Jag blev bekant med Per Silenstam tidigt 1960, när jag blev aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, vid årsmötet i maj samma år dess ordförande. Jag var hemma hos honom på den tiden, träffade också hans dåvarande fru. Hans nuvarande fru, Berit, blev jag personligt bekant med först långt senare. Men så här är det ju i livet. Många av oss, bland dem min egen fru, är gifta för andra gången.
Per är prästson från Värmland men har egentligen aldrig, åtminstone inte i sammanhang där jag har varit med, skyltat med sitt kristna arv, som jag ändå tyckte skymtade i ett sammanhang vid den middag vi var på hos paret Silenstam i går kväll. I stället känner jag familjen Silenstam, alltså inte bara Per, som engagerade och radikala socialdemokrater: Jag talar här främst om hans bror, Erik, men jag har också mycket uppskattande skrivit om dennes son Gustaf, just nu mycket aktiv i vårt SSU-distrikt, och faktiskt till och med en gång i världen haft Pers och Eriks pappa, på den tiden prost hemma i Värmland, som vad jag förstod uppskattande åhörare, när jag framträdde vid en debatt i universitetshuset.
Skälet till att Per och jag har Ã¥terupptagit ungdomsÃ¥rens umgänge är märkligt nog ocksÃ¥ en präst, mig veterligt inte alls med den politiska grundsyn Per och jag delar. Birgitta och jag har ingen religiös tro och lämnade kyrkan redan i unga dar, men vÃ¥rt liv i Uppsalas offentlighet och med Ã¥ren allt fler begravningar har gjort, att vi har träffat, i nÃ¥gra fall rent av kommit att umgÃ¥s en smula med representanter för kyrkan. Den nu egentligen pensionerade Kerstin Berglund är ett exempel, och när hon förrättade Sonja Lyttkens‘ begravning – Sonja var gift med vÃ¥r gamle vän Sven Hamrell och mor till den kände Beck-regissören Harald Hamrell, för övrigt pÃ¥ sin tid studentkamrat med vÃ¥r Anna – skjutsade hon oss till begravningskaffet och frÃ¥gade där, om hon ocksÃ¥ fick bjuda oss pÃ¥ middag tillsammans med likasinnade människor.
Vi sa ja, och den här av kretsen av Kerstins utvalda har sedan flera gÃ¥nger träffats, först hemma hos henne, sen hos oss respektive Sten och Berit Rylandet och nu alltsÃ¥ hos Silenstams. Nästa gÃ¥ng vi träffas kommer att bli i regi av Hans och Karin Alsén – Hans, partivän och vän sen mina unga Ã¥r, fyller aktningsvärda 90 i augusti, och eftersom han har varit landshövding i Uppsala län, har han valt att fira detta pÃ¥ Uppsala slott.
Det var ytterligare människor med på den här trevliga middagen, som alltså utöver på god mat bjöd på många trevliga samtal i olika ämnen. Som bordsdam hade jag Karin Alsén, och på min vänstra sida satt Kerstin Berglund, som för övrigt med jämna mellanrum brukar åka till mitt gamla hemland, Estland. Den senaste resan med Tartu som mål hade hon dock fått ställa in på grund av stroke.
Sånt händer dess värre i vår ålder. Fast Hans Alsén har, trots sin mycket höga ålder, inte slutat med att främst ta sig fram per cykel genom staden, berättade hans hustru. Och vid middagsbordet sjöng han, på begäran, en lång visa utan att staka sig det minsta.
Min egen hustru höll tacktalet, varmt och erkännande i tonen.