Birgitta Ã¥kte till Uppsala i gÃ¥r: Hon skulle skicka foton till förlaget, som ska ge ut hennes memoarer. SÃ¥ jag var ensam kvar ute i sommarhuset. Dock inte helt ensam under dagtid. En ung dam frÃ¥n ett trädgÃ¥rdsföretag Birgitta hade fÃ¥tt tips om grävde om och rensade den rosenrabatt hon har i en lÃ¥ngsträckt och hyggligt djup bergsskreva – jag vet, för jag hjälpte henne med det här jobbet en gÃ¥ng i världen när jag var ung och stark. I gÃ¥r tyckte jag faktiskt uppriktigt synd om Birgittas grävhjälp. Det var kvävande, nästan kvalmigt hett.
Hon skulle komma tillbaka i dag för att slutföra arbetet, och just nu såg jag, att hon kom uppför slänten upp mot huset med sin skottkärra. Kvar att göra är bland annat att sprida ut säckar med rosjord i den här skrevan.
Men vädret är bättre lämpat än i går för det här inte alldeles lätta jobbet. Det är visserligen sol, men trädkronorna rör sig i vinden, och luften är ganska kylig, kände jag, när jag var nere vid brevlådan för att hämta upp morgontidningarna.
Jag har haft en egendomlig natt, inte bara pÃ¥ sÃ¥ sätt att jag har sovit ensam i vÃ¥rt sovrum. Eftersom jag tar av min läkare föreskrivna urindrivande tabletter, om än inte pÃ¥ kvällen, tvingas jag att ocksÃ¥ under natten gÃ¥ pÃ¥ toa ett ofta stort antal gÃ¥nger. Jag är van vid det här, sÃ¥ det är inte sÃ¥ besvärligt som det kanske lÃ¥ter – oftast somnar jag ganska lätt om.
I natt vid ett sÃ¥nt här tillfälle hade jag dock svÃ¥rt att somna om. Det var fortfarande kvävande varmt inomhus, men ute hörde jag kraftig blÃ¥st, och när jag tittade ut pÃ¥ inre gÃ¥rdsplanen, som är upplyst av en nattlampa, sÃ¥g jag, att marken var vÃ¥t – det hade regnat!
När sömnen ändÃ¥ inte ville infinna sig i vilken liggställning jag än la mig, tog jag med mig täcket och gick till TV-rummet och placerade mig i stället i min laminostol, som brukar ha en rogivande inverkan pÃ¥ mig. Det kändes skönt och rätt – men plötsligt hörde jag ett klapprande ljud. Inte hela tiden, men det kom tillbaka och var absolut ingen nattlig inbillning. Jag tittade ut pÃ¥ gÃ¥rdsplan men sÃ¥g inget där, och dörren till växthuset nedanför syrenhäcken var sÃ¥ vitt jag visste stängd. SÃ¥ vad i helvete var det som klapprade?
Märk att jag inte alls var skärrad – jag är inte det minsta mörkrädd, och jag tror inte pÃ¥ övernaturliga fenomen.
Till slut kom jag på vad det förmodligen var. Jag hade stängt båda dörrarna till mitt tillfälliga sovrum, där det också finns en öppen spis med skorsten rakt upp genom taket. Fråga mig inte exakt hur, men jag gissar att det var draget från den som då och då fick dörren mot glasverandan att klappra.
Nå, eftersom jag vill ha lugnt när jag sover, återvände jag till min säng i sovrummet.
Längre fram i dag kommer Birgitta tillbaka, dock först efter att ha stannat till i Östhammar för att handla några saker till dotterns, Annas, förestående födelsedag.