”Living For Love” frÃ¥n 2015 minns jag inte att jag har hört förut.
När det gäller den dubbelfrÃ¥ga, där Anders Eldeman använde tvÃ¥ helt olika melodier utan inbördes samband som ljudillustrationer, klarade jag lätt del tvÃ¥: Vi hörde Edith Piaf sjunga ”Milord” frÃ¥n 1959. Varför fÃ¥r man i dag inte höra just nÃ¥gon fransk musik i radion?
Med den första av sÃ¥ngerna i den här dubbelfrÃ¥gan hade jag emellertid en del problem. Jag har nämligen aldrig sett filmen ”Titanic” frÃ¥n 1997, där Céline Dion sjunger ”My Heart Will Go On”.
Därmed är vi inne på filmfrågorna, som Eldeman älskar att ställa i krysset.
Christopher Isherwoods fina roman frÃ¥n 1939, ”Farväl till Berlin” – läs den gärna – blev film 1966 med Liza Minnelli (i dag hörde vi henne sjunga i Carnegie Hall 1977). De som skrev musik och sÃ¥ngtext till ”Willkommen, Bienvenue, Welcome” var John Kander och Fred Ebb.
I ”Kalle pÃ¥ SpÃ¥ngen” frÃ¥n 1939 sjunger Kalle, spelad av Edvard Persson, titelmelodin, en sÃ¥ng skriven bland annat av Lasse Dahlquist.
Filmen ”SmÃ¥ citroner gula” frÃ¥n 2011, där Ida Redig sjunger, bygger pÃ¥ en bok frÃ¥n 2004 av Kajsa Ingemarsson, men titeln är ju egentligen ett Birger Sjöberg-citat, hämtat ur ”Längtan till Italien”, utgiven postumt i ”Fridas andra bok”, 1929. För dem som eventuellt inte är förtrogna med Sjöberg och hans visor ber jag att fÃ¥ förmedla den här klassiska, av Sjöberg själv tonsatta dikten:
Längtan till Italien
Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
allt uti dalen stilla,
och snäckorna så röda, de lysa uppå sand.
Jag längtar till Italien, där palmerna de stå
så doftande och höga med gröna blader på,
där gossen spelar luta
invid sin flickas ruta,
när aftonstunden kommer med många stjärnor små.
Jag drömmer om Italien vid skymning i vår bod,
där kryddor sällsamt dofta bland lådor och bland lod.
Jag ser i mina drömmar
de silvervita strömmar
med tusende gondoler uppå den klara flod.
Jag tycker, att jag ser, hur i månens milda sken
jag vrickar fram gondolen på böljan, klar och ren,
och hur i aktern sitter,
beglänst av stjärnans glitter,
en späd italienska med röst så ljus och len.
Hon sjunger om Italien, om Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
i dalen, mörk och stilla,
när solen sjunker ner bak Vesuvius’es rand.
Filmatiserad är ocksÃ¥ Thomas Funcks barnboksklassiker frÃ¥n 1956, ”Kalle Stropp”, illustrerad av Einar Norelius. Funck läste in den själv för radio och gjorde alla rösterna kända och härmade – Kalle Stropp, Grodan Boll, PlÃ¥t-Niklas, Räven, Braxenpankan och de andra – sjöng ocksÃ¥ visor med alla dessa olika röster. Jag minns det här frÃ¥n skoltiden, dÃ¥ jag busspendlade mellan Juniskär och skolstaden Sundsvall, och jag har ocksÃ¥ sett och hört Funck live vid en av de fantastiska midsommarfesterna i Juniskär. VÃ¥ra egna barn har sen fÃ¥tt höra historierna om Kalle Stropp och hans vänner som godnattsagor, dessutom fÃ¥tt höra Funcks klassiska inspelningar pÃ¥ skiva. Det är närmast kriminellt av Norstedt-koncernen, i vilken Tidens förlag, som ursprungligen gav ut boken, ingÃ¥r, att inte Ã¥terutge den här boken och sen hÃ¥lla den ständigt tillgänglig i en barn- och ungdomsklassikerserie. Det här är nämligen klassisk svensk barnkultur.
Veckans kryss började med en engelsksprÃ¥kig insjungning av Py Bäckmans vinnande bidrag i Melodifestivalen 1988, ”Stad i ljus” sjungen av Tommy Körberg. Fast i dag fick vi höra den pÃ¥ engelska: ”Unchained Love”. Jag kan berätta att det till Olof Palmes begravning kom en stor och mycket vacker krans frÃ¥n Py Bäckman och Dan Hylander, och att Tommy Körberg tillsammans med Monica Zetterlund gjorde en kampsÃ¥ngs-LP, ”…med hjärtat fyllt av trots”, för a disc, i vars utgivningsrÃ¥d jag satt.
Jag är, liksom den arbetarrörelse jag har tillhört sen unga Ã¥r, en varm anhängare av internationell solidaritet, men sÃ¥dan gÃ¥r ocksÃ¥ att förena med stark känsla för det egna landets kultur och identitet. Följaktligen känner jag starkt ocksÃ¥ för ett stycke som Jean Sibelius‘ ”Finlandia”.
Nationella särdrag i musiken, som bruket av säckpipa i Skottland, uppskattar jag också, och för mig får skottar gärna bära kilt.
Thorstein Bergman har jag nog allt av pÃ¥ skiva; dessutom har vi haft ett visst samarbete i frÃ¥ga om hans ”Den nya tidens sÃ¥ngbok”. Och jag har engagerat honom att sjunga pÃ¥ en socialdemokratisk kongressfest. I dag hörde vi hans ”Om du nÃ¥nsin kommer fram till Samarkand”, fast i Lars Roos’ tappning.
I gÃ¥r kväll sÃ¥g hustrun och jag som vanligt ”Skavlan”, lyssnade och hörde bland annat pÃ¥ den rikt begÃ¥vade Benny Andersson. Detta apropÃ¥ att vi i dagens melodikryss fick höra ABBAs ”Ring, ring” frÃ¥n 1973, i dag dock inte i originalversion; i dag skulle den ge oss verbet ringa. Musikalen med ABBAs alla hits sÃ¥g jag och Birgitta en gÃ¥ng i världen pÃ¥ Broadway. New York är en fantastisk kulturstad.
Och så går vi i mål i dag med ett stycke härlig bebop, exekverad av Charlie Parker. Man kan misströsta om mycket i dagens (Trumps) USA, men det har gjorts mycket jävligt bra musik där.