18:26 Magnus Knutsson (text) och Ulf Jansson (bild) publicerade sin serie ”Ratte” i Aftonbladet 1978-1985, länge som helsidor, mot slutet som halvsidor. Jag läste den förstÃ¥s – jag läser dagligen alla serier i de tidningar jag prenumererar pÃ¥ eller köper som lösnummer – men upptäckte snart att det här var nÃ¥gonting alldeles extra. Den var helt uppenbart pÃ¥verkad av den franska och belgiska serietradition som blandar äventyr och komik – ni som har läst ”Tintin” och ”Spirou” vet vad jag menar – men var ingen efterapning i dÃ¥lig mening. Inte bara i frÃ¥ga om miljö (i flertalet avsnitt) utan ocksÃ¥ i frÃ¥ga om värderingar var den omisskännligt svensk – den gav träffsäkra, ofta mycket aktuella kommentarer till aktuella ämnen i samhällsdebatten, och den var fullkomligt tryfferad av porträttlika inhopp i handlingen av dÃ¥tidens mediakändisar: politiker, TV-journalister, näringslivsföreträdare, idrottsmän, kulturarbetare, scenartister, ja till och med seriefigurer.
När nu hela sviten av Ratte-serier publiceras i ”Stora boken om Ratte” (Galago, 2015) kommer möjligen yngre läsare, som i motsats till mig inte har nÃ¥gra minnen av den tid de här serieavsnitten speglar, att trots porträttlikheten ha svÃ¥righeter att känna igen en mycket stor del av de si sÃ¥ där 180 personerna ur det verkliga samhällslivet. Men om de ids kolla i slutet av den här volymen, finns där en personförteckning med namn och yrke/funktion plus ett tecknat porträtt hämtat ur serien. Min hustru, Birgitta Dahl avbildas till exempel pÃ¥ grund av nÃ¥got slags elchock med hÃ¥ret spretande Ã¥t alla hÃ¥ll och den förklarande texten ”Energiminister Dahl gillar ELECTRIC BOOGIE…”.
Men det sker mot slutet av serien, under halvsidesepoken.
Själv dök jag upp i serien redan i den andra delen av den, ”Ratte och Slipsfabriken”, som gick i Aftonbladet 28 oktober 1979-23 mars 1980, och var där inte bara en förbiskymtande kändis utan en biträdande seriehjälte, mycket porträttlikt tecknad men i serien kallad Uno Smock och med ett lättassocierat jobb: redaktören för Aktuellt i politiken (s) var här redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken.
Jag hittade det här, när jag läste Aftonbladet pÃ¥ väg hem till Uppsala frÃ¥n huset i Öregrund och hade ingen aning om varför jag plötsligt hade blivit seriehjälte – inte heller kände jag dÃ¥ seriens skapare Magnus Knutsson. Men Knutsson var organiserad socialdemokrat, medlem av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, och hade noterat mitt intresse för serier, manifesterat i publiceringen av tre tecknade serier i det ärevördiga partiorgan (s) jag hade gjort om, i Ã¥terkommande recensioner av serier pÃ¥ tidningens recensionssidor och i försvarstal för populärkultur av olika slag i ledarsideskÃ¥seriet Det händer…. Det här retade en del ledande personer i KSF; jag kallades till och med till ett styrelsemöte för att stÃ¥ till svars. Magnus och hans likasinnade tecknare Ulf Jansson blev kort och gott förbannade över de här pÃ¥hoppen och jag gjordes sÃ¥ledes av sympati till ett slags biträdande seriehjälte. Ingen behövde sväva i tvivelsmÃ¥l om vem det här egentligen handlade om. Liksom flertalet av de övriga som figurerade i serien förekom jag ganska ofta i dÃ¥tidens skvallerspalter.
Jag, det vill säga Uno Smock, Ã¥terkom ocksÃ¥ senare, fast med en mer blygsam roll, i avsnittet ”Slipsfabriken kommer tillbaka”, publicerat i Aftonbladet 18 januari-14 juni 1980.
Må det förlåtas mig, att jag, just här på min blogg, uppehåller mig lite för mycket vid mina personliga band till den här serien.
För den innehåller förstås så mycket mer än det av Aftonbladet, visar det sig i ett efterord av upphovsmännen, uppmuntrade kändiseriet.
LÃ¥t mig pÃ¥ den punkten citera mig själv i en recension, införd pÃ¥ recensionsavdelningen Spegeln i nummer 9 1983 (12 maj) i Aktuellt i politiken (s): Jag jämför med serier i Tintin-traditionen, där man blandar äventyr och fars. ”Men Rattes äventyr har alldeles egna förtjänster. Den är en utomordentligt samhällskommenterande, delvis tidsbunden serie. I album 2, Ratte och odjuret (som innehÃ¥ller avsnitten Ratte och tefaten och Ratte pÃ¥ Nordsjön) finns till exempel miljöhot, i album 3, Ratte och den vilda jakten pÃ¥ byrÃ¥n (vari ingÃ¥r Slipsfabriken kommer tillbaka och Kassett pÃ¥ villovägar) textilkris och datorisering.”
OcksÃ¥ halvsidingarna i Söndags-Ratte, publicerade i Aftonbladet 16 september 1984-18 augusti 1985 och tidigare inte publicerade i albumform, innehÃ¥ller fullt upp med inlägg i sin tids aktuella debatt. till exempel om miljöförstöring, RFSUs syn pÃ¥ sex, borgerlig samverkan, Lars Gustafssons tilltagande borgerlighet, KDS‘ moralism och sÃ¥ vidare.
Volymen avslutas med ett antal recensionsutdrag plus en lång och välgjord intervju med de båda serieskaparna, publicerad 1986 i Bild och Bubbla.
Den inleds med ett kunnigt och välskrivet förord, skrivet av Kalle Lind.
Jag gillar Kalle Lind och har inget att invända mot det han skriver om ”Ratte”, andra serier av samma upphovsmän och likheter med andra serier, i vissa avseenden av liknande slag.
Men jag har en liten undran, som jag vill rikta till Mats Jonsson pÃ¥ Galago: När den här samlingsvolymen skulle ges ut av Galago, ringde han mig och frÃ¥gade om jag ville skriva ett introducerande förord. Det föreföll ju vara en kul idé, eftersom jag själv förekommer i serien; dessutom är jag känd som serieentusiast. SÃ¥ jag sa ja men bad att fÃ¥ avdrag pÃ¥ de serier som skulle ingÃ¥. De tvÃ¥ album där jag själv förekommer har jag i bokhyllan, men övriga Ratte-album i min ägo fanns undanstuvade pÃ¥ en vind, och dessutom skulle ju avsnitt, som aldrig har getts ut i albumform, ingÃ¥ i den här samlingsvolymen. Mats fick elefonnummer och adress till bÃ¥de Uppsala och Öregrund, mellan vilka jag ju delar mitt liv, men sen hörde jag aldrig av honom eller Galago mer. (Jag funderade faktiskt över om Bonnier-ägda Carlsen/if, som ursprungligen gav ut Ratte-albumen, ställde till trassel.) Och till slut började jag tro, att projektet hade skrinlagts – till dess att jag plötsligt pÃ¥ Akademibokhandeln/Lundeq pÃ¥ serieavdelningen fick syn pÃ¥ den samlingsutgÃ¥va jag ovan skriver om.
Jag är inte ekonomiskt beroende av att fÃ¥ arvode för jobb av det här slaget – den sidan struntar jag oftast i när jag till exempel hÃ¥ller föredrag. Men jag skulle gärna vilja veta, vad som egentligen hände.