18 länder tävlade i den första semifinalen i Ã¥rets Eurovision Song Contest. 15 av bidragen framfördes pÃ¥ engelska, ytterligare ett pÃ¥ bÃ¥de grekiska och engelska. Men varken Greklands bidrag eller det pÃ¥ bosniska sjungna bidraget frÃ¥n Bosnien och Hercegovina gick vidare till finalen. Till den gick dock ett bidrag, framfört pÃ¥ franska, vidare – märkligt nog var det Österrikes bidrag som sjöngs pÃ¥ franska. Taktik eller förnedring – välj själva när det gäller till exempel stormakten Rysslands bidrag, framfört pÃ¥ engelska.
Den musikaliska utslätningen var lika påtaglig som den språkliga. Melodierna hade knappast några nationella eller kulturella särdrag. I dag skickar de deltagande länderna sådana bidrag till tävlingen, som de tror kan göra sig gällande i en alleuropeisk tävling i kommersiell musik.
I den mån de framträdande bidragen ändå hade några musikaliska förtjänster, gjorde den färg/ljus- och rökridådränkta scenen i Globen mesta möjliga för att dölja dessa. Det Sveriges Television åstadkom i den vägen i går hör till det värsta jag har sett i mitt ganska långa liv.
Sverige, som av kända skäl inte tävlade i gÃ¥rdagens uttagningsomgÃ¥ng, förekom ändÃ¥ där – svenska lÃ¥tmakare har som vanligt skrivit flera andra länders bidrag. Enligt min mening borde sÃ¥ väl sÃ¥ngartist som kompositör och textförfattare komma frÃ¥n det land tävlingsbidraget representerar.
Varför just de tio bidrag, som gick vidare, gjorde det är inte hel uppenbart. Var till exempel Ãslands bidrag sÃ¥ mycket sämre än nÃ¥gra av de andra som nu gick vidare? Gréta Salóme sjöng ju ocksÃ¥ pÃ¥ engelska.
Andra åtaganden gör att jag slipper se både den andra semifinalen och slutuppgörelsen.
Men det gör inget – ingen annan kommer heller att minnas bidragen där.
Jag önskar att jag också kunde förtränga minnet av Petra Mede och Christer Björkman.